Mer musik!




Lite musik





Gustaf VI Adolf

Bernadotteska ätten
Regeringstid: 1950-1973
Levnadstid: 1882-1973



Gustaf VI Adolf, Oscar Fredrik Wilhelm Olaf Gustaf Adolf, född 11 november 1882 på Stockholms slott, död 15 september 1973 i Helsingborg, var Sveriges konung från 29 oktober 1950. Han var son till Gustaf V och Victoria av Baden samt farfar till Carl XVI Gustaf. Han gifte sig 1905 med den brittiska prinsessan Margaret av Connaught (1882–1920) och 1923 med före detta tyska prinsessan Louise Mountbatten (1889–1965).

Gustaf Adolf var prins av Sverige och Norge 1882–1905, prins av Sverige 1905–1907, Sveriges kronprins 1907–1950 samt Sveriges kung 1950–1973. Före trontillträdet 1950 var han hertig av Skåne. Han var för övrigt den siste statschefen med kungabeteckningen "Sveriges, Götes och Vendes konung".

Uppväxt

Barndom
Lördagen den 11 november 1882 omkring kl. 17 nedkom kronprinsessan Victoria med kronprins Gustafs äldste son. Vittnen var statsministern greve Arvid Posse och utrikesministern friherre Hochschild med respektive fruar. Strax därefter meddelades prinsfödseln på Artilleriplan och salut avlossades med 42 skott. Hertigen av Skåne, prins Oscar Fredrik Wilhelm Olaf Gustaf Adolf, döptes i Vita Havet på Stockholms slott den 25 november samma år av ärkebiskop Anton Niklas Sundberg, i vatten som påstods vara hämtat från floden Jordan men i själva verket kom från slottets brunn. Vid altaret deltog även biskopen i Karlstads stift, Claes Herman Rundgren och ordensbiskopen Frithiof Grafström. Som paradvagga åt den nydöpte fungerade Karl XII:s vagga.

Louise Rinman var kronprinsbarnens sköterska, och kallades av dessa för "Vass". Den första guvernanten var mamsell Ida Borin, men hon avlöstes 1890 av informatorn doktor Carl Svedelius. I träslöjd hade prinsarna undervisningsrådet Hjalmar Berg.

En stor del av barndomens somrar tillbringades antingen på Tullgarns slott eller på slottet Mainau hos morföräldrarna. Farmor drottning Sofia lät ofta skicka efter prinsarna till Ulriksdals slott som var hennes favoritresidens.

Utbildning
Vårterminen 1902 skrevs arvfursten in vid Uppsala universitet. Hans lektorer var historikern Harald Hjärne, statsvetaren Simon Boëthius, nationalekonomen David Davidsson och arkeologen Oscar Almgren. Från denna tid kommer de omtalade bronsålderfynd som hertigen av Skåne fann i utgrävningen av Hågahögen, numera på Statens Historiska Museum.

Gustaf VI Adolf talade, förutom sitt modersmål, engelska, franska och tyska flytande. Han läste även italienska helt obehindrat och förstod latin. 10 maj 1906 invaldes han som hedersledamot i Kungliga Vetenskapsakademien.


Kronprins Gustaf Adolf med familj 1912; kronprinsessan Margareta, prinsarna Gustav Adolf och Sigvard, prinsessan Ingrid samt den nyfödde prins Bertil.

Familj
Den 26 januari 1905 befann sig Gustaf Adolf i Kairo, Egypten, och där mötte han Arthur av Connaughts äldsta dotter Margaret på en födelsedagsbankett för khediven Abbās Hilmi Pascha av Egypten . Till bordet skulle prinsen egentligen ha haft Margarets yngre syster Patricia, som ryktades vara hans blivande gemål, men i stället tog han Margaret som sin bordsdam. De förlovade sig redan efter fyra veckor i Kairo och gifte sig 15 juni 1905 i Saint Georges Chapel i Windsor Castle.

Som bröllopsgåva fick prinsparet Sofiero slott av Gustaf Adolfs farfar, Oscar II.

Barn
Med kronprinsessan Margareta:

  1. Gustaf Adolf (1906–1947), hertig av Västerbotten
  2. Sigvard (1907–2002), hertig av Uppland till 1934, greve af Wisborg
  3. Ingrid (1910–2000), drottning av Danmark från 1947
  4. Bertil (1912–1997), hertig av Halland
  5. Carl Johan (f. 1916), hertig av Dalarna till 1946, greve af Wisborg


Med hovdamen Judit Cecilia Serafia Andersson Haugwitz:

  1. Carl-Erik Gerhard Olivebring (1919–2002), sångare

Kronprinsessan Margareta insjuknade och avled våren 1920 i akut blodförgiftning, gravid i åttonde månaden. Kronprins Gustaf Adolf reste mycket under sin änklingstid, bland annat till England 1923 där han bland vänner mötte sin andra gemål, Louise Mountbatten, på en middagsbjudning.

Förlovningen med lady Louise Mountbatten eklaterades den 1 juli 1923, och paret vigdes den 3 november samma år i Chapel Royal i St. James's Palace i London av ärkebiskopen av Canterbury. Makarna fick tillsammans ett dödfött flickebarn 1925.

Drottning Louise avled i mars 1965 på Sankt Görans sjukhus.


Gustaf V, kronprins Gustaf Adolf och prins Bertil i början av 1940-talet.

Regentskap och intressen
Efter fadern Gustaf V:s bortgång den 29 oktober 1950 svor kung Gustaf VI Adolf den kungliga eden och höll minnestal över den döde monarken i rikssalen den 30 oktober.

Gustaf VI Adolf var känd som en ivrig och även kunnig amatörarkeolog, som vid flera tillfällen begav sig till bland annat Italien för att delta i utgrävningar, och då inte minst från etruskernas gamla samhällen runt Viterbo utanför Rom. Han besökte även Grekland och Främre orienten. Sin första utgrävning var han med om som sextonåring, under riksantikvarien Hans Hildebrand vid Tullgarns slott. Bland hans utmärkelser kan nämnas att han invaldes som hedersmedlem av British Academy 1953. Han blev hedersdoktor vid Kungliga Tekniska högskolan 1944 och vid Londons universitet den 22 juli 1960, samt hedersledamot av den Påvliga arkeologiska akademin i juli 1960.

Ett annat intresse var kinesisk konst och hans samling av ostindiskt porslin finns nu på Östasiatiska museet i Stockholm.

Han reste som kronprins till Amerika på "den stora resan" 1926–1927, var ordförande i Riksidrottsförbundet, reste till svenskborna i Estland 1931, företog årliga stora manövrar med armén. Det har sagts att han skrev 7 000 namnteckningar per år, och var värd för 3 000 gäster per år.

Gustaf VI Adolf var den förste svenske monarken efter frihetstiden som inte i någon högra grad brukade sin politiska makt. Enda egentliga undantaget var regeringskrisen 1957. Detta första och enda elddop inom politiken skötte han ur parlamentarisk synvinkel korrekt. Det har påståtts att han liksom fadern varit "sina rådgivares rådgivare", men det har inte bekräftats. Han hade ändå en så stark ställning, att riksdagen trots de starka vänstervindar som blåste i början av 1970-talet inte ville låta den nya regeringsformen träda ikraft förrän efter Gustaf Adolfs frånfälle.

År 1962 medverkade kungen i filmen Nils Holgerssons underbara resa som sig själv.

I augusti 1973 insjuknade Gustaf VI Adolf i blödande magsår, varför han opererades den 21 augusti. Efter operationen drabbades kungen av lunginflammation, hjärtflimmer, försämrad njurfunktion och återkommande magsår. Han avled stilla kl 20:35 den 15 september 1973 på Helsingborgs lasarett i kretsen av de närmaste. Den direkta dödsorsaken var lunginflammation.

Den svenska valkampanjen avslutades med riksdagsval dagen efter kungens bortgång.

Han hade valt att inte låta sig begravas i Riddarholmskyrkan, utan jordfästes på Kungliga begravningsplatsen i Solna. Det var första gången sedan 1600-talet som en svensk monark inte gravsattes på Riddarholmen i Stockholm.


Kung Gustaf VI Adolf och Drottning Louise


Gustaf V

Bernadotteska ätten
Regeringstid: 1907-1950
Levnadstid: 1858-1950



Gustaf V
(fullständigt namn Oscar Gustaf Adolf), född 16 juni 1858, död 29 oktober 1950, var kung av Sverige från 1907, som den femte regenten av huset Bernadotte. Han var son till Oscar II och drottning Sofia, sonsons son till Karl XIV Johan samt farfars far till Sveriges nuvarande kung Carl XVI Gustaf. Med en regeringstid på nästan 43 år blev han den näst längst regerande monarken i Sveriges historia (efter Magnus Eriksson) och dessutom den äldste någonsin. Han var Sveriges regent under de båda världskrigen där han deltog med diplomatiska insatser. Han var också den förste svenske kungen som avstod från en kröning, något som annars hade varit bruk i Sverige som religiös akt åtminstone sedan 1210.

Privat var Gustaf V musik-, konst- och sportintresserad samt en internationellt känd tennisspelare under pseudonymen Mr. G. Kung Gustaf V blev en ganska så folkkär kung och fick i folkmun smeknamnet "V-Gurra".

Uppväxt
Strax efter klockan tio på förmiddagen den 16 juni 1858, nedkom hertiginnan av Östergötland med en son på Drottningholms slott, förlöst av livmedikus F.U. Wästfelt. Prinsen döptes i Slottskyrkan den 12 juli av ärkebiskop Henrik Reuterdahl med namnet Oscar Gustaf Adolf, och erhöll titeln hertig av Värmland. Som med alla svenska kungliga dop, begagnades den dopfunt som Jean-François Cousinet skapade till Gustav III, och den vagga av Niclas Heimen som Fredrik III av Holstein-Gottorp skänkte till Karl XI:s dop.

Redan året därefter föddes hans bror prins Oscar, 1861 prins Carl, och 1865 prins Eugen. De tre äldsta prinsarna började på Beskowska skolan i oktober 1869. Familjen var bosatt i Arvfurstens palats, och modern var den framträdande gestalten i prinsens uppfostran. Somrarna tillbringades på Sofiero slott som fadern lät införskaffa. Under sina första år ansågs prinsen ha svag kroppskonstitution, varför han 10 maj 1871 blev behandlad med elektricitet. Trots detta växte han upp till en reslig och slank kunglighet, som blev känd som idrottsman, för sin uthållighet och sin höga ålder.


Nygifta. Kronprins Gustaf gifte sig med Victoria av Baden 1881

Åren som kronprins
Från den 18 september 1872 var hertigen av Värmland Sveriges och Norges kronprins, då fadern blev kung efter sin brors bortgång, och de bosatte sig på Slottet. I samband med detta avbröts skolgången vid Beskowska, och kronprinsen påbörjade sin utbildning som tronföljare på slottet. År 1874 företog prins Gustaf, inkognito, tillsammans med sin lärare Lundeberg sin första utlandsresa, som gick till Schweiz och Italien. Han tog studentexamen på slottet 16 december 1876 och skrevs in vid Uppsala universitet 1877 vid Värmlands nation, och samma år fick han för första gången tjänstgöra som regent i sin bortresta faders ställe. Vid universitetet läste han latin, nationalekonomi, nordisk historia, konsthistoria, processrätt och svensk statskunskap. 10 januari 1877 invaldes han som förste hedersledamot av Kungliga Vetenskapsakademien. Samtidigt med universitetsstudierna genomgick han militär utbildning med truppförband i Sverige och Norge, samt vid Krigshögskolan. Vid sjutton års ålder var han underlöjtnant, 1884 generalmajor, och 1898 general.

Som kronprins blev Gustaf internationellt berömd för att anordna Stockholmsutställningen 1897. Hans första stora insats i den svenska politiken var i tullstriden 1887, då han höll två tal i Andra kammaren, och anses ha varit den som slutligen löste tvisten genom att föreslå en "kompromissministär" av två partier. De politiskt invecklade åren runt sekelskiftet, med krav på allmän rösträtt, försvarsreformer och upplösningen av den norska unionen, var kronprinsen en inflytelserik person i dagspolitiken.


Gustaf bar krona fram till 1907 som kronprins men avstod från egen kröning.
Bilden är tagen i början av år 1893.

Som kronprins var Gustaf den förste ordföranden i Sveriges Centralförening för idrottens främjande, en förlaga till Riksidrottsförbundet, som bildades på slottet 1897 av honom själv, Victor Balck, Sven Hermelin och Clarence von Rosen. Centralföreningen arrangerade Nordiska spelen, och byggde Stockholms Stadion till Olympiska sommarspelen 1912, som Gustaf, bliven kung, invigde. Tidigt framgick det att kronprinsen var en helt annan karaktär än sin far, med ett annat förhållningssätt och modernare ledarstil. I utrikespolitiken var far och son båda ivriga förespråkare för nordisk enhet och broderlig anda. Kronprins Gustaf utmärkte sig dock genom att tidigt upprätta diplomatiska förbindelser i hela världen, och visade bortom den rent sociala förståelsen att han hade sinne för sammanhangen i internationell politik. Vid unionsupplösningen spelade han en central roll som handlingskraftig förhandlare med Storbritannien.

Efter att ha tillbringat ett år i utlandet återvände prins Gustaf i oktober 1879 till Sverige. Han hade under sommaren utnämnts till Doctor of Civil Law vid Oxford University samt besökt flera kungahus. Resan var avgörande för resten av hans liv, för det var nu han träffade sin blivande gemål för första gången, Victoria av Baden, som han friade till 2 mars 1881. Förlovningen eklaterades 14 mars samma år. Den 20 september 1881 förmäldes han med Victoria i Slottskyrkan i Karlsruhe. Kronprinsparet fick tre söner: Gustav Adolf (1882-1973), hertig av Skåne, sedan kung, Wilhelm (1884-1965), hertig av Södermanland, samt Erik (1889-1918), hertig av Västmanland. Som familjefader var kronprinsen en "hemmets gentleman", men han kom även senare i livet, i egenskap av kung, att beröva tre sonsöner prinsvärdigheten på grund av deras äktenskap. Från 1890 och ett år framåt var kronprinsparet i utlandet, och besökte Egypten. Kronprinsessan Viktoria insjuknade 1898, och av hälsoskäl vistades hon därefter ofta på Capri och senare i Rom.

Regeringstid

Tiden fram till borggårdstalet
Den 8 december 1907 efterträdde Gustaf V sin far som Sveriges konung. På eget initiativ meddelade han att han som förste svenska monark inte skulle krönas. Kung Gustaf blev den siste monarken i Sverige med öppen politisk makt, och hans regeringstid är präglad av vittgående samhällsförändringar, tekniska uppfinningar och nya vetenskapliga rön, som skapade en helt omdanad världsbild och roll för monarken. Det turbulenta storstrejksåret 1909, då för övrigt den första flygningen i Sverige ägde rum, hade kung Gustaf statsbesök av ryska kejsarparet, vilket gav bekymmer då vissa socialister såg dem som en eftersökt måltavla. Kung Gustaf hade dock gått samma skola som socialdemokraternas ledare Hjalmar Branting, och deras förhållande kännetecknades av respekt. För att få slut på strejken kallade kung Gustaf till sig båda parter, arbetsgivarnas Hjalmar von Sydow och strejkarnas Herman Lindqvist, och bad dem i rikets namn bli sams. Motsättningarna med vänstern var förstås inte över i och med detta; 1911 gick Karl Staaff emot Arvid Lindmans, riksdagens och kungens beslut om och vilja att bygga en pansarbåt vilket till slut löstes genom en nationalinsamling och Svenska pansarbåtsföreningen.

Den 7 februari 1910 insjuknade kungen i blindtarmsinflammation, en operation utfördes av professor John Berg, professor Åkerman, doktor Edgren och doktor Hybbinette, och tog 1 timma och 10 minuter.

Konflikten med vänsterregeringen eskalerade med det så kallade bondetåget 1914, och kungens borggårdstal, där kungen motsatte sig den nedrustningspolitik som bedrevs av Karl Staaffs vänsterliberala ministär. Som en följd av händelsen avgick regeringen, eftersom Staaff ansåg att han först skulle ha blivit informerad om talet.

Den 25 juli 1914 emottog kung Gustaf statsbesök från Frankrikes president Raymond Poincaré, men redan efter den första kvällens galamiddag reste presidenten hem, på grund av oroligheterna efter skotten i Sarajevo. Första världskriget är ett faktum redan en vecka senare.

Första världskriget
På hemmafronten ledde första världskriget till att Branting omedelbart uppmanade arbetarklassen till borgfred. Den 18 december detta år samlade kungen till trekungamötet i Malmö, med de andra regenterna i Norden. Tidigare under året hade kung Gustaf opererats för magsår. Sin hälsa till trots verkade kung Gustaf energiskt för ett nordiskt samförstånd i förhållande till andra makter.

Trekungamötet var en demonstration att länderna var enade, trofasta sinsemellan och förde en gemensam neutralitetspolitik mot varandra och mot stormakterna. Kung Gustafs egna skäl var att avliva de ihärdiga ryktena som cirkulerade om att han skulle sluta upp på Tysklands sida, att Sverige levererade krigsmateriel till Ryssland samt att Sverige hade planer på att anfalla Danmark. Åren 1911-1914 hade Sverige vacklat i frågan om man skulle alliera sig med Tyskland eller inte, vilket kung Gustaf och drottning Victoria antogs förespråka, och vilket troligen berodde på att Ryssland sedan länge betraktades som en fara och under denna tid ertappades med spioneriverksamhet i Sverige. Drottningen var av tysk börd, kusin med kejsar Wilhelm II och hedersöverste i Stettin, och hennes band med hemlandet var starka. Åren före kriget hade hon påverkat kungen i både konservativ och protysk riktning. De tre nordiska länderna hade före detta möte flerhundraåriga stridigheter djupt rotade i folkminnet, med sina lojaliteter fästade vid olika stormakter: Tyskland och England. Med mötet förändrades den utrikespolitiska kompassen radikalt för alla dessa tre länder.

För Sveriges del innebar kriget svåra hungerår, spanska sjukan och vissa marina förluster, då svenska Hvalen besköts av tyska u-båtar 1916. Kung Gustaf drabbas även av personlig sorg, då hans son prins Erik avled 1918 i spanska sjukan.


Gustav V porträtterad den 8 december 1932 vid sitt 25-årsjubileum på tronen


Med tiden fick Gustaf V förtroende för den socialdemokratiske partiledaren Hjalmar Branting. De två hade varit klasskamrater i Beskowska skolan.

Mellankrigstiden
Drottning Victorias hälsa försämrades alltmera, och allt oftare måste hon vistas utomlands. Kungaparets relation var omvittnat kylig. Rom och Baden-Baden blev hennes andra hem. Drottningen avled i Villa Svezia i Rom 4 april 1930, och hennes stoft begravdes i Riddarholmskyrkan.

Efter första världskriget blev Östersjöpolitiken kung Gustafs viktigaste engagemang, dels stressad av kommunismens utbredande, dels med en önskan om att införliva Åland med Sverige; jämför Ålandsfrågan. Han har även blivit förknippad med sina reservationer emot de ekonomiska påföljderna för Tyskland vid Versaillesfreden, och uttryckte vid flera tillfällen sin oro för att detta skulle leda till att bolsjevismen spreds. När folkopinionen mot Tyskland förbyttes efter första världskriget, drabbade detta kungen. I riksdagen hotade vänsterpolitikerna med revolution för att driva igenom författningsändringar; till Torsten Nothin sade kung Gustaf långt senare att läget varit så allvarligt omkring den 14 november 1918 att han då haft sitt bagage packat för att snabbt kunna ta sig ur landet om så skulle krävas. Det var den blivande socialdemokratiske statsminstern Hjalmar Branting och dennes liberala koalitionskamrater som löste krisen genom att införa 8-timmars arbetsdag, och en rösträttsreform, och därefter förklara att republikkravet inte var aktuellt. 1918 var så parlamentarismen verklighet varvid monarkin försvagades markant.

Under Brantings andra ministär utfördes en reform av lagtexternas utformning. Alla Sveriges lagar hade dittills inletts med orden ”Vi Gustaf, med Guds nåde, Sveriges Götes och Vendes Konung etc.”, vilket under början av 1920-talet ändrades till ”Lag om etc.” och ”Kunglig förordning om etc.” Detta tolkades som att regeringen hade revolutionära planer, och ledde till fräna protester i riksdagen. Själv hade dock kungen ingenting att erinra emot förändringen.

Under 1930-talet skakades Sverige av den ekonomiska depressionen, vilket ledde till att kung Gustaf sänkte sitt apanage 1931. Samma år nekades Adolf Hitler och Goebbels att hålla föredrag i Stockholm, inbjudna av Birger Furugård.

Kärleken och rättfärdigheten, ömsesidig tilltro och sanningskär redlighet samt det sinnelag, som fruktar Gud, men intet annat i världen, behöva vinna mera makt hos oss och ibland oss
— Gustaf V, midsommaren 1930, Gustaf V som människa och konung

Med radions intåg blev kung Gustaf den förste svenske kung som kunde tala direkt till folket, och han använde detta medium ofta. Ett berömt tal var Nordens dag 27 oktober 1936, då han manade till sammanhållning mellan de nordiska folken. Året därefter förbjöd Adolf Hitler tyskar att ta emot Nobelpriset, vilket speglar den spända relationen mellan Tyskland och Sverige. Eftersom Sverige var militärt underlägset, blev det av största vikt att mildra spänningen.


Gustaf V i Berlin i februari 1939 på genomresa till Franska rivieran (Nice) uppvaktas av riksmarskalk Hermann Göring som representant för den tyska regeringen. Längst till vänster Gustafs sonson, prins Gustaf Adolf, som var i Berlin för en ryttartävling.

Andra världskriget
När andra världskriget bröt ut 1939 förklarade sig Sverige 3 september genom statsminister Per Albin Hansson genast neutralt, vilket berömdes som "skötsamt" av den tyske utrikesministern Joachim von Ribbentrop 1940. Neutralitetspolitiken var i linje med kung Gustafs egen hållning, och han kallade de fyra statsöverhuvudena för Norden till möte 18 oktober 1939, där de antog en gemensam neutralitetsförklaring. Kung Gustafs inställning var att länderna skulle bistå varandra humanitärt och ekonomiskt, men efter några få månader hade Norden kluvits mellan stormakterna. Han såg det under hela kriget som sin plikt att hålla löftet om att hjälpa de nordiska länderna, delvis i strid mot statsminister Hansson.

Vid andra världskrigets utbrott hade Sverige en koalitionsregering, bestående av socialdemokraterna och bondeförbundet. Från flera håll i riksdagen framfördes önskemål om en koalitionsregering i oktober 1939, och kungen ingrep genom att tillkalla Per Albin Hansson och frågade om han kunde tänka sig ingå i en ministär underställd överståthållaren Torsten Nothin, men Hansson vägrade, och bildade i december 1939 en samlingsregering, med företrädare för alla riksdagspartier utom kommunisterna, med Christian Günther som utrikesminister. Till Tage Erlander har kung Gustaf sagt att han hade mycket besvär med Hansson i början, som ju innerst inne var republikan. Med tiden växte dock en vänskap fram, och de spelade ofta bridge tillsammans. På Gustaf V:s 85-årsdag kallade folkhemmets skapare Per Albin Hansson honom ”den folkkäre”, och han kallades därefter allmänt ”folkhemmets kung.”

Under kriget kallade kungen till flera urtima riksdagar, men i praktiken hade utrikespolitiken förflyttats till Utrikesdepartementet och regeringskansliet, och kungens reella betydelse låg huvudsakligen på det personliga planet, med täta kontakter, konseljer och samtal med statsministern och hans samlingsregering. Ett av de sista uttrycken för en svensk kungs uttryckliga politiska ingripanden var den diktamen om politiken gentemot Finland som Gustaf V fick införd i regeringsprotokollet.

Efter Tysklands invasion av Norge 1940 krävde Tyskland den 15 juni att norska kungahuset skulle avsättas och att socialdemokratiska ministären Nygaardsvold skulle avgå, vilket oroade kung Gustaf, bland annat genom de nära släktbanden kungahusen emellan. Samma dag krävde Tyskland transitering av trupper genom Sverige. 17 juni 1940 sände kungen, efter samråd med en motvillig Per Albin Hansson, ett telegram till Hitler där han bad honom iakttaga "moderation" i frågan om att tvinga norske kungen att abdikera. Den 8 juli undertecknades permitteringsavtal med Tyskland, ett beslut som togs av statsråden då ett avslag inte ansågs vara värt att kriga för.

Vid Midsommarkrisen lär kung Gustaf ha hotat med abdikation för att påverka regeringens beslut, men uppgiften är ifrågasatt och grundas på ett dunkelt samtal kungen hade med Per Albin Hansson i juni 1941 med anledning av Tysklands krav om att deras soldater skulle transporteras genom Sverige. Enligt Hansson förklarade kungen att han ”icke ville genom vägran ta risken av konflikt”, men det är även känt genom utrikesminister Christian Günther att han var ensam i kungafamiljen i denna uppfattning. Att beskriva händelseförloppet under Midsommarkrisen är mycket komplicerat, då det förekommer olika samtida skildringar och tolkningar. Kung Gustafs roll och skäl för transiteringen är betydelsefull för klargörandet av ansvarigheten. Till detta bör tillfogas det faktum, att både kungen och kronprinsen uttalat sitt bifall till att även låta västmakternas trupper färdas genom Sverige, eller åtminstone att kungen var ovillig att låta denna fråga leda till krig. När regeringen beslutade avslå västmakternas begäran, ställde sig emellertid kungen bakom beslutet. Redan under hösten började grupper anklaga kungen för denna undfallenhet mot Tyskland. Enligt Nothins mening sköts kungen fram för att ha någon att skylla på, medan statsminister Hansson hölls oansvarig. Nothin menar dock att det är uppenbart att kungen och statsministern var helt eniga i frågan, och att statsministern aldrig ställde sig bakom skuldbeläggningen.


Gustaf V i uniform med kronprins Gustav Adolf och prins Bertil.

När Nazityskland invaderade Sovjetunionen i oktober 1941 skrev Gustaf V ett privat brev till Hitler, i vilket han tackade Hitler för att han beslutat slå ned den "bolsjevikiska pesthärden" och gratulera honom till "den redan uppnådda framgången" på östfronten. Emot majoriteten i riksdagen och regering förklarade kungen också i brevet att han hoppades att kommunistpartiet snart förbjöds i Sverige, samt att bolsjevismen var en fara för hela Europa. Brevet skickades, efter att han meddelat statsminister Hansson om saken, i anslutning till nya krav från Tyskland om transitering, som kungen deltog i att neka dem; det senare brukar kallas "februarikrisen 1942".

Kung Gustaf, som av tidningen Social-Demokraten betecknats som "folk- och fredskungen",erbjöd Tyskland och Storbritannien i augusti 1940 sina tjänster för fredsförhandlingar. Storbritanniens premiärminister Winston Churchill undanbad sig dock den, som han uttryckte det, "föraktlige kungen av Sveriges" tjänster. Gustaf V tydliggjorde sin egen syn på sin funktion på sin 85-årsdag 1943, då han i ett tal på borggården sa att i normala fall ska en konstitutionell kung inte ta ställning och leda i en viss riktning, men i undantagsfall som detta krig hade han personligen försökt hjälpa landet ur omedelbara svårigheter.

Den 30 juni 1944 bad kung Gustaf Ungerns statschef i mänsklighetens namn att rädda de ungerska judarna. Redan våren 1933 hade kung Gustaf vid ett besök i Berlin försökt få Hitler att mildra förföljelserna mot judar.  Efter författningsändringen 1918 blev dessa personliga vädjanden återkommande inslag i kung Gustafs utrikespolitiska delaktighet. När USA:s president Franklin D. Roosevelt 1938 sökte fredsförhandlingar med Hitler och kallade till internationell fredskonferens, vände han sig till kung Gustaf, som 27 september riktade en personlig vädjan till den tyske rikskanslern "i fredens intresse".

Kanske var det därför kung Gustaf var adressaten när Theodor Wanner överlämnade en bild till Arvid Fredborg under hösten 1942. Fotot föreställde en massavrättning av judar, och var det första beviset, eller ett av de första, för nazisternas folkmord. Efter flera äventyr nådde fotografiet kung Gustaf, som skickade det vidare till kung Georg VI av Storbritannien, och strax därefter blev dessa övergrepp kända för allmänheten.


Gustaf V tar emot en bukett blommor

Efter andra världskriget
Efter andra världskriget, begärde Sovjetunionen att Sverige skulle utelämna de desertörer från Baltikum som flytt till landet, och regeringen samtyckte. Detta vållade massiva protester i media, och kung Gustaf ingrep en sista gång i en inflammerad utrikespolitisk fråga. Han riktade en vädjan till Stalin att vänta med baltutlämningen. Stalin avslog kungens vädjan. Senare blev Sverige mycket kritiserat för bifallandet av Sovjets krav i detta.

1946 körde kungens chaufför i diket, kurvan kom att kallas för Kungens kurva.

Med tilltagande ålder började kung Gustaf varje vår vistas i Nice på Rivieran. År 1948 fyllde han 90 år och firades storstilat, men orken minskade och kronprinsen fick rycka in och ersätta honom, till exempel vid utdelningen av Nobelpriset 1948 och vid riksdagens högtidliga öppnande 1950. Inte heller kunde han medverka vid firandet av Svenska flaggans dag 1950. Sina offentliga plikter utövade han alltid om det var möjligt och sin sista regeringskonselj ledde han den 27 oktober 1950. Under sina sista år hade kungen problem med återkommande luftrörskatarr.


Gustaf V i Tennisstadion 1942.

Privatliv och intressen
Gustaf V var en tämligen framstående tennisspelare och tävlade under pseudonymen Mr. G. Som tennisspelare och gynnare av sporten blev han internationellt känd och han invaldes 1980 som hittills ende monark i International Tennis Hall of Fame. Han var en av pionjärerna inom svensk tennis och bidrog aktivt runt 1880 till att introducera spelet i Sverige. Som dåvarande kronprins lärde han sig spelets grunder i England, och lät 1881 tillsammans med hovstallmästare Edward Sager anlägga en tennisplan på Tullgarn. Under 1890-talets första år anlades flera banor runt om i landet, såväl ute som inne. Kronprins Gustaf instiftade 1896 i Stockholm, "Kronprinsens Lawn-tennisklubb", sedermera Kungliga Lawn-tennisklubben (KLTK), en av de ledande klubbarna i Sverige. Han var också en generös donator av tennispriser, och satte 1936 upp vandringspriset King's Cup som kan sägas vara en europeisk motsvarighet till Davis Cup.

Att spela tävlingstennis ansågs under 1900-talets första årtionden vara en synnerligen opassande sysselsättning för en monark, och då kung Gustaf ville ställa upp i en mixed dubbelturnering på Rivieran tillsammans med den svenska elitspelaren Sigrid Fick, var det flera personer som med Karl Gerhards ord satte "kungssången i vrångstrupen". Kungens intresse bidrog dock snart till en omvärdering av tennisen. Genom åren tävlade han i olika mindre tävlingar i dubbel med framstående spelare som fransmännen Jacques Brugnon och Jean Borotra samt tysken Gottfried von Cramm, ofta inför mycket publik. Vid ett besök i Berlin gick kung Gustaf direkt från ett möte med Hitler, till en tennismatch med den judiske spelaren Daniel Prenn. Under andra världskriget vädjade kungen till Tyskland att ge de fängslade Davis Cup-spelarna, fransmannen Jean Borotra och tysken Gottfried von Cramm en bättre behandling, vilket kan ha räddat deras liv. Kung Gustaf spelade också mycket tillsammans med svenska elitspelare som Gunnar Settervall och Kalle Schröder. Tillsammans med Settervall vann han 1906 dubbeltiteln i den stora "Majtävlingen" i Skåne genom finalseger över Carl Kempe och engelsmannen Dehring. Kung Gustaf spelade också tennis tillsammans med bland andra Sven Jerring och Karl Gerhard.

Hans spelstil har karakteriserats som "hemvävd", men han hade med tanke på sin stigande ålder en god spelstyrka långt upp i åren. Hans absolut bästa slag var lobben som han sägs ha spelat med nästan mästerlig precision, och bättre än många elitspelare. Kungens livmedikus försökte få honom att minska på tennisspelandet när han började närma sig åttiofem år. År 1946, bara några år före sin död, upphörde han självmant med tennisspel. Han beklagade då att hans krafter inte längre räckte till och att hans ögon blivit så svaga att han inte längre kunde fixera bollen.


Gustaf V:s namnteckning på en häll vid Frösundavik år 1923.

Andra intressen
Kung Gustaf var en kunnig och hängiven samlare av konsthantverk, i synnerhet svenskt silversmideri 1650-1850. Föremålen i hans samling uppgår till över tusen. Ett annat livaktigt intresse var jakt, som han vid 91 års ålder ännu utövade i parken på Drottningholm. Älgjakt blev liksom tennis populärt genom Gustaf V:s intresse. Gustaf V var mycket musikintresserad. Som student sjöng han bas i Allmänna Sången, och umgicks i samma musikkretsar som operasångerskan Mathilda Taube-Grabow. 1897-1907 var han ordförande (preses) i Musikaliska akademien. Då ämbetet innebar många resor, lät kungen bygga en personlig järnvägsvagn. Vagnen hade sovrum, salong och kupéer för tjänstefolk, samt radio och telefon. Den var inredd i blått i två nyanser.


Kronprinsen med drottning Louise (t.v.) och prinsessan Sibylla vid Gustaf V:s begravning.

Död
Den 29 oktober 1950 på morgonen avled kung Gustaf, och riksmarskalken Birger Ekeberg meddelade kl. 09.03 från Drottningholms slott:

Hans Majestät Konung Gustaf V, Sveriges, Götes och Vendes konung, har i dag, den 29 oktober 1950, kl. 08.35 förmiddagen i en ålder av 92 år och i sitt 43:e regeringsår lugnt och stilla avlidit på Drottningholms Slott. Djup sänker sig konungssorgen över landet, varm och innerlig är tacksamheten för den bortgångne landsfaderns av ridderlighet, klokhet och levande ansvarskänsla präglade konungagärning.

Kungaringning pågick i landets kyrkor kl. 12-12.30 på måndagen och de efterföljande dagarna enligt officiella meddelanden. Dödsorsaken var enligt dödsattesten "kronisk luftrörskatarr med bronchiectasier och åldersförändringar i cirkulationsorganen". Slutet kom omärkligt och kungen insomnade utan smärta, berättade livmedikus Hjalmar Casserman. Svenska Dagbladet uttryckte känslan i landssorgen med Erik Axel Karlfelts ord: "ett blommande rike har mist sin herre och far." Den 9 november ägde begravningen rum i Riddarholmskyrkan. Kung Gustaf var den sista som fick plats i det bernadotteska gravkapellet. Med sina 43 år på tronen är Gustaf V den näst längst regerande monarken i Sveriges historia. Endast Magnus Eriksson slår honom med 45 år, av vilka 12 dock var som omyndig.

Familjemedlemmar och republikanen Ernst Wigforss porträtterar kung Gustaf likartat. Han hade en naturlig, beslutsam, rättvis och ärlig personlighet, som med sin nedärvda plikt som drivkraft utövade sitt ämbete utan prestigeskäl och utan att någonsin glömma sin ställning. Som privatperson kunde han vara "uppspelt som en pojke, full av skämt och gamman" och tillbringade fritiden helst med glada människor han kunde umgås med på ett otvunget sätt. I hans ämbete var "älskvärd vänlighet" ett genomgående personlighetsdrag, och en "osökt och självklar värdighet".

Gustav V fick en skog uppkallad efter sig i Israel, genom organisationen Keren Kajemet.


Oscar II

Bernadotteska ätten
Regeringstid: 1872-1907
Levnadstid: 1829-1907



Oscar II, Oscar Fredrik, född 21 januari 1829, död 8 december 1907, var kung av Sverige 1872–1907, kung av Norge 1872–1905, samt hertig av Östergötland. Han var tredje son till Oscar I och Josefina av Leuchtenberg och bror till Karl XV. Han var gift med Sofia av Nassau sedan 1857.

Oscar II var kung under en period då Sverige genomgick en period av industrialisering och snabb teknisk utveckling, och då unionen mellan Sverige och Norge försvagades för att till slut upplösas. Oscar var den tredje av fyra bröder i en syskonskara på fem. Då den äldste brodern, kung Karl XV, saknade tronarvingar (hans ende son hade avlidit i späd ålder redan 1854) och mellanbrodern prins Gustaf avlidit 1852, blev det vid Karls bortgång 1872 Oscar som fick ärva tronen.

Ungdom
Oscar II:s dop skedde den 28 januari 1829 klockan 18.00 i konungens Stånddrabantsal (från 1845 Vita havet). Dopet förrättades av ärkebiskopen Carl von Rosenstein, och vid sidan om honom stod biskopen i Växjö stift Esaias Tegnér, biskopen i Strängnäs stift Pehr Thyselius, ordensbiskopen Johan Olof Wallin samt överhovpredikanten Johan Jacob Hedrén. Vid dopfunten fanns även Erik Gustaf Geijer. Direkt efter dopceremonin saluterades det med 128 kanonskott i två omgångar.

Oscar utbildade sig till sjöofficer. Han tog officersexamen i juli 1845. Han var därefter verksam inom flottan och slutade som konteramiral. Han skrev inte bara fackböcker i ämnet, som Om skärgårdsflottans debarkeringstrupper och Förslag till exercisreglemente för K. Maj:ts landstigningstrupper, utan även dikter; under signaturen Oscar Fredrik publicerade han 1858 diktcykeln Ur svenska flottans minnen. Han var också inspektör för de svenska militärläroverken. 13 december 1848 utsågs han till förste hedersledamot av Kungliga Vetenskapsakademien.

Under en utlandsresa 1856 besökte han bl a hovet i Nassau i Tyskland och den 8 oktober samma år tillkännagavs hans förlovning med prinsessan Sofia av Nassau.


Sofia av Nassau

Ämbetsperiod
Den 12 maj 1873 kröntes Oscar II i Storkyrkan i Stockholm och den 18 juli 1873 kröntes Oscar den II i Nidarosdomen i Trondheim, med Jämtlands Fältjägarregemente som hedersvakt.

Militären och politikern Otto Palmstierna skrev om Oscar (II), ett par år innan han blev kung: "Ovanligt lång till växten, smärt och mager; själfullt ansikte och lynne; utrustad med mycken förmåga, som tidigt togs i visst anspråk för saker av vikt, men snart måste ägna sig mera åt vitterhet, konst och musik. Sinnesstyrkan ännu oprövad; blicken riktad framåt."

Oscar hade redan tidigare arbetat i kulisserna, men då endast som Karl XV:s marionett. Inte för att Oscar på något sätt var en vilje- eller kunskapslös man, det finns många skrivningar av honom där han kritiserar sin brors handlande i politiken, speciellt inom utrikespolitiken som var Oscars stora intresse. Oscar II beundrade Tyskland och speciellt Otto von Bismarck mycket. Han arbetade för ett "germanskt, skandinaviskt, italienskt förbund" till vilket också Storbritannien skulle kunna anslutas. Kärnan i utrikespolitiken var och förblev faran från öster. Dessutom var drottningen, Sofia, tyska (från Hessen-Nassau), varför kungafamiljen var nära befryndad med flera tyska furstehus.


Fyra generationer Bernadotte.
Oskar II med Gustav V, Gustav VI Adolf och
Gustav Adolf


Kung Oskar i sin favoritklädsel: kunglig skrud.
Bilden är tagen i början av år 1898.

Oscar förde fram sina konservativa idéer på alla sätt han kunde och arbetade tämligen hårt för att återvinna den status kungen förlorat mycket av under Karl XV:s tid som regent. Oscar lyckades bara till viss del, monarkens tid som styrande kraft i landet var snart ute, och den parlamentariska demokratin vann terräng i stora delar av Europa. Den stora frågan som väntade på sin lösning var rösträttsfrågan. Efter 1896 års riksdagsval kunde den första socialdemokraten, Hjalmar Branting, ta plats i riksdagen. Under sin trettiofemåriga regeringstid hann Oscar II byta statsminister femton gånger, utrikesminister tio och inte mindre än hundratolv statsråd avverkades. Under sin tid såg kung Oscar många förändringar av statsförvaltningen, två lagberedningar instiftades som genomdrev många förändringar inom lagstiftningen. År 1900 skickades den första juridiska delegationen till Haag för att delta i Permanenta skiljedomstolen i Haag. År 1889 instiftades fem arméfördelningar som skulle tjänstgöra som fredsförband inom den svenska armén. Inom marinen instiftades det 1877 en marinförvaltning. En postsparbanksbyrå instiftades 1883. Föregångaren till dagens SMHI skapades 1873. Statistiska centralbyrån skapades 1886. En gemensam kansler för rikets universitet med före detta statsrådet Pehr von Ehrenheim som chef inrättades. Luleå stift skapades 1904. Domänstyrelsen och Lantbruksstyrelsen inrättades 1882 respektive 1889. Patent- och registreringsverket inrättades 1895.

Oscar II tyckte mycket om att ge gåvor och bidrag, till exempel till olika forskningsprojekt. Adolf Erik Nordenskiöld fick kungliga pengar när han skulle ge sig ut på den lyckosamma färden med Vega som sedan skulle leda till att han upptäckte Nordostpassagen. När Nordenskiöld vid återkomsten ankrade på Stockholms ström väntade kung Oscar II på slottet med en upphöjning av Nordenskiöld till friherrelig värdighet och en frikostig livränta om fyratusen kronor om året.

Oscar levde under den starka övertygelsen att konungen är Guds utsände att styra riket och bör då visas den respekt som tillkommer honom. Markisen Claes Lagergren sade: "Han tyckte om beröm och hängav sig åt illusionen av att den var äkta." Kungen ägnade sig också mycket åt högläsning och orgelspel. Han spelade så gott som dagligen och improviserade gärna. Till det kungliga nöjet hörde också jakt. Prins Wilhelm berättade avslöjande: "Bakom farfar i skärmen satt landets skickligaste skytt, Erik von Eckermann, på grund av sitt yviga skägg kallad Waldteufel". Eckermann sköt så snart kungen avlossat sin bössa och gratulerade Oscar när bytet föll med "Ett vackert skott ers majestät".

Oscar II upptäckte sommarstaden Marstrand redan som 14-åring, då han som sjökadett den 21 augusti 1843 steg iland vid området "Paradiset". Kungen återbesökte därefter Marstrand på sommaren 1887 och varje år därefter, med undantag för åren 1888 och 1892. Under kungens resor med Drott till Marstrand hade han alltid en hovfotograf med sig. Den hovfotograf som följde Oscar II längst och mest var Aron Jonasson, kanske mer känd som göteborgsvitsens fader.


Kung Oskar och drottning Sofia med hela sitt kungahus poserar år 1900.
Bakom kungen står två framtida sådana, sonsonen och sonen Gustaf (VI) Adolf och Gustaf (V)

Stillbildskameran hade sitt ordentliga genombrott i hovet under Oscar II:s regeringstid, så också filmkameran. Den första filmen med kungligheter spelades in vid Allmänna konst- och industriutställningen i Stockholm 1897. Andra fascinerande uppfinningar som Oscar fick uppleva var den elektriska telegrafen 1853, den första gaslyktan i huvudstaden 1855, samma år Nordens första porträttfrimärke som föreställde Oscar I:s profil. Åren omkring 1880 kom telefonen, det elektriska ljuset, velocipeden och ångspårvagnen. Slottet i Stockholm höll sig med en egen elektricitetsmaskin. Vad telefonen beträffar ansågs det inte riktigt fint att ha telefon. Först 1904 installerades den första telefonen på Stockholms slott. Fler nymodigheter var den moderna luftballongen, kinematografen, automobilen, elektriska tåg och landets första motordrivna buss. Denna togs ur trafik relativt snabbt, troligtvis på grund av det oväsen den förde med sina järnhjul mot stengatorna. Det som ska ha fascinerat kungen allra mest var fonografen och dess ankomst till Sverige 1879. Kungen gjorde flera provinspelningar och tidningarna skrev mycket om det. Priset för denna nyhet var på denna tiden sjuhundra kronor, en rejäl summa år 1879.

Oscar hade liksom sin bror Karl XV ett stort intresse för litteratur och poesi, och 1857 belönades han med en silvermedalj av Svenska Akademien för ett anonymt inlämnat manuskript. Efter detta blev hans verk mindre anonyma, även om han fortfarande tyckte om att lägga sig i den politiska debatten i pressen anonymt, ofta undertecknat O**** eller Oscar Fredrik. Oscar utsåg sig själv till svensk litteraturs överstepräst i och med sitt trontillträde och han såg till att belöna de författare han tyckte om rikligt med utmärkelser och bidrag. Samtidens store, August Strindberg, och Oscar däremot gick aldrig ihop. Oscar tyckte mycket illa om Strindberg för dennes återkommande kritik och hat mot aristokratin, och Strindberg tyckte mycket illa om etablissemanget över huvud taget. Oscar stormade mot nästan allt som Strindberg skrev, exempelvis Röda rummet (1879), Det nya riket (1882) och Giftas (1884).

Oscar II och unionsupplösningen
Oscars största händelse och nederlag som regent i Sverige torde vara unionsupplösningen 1905. Under delar av unionstiden var det kris på kris i det norska stortinget och i relationerna mellan svenskt och norskt styre. Den första krisen kom 1821 då stortinget avskaffade adelskapet i Norge - mot Karl XIV Johans veto. Efter det förekom det mer eller mindre fejder hela tiden. Under 1870-talet började den politiska uppmarschen i Norge. Det brukar heta att fram till omkring 1880 hade det funnits chanser till kompromisser och dellösningar i känsligare frågor, men Oscar II valde att gå sin egen väg och det skapade stor irritation länderna emellan. Drivfjädern i den norska offensiven skulle vara kravet om egen utlandsrepresentation. Norrmännen ansåg att det svenska utrikesstyret inte brydde sig om norska intressen och att de själva kunde föra sin talan bättre än någon annan. Oscar sökte utländskt stöd för sin politik i Norge och kejsaren Vilhelm II av Tyskland hade egna intressen i att Norden förblev enat och lugnt. Men Vilhelm II ansåg den svenske kungen obeslutsam och vek, och när kraschen slutligen kom hade han inte bidragit med annat än prat och skyllde allt på "de obeslutsamma punschdrickande svenskarna".


Oscar II:s exlibris

På nyåret 1898 godkände stortinget för tredje gången lagen om en flagga utan de svenska färgerna. Kungen vägrade att sanktionera lagen, men ett trefaldigt fattat beslut upphävde enligt grundlagen kungens veto. Kungens underskrift på godkännandet av lagen om norska flaggan fick de styrande i Sverige och medlemmarna i kungafamiljen att häpna. En trött Oscar bad om ursäkt och lovade att han aldrig skulle göra något liknande igen. Se vidare flaggfrågan.

Den svenska regeringen vacklade och statsminister Boström avgick i april 1905. Tillträdande statsminister Johan Ramstedt var jurist och ämbetsman, och den nya regeringen fick karaktären av en expeditionsministär. Då agerade norrmännen. Den 23 maj 1905 antog stortinget enhälligt en lag om eget norskt konsulatväsen, och några dagar senare kom Oscars vägran att sanktionera lagen i norsk statsråd. Den norska regeringen lade då ned sina ämbeten. Stortinget förklarade nu att statsrådet skulle inträda i kungens ställe. Onsdagen den 7 juni 1905, klockan 10.35, samlades stortinget. Statsminister Christian Michelsen meddelade att regeringens samtliga medlemmar lagt ned sina ämbeten. Det framlades ett förslag som antogs utan debatt. Förslaget lydde: "Da Statsraadets samtlige Medlemmer har nedlagt sine Embeder, da Han Majestæt Kongen har erklært sig ude af Stand til at skaffe Landet en ny Regjering, og da den konstitutionelle Kongemakt saaledes er traadt ut af Virksomhed, bemyndiger Storthinget Medlemmerne af det idag aftrådte Statsraad til indtil videre som den Norske Regjering at udøve den Kongen tillagte Myndighed i Overensstemmelse med Norges Riges Grundlov og gjældende Love - med de Ændringer, som nødvendiggjøres derved, at Foreningen med Sverige under én Konge er opløst som følge af, at Kongen har ophørt at fungere som norsk Konge."

Sjukdom och död
Oscar skrev sedan i sina memoarer att unionskraschen "har gifvit mitt hjärta ett djupt, ja, oläkligt sår". Hans hälsa försvagades kort efter detta, 1906 och 1907 började man märka ett nedsättning i hans talförmåga. Diagnosen var att kungen led av viss åderförkalkning i talcentrum. Kungen plågades också mycket av prostatabesvär, och tröttheten ökade markant. Efter en tid blev han permanent sängliggande med feber. Klockan 09.10 på morgonen den 8 december 1907 avled han. Iförd amiralsuniform och prydd med serafimerkedja och det blå serafimerbandet, låg Oscar II lit de parade i Slottskapellet den 13 december.

Bouppteckningen efter den avlidne kung Oscar II visade tillgångar på 10 498 917 kronor. Efter avdrag för skulder och vissa testamentariska bestämmelser, återstod 8 767 882 kronor. Av denna summa ärvde änkedrottningen hälften. Den återstående hälften fördelades så att kung Gustaf V först erhöll det så kallade "Gallierafideikommisset" på 600 000 kronor, avsett för regerande kungar av Bernadotteska ätten. Det resterande delades mellan kung Gustaf och prinsarna Carl, Oscar och Eugen.

Barn

  • Gustaf V, (1858-1950), hertig av Värmland, sedan kung.
  • Oscar Bernadotte, (1859-1953), hertig av Gotland till 1888. Greve af Wisborg 1892-1953.
  • Prins Carl, (1861-1951), hertig av Västergötland.
  • Prins Eugen, (1865-1947), hertig av Närke. 


Älskarinna (utpekad)
  • Marie Friberg

Karl XV

Bernadotteska ätten
Regeringstid: 1859-1872 (regent 1857-1859)
Levnadstid: 1826-1872



Karl XV, Karl Ludvig Eugen, född 3 maj 1826, död 18 september 1872, kung av Sverige och Norge från 1859 med norska regentnamnet Karl IV, hertig av Skåne. Son till Oscar I och Josefina av Leuchtenberg. Gift 19 juni 1850 med Lovisa av Nederländerna.

Uppväxt och utbildning
Karl utbildades bland annat av professorerna Christopher Jacob Boström och F. F. Carlson och studerade 1843 och 1845 vid Uppsala universitet samt våren 1844 i Oslo. Agrén vid konstakademien och genremålaren Lundqvist var prinsens bildlärare, och kapten Johan Christian Berger undervisade honom i akvarellmålning. Kronprinsen visade sig ha känsla för konst och litteratur med särskilt intresse för fosterländska verk som till exempel Pehr Henrik Lings "Asarne".

Midsommaraftonen 1841 erhöll han sin första officersfullmakt av farfadern, kung Karl XIV Johan. Efter faderns trontillträde 1844 valdes han samma år till kansler universiteten i Lund och Uppsala och 1853 även till kansler för Akademien för de fria konsterna. 11 februari 1846 blev han förste hedersledamot av Kungliga Vetenskapsakademien. Inom svenska armén hade han underordnade befälstitlar vid Svea livgarde, Svea artilleriregemente och Kronprinsens husarregemente, men blev så småningom överste vid båda förbanden. 1849 blev han generalmajor och generalfälttygmästare, 1853 generallöjtnant. Liknande befordringar kom honom samtidigt till del även inom norska armén. Under en utländsk resa 1849 besökte han även hovet i Haag, och den 19 juni 1850 gifte han sig med prinsessan Lovisa av Nederländerna. Bröllopet firades i Stockholm.

Karl utnämndes 7 februari 1856 till vicekung av Norge. Under sina besök i Norge vistades han mycket i naturen där han ritade skisser som han senare utformade till tavlor. Han intesserade sig för politik och skrev en prosasaga, Fosterbröderne, som trycktes 1848. Den och en annan bok, Heidi, Gylfes dotter (1855) utgavs bara för vänner. 1852 tävlade han utan framgång hos Svenska akademien om dess pris i skaldekonsten.

Under sent 1850-tal gjorde de goda relationerna mellan de skandinaviska länderna att kronprins Karl och Danmarks kung, Fredrik VII, som känt varandra sedan 1846, efter ett besök í Köpenhamn blev nära vänner. Detta påvekade också den skandinaviska politiken positivt. Kung Oscar inledde senare en skandinavisk pakt med syfte att förstärka samarbetet mellan länderna samt att ta gemensam ståndpunkt i olika frågor. 8 juli 1859 avled kung Oscar och kronprins Karl blev kung Karl XV.

Eftersom det i ett halvår, efter att Oskar I förgäves sökt bot för sin sjuklighet under sommaren 1857, hade varit tveksamt om lagrådet med 10 svenska och 10 norska statsråd kunde nå upp till sina mål, bestämde riksdag och storting efter proposition av kungen i september 1857, att kronprins Karl XV fick föra riksstyrelsen över Sverige och Norge i syfte att förebygga en årslång interimsregering. Förslaget var tvetydigt enligt konstitutionsordförande Louis de Geer, som ansåg att det möjligen kunde strida mot regeringsformens ordalydelse. Alla stånden så väl som norska stortinget godkände propositionen.


Karl XV i mitten av 1860-talet

Karl XV som kung
Karl regerade Sverige och Norge från 25 september 1857 till sin död 18 september 1872. Han kröntes i Sverige 3 maj och i Norge 5 augusti 1860. De dåliga relationerna mellan Sverige och Norge kom att påverka hela hans regeringstid.

Han lyckades inte med den skandinaviska politiken så som han hade hoppats. Vid ett möte med Fredrik VII på Skodsborg i juli 1863 lovade Karl den danske konseljpresidenten Carl Christian Hall ett alliansskydd till Schleswig. Innan man skulle påbörja formella förhandlingar med hjälp av den svenske envoyén i Köpenhamn, Henning Hamilton, som mellanhand, underställdes alliansfrågan Karls ansvariga rådgivare (vid en konferens på Ulriksdal 8 september 1863) som ställde sig negativa till förslaget. Karl XV fick där istället acceptera ett återtåg, eftersom det av inrikespolitiska skäl visat sig omöjligt att ersätta den De-Geer-Gripenstedtska ministären med en för kungens skandinaviska krigspolitik mer positiv rådkammare.

Hans missnöje över denna försiktighetspolitik gav han uttryck i dikten Till Sverige (1864). Redan 1860 hade Karl skrivit en broschyr om svenska beväringsorganisationen. 1865 skrev han Några tankar angående svenska arméns organisation, framlagde för fosterlandsvänner. Här utgår han från Danmark då han skriver:

Denna stat har inte blivit understödd av dem, vilkas bistånd den haft skäl att vänta
.

I samma broschyr påpekar han emellertid också felaktigheter i den danska härordningen. Karl XV ansåg att Sverige för sin del inte skulle ha en stor och dåligt övad krigsorganisation utan en liten, men väl övad, och föreslog därtill att den skulle förstärkas med en fjärdedel så många soldater som nu. Detta skulle ske genom lottning. Kung Karl fick inget gehör för sin plan och tog inte heller till sig av andras idéer. Kungen följde krigen i Europa 1866 och 1870 (Tyska enhetskriget och fransk-tyska kriget). Efter det förra utgav han under titel Ett ord i sinom tid general Changarniers anmärkningar om den franska arméns fel och drog paralleller till den svenska armén i vilken han tyckte sig finna liknande problem.

Karl XV försökte alltså skapa en internationell och utåt kraftfull nordisk maktställning utan att lyckas. Däremot stärktes och ändrades radikalt de svenska interna politiska förhållandena genom representationsreformen 1866. 1860 föreslog de så kallade "folkvalda stånden" hos kungen att han skulle ta sig an reformen, och i januari 1863 framlade De Geer-Gripenstedts regering ett representationsförslag, som bröt med ståndsriksdagens utformning. Förslaget diskuterades i nästan tre år innan riksdagen den 22 juni 1866 beslutade om representationsreformens genomförande.

1862 hade nya kommunallagar utformats, vilka tillsammans med den föreslagna lagen om kyrkomöten gav både grund och skäl för den nya riksdagsordningen, till vilken även hörde årliga riksdagar. Under Karl XV regeringstid infördes även kommunal rösträtt för kvinnor och religionsfriheten ökades på religionens juridiskens och politikens fält. Även lagarna ändrades med bland annat ny strafflag och sjölag. Karl XV är också den kung som invigt flest järnvägar i Sverige, eftersom landet under hans regeringstid gjorde stora satsningar på infrastruktur och industrialisering.

Då Karl XV dog saknade han en son i livet varför han efterträddes som svensk kung av sin bror Oscar, sedermera Oscar II.

Karl XV grundade 1863 Konungens jaktklubb.

På uppdrag av Karl XV slöt Dirk de Graeff van Polsbroek den 11 november 1868 ett "Vänskaps-, handels- och sjöfartstraktat" mellan Sverige-Norge och Japan (se Fördraget i Yokohama). Fördraget öppnade Hakodate, Yokohama, Nagasaki, Kobe och Osaka för handel för svenska och norska handelsmän (artikel 3). Fördraget gav också Sverige-Norge möjlighet att skicka konsuler till de nyöppnade hamnarna, där fick rätt att utöva domsrätt över svenskar och norrmän (konsularjurisdiktion).


Karl XV som prins och hans bror Prins Gustaf
på föreläsning av professor Johan Christopher Lindblad i Theatrum Œconomicum, Uppsala 1846


Karl XV omkring 1865

Karl XV som person
Karl XV visade redan i unga år en viss brist på tålamod med hovlivet och dess regelverk, något som fortsatte att prägla honom. Han ansågs dessutom skrytsam, slösaktig och var en stor kvinnotjusare.

En studie i Karl XV:s temperament lämnas av hovmannen Fritz von Dardel, då kungen hade för ovana att ständigt försöka hjälpa till vid bränder i Stockholm:

""H M (Hans Majestät) är vid dessa tillfällen ej till sin fördel. Han blir het, ger order och kontraorder samt slutar ofta med att göra polistjänst genom att från brandstället bortköra onyttiga åskådare. Det händer honom icke sällan härvid att han ryter åt sina undersatar, ja till och med utdelar knuffar. Jag är verkligen förvånad öfver att H M icke någon gång träffar en fyllbult, som betalar honom igen med samma mynt. Jag tog mig på hemvägen friheten att säga H M huru litet detta uppträdande stämde öfverens med hans kungl. värdighet. Slutligen fick jag honom att medgiva att han haft orätt, men jag är öfvertygad om att nästa gång H M befinner sig vid en eldsvåda, börjar han om på samma sätt".

I början av 1871 insjuknade han allvarligt och hans tillstånd förvärrades efter drottning Lovisas död, den 30 mars 1871. Efter en badresa till Aachen, i augusti 1872, återkom kungen ännu svagare till hemlandet och hann inte hem till Ulriksdal. Han avled i Malmö av tarmtuberkulos 18 september 1872.

Karl XV dikter utgavs 1863 (En samling dikter af C.) och 1865 (Smärre dikter af C.) i upplagor för allmänheten och många har blivit översatta till franska, engelska, ungerska, italienska, nederländska, tyska, danska och norska. Flera av dem tonsattes. Av Karl XV:s militära skrifter har flera översatts till bland annat norska, franska och tyska.

Karl XV uppmuntrade framför allt nationella riktningar i svensk och norsk konst och köpte själv mycket konst. Kungen handleddes själv i måleri av Johan Christoffer Boklund, Edvard Bergh, Alfred Wahlberg med flera och utförde många landskap med svenska och norska motiv. Han deltog i konstakademiens utställningar 1856-70.

Kungens målningar har visats på Nationalmuseum (Motiv från Värmdö, 1865, Landskap från Gudbrandsdalen, 1866), i riksdagshuset (Landskap från Hardanger, 1872), i konstakademien (Utsikt af Uppsala), i Göteborgs museum (Norskt landskap, 1871), på Ulriksdal och övriga kungliga slott samt i norska nationalgalleriet. Hans konstsamling omfattade ca 500 målningar, varibland mer än 400 av svenska konstnärer. Större delen av sina samlingar av konst och konstslöjd testamenterade han till svenska staten. Nationalmuseets skandinaviska konstavdelning och dess konstindustriella avdelningar utökades kraftigt med hjälp av denna donation.

Karls (av Ch. Friberg modellerade) staty avtäcktes på Lejonslätten på Djurgården i Stockholm 3 maj 1909.

Barn
  1. Louise, född 31 oktober 1851, död 20 mars 1926, g.m. Fredrik VIII av Danmark
  2. Karl Oskar Vilhelm Fredrik, född 14 december 1852, död 13 mars 1854, hertig av Södermanland

Oscar I

Bernadotteska ätten
Regeringstid: 1844-1859
Levnadstid: 1799-1859



Oscar I, född den 4 juli 1799 i Paris, död den 8 juli 1859 i Stockholm, var kung av Sverige och Norge från 1844 till 1859. Den 22 maj 1823 gifte han sig med Josefina av Leuchtenberg. Oscar I:s fullständiga namn var Joseph François Oscar, vilket i svensk tappning blev Josef Frans Oscar.

Uppväxttiden
Oscar I föddes den 4 juli 1799 i Paris på 291 Rue Cisalpine, senare 32 Rue de Monceau, där det sedan 4 juli 1911 finns en minnestavla uppsatt av Société archéologique. Oscar var son till dåvarande krigsministern i Frankrike, generalen Jean Baptiste Jules Bernadotte (sedermera kung Karl XIV Johan) och Eugénie Bernhardine Desirée Clary. Han fick namnet Joseph efter sin fadder Joseph Bonaparte, som var gift med moderns äldre syster Julie, men fick även namnen François Oscar. Det senare namnet valde Napoléon Bonaparte, efter en av hjältarna i Ossians sånger, och kom att användas i familjen, främst av modern och mostern. Med sin mor och moster bodde han, dels i Paris, dels på Joseph Bonapartes slott Mortefontaine eller på Bernadottes slott Grosbois, båda i Paris omnejd.

År 1807 fick han sin förste informator, Le Moine, och när Oscars far, som då var furste av Pontecorvo, 1810 föreslogs som tronkandidat för Sverige, framhölls att han redan hade en son som ett viktigt motiv för att väljas. Ett porträtt av den unge Oscar, som spreds vid valriksdagen i Örebro, fungerade som draghjälp för Bernadotte, som 21 augusti 1810 valdes till svensk tronföljare. Den 26 september fastställdes successionsordningen för hans ”äkta manliga bröstarvingar”. I samband med händelsen utsågs Oscar till hertig av Södermanland.

Oscar, som åtföljts till Sverige av Le Moine, fick genast en lärare i svenska och kunde snart tjänstgöra som sin fars tolk. År 1812 fick han en svensk informator, friherren G. L. Cederhielm som efter Gustav III:s kuppliknande grundlagsförändring 1789 lämnat statstjänsten. Karl Johan angav vissa tydliga riktlinjer för prinsens uppfostran, bl a: ”Upprepa för honom alltid att en svag regent är ett av de största straff, varmed himlen kan hemsöka ett folk.” Redan 1811 på sommaren hade Oscars mor Desideria återvänt till Frankrike, och han återsåg henne först efter elva år. Inom armén utnämndes han 1812 till överstelöjtnant vid de tre gardena, 1815 till överste, 1817 till generalmajor.

Under 1810-talet undervisades Oscar även i norska, humaniora, administration och statsrätt, vetenskap och konst, främst av N. M. af Tannström. Per Daniel Amadeus Atterbom undervisade honom i tyska, Jacob Berzelius i kemi, Johan Olof Wallin i ”lutherska religionen”. Han konfirmerades 1815. Några år senare hade han Johan Gabriel Richert som handledare i juridiska ämnen. Fredric Westin var prinsens lärare i målning, Adolf Fredrik Lindblad längre fram i musik.


Kronprins Oscar

Kronprinstiden
När Karl XIV Johan blev unionskung 1818 blev Oscar Sveriges och Norges kronprins. Han utnämndes 1819 till general i de svenska och norska arméerna samt till befälhavare för en rad armékårer: liv- och hustrupperna, generalbefälhavare i Skåne, generalfälttygmästare och chef för Sveriges och Norges artilleri, chef för en kavalleribrigad. 1818 valdes han även till universitetskansler i Uppsala där han tillbringade en hösttermin. Bland annat gick kronprinsen på föreläsningar av Erik Gustaf Geijer, Nils Fredrik Biberg, Jöns Svanberg och Lars Rabenius. Redan 17 januari 1816 hade han valts till "förste ledamot" (med senare terminologi hedersledamot) av Kungliga Vetenskapsakademien.

1815 genomgick han en lättare sjukdom. Vid denna tid började politikerna intressera sig för kronprinsens giftermål. Efter många förberedelser påbörjade prinsen 1822 sin friarfärd, under vilken han i Aachen träffade sin mor. Sedan hans förlovning med Josefina av Leuchtenberg, dotter till prins Eugène och hertiginnan Augusta av Bayern, blivit ingången i Eichstätt, styrdes färden till Italien. På hemvägen lyckades prinsen göra ett besök i Verona under den pågående kongressen och mottogs av de där församlade furstarna och statsmännen. Hans biläger firades i Stockholm den 19 juni 1823. Den 1 februari 1824 utnämndes kronprinsen till vicekung i Norge. Den 11 april anlände Oscar och Josefina till Kristiania, där ett storting pågick. Hela stortinget uppvaktade fursteparet, som under de närmaste månaderna höll hov i den norska huvudstaden.

Den 11 oktober nedlade Oscar vicekonungavärdigheten och återvände till Stockholm. Följande år var han för första gången ordförande i Sveriges regering under konungens besök i Norge. 1826 utnämndes han till ordförande i en sjöförsvarskommitté och 1 december samma år till storamiral. Han kom därigenom att samarbeta med Baltzar von Platen, som gjorde allt för att vinna honom för sina åsikter om bästa sättet att ordna sjöförsvaret. Bernhard von Beskow blev Oscars handsekreterare 1824 och påverkade väsentligt utvecklingen av hans artistiska intressen och anlag inom måleriets såväl som musikens område. Under en följd av år var Oscar kansler för Akademien för de fria konsterna, en kort tid även chef för Kungliga teatern. Kansler för Lunds universitet var han från 1824, för Kristianias (dock endast till namnet) från 1822.

Oscar sändes 1830 till Sankt Petersburg, en artighetsbetygelse mot kejsar Nikolaj I av Ryssland som inte gillades av den allmänna opinionen i Sverige. Som vicekonung i Norge vistades han några månader 1833 i Kristiania och Bergen samt deltog 1834 i riksdagsbearbetningar och ”Statstidningens” dirigerande, men avlägsnades efter riksdagen. Kronprinsen sysslade i stället med målning och litografiering, med sångövningar och musikkompositioner (till exempel musik till ord av Victor Hugo och Esaias Tegnér, partier av Eduard Brendlers sångspel Ryno och marscher som Svenska arméns tapto), med utarbetande av militära handböcker och så vidare

Han vistades i Tyskland en stor del av sommaren 1837. 1838 blev spänningen emellan Karl XIV Johan och oppositionen starkare än någonsin. Kronprinsen lyckades i sammanhanget avböja ett tilltänkt åtal för majestätsbrott. Karl Johan begav sig till Norge och lät Oscar som ordförande i en tillförordnad regering delta i riksstyrelsen under ett halvt år (december 1838–juni 1839).

Under denna tid rådgjorde åtskilliga av riddarhusoppositionens ledare med både tidningsmän och missnöjda högre förtroendemän om gemensamt uppträdande vid den stundande riksdagen. Det antogs, att kronprinsen inte var alldeles främmande för denna ”koalition”, som skulle söka framtvinga en ministärförändring, kanske – abdikation. Oppositionen drog vid 1840–41 års riksdag politisk fördel av den konstitutionsvidriga skuld ”kabinettskassan” åsamkat sig, till sist med personlig borgen av både konung och kronprins, och som senaste statsrevision kommit underfund med. Saken måste framläggas för riksdagen, och trots de upplysningar som lämnades beslöts i förstärkt statsutskott att inga medel kunde anvisas för skuldens betäckande. Man försökte därmed förgäves tvinga kungen att abdikera. Skulden, omkring 1 miljon riksdaler, betalades småningom av Karl XIV Johan och Oscar I, och den senare avböjde ett förslag att vid 1844 års riksdag få förlusten gottgjord.

Just under åren 1840–42 hade Oscar på en helt ny bana vunnit en rent personlig framgång. Han var mycket intresserad av kriminalvård och förde 1840 fram de nya straffteorierna med en skrift Om straff och straff-anstalter, dock utan utsatt författarnamn. Oscar slöt sig till Beaumonts, Alexis de Tocquevilles, Aylies och Julius' idéer, men specialiserade för Sverige det system han antagit och utvecklat. I företalet säger han:

”Fredens värv”, ”ehuru mindre glänsande än krigets bragder, har burit rika skördar, inte ensamt i vetenskapliga framsteg och industriell utveckling, utan också i en större vördnad för människors värde, i en ömmare vård om de lägre klassernas upplysning och välstånd. Ädla omsorger har sträckt sig även till den på brottets avvägar förirrade, som man börjat betrakta mindre såsom en fågelfri, för alltid förskjuten varelse, än såsom en vilseförd, fallen like, för vars omvändelse och bättring man känner sig manad att tänka och handla.”

Han framställer först sina åsikter om straff. Dödsstraffets rättmätighet undersökes och bestrides, för så vitt det tillämpas under det vanliga rättstillståndet. Vidare utdömas spö- och risstraffen samt deportation. Det 1832 utgivna kriminallagförslaget vinner Oscars lovord och erkännande. I enlighet därmed upptas som rättvisa och förnuftiga straff: straffarbete och fängelsestraff. Därefter behandlas ”förbättringssystemet”, enligt vilket fängelset skall undvika att försämra, men sträva att förbättra fången. Till det hör ensamhetssystemet, med religiös undervisning, strängt arbete och vård om den frigivne. Skriften gjorde en viss verkan på riksdagen, men vida större på allmänna opinionen, såväl i Sverige som utomlands. Ny upplaga utkom 1840; norska, tyska, franska, nederländska, engelska, italienska översättningar utgavs under de närmaste åren, och Oscar erhöll från utländska rättslärde och fängelsedirektörer tacksamma erkännanden. Hans bok utövade i Nederländerna inflytande på fängelsereformen i landet; den franske översättaren ville med den svenske prinsens bok påverka franska kammarens diskussioner i frågan. Skriften beredde Oscar inom hela den civiliserade världen ett ärat namn. Hans intresse för fängelsereformen följde honom även som kung för att åtminstone delvis omsättas i verklighet och hans obenägenhet att stadfästa en dödsdom är känd.


Foto av Oscar I taget 1844

Oscar I som kung
Oscar övertog styrelsen 8 mars 1844 (han kröntes i Stockholm 28 september 1844 men blev inte krönt i Norge). I maj upphävde han 1812 års förbud mot allt umgänge mellan svenska medborgare och den avsatta kungafamiljen (Gustav IV Adolfs familj). Hans arbete med regeringsärendena sträckte sig ända till detaljerna och kunde ibland fortgå natten igenom. Han läste själv korrektur till viktigare förordningar. Han ville regera själv och få äran av de initiativ som togs, ibland helt rättvist.

Det fanns inte en enhetlig ministär och vanligen var det kungen själv som på egen hand vände sig till den eller dem som skulle delta i statsrådet. Det hände också att han i viktiga frågor rådgjorde med personer utanför statsrådet, och att han under en riksdag personligen tog kontakt med utskottens medlemmar. Han hade inga riktiga gunstlingar och knappast heller vänner.

Oscar lämnade efter sig en mängd anteckningar och uppsatser i olika ämnen, även dagboksanteckningar, som vittnar om stora kunskaper och mångsidiga intressen. En samtida, som alltifrån ungdomen kände honom väl, prisar hans djupa insikter i samhällsfrågorna, men talar också om en olycklig obeslutsamhet i förening med stor självtillräcklighet, om ett långt drivet ”gungningssystem”, en stark misstro till hela världen och benägenhet att uppskjuta avgörandet.

Med en nybildad moderat-liberal ministär mötte Oscar sin första riksdag. Från den föregående vilade ett representationsförslag. Regeringen förhöll sig neutral, och förslaget förkastades. Kungen hade i själva verket inget djupare intresse för en grundlig omdaning av representationen.

Med så mycket större sympatier omfattade han det nya strafflagförslaget, men sent framlagt, kom det aldrig under behandling, och riksdagen nöjde sig med att anta några allmänna huvudgrunder. Däremot var det på kungen personligen det berodde, att lagen om lika arvsrätt för son och dotter kom till stånd. Vid samma riksdag stadfästes också beslutet om indragningsmaktens upphävande.

De närmaste gjordes en rad reformer:

  • Ny civillag och rättegångsordning
  • Några specialdomstolar upphävdes
  • Näringstvånget lindrades
  • Skråväsendet avskaffades
  • Den första fattigvårdsförordningen
  • Läroverksfrågan utreddes
  • Representationsfrågan utreddes
  • Grundskatteregler förenklades
  • Tulltaxan reformerades

Nästföljande riksdag (1847–48) möttes av en rad viktiga propositioner: om en ny strafflag, om utsträckning av beväringens övningstid, om sjöförsvarets ordnande, om förhöjd brännvinsbeskattning, om ny tullagstiftning i frihandelsvänlig riktning, om grundskatteförenkling, om läroverksorganisationen. Men motstånd restes från olika håll, regeringens anslagskrav måste avprutas, och de flesta förslagen fick falla. Representationskommitténs förslag överlämnades endast till riksdagens kännedom, till de liberalas stora harm.

Då inträffade som ett slags följd av februarirevolutionen i Paris de tämligen meningslösa marsoroligheterna i Stockholm. Kungen gjorde en nästan fullständig ministärförändring. Den nya ministärens huvuduppgift blev att utarbeta ett nytt representationsförslag. Redan före riksdagen hade emellertid konungens ståndpunkt undergått en väsentlig förändring. Hans moderata reformpolitik hade inte rönt det erkännande han väntat på liberalt håll, medan den på samma gång avlägsnat de konservativa.

Regeringen, till och med Oscar I personligen, började angripas i pressen, och snart hörde man att han vaknat ur sina illusioner, att de liberala kastat masken för tidigt, att han märkt, hur de ville åt konungamakten. Det nya representationsförslaget möttes av skarp kritik från både konservativt och liberalt håll, och redan före 1850 års riksdag var det känt att Oscar I personligen inte längre trodde på det. Det blev också förkastat. Kungen förklarade att eftersom det blivit så illa mottaget och regeringens avsikter så misstydda, skulle ingen mänsklig makt förmå honom att framlägga ett nytt, om han än levde i hundra år.

De mer liberala medlemmarna av ministären utträdde snart och ersattes av strängt konservativa. En svår sjukdom avbröt 1852 Oscar I:s verksamhet, men redan följande år kunde en ny verksamhetsperiod påbörjas. Representationsfrågan avfördes tills vidare från programmet, sedan greve Lagerbielkes förslag på riksdagen 1853–1854 blivit förkastat. Man grep sig i stället an med de ekonomiska reformerna. Sistnämnda riksdag blev epokgörande både i avseende på brännvinslagstiftningen och statens järnvägspolitik, och för båda frågornas lösning intresserade sig Oscar I personligen. Ett första förslag om grundskatteförenkling antogs av riksdagen. Ministären ombildades i en mera moderat-liberal riktning, och påföljande riksdag blev även den i hög grad en järnvägsriksdag. I fråga om tullagstiftningen togs ett betydande steg i frihandelsriktning. En kunglig proposition om ogift kvinnas myndighet vid 25 års ålder antogs av riksdagen, och regeringen framlade en proposition om utvidgad religionsfrihet, men som bara ledde till konventikelplakatets upphävande. När nästa riksdag sammanträdde var Oscar I:s krafter redan brutna.

Utrikespolitiken under Oscar I
Utrikespolitiken blev särskilt ett område för Oscar I:s verksamhet. Till viktigare depescher eller instruktioner uppsatte han själv gärna koncept och var Sveriges egentlige utrikesminister; de som officiellt bar den titeln var endast hans biträden. Redan efter ett par år sattes hans förmåga på prov. Den nyvaknade skandinavismens vågor hade gått högt på studentmötet i Köpenhamn 1845, och Oscar I omfattade snart denna rörelse med sympati.

Redan under den danske konungen Kristian VIII:s livstid skedde ett närmande mellan de båda kungahusen, och ömsesidiga besök avlades. När därefter kort efter Fredrik VII:s tronbestigning 1848 det schleswig-holsteinska upproret utbröt och både Tyska förbundet och Preussen understödde de upproriska, förklarade Oscar I, att de förenade rikena inte med lugn kunde åse saken, om Jylland och de danska öarna hotades.

En konvention om hjälpsändning avslöts med Danmark. En svensk-norsk armékår sammandrogs, en mindre del överfördes till Fyn. Jylland utrymdes snart av de tyska trupperna, men från varje aktivt deltagande i kriget avhöll sig Oscar I, under förutsättning att de egentliga danska områdena inte hotades igen.

Under tiden begav han sig själv ned till Malmö och skötte personligen de underhandlingar, som ledde till stilleståndsfördragen 2 juli och 26 augusti 1848. Kriget utbröt på nytt 1849, men en preliminär fred avslöts 10 juli, och under det nya vapenstilleståndet hölls norra Slesvig besatt av svensk-norska trupper. Sedan definitiv fred ingåtts, deltog därefter Sverige i de förhandlingar som ledde till uppsättande av de s.k. Londonprotokollen 1850 och traktaten 1852, som avsåg bevarande av det danska rikets integritet och ordnande av den danska tronföljden.

Krimkriget ställde ännu större krav på Oscar I:s diplomatiska förmåga. Visserligen avgavs för de förenade rikenas räkning i december 1853 en neutralitetsdeklaration (en lika lydande från Danmarks sida), men redan 1854 började påtryckningar från västmakternas sida i syfte att få Sverige-Norge med i kriget. Oscar I var i och för sig inte obenägen för saken, men uppställde som villkor, att kriget från att ha varit orientaliskt skulle bli europeiskt. Dessutom ställde han som villkor att Österrike skulle komma med, att Finland borde lösgöras från Ryssland med mera. De underhandlingar som nu följde leddes av kungen personligen.

Under tiden förgick månad efter månad, tills slutligen västmakterna kom med de förslag, som ledde till traktaten 21 november 1855 (”Novembertraktaten”). Nu hade man fått garantier mot varje förlust i landområde, Sveriges deltagande i kriget tycktes vara nära förestående, men så kom helt oväntat freden i Paris. De önskningar Oscar I under fredsunderhandlingarna lät framställa blev edast i ringa mån tillgodosedda genom deklarationen att Ålandsöarna i fortsättningen inte skulle befästas. Det var ett magert resultat, men ett mycket spänt förhållande inträtt till Ryssland.

Under denna situation inledde Oscar I på fullt allvar en skandinavisk politik, med hjälp från Fredrik VII. Hans uppträdande under studentmötet 1856 gav ett tydligt vittnesbörd om den ändrade kursen. Hemliga underhandlingar drevs under hösten i Paris, och inom årets slut tycktes man fått visshet om att varken Frankrike eller Storbritannien skulle motsätta sig en skandinavisk union. Hemliga förhandlingar drevs även i Köpenhamn genom ministern K. A. Virgin, som trädde i förbindelse med de danska skandinaverna. Oscar I hade personligen instruerat honom.

Närmaste mål skulle bli ett försvarsförbund mellan de förenade rikena och Danmark, och Oscar I uppsatte med egen hand ett förslag till en sådan traktat, som tillställdes Fredrik VII på våren 1857. Då inträdde ett omslag hos denne oberäknelige monark: eftersom Holstein inte var inbegripet, kunde han inte godkänna förslaget. Oscar I drog sig djupt sårad tillbaka, och samtidigt inträdde det sjukdomstillstånd, som hindrade honom att vidare befatta sig med regeringen. Hans initiativ inom utrikespolitiken hade fått en snöplig utgång.

Kung Oscar och Norge
I Norge kände man den nye konungen så litet, att man inom vissa politiska kretsar fruktade att han skulle göra en statskupp. Man skulle snart finna sitt misstag. Den stora unionskommitté, som Karl XIV Johan 1839 tillsatt, framlade mot slutet av 1844 ett omsorgsfullt utarbetat förslag till föreningsakt. Men redan dessförinnan hade Oscar I låtit framlägga förslagen om unionsflagga och vapen. Inom kort sanktionerades lagar om unionsvapen och unionsmärke i de båda rikenas såväl örlogs- som handelsflaggor. Redan vid sin tronbestigning hade Oscar I tillmötesgått norska önskningar i fråga om placering i konungatiteln av Norges namn framför Sveriges i handlingar rörande inre norska angelägenheter.

I Norge hade man fått framskjutna önskemål uppfyllda, och intresset för en fullständig revision av föreningsvillkoren försvann. Unionskommitténs förslag lades efter några år till handlingarna, och det lyckades inte för Oscar I att i nämnvärd mån stärka unionsbanden. En ny konsulsstadga utkom visserligen 1858, och de båda rikenas bidrag till den fasta konsulsfonden, liksom till den egentliga utrikesbudgeten, reglerades. Men de förslag om de båda rikenas bidrag till det gemensamma försvarsväsendet blev direkt förkastade i Norge. Förslagen rörande deras inbördes handel och sjöfart, och verkställande i det ena riket av domar fällda i det andra, antogs inte heller av norrmännen.

Oscar I:s förhoppningar om ett närmande mellan de båda folken hade gäckats, och han sades mot slutet av sin regering ha klagat över, att unionen var olycklig och för framtiden inte kunde bli annat. I mitten av 1850-talet avgick den siste riksståthållaren, och kronprins Karl utnämndes till vicekung, men hans verksamhet som sådan blev snart avbruten. I övrigt företedde den inre utvecklingen i Norge motsvarande drag mot den i Sverige.



Oscar I:s monogram

De sista åren
Oscar I:s hälsa hade aldrig varit stark, och redan tidigt visade han ögonblick av frånvaro då han kunde tystna mitt i en mening för att fortsätta en stund senare som om inget hade hänt. I början av 1850-talet framträdde sjukdomssymtomen starkare, och 1852 var han tvungen att göra en badresa till Bad Kissingen. Under hösten samma år drabbades han av en livsfarlig sjukdom (tyfoidfeber) som han blev frisk ifrån först året efter. Under sjukdomstiden hade en interimsregering under två tillfällen varit tvungen att verka i regentens ställe.

1853 verkade Oscar I ha återhämtat sig och återkom till sin post som regent. 1857 bröt dock sjukdomen (hjärntumör) ut på nytt och övergick efterhand i en fullständig förlamning. Under hösten samma år förklarade läkarna att enda möjligheten till ett tillfrisknande var ett överlämnande av alla plikter; därför övertogs regeringen av kronprinsen Karl den 25 september, efter att representanter för båda rikena hade godkänt överlämnandet. Oscar I avled i Stockholm den 8 juli 1859 och ligger begraven i Riddarholmskyrkan.

Barn med drottning Josefina

  1. Karl XV (1826–72)
  2. Gustaf (1827–52)
  3. Oskar II (1829–1907)
  4. Eugénie (1830–89)
  5. August (1831–73)

Barn med älskarinnan Emilie Högqvist

  1. Hjalmar Högqvist (1839–74)
  2. Max Högqvist (1840–72).

Barn med älskarinnan Jaquette Löwenhielm (född Gyldenstolpe)

  • Oscara Meijergeer (1817–1880), gift Hilder

Karl XIV Johan

Bernadotteska ätten
Regeringstid: 1818-1844
Levnadstid: 1763-1844



Karl XIV Johan, född Jean Bernadotte 26 januari 1763 i Pau, Béarn, Frankrike, död 8 mars 1844 på Stockholms slott, var kung av Sverige och Norge från 1818, i Norge under regentnamnet Karl III Johan. Han gifte sig den 16
augusti 1798 i Paris med Désirée Clary, sedermera svensk drottning under namnet Desideria, svägerska till Napoleons bror Joseph Bonaparte. Vid ankomsten till Sverige 1810 som furste av Ponte Corvo hade hans fullständiga namn utvecklats till Jean Baptiste Jules (Johannes Döparen Julius), och namnet Karl fick han då efter adoptivfadern.

Karl Johans bakgrund
Karl XIV Johan föddes den 26 januari 1763 i Pau i landskapet Béarn i sydvästra Frankrike som den yngste av fem syskon. Enligt Karl XIV Johans egna vittnesmål, föddes han i huset "la maison Balagué" vid rue Tran, med den egentliga ingången utåt den gata som senare fick namnet rue Bernadotte. Det var i balkongrummet, en trappa upp i den del av huset som har sina fönster utåt rue Tran som förlossningen ägde rum. Kungen försökte långt senare köpa in fastigheten för att inrätta ett militärsjukhus, men lyckades inte på grund av ägarens hutlösa krav.

Nedkomsten var planerad först flera veckor senare, men modern blev utsatt för ett upptåg av några karnevaldeltagare som störtade in i rummet där hon fridfullt satt och handarbetade. "Fru Jeanne" blev så häftigt uppskrämd att hon fick en nervattack och fick föras i säng, och efter en orolig natt föddes sonen Jean på morgonen den 26:e. Eftersom man befarade att det så mycket för tidigt födda barnet inte skulle kunna leva länge, döptes det redan dagen därpå i kyrkan S:t Martin. Födelse- och dopattesten, förvarad i Paus arkiv, lyder i svensk översättning (in extenso): "År 1763 föddes den 26 januari och döptes den 27 i samma månad Jean, äkta son till herr Henri de Bernadotte, prokurator hos sénéchalen, och hans hustru, född de Saint Jean, bosatta här i staden. Faddrar: Herr Jean Bernadotte junior, prokurator hos sénéchalen, och hans hustru Marie Bethbeder. I närvaro av herrar Jean Borda, prokurator, och Bernard Luc, vaktmästare vid domstolen, vilka jämte gudfadern och oss hava undertecknat, men icke gudmodern, som ej kan skriva".
Bernadotte junior. — Luc. — Borda, prokurator.
Poeydavant, vice pastor i Pau.

Karl Johan hette ursprungligen Jean Bernadotte, även kallad Jean Baptiste eftersom han var uppkallad efter Johannes döparen, till skillnad från en äldre bror som också hette Jean (Évangeliste). Fadern var advokaten Henri Bernadotte (1711-1780), modern hette Jeanne Saint-Jean, född de Saint-Jean (1728-1809) (mer om dem och den övriga släkten, se artikeln Bernadotte). Karl Johan, vars undervisning verkar ha skett i hemmet, var förutbestämd att fortsätta i faderns yrke. Han visade dock inget intresse för detta, och efter faderns död måste han mer allvarligt börja tänka på sin framtid. Ledd av ett brinnande intresse för soldatlivet tog han den 3 september 1780 värvning vid regementet Royal-la-Marine, som då var förlagt på Korsika.

I rullorna antecknades följande om den nye soldaten: "längd 5 fot, 3 tum och 5 linjer, mörkt hår, mörka ögonbryn, bruna, något liggande ögon, näsan lång och spetsig, munnen liten med tunna läppar, hakan kort avrundad, ansiktet runt och fylligt, pannan smal med tvenne ärr, ett i mitten, ett över ögonbrynet, förorsakat av en liten sten." Som seden var fick Jean-Baptiste ett eget soldatnamn och kallades "Belle-Jambe", det "Vackra benet". Namnet skulle ha samband med hans förmåga att lägga an på det motsatta könet.

Avancemang inom armén
På Korsika tillbringade Karl Johan tre år. Efter ett besök i hemmet några månader i slutet av 1783 och början av 1784 för att vårda sin hälsa följde han sitt regemente till nya garnisonsorter – Grenoble, Vienne, Marseille, S:t-Martin-de-Ré och andra orter – och avancerade under tiden till korpral och sergeant 1785, furir 1786, fältväbel (sergeant-major) 1788 och fanjunkare (adjudant sous-officier) 1790. Därmed hade kanske hans befordringar stannat, om inte franska revolutionen hade brutit ner den skranka som 1781 hade rests mellan underofficers- och officersgraderna. Under sin underofficerstid hade Karl Johan vid åtskilliga tillfällen visat framåtanda, så till exempel då han i Marseille 1790 lyckades rädda sin chef, markis d'Ambert, undan ett folkupplopp – och blev i mars 1792 utnämnd till löjtnant vid det i S:t Servant i Bretagne stationerade 36:e regementet (f.d. Anjou).

Under de kort därpå utbrytande revolutionskrigen fick han dra i fält med Rhenarmén och utmärkte sig så vid striderna att befordringarna gick med stormsteg. Efter striderna vid Speier och Mainz 1793 blev han sålunda överste, och redan året därpå, efter att ha förflyttats till Sambre- och Meusearmén och med synnerlig utmärkelse deltagit i striderna vid Prémont och Landrecies samt i slaget vid Fleurus den 26 juni 1794, "för tapperhet och lysande bragder" på Jean Baptiste Klébers begäran befordrad till brigadgeneral samt efter Maastrichts erövring i oktober samma år, till vilket han väsentligen bidrog, till divisionsgeneral.

Åren 1795 och 1796 gick under fortsatta bragder vid Rhenarmén - vunna framgångar eller återtåg – och hans rykte som fältherre var känt då han i början av 1797 beordrades att med en armékår avgå till Lombardiet för att understödja Napoleon Bonaparte i fälttåget mot österrikarna. Ett vintertåg över Alperna, övergången av Tagliamento och erövringen av Gradisca gav nya prov på hans duglighet. Hans rhentrupper tävlade med de italienska trupperna i tapperhet, men truppernas tävlan blev hos befälhavarna rivalitet, och ett visst misstroende kom redan nu att känneteckna förhållandet mellan Bernadotte och Bonaparte, för vars ärelystna planer han tidigt uttalade sina farhågor.

Administration och politik
Efter att mot fälttågets slut ha överfört några troféer till Paris fick var Karl Johan i staden när statskuppen den 18 fructidor år V (4 september 1797), dock utan att han själv medverkade. Han återvände därpå till Italien och var en tid guvernör över Friuli och de delar av det venetianska området som genom freden i Campo Formio den 17 oktober 1797 tillfallit Frankrike. År 1798 utnämndes han till ambassadör i Wien. Som ambassadör gjorde han ett utmärkt arbete men valde att lämna tjänsten i april 1798 efter ett upplopp där deltagarna skymfat trikoloren och ambassadhotellet.

Efter återkomsten till Frankrike tillbringade Karl Johan någon tid i lugn. Den 16 augusti 1798 gifte han sig med Desirée Clary, en köpmansdotter från Marseille som var svägerska till Bonapartes äldste broder Joseph. Hon hade tidigare varit förlovad med Napoleon Bonaparte själv, och även därigenom blev giftermålet i viss mån ett band mellan Bonapartarna och Bernadotte.

Efter vänstervalen 1799 följde en närmare anknytning till hemlandets politik i det att direktoriet den 2 juli kallade honom till krigsminister. Som krigsminister arbetade han med att omorganisera armén, som då lidit flera nederlag men blev under det pågående politiska intrigspelet åter avlägsnad från ämbetet den 14 september samma år genom en list av Emmanuel Joseph Sieyès, som planerade en ny statskupp. Kort därpå återkom Bonaparte från Egypten och verkställde denna kupp den 18 och 19 brumaire år VIII (9 och 10 november 1799). Hans motparti hade försökt egga Bernadotte att själv göra statskuppen, men denne höll sig avvaktande vid sidan och fick varken från direktoriet eller kamrarna någon uppmaning att ingripa.


Jean Baptiste Bernadotte som Marskalk av Frankrike

För Karl Johan som för många andra återstod nu inte annat än att acceptera Bonapartes styre som ett fullbordat faktum. Vid mer än en av de planer som spanns för att hejda och störta den fanns också spår som ledde även till Bernadotte. I Bonapartes intresse låg emellertid att stå på god fot med ledande män ur olika läger och Bernadottes militära och administrativa talanger blev sålunda varken under konsulatet eller kejsardömet oanvända. Han blev sålunda i januari 1800 medlem av det nyskapade statsrådet (Conseil d'état), och vid Bonapartes avresa till det italienska fälttåget chef för den så kallade västarmén, som hade att slutligt slå ned upproret i Vendée och att där möta eventuella engelska landstigningar. Han påtänktes därefter för andra uppdrag, till exempel i Portugal, Irland, Louisiana och Förenta staterna men dessa blev av olika skäl inte satta i verket.

Vid kejsardömets upprättande 1804 utnämndes Karl Johan som en av de förste till marskalk av Frankrike och blev samma år guvernör över det samma år erövrade Hannover. Han visade sig under tiden där (juni 1804-september 1805) vara en god administratör som genom kloka och sakkunniga anordningar på olika områden och välvillig hänsynsfullhet mot de styrda förvärvade ett stort rykte för humanitet.

Enligt en populär skröna skulle Bernadotte ha haft en tatuering från denna tid med orden "Död åt kungar". Detta är troligtvis bara en skröna; däremot uttryckte sig den framtida kungen 1797 på följande vis: ”Republikan både av princip och övertygelse vill jag till min dödsstund bekämpa alla rojalister.”.

Nya insatser på slagfältet
Under det tredje koalitionskriget fick han dock åter dra i fält och deltog bland annat i trekejsarslaget vid Austerlitz den 2 december 1805 där han som kårchef medverkade till segern. Den 5 juni 1806 följde hans utnämning till furste av Pontecorvo. Mindre framgångsrikt var däremot till en början hans deltagande i 1806 års fälttåg mot Preussen, för i slaget vid Jena-Auerstedt den 14 oktober 1806 kom han på grund av långsamhet i framryckandet inte att delta på någondera valplatsen och blev för detta starkt klandrad av högkvarteret. Tre dagar senare lyckades han dock överrumpla Halle, förföljde därpå preussarna norrut och stormade Lübeck den 6 november samt tvingade Gebhard Leberecht von Blücher att kapitulera. Samma dag kom han för första gången i närmare beröring med svenskarna, i det han på floden Trave överraskade och tillfångatog en liten svensk kår på något över 1 000 man, som efter reträtt från Lauenburg befann sig på väg hem. Fångarna, som behandlades väl, förde sedan den franske marskalkens lov vidare till hemlandet.

Från det följande fälttåget mot Ryssland märks Bernadottes seger vid Mohrungen i januari 1807. Sårad vid Spandau i juni blev han emellertid satt ur stånd att delta i de sista krigsoperationerna, till exempel slaget vid Friedland den 14 juni 1807. Efter freden i Tilsit i juli 1807 utnämndes han samma månad till guvernör över hansestäderna, där han åter gjorde sig omtyckt genom duglig förvaltning, och ställdes kort därpå i spetsen för den här, som över de danska öarna skulle angripa Sverige för att framtvinga dess anslutning till Napoleon. Skilda omständigheter, bland annat den franska härens plötsliga minskning genom dess spanska regementens desertering vid underrättelsen om tronvälvningen i Spanien, gjorde emellertid att landstigningsplanen gick om intet.

Österrikes krigsförklaring 1809 förde åter fursten av Pontecorvo söderut. Såsom befälhavare över en sachsisk truppkontingent deltog han med stor tapperhet i det blodiga slaget vid Wagram 5-6 juli 1809. En oförsiktig dagorder, i vilken han tillskrev sina trupper en enligt Napoleons uppfattning alltför stor andel i segern, framkallade emellertid en brytning mellan honom och denne, så att han begärde och fick avsked samt begav sig till Paris. Engelsmännens expedition till Walcheren föranledde dock kort därpå hans återkallande i tjänst för att leda det mot dem uppbådade försvaret, vars organiserande han också skötte. Men sedan faran gått över lämnades befälet av den misstrogne kejsaren åt någon annan. Ett slags försoning kom dock till stånd men Napoleon ville helst ha Bernadotte på avstånd och denne skulle just resa till Rom som generalguvernör över Kyrkostaten, då förslaget om tronföljarskap i Sverige kom i stället.


Karl XIV Johan till häst

Valet av Marskalk Bernadotte som Sveriges kronprins
Då underrättelsen om kronprins Karl Augusts plötsliga bortgång anlände till Stockholm den 31 maj 1810 förmådde Georg Adlersparre, som fruktade en gustaviansk restauration genom ett tronföljarval av prins Gustav, Karl XIII och statsrådet att genast erbjuda tronföljden åt den avlidnes äldre bror, hertig Fredrik Kristian av Augustenborg, och att hos Napoleon begära godkännande av denna kandidatur. För säkerhets skull beslöt man sända sistnämnda förfrågan med dubbla kurirer, och till det ena av dessa uppdrag erbjöd sig då löjtnanten vid Upplands regemente, friherre Carl Otto Mörner. Denne, som redan 1808 under förtroliga samtal drivit den tesen att endast en fransk marskalk kunde lyfta Sverige ur dess förfall och leda en revansch österut, hade vid underrättelsen om Karl Augusts död ögonblickligen beslutat att söka förverkliga denna tanke och från regementets mötesplats vid Uppsala begett sig till Stockholm, där han som hovkanslern Gustaf af Wetterstedts blivande svåger också lyckades förskaffa sig kurirbrickan.

Så snart Otto Mörner anlänt till Paris den 20 juni och avlämnat sina depescher med regeringsförslaget om augustenborgaren började han ivrigt arbeta för sitt eget motsatta mål. En fransk vän från en tidigare vistelse i Paris förordade bland olika franska marskalkar särskilt Bernadotte och Mörner förstod då att genom förmedling av den svenske generalkonsuln i Paris Elof Signeul med flera skaffa sig tillträde till denne, hos vilken han djärvt förklarade sig tala i ett talrikt partis namn, då han frågade honom om han ville bestiga tronen i Sverige. Då Bernadotte, fastän reserverad, dock efter hand röjde en viss böjelse att inte avvisa tanken, kände sig Mörner uppmuntrad till fortsatt verksamhet och uppsökte då general Fabian Wrede, som för tillfället befann sig i Paris på en tillfällig ambassad, samt lyckades vinna honom för sin plan under föregivande att den "allmänna rösten" i Sverige önskade en fransmans val. Wrede besökte alltså Karl Johan, som då för honom tydligt tillkännagav sin benägenhet att mottaga ett anbud samt lät förstå att Napoleon inte skulle ha något emot hans val. Med detta svar och ett brev i vilket Wrede synnerligen lovordade dennes person återvände Mörner hem den 29 juni.

Sveriges verklige minister i Paris, friherren Gustaf Lagerbielke, fick först efter Mörners hemresa kunskap om dennes självpåtagna uppgift. Både hos honom och hos Sveriges regering därhemma väckte det harm och bestörtning. Man sökte med hot och varningar hejda hans vidare åtgärder; han vann emellertid anhängare i huvudstaden, men ålades då att vistas i Uppsala och förhindrades därigenom att komma till valriksdagen, som utlysts till Örebro. Agitationen fortgick likväl, och Karl Johans anhängare började efter hand bli ett parti. Napoleons uraktlåtenhet att uttala sig bestämt i fråga om den svenska tronföljden bidrog att hålla olika möjligheter uppe och den danske kungen Fredrik VI:s direkta frieri till svenska kronan försvagade augustenborgarens ställning och hindrade denne att öppet svara ja på anbudet. Riksdagen öppnades den 30 juli. Sveriges regering vidhöll emellertid efter någon tvekan sitt första förslag och ständernas sekreta utskott hade i enlighet därmed redan den 11 augusti till Karl XIII ingivit sitt utlåtande till förmån för hertigen av Augustenborg, då ankomsten till Örebro av en fransk köpman, Jean Antoine Fournier, som ombud för fursten gjorde att många ändrade uppfattning, särskilt sedan det blivit känt att Napoleon återkallat sin chargé d'affaires i Stockholm, Désaugiers, vilken alltför ivrigt lagt sig ut för Fredrik VI, och sedan även Lagerbielke från Paris numera antydde, att kejsaren nog inte skulle misstycka om Karl Johan Bernadotte valdes.

Karl XIII gav omsider, fastän med tvekan, sitt samtycke. Utskottet underrättades om det nya sakläget och höll den 16 augusti en ny votering, som med 10 röster mot 2 förordade den franske fursten och den 21 augusti utkorades han av ständerna under stormande jubel till kronprins. Dock blev det innan man tog detta beslut kraftiga slagsmål i bondeståndet om huruvida man skulle välja Fursten av Ponte Corvo eller marskalk Bernadotte till svensk kronprins, det visade sig senare att de båda kandidaterna var samma person. Den allmänna känslan av nödvändigheten att en stark hand tog rikets ledning med tanke på de dåliga tiderna, fjolårets olyckor och senast av anarkin vid Fersenska mordet, medverkade väsentligt till valet, men även förhoppningen att under den franske härföraren och med Napoleons hjälp vinna revansch österut. Napoleon gav, fastän med tvekan, sitt bifall till det skedda; "nåväl, res, må våra öden gå i fullbordan" skall han därvid ha yttrat. Fursten löstes från sina förpliktelser som fransk undersåte, avreste från Paris den 30 september, antog den 19 oktober i Helsingör i närvaro av ärkebiskop Jakob Axelsson Lindblom och några svenskar den lutherska läran och landsteg följande dag i Helsingborg. Den 2 november höll han sitt högtidliga intåg i Stockholm samt mottog den 5 november i rikssalen ständernas hyllning, sedan han avlagt trohetsed åt Karl XIII och av honom adopterats under namnet Karl Johan. Han fick under den följande tiden motta en mängd hedersbetygelser som följde på hans inträde i svenska kungahuset. Bland annat utsågs han 21 november 1810 till "förste ledamot" (med senare terminologi hedersledamot) av Kungliga Vetenskapsakademien.



1812 års politik
Kronprinsens personlighet gjorde snart intryck även bland de som tidigare varit tveksamma. Kronprinsens erfarenheter av den europeiska politiken, erfarenheter som den svenska utrikesledningen saknade, gjorde också ett intryck.

Karl Johan medförde till Sverige sina tvivel på det napoleonska väldets bestånd och rättade sin politik därefter. Napoleon själv drev honom genom sitt övermod åt samma håll, då han omedelbart efter Karl Johans ankomst till Sverige tvingade Sverige att utfärda en krigsförklaring mot England. Karl Johan visade snabbt intresse för tanken att stärka Sverige genom att förvärva Norge medan han visade mindre intresse att försöka återerövra Finland. Kriget mot England fördes som låtsaskrig och handelsförbindelserna upprätthölls i smyg; dessutom började Karl Johan efter hand, att närma sig Ryssland medan förhållandet till Frankrike antog en alltmer kylig karaktär.

Genom att i början av 1812 låta utan krigsförklaring besätta Svenska Pommern bröt Napoleon omsider själv freden och gav Karl Johan just vad han behövde: ett botemedel mot den svenska folkopinionens Napoleonsdyrkan. Närmare underhandlingar inleddes genast mellan Sverige och Ryssland, vilka snart medförde konventionerna i Petersburg och Stockholm (5 och 9 april 1812), som ytterligare befästes under de sista dagarna av augusti genom ett möte i Åbo mellan kronprinsen och tsar Alexander. Genom dessa fördrag förband sig Sverige att aktivt delta i striden mot Napoleon, mot det att Ryssland lovade att dessförinnan arbeta för att Sverige skulle få Norge; dessutom avslöts i en hemlig artikel i Åbo ett så kallat familjefördrag mellan de båda furstarna, huvudsakligen till skydd för Karl Johans dynasti.

De lockande anbud, som under denna tid och efteråt från fransk sida framställdes, motstod Karl Johan däremot; i stället slöts 18 juli 1812 i Örebro fred med England och 3 mars 1813 i Stockholm alliansfördrag med samma makt, varjämte andra sådana slöts med Preussen och Spanien. Den ursprungliga planen, Norges förvärvande åt Sverige redan under 1812, kunde emellertid inte förverkligas på grund av åtskilliga omständigheter - händelsernas utveckling vid det franska krigståget mot Ryssland, Englands dröjsmål att lova sitt biträde, den långa tiden för svensk upprustning samt en viss obenägenhet hos Karl Johan att bryta löst, förrän nödvändigheten krävde det -, och han tvingades då i stället på våren 1813, utan att dessförinnan ha erhållit Norge, till Tyskland överföra de 30 000 man, som utlovats som Sveriges kontingent. På ett möte i Trachenberg i Schlesien (9-12 juli) mellan honom samt Rysslands och Preussens monarker kom man överens om en plan för det stundande fälttåget, för vilket Karl Johan fick befäl över den så kallade nordarmén, bestående av svenskarna samt omkring 95 000 preussare och ryssar.

En intressemotsats förelåg dock alltjämt mellan de allierade, som på kontinenten hade att återvinna förlorade områden, och Sverige, som under frammarschen därstädes alltmer avlägsnades från sitt mål i striden, Norge, och Karl Johan sökte under sådana förhållanden både spara de svenska trupperna för den blivande uppgörelsen med Danmark och över huvud undvika en alltför oförvägen krigföring, som kunnat kosta Sverige dess fälthär och kanske honom själv tronföljden. Under slaget vid Grossbeeren den 23 augusti 1813 och slaget vid Dennewitz den 6 september 1813 fick de preussiska trupperna bära den tyngsta bördan av Berlins försvar; särskilt det svenska artilleriet under Carl von Cardell fick dock tillfälle att utmärka sig. Även under "folkdrabbningen" slaget vid Leipzig den 16-19 oktober fick de svenska trupperna endast mot slutet verksamt ingripa i striden. Medan därför de övriga förbundna förföljde den slagne Napoleon in över Frankrikes gränser, drog sig Karl Johan norrut för att i Holstein tvinga Danmark till eftergift. Efter striden vid Bornhöved 7 december, Frederiksorts kapitulation 19 december och Glückstadts uppgivande 4 januari 1814 nödgades Danmark också ge vika och i Kielfreden 14 januari avträda Norge till kungen av Sverige.

Karl Johan förde därpå sin här åter söderut, men stannade i Belgien, dels på grund av misshälligheter med de allierade, som åsidosatte honom, dels till följd av naturlig motvilja att med militär trupp bryta in i sitt gamla fädernesland. Sedan Napoleon störtats och Bourbonerna återkallats, återvände Karl Johan norrut för slutuppgörelsen med Norge. Där hade under tiden Kielfredens verkställighet undanskjutits genom ståthållaren prins Kristian Fredriks (sedermera kung Kristian VIII av Danmark) val till kung i en självständig norsk monarki på basis av Eidsvollförfattningen av 17 maj 1814.

Stormakternas föreställningar och de av Karl Johan anförda svenska truppernas framgångar framtvingade konventionen i Moss den 14 augusti 1814, genom vilken kung Kristian Fredrik tvingades nedlägga sin regeringsmyndighet i Norge, och efter underhandlingar mellan svenska kommissarier och norska stortinget om för föreningen nödvändiga ändringar i norska grundlagen följde 4 november 1814 Karl XIII:s val som Norges kung. Sveriges ställning var sålunda sedan 1810 snabbt förändrad, Karl Johan hade ryckt upp det ur dess vanmakt efter statsvälvningen, åter förvärvat det ett ansett namn bland Europas stater och trots alla svårigheter genomfört sin avsikt med 1812 års politik, Norges fästande vid Sverige.

Karl XIV Johans utrikespolitik
Skyddad av "naturliga gränser" på alla sidor skulle Sverige-Norge kunna undgå att mot sin vilja dras in i kontinentens strider. I enlighet härmed förde Karl Johan såväl under sin återstående tid som kronprins som efter sin tronbestigning den 5 februari 1818 en så fredlig politik att vid hans död Sverige inte tidigare åtnjutit en så lång fredsperiod. Endast vid ett par tillfällen hotade mer allvarliga konflikter med övriga europeiska makter. Den första gällde den andel i den danska statsskulden som Sveriges kung i egenskap av Norges suverän i Kielfreden hade förpliktats att åta sig. Norges svaga finansiella ställning gjorde önskvärt att beloppet blev det minsta möjliga och man sökte därför genom allehanda motkrav nå detta mål. Efter långa förhandlingar vände sig Danmark då till stormakterna med anhållan om understöd, och från kongressen i Aachen 1818 vid vilken dessa makter företog sig att utöva ett slags förmynderskap över de mindre staterna fick Karl Johan motta kraftiga påtryckningar att lösa frågan. Han lyckades emellertid förmå England till särskild medling i frågan och på detta sätt kunde med Danmark avslutas ett fördrag (1 september 1819), vilken innebar att de ursprungliga fordringarna, 7 miljoner riksdaler hamburger banko, sänktes till 3 miljoner att betalas på 10 år. Då norska stortinget emellertid ville att Sverige skulle påta sig en del av skulden uppstod nya svårigheter, vilka avlägsnades först sedan Karl Johan sammandragit svenska och norska trupper utanför Kristiania och påmint om att fortsatt vägran kunde sätta Norges författning på spel, varpå stortinget omsider gav efter (maj 1821).

En annan ganska skarp konflikt med utlandet gällde den så kallade "skeppshandelsfrågan". För att skaffa bidrag till flottans förnyande såldes under 1825 åtskilliga äldre svenska örlogsfartyg, först två och sedan ytterligare tre. Nominella köpare var engelska handelshus, men dessa var bara ombud för Spaniens amerikanska kolonier, vilka just frigjort sig från moderlandet, men dittills bara av England erkänts som självständiga stater. De övriga stormakterna åter betraktade dessa stater ännu som upproriska undersåtar och protesterade därför mot försäljningen och kejsar Alexander I hotade till sist med krig, om inte köpet återgick i fråga om de tre senare fartygen, vilka på grund av myndigheternas långsamhet ännu inte avgått. Även denna gång reste sig Karl Johans självkänsla mot påtryckningarna och han var benägen att stå fast, men gav till sist på statsrådens enträgna uppmaningar vika. Skadestånd fick dock enligt kontraktet betalas till köparna, och i stället för väntad vinst blev det förlust på affären, vilket också föranledde skarpa efterräkningar hos statsrevisionen (1827) och riksdagen (1828-1830).

En huvudfaktor i tidens allmänna politik var rivaliteten mellan England och Ryssland. Lyckligtvis uteblev dock en väpnad konflikt mellan båda staterna, varmed den starka spänningen mer än en gång hotade, och Sverige undslapp sålunda provet, huruvida den neutralitet skulle kunna bevaras, som Karl Johan vid en dylik eventualitet önskade upprätthålla. Vänskapen mellan Karl Johan och Alexander I fortlevde i stort sett till dennes död 1825 och hans efterträdare Nikolaj I visade i allmänhet Karl Johan mycken artighet (så till exempel genom sitt oväntade personliga besök i juni 1838). Under det polska frihetskriget (1830-1831) rådde emellertid hos opinionen i Sverige på de flesta håll en mycket stark polskvänlig stämning, vilket gjorde kungen åtskilligt bekymmer. Oppositionen gjorde sig inom pressen också ofta till tolk för den traditionella misstron mot den östra grannen, men lät detta inte hindra sig att på riksdagarna ställa sig ganska avvisande mot anslag för försvarsväsendet. År 1824 fanns en gränstvist mellan Norge och Ryssland ("Varangerfrågan"), som emellertid löstes men mot slutet av Karl Johans regering började vid norska Finnmarksgränsen åter slitningar framträda, vilka under hans efterträdare vann ökad aktualitet.

Förhållandet till Norge
Också på det unionella området visade sig Karl Johan mån om att undvika skarpare konflikter. Föreningsvillkoren i den norska grundlagen, vilka delvis även infördes och kompletterades i riksakten (1815), hade emellertid tillkommit alltför brådstörtat, så att ofullständigheter och otydligheter förekom och den norska kungamaktens svaghet (till exempel genom det blott suspensiva vetot) gentemot stortinget, som till på köpet genom sin egen organisation (enkammarsystem i vissa frågor) inom sig självt saknade nödvändiga garantier mot maktmissbruk och förhastade beslut, betydde den sammanhållande institutionens svaghet gentemot särintressena.

Någon planmässig och målmedveten unionspolitik att motväga dessa fördes inte heller på den svenska sidan. Norges egna finansiella och ekonomiska problem under de första föreningsåren inskränkte dock dess förmåga till och håg för separatpolitik, och denna stannade sålunda under denna tid i huvudsak vid, att man ställde sig avvisande mot svenska önskemål eller förslag om en närmare förening. Särskilt på det handelspolitiska området påkallades emellertid i stor utsträckning Sveriges stöd; norska fartyg tillstaddes sålunda 1814 att få använda svensk flagga och svenska sjöpass på farvatten, som oroades av Barbareskstaternas sjörövare; i mellanrikshandeln började 1815 principen om ömsesidighet mellan rikena med hänsyn till varor och skepp att tilllämpas för att efter hand alltmer utvidgas, och efter mitten av 1820-talet förvärvades i en rad handelstraktater med främmande makter åt norska fartyg i fraktfart från Sverige på utlandet likställighet med svenska.

Karl Johans upprepade förslag om ökade rättigheter för kungamakten i Norge - bland annat genom det suspensiva vetots utbyte mot absolut - blev däremot av stortinget oupphörligt avvisade, och även andra tvistefrågor mellan honom och stortinget började under 1820-talet förekomma. År 1821 upphävde detta sålunda mot hans veto genom ett för tredje gången upprepat beslut adliga rättigheter i landet och på grund av den så kallade Bodösaken började stortingen under årtiondets senare del begära ökad delaktighet i utrikesärendenas handläggning, medan däremot förslag om skälig höjning av Norges bidrag till utrikesbudgeten tillbakavisades. Dessutom hade man 1824 till kungens stora misshag börjat fira 17 maj - dagen för utfärdande av Eidsvollförfattningen som tillkommit för att omöjliggöra unionen och Karl Johans norska kungadöme - som norsk nationaldag, och kungens åtgärder för att avstyra detta hade endast till en tid framgång.

Vid de tillfällen, då spänningen mellan honom och stortinget var starkast - särskilt 1821 för danska statsskuldsfrågan och 1827-1828 på grund av 17-maj-firandet och frågan om Norges bidrag till utrikesbudgeten -, böjde emellertid stortinget till sist undan och förslagen om att ändra unionsbestämmelserna blev inte satta i verket. Efter greve Baltzar von Platens död 1829 tillsattes inte mera någon svensk ståthållare i Norge, vilket betydde att Sverige därefter saknade en permanent representant där. De norska kraven på ökade förmåner eller ökad likställighet i rättigheter växte under sådana förhållanden och rönte i vissa fall tillmötesgående (till exempel i fråga om utrikesärendens handläggning 1835 med mera) samt blev i andra hänseenden 1839 överlämnade till behandling av den första unionskommittén, som emellertid fick i uppdrag att jämväl upptaga svenska önskemål och vid vars tillsättning Karl Johan kraftigt betonade, att rättigheter och förpliktelser borde stå i inbördes överensstämmelse. Kommitténs arbete hann dock inte slutföras under Karl Johans egen regering.


Sveriges och Norges nya kungafamilj växer år 1837

Inrikespolitiken
Även på den inre politikens fält tog kort efter sin ankomst Karl Johan till en början obestritt ledningen. Ständermöten hade dittills av Sveriges regering fruktats som bråkiga och ohanterliga; 1812 års riksdag beslöt däremot så gott som utan invändningar nästan allt vad Sveriges regering begärde: beväringsinrättningens införande, stora anslag till kriget, fri dispositionsrätt för Sveriges regering över ultramarinska besittningar, avskrivning av en stor del av statsskulden, ja, införande av indragningsmakten gentemot pressen, så att en obekväm kritik av den nya politiken kunde undgås. Efter krigsåren framträdde dock efter hand åter en rätt besvärlig ständeropposition. Statsarbetet hade då närmast att inrikta sig på landets ekonomiska upphjälpande från det besvärliga läge som en ohejdad sedelutgivning 1808 och följande år en överväldigande utländsk import och snart även dåliga skördar samt en allvarlig jordbrukskris bragt landet.

Då ständerna sammanträdde 1815 hade emellertid kungens rådgivare, i förtjusningen över de yttre framgångarna och, efter vad det vill synas, utan full insikt om krisens betydelse, uraktlåtit att ta initiativ till åtgärder för dess avhjälpande, och ledningen härutinnan fick då i stället omhändertagas av ständerna med greve Fredrik von Schwerin i spetsen, vilken härigenom fick tillfälle att grundlägga den "opposition mot ministären", som han efter brittiskt mönster eftertraktade. Riksdagens beslut gick i starkt prohibitivistisk riktning, en åskådning som Karl Johan stod mindre fjärran än åtskilliga av hans rådgivare. Samtidigt gjorde han under åtskilliga år framåt ivriga, ehuru i regel fruktlösa försök att "styra kursen" genom växeloperationer på utlandet och tillsatte därvid personligen betydande belopp. En finansåtgärd av stor betydelse som med Karl Johans medverkan genomfördes 1815, var beslutet om hela den återstående statsskuldens likvidation genom användning av lösesumman för Guadeloupe mot ett årligt anslag till kungahuset.

Även under den följande tiden förekom inte sällan att Sveriges regering i viktiga inre politiska spörsmål underlät att ta initiativet, vilket naturligtvis stärkte ständeroppositionen. Särskilt 1823 års riksdag utmärkte sig under sådana förhållanden för en stor mängd reformbeslut och reformyrkanden inte minst på det ekonomiska området, genom vilka man eftersträvade ett systemskifte i näringslivet och i ganska stor utsträckning proklamerade den liberala näringsfrihetens grundsatser både i fråga om hantverk och handel.

Oppositionen var emellertid ännu övervägande saklig, och kungens person hölls i regel utanför. Greve Carl Henrik Anckarswärds framträdande till större betydenhet bland oppositionens ledare bidrog ändå till att ge den en mera personlig karaktär och det fanns också tendenser att minska anslagen till försvaret. Vid 1828–1830 års riksdag hade Sveriges regering emellertid, på grund av kraftig organisation av sina egna anhängare genom friherre Carl Johan af Nordin och greve Magnus Brahe för det mesta överhand och genom myntrealisationens genomförande, i vissa hänseenden dock på ett sätt, vartill Karl Johan personligen endast motvilligt gav sitt bifall, gjordes slut på den osäkerhet i finansväsendet, som skadat landets ekonomiska utveckling alltsedan den ekonomiska krisen.


Statyn över Karl XIV Johan i Karl Johans park i Norrköping upprestes 1846

1830-talet medförde däremot ett oppositionens genombrott. Julirevolutionen i Frankrike stärkte över hela Europa de liberala idéströmningarna, tidningen Aftonbladet gav dessa idéer ett skickligt och målmedvetet organ, vars inflytande snart vida översteg den konservativa pressens, och kungens gamla rådgivarpersonal började åldras och till följd därav känna ökad betänksamhet gentemot nyheterna. Karl Johan åter kunde på grund av sin främmande härkomst och sin oförmåga att tala landets språk själv svårligen ta mera djupgående initiativ på det konstitutionella författningslivets område, där nu alltmer politiska stridsfrågor började framträda, såsom representationsfrågan, spörsmålet om statsrådets organisation och rådgivarnas ställning till kungen och så vidare. Oppositionella skriftställare som Magnus Jacob Crusenstolpe och Anders Lindeberg började också alltmera rikta sina angrepp mot kungen personligen, det så kallade "allenastyrandet" och det starka inflytande som hans gunstling greve Magnus Brahe av dem antogs utöva ("Braheväldet") vid sidan av hans egentliga rådgivare. 1834-1835 års riksdag blev under sådana förhållanden en stor missräkning för Sveriges regering, som där led åtskilliga betydande nederlag tack vare oppositionens herravälde i borgar- och bondestånden samt i förstärkt statsutskott.

Under de följande åren skärptes striden ytterligare genom den kamp mot pressen, som Sveriges regering förde med hovkansler August von Hartmansdorff och indragningsmakten som vapen. Crusenstolpes fällande för majestätsbrott sommaren 1838 förde så småningom krisen till ett utbrott genom oroligheter i huvudstaden, under vilka fönsterinslagningar upprepade gånger förekom och även republikanska tänkesätt fann åtskilliga förespråkare. Mot slutet av året minskades dock spänningen något och oppositionen trädde i förbindelse med kronprinsen samt började rikta sina förhoppningar mot dennes regeringstillträde.

År 1839 bildades den så kallade koalitionen mellan en rad oppositionsmän och andra missnöjda för att vid den stundande riksdagen 1840 störta det gamla systemet och, hoppades man, förmå kungen till abdikation. Den hade förbindelser även bland statsråden och den svenska regeringens riksdagsförberedelser blev sålunda svaga och otillräckliga. Oppositionen kunde alltså vid utskottsvalen bemäktiga sig ett försteg i utskotten, men dess förhoppning om fullständig seger stäcktes sedan August von Hartmansdorff med flera lyckats reorganisera konservativa majoriteter hos adeln och prästeståndet hos vilka därefter en stor del av oppositionens angreppsplaner blev hämmade genom upprepad propositionsvägran eller i andra fall nedvoterade. Karl Johan själv släppte visserligen sina gamla rådgivare i samband med departementalstyrelsens införande 1840 men förstod också med synnerlig seghet att vid valet av de nya inte ge de egentliga oppositionsmännen rum och kampen mellan honom och dem rann sålunda efter hand ut i sanden, utan att de nya idéerna lyckades vinna några framsteg.


Karl XIV Johans sarkofag i Riddarholmskyrkan

De sista åren
Efter riksdagens slut (1841) stillade sig stormen, och då den 80-årige monarken 1843 firade sitt 25-årsjubileum som kung fick han från hela riket mottaga varma bevis på tacksam tillgivenhet. Man kunde vid slutet av hans regering peka på en rik fredlig utveckling på olika områden: en folkmängd, som nästan uppnått Sveriges och Finlands vid skilsmässan, en utplånad statsskuld, nya samfärdsmedel i kanaler (Göta kanal med flera) och vägar, ett nyupprättat lantförsvar, ett årligen starkt växande jordbruk, som numera ofta gav landet exportöverskott av spannmål, en mer än fördubblad industri, ett återupprättat bank- och myntväsen, minskade skatter, men mångdubblade tullinkomster trots att tullsatserna på särskilda varor nedsatts och så vidare. Även på undervisningsväsendets område en viktig utveckling dels skett, dels förberetts, exempelvis genom hela folkskoleväsendets grundläggning vid 1840-1841 års riksdag.

Intill det sista behöll kungen fulla kropps- och själskrafter.

På sin 81:a födelsedag, den 26 januari 1844 klockan 6 på morgonen insjuknade han plötsligt i "ett anfall af blodtryckning åt hufvudet, förenad med kräkningar" och avsomnade efter 42 dygns sjukdom klockan 15.30 den 8 mars. "Ingen har fyllt en bana liknande min", kunde han med fog säga under sin sista sjukdom och därvid särskilt erinra om den uppryckning den skandinaviska halvön genom honom fått ur dess svåra kris 1808-1810. I sitt äktenskap hade han bara ett barn, sonen Oscar I, som avgav och undertecknade sin kungaförsäkran knappt två timmar efter dödsfallet och därmed efterträdde honom på tronen.

Begravningen i Riddarholmskyrkan ägde rum den 26 april, med start 13.15 fram till att processionen lämnade kyrkan klockan 16.30. Jordfästningen förrättades av ärkebiskopen Carl Fredrik af Wingård. Karl XIV Johan vilar i det Bernadottska gravkoret, med inskriptionen: Af lifvet närmade i bragder af döden i hvila.

I samband med kungens lit de parade 18 april, trampades en äldre kvinna till döds av en grupp sjömän. Efter kung Karl Johans död kvarstod endast en överlevande av de 18 marskalkar som kejsar Napoleon I utnämnde i maj 1804.

Barn med drottning Desideria:

  • Joseph François Oscar (Oskar I)

Barn med älskarinnan Mariana Koskull:

  • en son?


    Karl XIV Johan namnteckning

Karl XIII

Holstein-Gottorpska ätten
Regeringstid: 1809-1818
Levnadstid: 1748-1818



Karl XIII (Carl XIII), född 26 september (g.s.) 1748, död 5 februari 1818, var kung av Sverige från 1809 och Norge (under namnet Karl II) från 1814 till sin död. Han var även hertig av Södermanland.

Karl XIII var son till Adolf Fredrik och Lovisa Ulrika av Preussen samt bror till Gustav III och kusin till Katarina
II av Ryssland. Han gifte sig 7 juli 1774 med sin kusin Hedvig Elisabet Charlotta av Oldenburg, vars far var yngre bror till kung Adolf Fredrik.

Biografi
Karl tjänade som amiral under Gustav III:s ryska krig och stod i nära förbindelse med ledande män inom oppositionen men det är omtvistat om han kände till och stödde planerna på att mörda Gustav III.

Gustav III:s son, Gustav IV Adolf blev ny regent och under dennes regeringstid förlorades Finland och Pommern blev tidsvis ockuperat av Napoleon. Detta ledde till att Gustav IV Adolf avsattes och landsförvisades. Därefter fick Karl XIII agera marionettkung, och han tvingades adoptera den danske prinsen Kristian August, som emellertid avled av slaganfall redan 1810. Dennes plötsliga död orsakade stor uppståndelse och starka rykten om förgiftning. I samband med begravningståget för Kristian August genom Gamla stan i Stockholm den 20 juni 1810 mördades riksmarskalken Axel von Fersen på Riddarhustorget, anklagad av folkhopen för att ha förgiftat den danske prinsen.

Man var tvungen att utse ny kronprins. Carl Otto Mörner sändes till Frankrike för att inhämta kejsar Napoleons åsikt i tronföljdsfrågan, men agerade där på eget initiativ och sålde svenska kungakronan till den franska fältmarskalken Jean Baptiste Bernadotte. Det påstås att Karl XIII förfasade sig över att behöva adoptera en advokatson från Pau. Men han blev ganska snart nöjd med sin nye adoptivson, som fick namnet Karl Johan, och sonson.

År 1812 tog Karl Johan över regentskapet i praktiken, efter att kungen blivit allt äldre och tröttare. Karl XIII kunde bland annat mitt under regeringssammanträden somna och förbli sovande under resten av mötet och var inte alltid medveten om vad han godkände eller avslog utan lät sig lätt påverkas av andra regeringsmedlemmar.

Karl XIII, liksom många andra, drömde om att Karl Johan skulle ta tillbaka Finland från Ryssland. Denne vände sig dock västerut. År 1814 tvingades Norge i union med Sverige, och Karl XIII utsågs till Norges kung, under namnet Karl II.

Karl XIII avled klockan 22.14 den 5 februari 1818 och efterträddes av Karl XIV Johan, som dock i praktiken styrt landet ända sedan kungörelsen den 27 mars 1811, som meddelade att Karl XIII den 17 mars detta år insjuknat i bröstfeber och att han "...pröfvat nödigt att uppdraga vården om Sig och Riket åt H. K. Kron-Prinsen".

Karl XIII låg på Lit de Parade i Riddaresalen den 23 - 27 februari, och begravdes vid en akt i Riddarholmskyrkan den 20 mars.

Karl XIII står staty bland annat i Hoglands park i Karlskrona och Kungsträdgården i Stockholm.

Barn med drottning Charlotta:

  • Lovisa Hedvig, född/död 2 juli 1797
  • Karl Adolf, hertig av Värmland, född 3 juli 1798, död 10 juli 1798

Barn med Augusta Fersen:

  • Carl Axel Löwenhielm

Adoptivsöner:

  • Kristian August, (1768-1810), nytt namn Karl August
  • Jean Baptise Jules Bernadotte, (1763-1844), nytt namn Karl (XIV) Johan


Gustav IV Adolf

Holstein-Gottorpska ätten
Regeringstid: 1792-1809 (förmyndarregering 1792-1796)
Levnadstid: 1778-1837



Gustav IV Adolf (Gustaf Adolph), född 1 november 1778, död 7 februari 1837, var kung av Sverige 1792-1809, son till Gustav III och Sofia Magdalena av Danmark och gift 31 oktober 1797 med Fredrika av Baden.

Uppväxt
Gustav IV Adolf föddes på Stockholms slott som son till Gustav III och Sofia Magdalena av Danmark. Tidigt uppkom illasinnade rykten om att fadern, Gustav III, inte skulle ha varit far till barnet, utan en finländare, Adolf Fredrik Munck, som varit behjälplig vid kungaparets sexualdebut. Trots att kungaparet visade alla tecken på ett lyckligt äktenskap vid tiden för drottningens första graviditet fördes ryktet vidare, till och med av Gustav IIIs bror hertig Karl och av honom till brödernas höga moder Lovisa Ulrika, vilket ledde till en brytning mellan kungen och henne, som inte bilades - och knappt ens då - förrän på Lovisa Ulrikas dödsbädd. Gustav III och Sofia Magdalena fick en son till år 1782. Kungen engagerade sig djupt i den äldre sonens uppfostran. Således fick han en egen guvernör (d.v.s. informator), det pedantiska riksrådet Fredrik Sparre, redan vid två år och åtta månaders ålder. Vid tio års ålder tilldelades han serafimerorden. Tretton år gammal genomlevde Gustav Adolf mordet på sin far, ett trauma som satte djupa spår. Somliga har menat att detta även präglade hans liv.


Gustav IV Adolf som fjortonåring

Regeringstid
Motvilligt tog han över regeringen, med farbror hertig Karl som förmyndare - men ett förmyndarskap som i praktiken övertogs av Gustaf Adolph Reuterholm, vars far, riksrådet Esbjörn Christian Reuterholm, hade tillhört oppositionen mot Gustav III. Hans informator blev senare kanslirådet Nils von Rosenstein. Han lärde sig latin och, ovanligt för en svensk kung, också finska - ironiskt med tanke på att han senare förlorade Finland och blev dess siste svenska regent.

Som kung antog han valspråket Gud och folket. Som myndig kung gifte sig Gustav IV Adolf år 1797 med Fredrika Dorothea Wilhelmina av Baden. Äktenskapet var mycket lyckligt och i motsats till sin far var han påtagligt intresserad av erotik, så pass att riksmarskalken Axel von Fersen i mjuka ordalag försökte be kungen att vara försiktig och "skona drottningens hälsa".

Från november 1806 till maj 1807 styrdes Sverige från Malmö. Kung Gustav IV Adolf bodde med sin drottning Fredrika och tre kungabarn i Residenset vid Stortorget. Och med kungafamiljen följde hovstaten och delar av den diplomatiska kåren varför också angränsande byggnader togs i anspråk. I stort sett hela norra sidan av torget disponerades av de förnäma gästerna. Under ett halvår var således Malmö, om inte officiellt så åtminstone de facto Sveriges huvudstad.


Gustav IV Adolf i unga år

Nedgång och fall
Gustav IV Adolfs politik och envishet vid tiden för Napoleons marsch genom Europa ledde till att förtroendet för honom som regent minskade, vilket berörde honom mindre eftersom han var övertygad om giltigheten av kungadömet av Guds nåde.

Gustav IV Adolfs personliga avsky mot franska revolutionen och Napoleon, liksom hans åsikt att Sverige var beroende av handeln med Storbritannien och hans orealistiska syn på Sveriges militära styrka bidrog väsentligt till att Sverige allierade sig med Storbritannien i protest mot kontinentalblockaden, efter att försök att tillsammans med Danmark och Ryssland hålla sig neutral i konflikten misslyckats, och råkade därmed i krig med de båda stormakterna Frankrike och Ryssland. Det så kallade Finska kriget 1808-09 gick illa, och hela Finland var ockuperat. Missnöjet med kungen hade växt under flera år och nu gick hans motståndare till handling. När kungen i mars 1809 beslutat sig för att ta befäl över södra armén, under pågående större krig med Ryssland i Finland, gick generalen Carl Johan Adlercreutz den 13 mars, med sex andra personer, upp på slottet och förklarade att

hela nationen vore försatt i häpnad öfver rikets olyckliga ställning och konungens tillämnade afresa och att man vore fastbesluten att afböja den.

De arresterade kungen och han sattes med sin familj i husarrest på Gripsholms slott.

Den 10 maj samma år avsattes han av ständerna genom en statskupp och han och hela hans familj, inklusive den tioårige kronprinsen, förklarades vara den svenska kronan för all framtid förlustiga.



Överste Gustafsson
Efter en anhalt i Köpenhamn begav man sig vidare till hovet i Baden, drottningens hemland. Förgäves försökte Gustav Adolf hävda sin rätt till Sveriges tron men hans liv var förstört - hans far mördad och han själv avsatt från tronen. Gustav bodde nu med sin familj i Basel i Schweiz. Situationen ledde också till att äktenskapet med Fredrika upplöstes 1812. Som frånskild svensk ex-kung förde han därefter ett kringflackande liv på kontinenten som "greven av Gottorp", och senare, överste Gustafsson. Han hade ett flertal älskarinnor och med tre av dem fick han barn. En kvinna fick han trillingar med. Det enda barnet han erkände var sonen Adolf Gustavsson (ca. 1820-1900) som han fick med sin älskarinna Maria Schlegel.

I oktober 1833 begav han sig till Weisses Rössli ("Vita hästen"), ett värdshus i St Gallen i Schweiz. Där dog han också fyra år senare i ett slaganfall den 7 februari 1837 ensam, alkoholiserad och utfattig.

Efter kronprinsens, sedermera regentens, Gustaf V, giftermål med Gustav Adolfs dottersondotter Victoria av Baden 1884, återbördades hans stoft från Oldenburg till Riddarholmskyrkan i Stockholm. Därefter påbörjades också en omvärdering av hans tidigare i Sverige svårt fläckade eftermäle.

Barn med drottning Frederika Dorothea Wilhelmina av Baden:

  1. Gustav (1799-1877), prins av Vasa
  2. Sofia Wilhelmina (1801-1865), farmor till Victoria av Baden, gift med Gustaf V
  3. Carl Gustav, (1802-1805), storfurste av Finland
  4. Amalia, (1805-1853)
  5. Cecilia, (1807-1844)

Barn med Maria Schlegel:

  1. Adolf. född cirka år 1820-år 1900.

Gustav III

Holstein-Gottorpska ätten
Regeringstid: 1771-1792
Levnadstid: 1746-1792



Gustav III (skrev sig Gustaf), född 24 januari 1746, död 29 mars 1792, var Sveriges konung 1771-1792. Han var son till Adolf Fredrik och Lovisa Ulrika av Preussen, bror till Karl XIII och kusin med Katarina II av Ryssland. Av experter har Gustav III ansetts vara en av de mest begåvade, aktiva och kontroversiella kungarna i den svenska historien och han har skildrats på mycket varierande sätt efter olika historikers synvinklar.

Giftermål
År 1766 med Sofia Magdalena av Danmark (1746-1813)

Barn

Gustav IV Adolf´(1778-1837) (f. Gustaf Adolph), svensk kung 1792-1809

Karl Gustav, (1782-1783) hertig av Småland

Kronprinstiden
Gustav III, Adolf Fredriks och Lovisa Ulrikas äldste son, föddes i Stockholm den 24 januari 1746. Genom sin närmaste omgivning – i första hand modern men även guvernörer, uppvaktning och lärare – gjordes han tidigt bekant med den franska upplysningsåskådningen. Gustavs utveckling påverkades ofördelaktigt av söndringen mellan hans föräldrar och lärare samt riksdagens inblandning i hans uppfostran. Med den nya omgivning som ständerna 1756 gav honom (Carl Fredrik Scheffer blev hans guvernör), uttryckte kungaparet öppet, även i sonens närvaro, sitt missnöje, och den unge fursten hörde skarpa ord om rikets maktägande ständer.

Gustav såg sig tvungen att enligt ständernas krav gifta sig med Sofia Magdalena av Danmark (1766) men kom därigenom i ett spänt förhållande till sin mor, som fattat motvilja mot den danska prinsessan. Redan som kronprins deltog han, inte utan avund från moderns sida, i hovpartiets ledning och framträdde mer och mer som de konstitutionellt och nationellt sinnade svenskarnas hopp. Han tog livligt del i de förhandlingar mellan de förenade hov- och hattpartierna och franske ambassadören som föregick 1769 års riksdag och bidrog i väsentlig mån till att förmå Adolf Fredrik att avsäga sig kronan i december 1768 för att framtvinga en urtima riksdags sammankallande och förbättring av statsskicket.


Gustav III:s kröning i Storkyrkan

Gustav III bestiger tronen
Vid sin faders död (12 februari 1771) befann sig Gustav i Paris och utverkade där åt sig franska regeringens löfte om bistånd vid den förestående riksdagen. Den gamle Ludvig XV gav honom dock rådet att i första hand försöka försona partierna och förmå dem till att arbeta gemensamt för rikets räddning under kungamaktens ledning. Under sådana förebud firades äntligen den 29 maj 1772 Gustav III:s kröning.

I Jacob Magnus Sprengtporten och Johan Christopher Toll fann han skickliga och nitiska medhjälpare, som åtog sig att uppmana Finland och Skåne till uppror mot regeringen. Då emellertid det skånska upproret utbröt i förtid och mösspartiet fick kännedom om detta, vågade Gustav inte som avtalat invänta Sprengtportens återkomst från Finland, utan genomförde på egen hand statsvälvningen i huvudstaden. Med garnisonens bistånd arresterades rikets råd och de förnämsta riksdagsmännen av mösspartiet den 19 augusti 1772, och två dagar därefter fick ständerna bekräfta en av kungen utarbetad ny regeringsform, 1772 års regeringsform, varefter de flesta av de fängslade frigavs.

Genom den nya, till sitt innehåll obestämda och svävande regeringsformen lades maktens tyngdpunkt i händerna på kungen, som fick tämligen stort utrymme för sin personliga verksamhet, men till en början återställdes dock jämvikten mellan statsmakterna. Det sätt som Gustav under de första åren använde denna nyförvärvade makt gav honom i rikt mått folkets kärlek. Omgiven av män, såsom bröderna Carl Fredrik och Ulrik Scheffer, Johan Liljencrants, Carl Sparre, Henrik af Trolle m.fl., vidtog han mängd förbättringar på nästan alla samhällslivets områden: tortyrens avskaffande (1772), tryckfrihetens stadgande, förbättring av allmänna hälsovården, rensning från missbruk i förvaltningen och i samband med detta nya förbättrade lönestater för rikets ämbetsmän, spannmålshandelns frigivning (1775 och 1780), inrättande av en diskont (1773), armén och flottan satta i förbättrat skick, initiativ till mildrad strafflag samt framför allt den med stor skicklighet utförda myntrealisationen (1777). 1777 blev han den första statschefen i världen att erkänna USA som ny stat.

Även efter riksdagen fortsatte reformarbetet. Inte desto mindre började nu den inre friden att rubbas. Redan vid riksdagen 1778 framträdde början till en ny opposition, som kritiserade flera av kungens åtgärder och framför allt riktade sig mot hans växande benägenhet för envälde. Gustav III var emot dödsstraff och utfärdade 1778 en lag som stadgade att samtliga dödsstraff skulle underställas konungen. Sedan underlät han helt att utdöma några dödsstraff. Detta tolkades av hans kritiker som en otillbörlig mildhet i sedlighetsmål, eftersom sodomi var ett av de brott som renderade dödsstraff. Det fanns de som menade att detta hängde samman med hans egna inblandning i vad som på den tiden kallades sodomi och tribadism, kungen antogs ha sexuellt umgänge med män. Inget tillförlitligt belägg finns emellertid i sakliga historiska källor för ett sådant antagande.


Gustav III grundade städerna Tammerfors 1779 och Östersund 1786.

De nödår som inträdde med den sällsynt långvariga missväxt som började 1780 bidrog till att fördystra stämningen. Kungens intresse för det inre reformarbetet blev allt mindre och riktades i stället mot nya uppgifter utåt. Så länge den försiktige Ulrik Scheffer ledde utrikespolitiken hölls dock Gustavs tendenser tillbaka. Efter Scheffers avgång 1783 blev Gustav i egentligaste mening sin egen utrikesminister. De äldre rådgivarna trädde efter hand alla tillbaka för nya män, bland vilka under de närmaste åren Toll och senare Gustaf Mauritz Armfelt och Evert Taube framstår som inflytelserikast. Gustavs första erövringsplan var riktad mot Norge, som han hoppades kunna erövra från Danmark genom ett plötsligt anfall. Vid ett personligt möte med sin kusin kejsarinnan Katarina II av Ryssland i Fredrikshamn 1783 sökte han vinna hennes samtycke härtill. Vid Katarinas bestämda vägran att överge Danmark strandade hela planen, och Gustav begav sig i stället utomlands på en långvarig resa, under vilken han besökte företrädesvis Italien och Frankrike (1783-1784).

Från denna tid såg han i Ryssland sin främste fiende och spejade endast efter ett gynnsamt tillfälle att angripa landet. Gustavs krigspolitik gav ökad fart åt oppositionen, som även trängt in bland de ofrälse stånden. Slöseriet och lättsinnet vid hovet, den begynnande skuldsättningen utan ständernas bifall, det avstannande reformarbetet, växande godtycke vid befordringar och ökningen av andra missbruk i förvaltningen (pastoratshandeln) med mera, gjorde oppositionen allt kraftigare. I spetsen för denna stod den gamle partichefen greve Axel von Fersen d.ä., och vid 1786 års riksdag gavs missnöjet luft genom avslag på nästan alla Gustavs propositioner. I stället för att försöka kompromissa med oppositionen valde Gustav att ännu ivrigare söka sin räddning ur alla svårigheter genom ett lyckosamt krig. Förbindelsen mellan den fanatiska delen av adelsoppositionen och ryske ministern och begynnande separatistiska stämplingar i Finland, ledda av Göran Magnus Sprengtporten, som i slutet av 1786 övergick i rysk tjänst, ökade faran i Gustavs läge. Sverige syntes nästan återkastat i frihetstidens elände. Gustav hälsade därför underrättelsen om ett rysk-turkiskt krigs utbrott på hösten 1787 med glädje. Han var från början besluten att begagna tillfället, och våren 1788 började i djupaste hemlighet en upprustning.


Slaget vid Svensksund

Ryska kriget 1788-1790
Utan säkra förbindelser med andra länder och utan trygghet från Danmark, som han förgäves sökt vinna för sig genom ett personligt besök i Köpenhamn på senhösten 1787, lät Gustav i slutet av juni 1788 sina trupper gå över ryska gränsen utan föregående krigsförklaring, under förevändning av ett obetydligt gränstumult arrangerat av honom själv. Gustavs plan att genom överrumpling bemäktiga sig Sankt Petersburg gick emellertid om intet, då hertig Karl i slaget vid Hogland i juli inte lyckades krossa den ryska flottan, och hans försök att erövra gränsfästningen Fredrikshamn misslyckades, bland annat till följd av det myteri, Anjalaförbundet, som i augusti utbröt inom officerskåren. Danmarks anfall på Sverige - det så kallade Teaterkriget - vid denna tid syntes råga måttet av olyckan, men gav Gustav tillfälle att med heder lämna Finland och att vädja till det svenska folkets patriotism. Det finska officersupproret, som inte fick tillräckligt stöd från Ryssland, föll samman av sig självt inför den allmänna domen; på hösten kunde Gustav arrestera dess främsta män och i december utfärda kallelse till rikets ständer att sammankomma i Stockholm följande år. Då adeln här fortsatte sin kamp mot kungen och sökte förhindra att ständerna hjälpte honom i hans finansiella trångmål lät Gustav plötsligen, i februari 1789, arrestera riddarhusets främsta män (Axel von Fersen d.ä., Charles De Geer, Clas Frietzcky m.fl.) och genomdrev med de ofrälse ståndens hjälp trots adelns protester en ny grundlag, Förenings- och säkerhetsakten, som utvidgade kungens makt, nästan till envälde.

Kriget, som vilat under vintermånaderna, uppflammade därefter på nytt och fortgick under omväxlande segrar och nederlag under de följande två åren. Gustav hade själv inga fältherreegenskaper, men tog livlig personlig del i krigshändelserna och hemförde själv några mindre segrar till lands: slaget vid Uttismalm i juni 1789 och slaget vid Valkeala i april 1790, samt till sjöss över en rysk skärgårdseskader i slaget vid Fredrikshamn i maj 1790. Den 9 juli så händer Slaget vid Svensksund som är Sveriges största marina seger någonsin. Freden i Värälä den 14 augusti 1790 förverkligade inte Gustavs erövringsdrömmar.


Gustaf III:s dödsmask

Mordet på Gustav III
Inom kort fick Gustav nya krigsplaner. Personlig vänskap med den franska kungafamiljen, fruktan för de revolutionära idéerna och begäret att spela en lysande roll i Europa väckte tanken hos honom att bilda en koalition av Europas furstar för att hejda eller kväva revolutionen i Frankrike. För att uppnå detta mål drog han sig inte för att sluta förbund med sin gamla fiende Katarina, men detta kom sig även av behovet av subsidier och i hopp om ökad trygghet från rysk sida. Hans plan ledde dock inte till något resultat, eftersom den inte fick tillräcklig uppmärksamhet hos de stora makterna, och på egen hand kunde Gustav ingenting uträtta.

Under vintern 1791-92 bildades en sammansvärjning inom adeln, vars syfte var att mörda kungen och reformera regeringssättet. I spetsen för mordplanen stod Jacob Johan Anckarström, Adolph Ribbing och Claes Fredrik Horn, för de konstitutionella reformplanerna bröderna Jacob och Johan von Engeström, Carl Pontus Lilliehorn, T. J. Bielke och Carl Fredrik Pechlin. Intrigen i sin helhet leddes tydligen av den sistnämnde. Även häradshövdingen Anders Nordell ansågs av samtiden ha legat bakom attentatsplanerna, då han ofta hade kritiserat Gustav III och kände Anckarström väl i egenskap av hans juridiska rådgivare. Nordell blev förhörd av polisen men friades i brist på bevis, men blev fråntagen sitt domarämbete.

Attentatet mot konungen skedde under en maskeradbal på operan i Stockholm den 16 mars 1792. Konungen hade samma kväll, under middagen, fått ett varningsbrev från Carl Pontus Lilliehorn, Gustaf läste igenom brevet, stoppade det på sig, men beslöt att ändå gå ner till balen.[6] Då kungen gick genom salongen med sin gode vän Hans Henric von Essen omringades de av fem svartklädda män, en av dem sa; "Bonjour, beau masque!" (vilket betyder "God afton, vackra mask" på franska). Då drar Anckaström fram sin ena pistol och avlossar den på nära håll. Skott träffar kungen i ryggslutet.

Konungen vacklar till, och stödjer sig på von Essen, samtidigt som han utbrister på franska; "Ah! Je suis blessé, tirez-moi d'ici et arrêtez-le" ("Aj! Jag är sårad, ta mig härifrån och fånga honom!"). Samtidigt börjar de sammansvurna ropa "Elden är lös!", detta för att skapa panik för att kunna fly. Baron von Essen hade dock redan beordrat att dörrarna skulle stängas, vilket leder till att Anckarström och de andra kan fångas redan efter några dagar. Kungen förs till Stockholms Slott, där han avlider i sviterna av blodförgiftning och lunginflammation den 29 mars 1792. Hans sista ord blev; Jag är så sömnig, och jag vill försöka vila mig litet grann.

Han ligger begraven i Riddarholmskyrkan i Stockholm.


Sofia Magdalena av Danmark

Gustav III:s person och familjeförhållanden
Gustavs familjeförhållanden var olyckliga: med rätta kunde han säga, att det "blivit honom förbehållet att känna sorger, för vilka den ringaste av hans undersåtar var fritagen". År 1766 hade han ingått ett konvenansäktenskap med prinsessan Sofia Magdalena av Danmark (1746-1813), men han fick aldrig någon nära kontakt med henne.

I juli-september 1768 hade Gustav sitt livs enda kärleksaffär, med Charlotte du Riez (född De Geer), men förhållandet tog slut då Gustav insåg att hon var otrogen mot honom. Brevväxlingen mellan de båda finns bevarad i Uppsala universitetsbibliotek. (Förhållandets karaktär har dock av vissa historiker senare ifrågasatts.)

Länge behandlade han sin gemål med stor kallsinnighet, men 1775 åstadkom förste hovstallmästaren Adolf Fredrik Munck ett närmande mellan makarna, och 1778 föddes en tronföljare. Det spända förhållande som alltsedan 1766 (med ett kort uppehåll 1772) rådde mellan kungen och hans mor förvärrades vid denna tid, då hon gav fart åt ett då gängse rykte att Munck var far till det barn, Gustav IV Adolf, som drottningen skulle föda. 1782 fick kungaparet ytterligare en son, vilken emellertid avled året därpå.


Drottningholms slottsteater upplevde sin storhetstid under Gustav III

Kulturpersonligheten Gustav III
För vitterhet och konst var Gustavs regering en gynnsam tid, och det uppsving som innan detta börjat under frihetstiden befordrades ivrigt av Gustav. Uppfostrad i den franska smakriktningen och i allmänhet hyllande dess lagar, sökte han dock uppamma en, åtminstone till innehållet, nationell litteratur och konst. Till den bildande konsten hade han förvärvat sig kärlek inte endast på rent teoretisk väg, utan även som utövande dilettant i tecknings- och etsningskonsten.

Som ett drag mot befolkningens överdådiga tävlan i klädlyx uppfann kungen 1778 den Nationella dräkten.

För ett Äreminne öfver Riks Rådet och Fält Marskalken Lennart Torstenson, den av Gustav instiftade Svenska akademiens första tävlingsämne, vann Gustav 1786 denna akademis stora pris. Genom sina riksdagstal och andra anföranden visade Gustav sig vara en av Sveriges yppersta politiska talare. Konung Gustaf III:s skrifter i politiska och vittra ämnen; tillika med dess brefvexling utgavs 1806-12 av Johan Gabriel Oxenstierna (i två upplagor, en fransk och en fransk-svensk). Om hans efterlämnade historiska skrifter, se Gustavianska papperen. Mer än genom eget författarskap eller egen konstutövning verkade Gustav för den svenska vitterheten och konsten genom den uppmuntran och det ekonomiska understöd som han skänkte deras idkare, samt genom stiftandet eller återupprättandet av institutioner till deras befordran, såsom Musikaliska akademien (1771), Målar- och bildhuggarakademien (1773), Svenska teatern (1773; Kungliga stora teatern invigdes 1782), Kungliga Baletten (1773), Svenska akademien (1786) samt Vitterhets- historie- och antikvitetsakademien (1786).

Han inte bara beskyddade de svenska konstnärerna, utan inkallade även framstående utlänningar, bland annat Louis Jean Desprez, Louis Masreliez, Johann Gottlieb Naumann, och förvärvade genom inköp (i synnerhet under sin italienska resa, 1783-84) en mängd antika skulpturarbeten av stort konstvärde för statens räkning, vilka idag ingår i Gustav III:s antikmuseum som återinvigdes 1958. En staty över Gustav III, modellerad av Johan Tobias Sergel, restes i Stockholm 1808.

Gustav III är idag en av Sveriges mest välkända kungar och många dokumentärer har gjorts om honom på tv under årens gång. Journalisten Herman Lindqvist har porträtterat honom både på film och i böcker.


Gustav III:s Namnteckning


Adolf Fredrik

Holstein-Gottorpska ätten
Regeringstid: 1751-1771
Levnadstid:  1710-1771



Adolf Fredrik, född 3 maj 1710, död 12 februari 1771, var kung av Sverige från 1751, son till hertig Kristian August av Holstein-Gottorp (furstbiskopen av Lübeck) och Albertina Frederika av Baden-Durlach, således morbror till Katarina II av Ryssland.

Efter hattarnas ryska krig utsågs Adolf Fredrik 1743 till kronprins under påtryckning från tsarinnanan Elisabet. Han gifte sig året därpå med Lovisa Ulrika av Preussen, syster till Fredrik den store.

Adolf Fredrik som svensk tronföljare
Adolf Fredrik föddes på slottet Gottorp den 3 maj 1710 som son till hertigen av Holstein-Gottorp, tillika furstbiskop av Lübeck Kristian August (yngre bror till Karl XII:s svåger, hertig Fredrik IV av Holstein-Gottorp) och Albertina Fredrika av Baden-Durlach, dottersons dotter till Karl IX:s dotter Katarina. Bland hans syskon märks kejsarinnans Katarina II av Ryssland mor Johanna Elisabet. Vid hans dop skickade Karl XII, som inbjudits till fadderskapet, honom en fullmakt på en officersplats i den svenska hären. År 1727, då hans äldre bror, som efterträtt sin fader som furstbiskop, avled, lyckades hans mor, vars ekonomiska omständigheter var små, utverka att furstbiskopsstiftet övergick till den sjuttonårige Adolf Fredrik. Fastän hans kusin Karl Fredrik, Karl XII:s systerson, ville förbigå honom vid valet av förmyndare till förmån för sin son Karl Peter Ulrik, fick Adolf Fredrik ändå vid Karl Fredriks död 1739 detta förmynderskap och blev för några år administrator av Holstein-Gottorp.

Då Karl Peter Ulriks moster, den ryska prinsessan Elisabet, genom en palatsrevolution, 1741, bemäktigat sig den ryska tronen och behövde sin systersons arvsrätt till stöd för sin egen, gynnade Adolf Fredrik hennes planer och sände sin unge myndling till Ryssland, i hopp om att själv därigenom ärva hans utsikter på svenska tronen. Ur de stormiga partistriderna 1743 framgick även 23 juni, genom rysk inverkan, Adolf Fredriks val till svensk tronföljare. Han tillträdde regeringen 26 mars 1751 och kröntes 26 november (7 december) samma år.

Adolf Fredrik som kung
Adolf Fredrik blev likväl inte ett Rysslands verktyg: han bröt snart med Elisabet. Men liksom hans val hade varit en partisak, så blev han själv som kung en lekboll i partiernas och sin gemåls händer. Hans betydelse i Sveriges historia blev ringa, fastän hans gemål, Lovisa Ulrika av Preussen, Fredrik den stores syster – med vilken han gifte sig med 18 augusti 1744 – genom sina försök att höja kungens makt gav anledning till åtskilliga partistrider. Först slöt sig det unga tronföljarparet till hattpartiet, därtill förmått av förespeglingen om utvidgad makt och av vänskap för några av partiets ledande män, bland vilka särskilt Carl Gustaf Tessin stod tronföljaren och hans gemål nära och blev själen i det glada umgängesliv som omgav dem. Men när hattarna segrat över mössorna vid 1746-47 års riksdag varken kunde eller ville de infria sina löften. De till och med tvingade Adolf Fredrik att till Danmark göra medgivanden som sårade hans känslor såsom medlem av holsteinska hertighuset och biföll en förlovning mellan den unge prins Gustaf och den danska prinsessan Sofia Magdalena. I och med detta upplöstes förbundet mellan hovet och hattpartiet, och efter Adolf Fredriks tronbestigning inträdde öppen fiendskap dem emellan.

Ett nytt parti, det så kallade hovpartiet, uppstod kring kungaparet för att stödja dess numera öppet framträdande strävan efter utvidgad makt. För att vinna popularitet företog Adolf Fredrik resor i landsorten och gjorde därvid även ett besök i Finland, varifrån han tog återvägen runt om Bottniska viken. Mellan rådet och kungen uppstod häftiga strider angående gränserna för kungens personliga inflytande på regeringen, och denna konflikt gick slutligen därhän att den hotade att förlama hela riksstyrelsen. Vid riksdagen 1755-56 vände sig både kung och råd till ständerna med sina klagomål. Då fick rådet rätt att, när kungen vägrade underskriva dess beslut, nyttja en kunglig namnstämpel. Utan hänsyn till kungaparets önskan ombyttes guvernör, kavaljerer och lärare för de unga prinsarna, och för att komma åt drottningen anbefalldes en undersökning om kronjuvelerna, av vilka drottningen misstänktes ha pantsatt en del för att få medel till sina revolutionsplaner. Allt detta drev hovets anhängare till det illa planlagda och ledda revolutionsförsöket i juni 1756, vilket slutade med att föra flera av kungaparets vänner och verktyg på schavotten och föranledde ytterligare inskränkningar i kungens makt. Kungaparet tvingades under förnedring lyssna till en akt med ett ultimatum: antingen göra avbön, eller skiljas från kronan.

Den 26 maj 1756 beslutade riksdagen att kung Adolf Fredrik skulle signera regeringsbeslut med en kunglig namnstämpel, eftersom kungen ansågs vara ointresserad av att regera och hellre stod vid sin älskade svarvstol och tillverkade snusdosor. Av det skälet samlades därför ofta ärenden på hög utan att skrivas under inom rimlig tid. Namnstämpeln fick användas i de fall då kungen efter minst två tillsägelser vägrat underteckna regeringsakter, eller då kungen till följd av ovilja nekade underteckna de utnämningsärenden vilka gått hans personliga vilja emot.

Snart kom emellertid för hattpartiet vedergällningens stund. Redan 1760 kunde hovet ånyo uppträda och spela en politisk roll i förbund med de yngre mössorna. Då dessa 1765 kom till makten visade det sig att hovets planer fann lika avgjorda motståndare hos dem som förut hos hattarna. Hovet närmade sig hattpartiet, och avtalade med detsamma en plan att gemensamt störta mössorna och genomföra reformer i författningen. För att tvinga rådet att sammankalla riksdag förmåddes Adolf Fredrik 1768 att lägga ner regeringen och sedan riket i sex dagar varit utan regerande kung måste rådet ge efter, varpå kungen återtog styrelsen. På den följande riksdagen (1769) störtades mössregeringen, och en ny rådkammare, sammansatt av hattpartiets och hovpartiet i förening, kom till makten.

Adolf Fredrik dog troligen av slaganfall den 12 februari 1771 klockan 20.15 efter att ha intagit sin supé som bestod av: surkål, kött med rofvor, hummer, kaviar, böckling, champagne och "hetvägg" (semlor). "Det är ej att omkomma på det mest lysande sätt, utan att dö en prostdöd", skriver den samtida greve Johan Gabriel Oxenstierna.

Barn

  1. Barn av okänt kön och namn (dödfött 1745)
  2. Gustav III (1746-1792), kung av Sverige 1771-1792
  3. Karl XIII (1748-1818), kung av Sverige 1809-1818
  4. Fredrik Adolf (1750-1803)
  5. Sofia Albertina (1753-1829)

Fredrik I

Hessiska ätten
Regeringstid: 1720-1751
Levnadstid: 1676-1751



Fredrik I
, Fredrik av Hessen född 17 april 1676, död 25 mars 1751, var kung av Sverige från 1720 och från 1730 regerande lantgreve av Hessen-Kassel i Tyskland. Fredrik var framgångsrik fältherre i det spanska tronföljdskriget på de allierades sida mot Frankrike. Han blev änkeman utan barn 1705, friade till Sveriges tronarvinge Ulrika Eleonora och gifte sig med henne. Hon blev drottning efter Karl XII:s död, men abdikerade till sin man 1720, som fann sig väl i rollen som konstitutionell monark under frihetstiden.

Arvprinsen Fredrik av Hessen
Fredrik I föddes i Kassel den 17 (n27) april 1676 som son till lantgreven Karl av Hessen-Kassel och Maria Amalia av Kurland. Han erhöll en för sin tid vårdad uppfostran, företog i ungdomsåren resor i Nederländerna, Schweiz, Italien, Danmark och Tyskland samt förestod 1699 regeringen under faderns besök i Italien. Den 31 maj 1700 gifte han sig med sitt syskonbarn, Lovisa Dorotea av Preussen, som avled redan 1705 efter ett barnlöst äktenskap. Kort efter det spanska tronföljdskrigets utbrott (1701) sändes Fredrik av sin far i spetsen för en hjälptrupp till Nederländerna och deltog som general med stor utmärkelse för personlig tapperhet på koalitionens sida, i den långa blodiga fejden, bland annat under Eugen av Savojen, ända till dess slut genom freden i Utrecht (1713).


Fredrik I sittande på sin tronstol

Redan 1710 hade Fredrik inlett underhandling om giftermål med den svenska prinsessan Ulrika Eleonora, och sedan både hon och hennes bror, Karl XII, lämnat sitt samtycke kom Fredrik i slutet av 1714 till Stockholm, där bröllopet firades den 24 mars 1715.

Fredrik var med på fälttåget mot Norge 1716 och erhöll därunder i träffningen vid Hølands prästgård ett farligt sår. Han utnämndes samma år till generalissimus över svenska krigsmakten och följde sin svåger även på dennes tåg mot Fredriksten 1718. Bland de historiker som anser att Karl XII lönnmördades vid Fredriksten pekas Fredrik ofta ut som den som låg bakom det dödande skottet mot svågern. För att understödja sin gemåls anspråk på tronföljden lät han efter Karl XII:s plötsliga död häkta Georg Heinrich von Görtz, hertig Karl Fredrik av Holstein-Gottorp främsta stöd. Han lät också upphäva belägringen av fästningen och förmå, genom ivriga bearbetningar, krigsbefälet att ge ett villkorligt bifall till Ulrika Eleonoras tronbestigning. Sedan ständerna genom ett formellt kungaval bekräftat Ulrika Eleonoras seger över sin systerson och medtävlare, den ovannämnde Karl Fredrik av Holstein-Gottorp, önskade hon upphöja sin gemål till medregent, men lyckades inte vid 1719 års riksdag förverkliga denna plan. Fredrik fick nöja sig med att ständerna tillerkände honom titeln "kunglig höghet".

Det visade sig emellertid snart att Fredrik genom drottningens obegränsade tillgivenhet och förtroende ägde stort inflytande på regeringen. Generalissimusvärdigheten, som förut varit en hederstitel, blev nu ett högsta befäl över rikets stridskrafter med avgörande inflytande på krigsväsendet och de militära befordringarna. Försvaret mot de ryska härjningarna leddes i högsta hand av honom. Han stödde också beslutet att avträda Bremen och Verden till Hannover och en del av Pommern till Preussen, för att få deras stöd (framför allt Englands) hjälp mot tsar Peter I. Även i övrigt spelade han en stor roll, och en konflikt mellan honom och kanslipresidenten Gustav Cronhielm var anledningen till den senares snöpliga avsked. Erfarenheten av arvprinsens stora faktiska inflytande och av drottningens självrådighet gjorde, att ständerna redan följande år gick in på Ulrika Eleonoras plan att upphöja Fredrik på tronen. Villkoret var att drottningen själv nedlade regeringen; dock skulle hon, i fall hon överlevde sin gemål, återinträda i sina rättigheter. Arvsrätten till kronan förblev fortfarande bunden vid hennes manliga avkomlingar. Den 24 mars 1720 valdes Fredrik I till Sveriges kung och kröntes i Stockholm den 3 maj samma år. Upphöjelsen åtföljdes av ytterligare inskränkningar i kungamakten.



Fredrik I som kung
Fredrik I var vid sin tronbestigning inte utan anseende och åtnjöt en viss popularitet. Han var en glad, välvillig och frikostig herre med ett ståtligt yttre, ett hurtigt, friskt och omedelbart väsen och ett angenämt umgängessätt. Han hade ett gott omdöme, tämligen god bildning och rik på erfarenhet. Hans fördomsfrihet, öppenhet och tillgänglighet förvärvade honom lätt vänner och anhängare. Dessutom kunde han utveckla energi, när omständigheterna så krävde. Det hade han visat vid flera tillfällen under sin krigarbana.

Redan efter några år hade emellertid Fredrik I förspillt det personliga anseende han ägt vid trontillträdet. Delvis berodde det på det bedrövliga resultatet av freden i Nystad 1721. Bitterheten blandades med misstankar att Fredrik I vid underhandlingen med tsaren snarare såg till sina egna än Sveriges intressen, när han i freden avträdde Livland, Estland, Ingermanland och en del av Karelen till ryssarna. August Strindberg kallade honom "Sveriges sämsta regent, som icke kunde tala svenska, och egentligen var tysk lantgreve."

Hans nöjeslystnad och hans tydliga bemödanden att i strid mot den nygrundade författningen utvidga sin makt väckte ytterligare klander och bidrog till att förstärka den farliga opposition, som kom till utbrott vid riksdagen 1723. Ett förslag från bondeståndet om kungamaktens stärkande inte bara genast kvävdes, utan föranledde en sträng räfst med anstiftarna. Kungen själv skyndade att anhålla om ständernas förlåtelse och betyga sin trohet mot författningen. Det holsteinska partiet som stöddes av Ryssland började bli ett hot, och under de närmast följande åren satt Fredrik I osäkert på sin tron. Slutligen lyckades kanslipresidenten Arvid Horn att med stöd av gynnsamma yttre konjunkturer vid riksdagen 1726-27 krossa det holsteinsk-ryska inflytandet i riket.

Från 1723 var det emellertid slut på den självständiga roll Fredrik I spelat i Sveriges politik, och fastän han förblev landets kung i ytterligare nära tre årtionden, hade hans person i det följande en ringa betydelse. I stället för att utvecklas i monarkisk riktning växte författningen hastigt nog ut till en fullständig parlamentarism eller ett fullständigt riksdagsvälde, och i det sjudande politiska liv som med 1730-talet bröt igenom blev kungadömet mer och mer en skugga eller en etikett, som nödtorftigt täckte författningens i grunden republikanska karaktär. Fredrik I:s verkliga makt var reducerad väsentligen till utnämnandet av ämbetsmän inom vissa gränser och till ett visst inflytande på utrikespolitiken, varjämte partiernas jämvikt stundom kunde göra hans allians värdefull. Den rika ekonomiska och andliga odling, som trädde fram under 1720-30-talen, och som gav tidevarvet dess bästa innehåll, hade Fredrik I mycket liten del i. Han förblev alltid en främling för Sveriges folk och lärde sig aldrig tala dess språk. Fredrik I:s personliga utveckling under den senare delen av hans levnad blev inte gynnsam. Hans medfödda bekvämlighet och njutningslystnad övergick mer och mer till verklig själslättja, moralisk slöhet och karaktärens försimpling. Hans tid utfylldes väsentligen av jakt, dryckeslag och umgänge med gunstlingar och mätresser.

Från 1730 ingick Fredrik I en mer stadigvarande kärleksförbindelse med hovfröken Hedvig Taube, riksrådet Edvard Didrik Taubes dotter, slutligen upphöjd till romersk riksgrevinna von Hessenstein. Denna förbindelse, i vilken två söner och två döttrar föddes, antog mer och mer, särskilt efter Ulrika Eleonoras död (1741), karaktären av ett morganatiskt äktenskap. "Äktenskapet" bekräftades aldrig av någon vigsel och löstes först genom grevinnan Hessensteins död 1744. Förbindelsen väckte stor skandal såsom det första exemplet i Sveriges kungaborg av en "maîtresse en titre" och ägde från början till slut en viss politisk vikt.


Kung Fredriks söner Fredrik Vilhelm och Karl Edvard von Hessenstein

Genom att understödja kungens gryende böjelse för denna älskarinna lyckades Carl Gyllenborg med flera fiender till Arvid Horn att innästla sig i hans ynnest och lägga första grunden till ett oppositionsparti, som vid 1734 års riksdag växte ut till det stora hattpartiet. Partiet kunde i avgörande ögonblick binda kungens handlingsfrihet, genom att i det följande ömsom gynna den kungliga kärleksförbindelsen, ömsom hota med ständernas ingrepp och offentlig skandal. Sålunda avstod Fredrik I 1739 från sitt motstånd mot hattpartiet för att bereda riksrådet Taube ett mildare öde än de övriga medlemmarna av Horns rådkammare. Vidare förmåddes kungen 1741 att rösta för kriget mot Ryssland på det att han fick utnämna sina båda söner till svenska grevar (se von Hessenstein). År 1745 fick Fredrik I en ny älskarinna i fröken Catarina Ebba Horn, översten friherre Krister Horns dotter, ävenledes upphöjd till riksgrevinna, vilken dock aldrig erhöll samma inflytande över honom, och inte heller någon politisk vikt.

Till den nye tronföljaren Adolf Fredrik och hans gemål stod Fredrik I i gott fastän föga intimt förhållande; han bemötte dem med utmärkt godhet och uppmärksamhet, men lyckades aldrig vinna deras tillgivenhet, väl närmast på grund av sitt sedeslösa levnadssätt. År 1748 drabbades Fredrik I några gånger av slaganfall, och från den tiden fick en namnstämpel, av vilken han förut mera undantagsvis betjänat sig, ersätta hans plats i regeringen. Han avled den 25 mars 1751 i Stockholm.

Sedan 1730 var Fredrik I även regerande lantgreve av Hessen-Kassel. Han företog 1731 en resa till detta land. Dess styrelse överlämnade han nästan helt och hållet åt sin bror Vilhelm, som sedan också kom att efterträda honom där.

Om Fredrik I kan vidare tilläggas att han införde förbud mot dueller samt instiftade det officiella ordensväsendet avsett främst för svenska, men även för utländska medborgare. Då tillkom Serafimer-, Svärds- och Nordstjärneorden.


Fredriks sarkofag i Riddarholmskyrkan

Fredrik var son till lantgreven Karl av Hessen-Kassel och Maria Amalia av Kurland. Gift 31 maj 1700 med Lovisa Dorotea av Preussen (1680-23 december 1705) och den 24 mars 1715 med prinsessan Ulrika Eleonora, dotter till Karl XI och Ulrika Eleonora av Danmark samt syster till Karl XII. Båda äktenskapen var barnlösa.

Barn med älskarinnan Hedvig Taube (1714-1744):

  1. Anonyma, senare döpt Fredrika Vilhelmina (1730-1734), kallad Mamsell Ehrlich
  2. Fredrik Vilhelm von Hessenstein (1735-1808)
  3. Karl Edvard von Hessenstein (1737-1769)
  4. Hedvig Amalia von Hessenstein (1743-1752)

Ulrika Eleonora

Pfalziska ätten
Regeringstid: 1719-1720
Levnadstid: 1688-1741



Ulrika Eleonora d.y., född 23 januari 1688, död 24 november 1741, var regerande drottning av Sverige 1719-1720, dotter till Karl XI och Ulrika Eleonora av Danmark, syster till Karl XII samt kusin till August den starke, Fredrik IV av Danmark och Fredrik IV av Holstein-Gottorp.

Hon gifte sig 24 mars 1715 med Fredrik av Hessen, den blivande Fredrik I, men förblev barnlös.

Prinsessan Ulrika Eleonora
Ulrika Eleonora föddes den 23 januari 1688 på Stockholms slott som dotter till kung Karl XI och Ulrika Eleonora d.ä. Under barndomen förbisågs hon av alla för sin äldre, livligare och mera begåvade syster Hedvig Sofia.

Så snart hon blivit giftasvuxen fick hon många friare, bland andra blivande Georg II av Storbritannien och arvprins Fredrik av Hessen-Kassel. Redan 1710 begärde denne hennes hand, men deras trolovning tillkännagavs inte förrän den 23 januari 1714. Bilägret firades den 24 mars 1715.

Under Karl XII:s vistelse utomlands var hon, efter Hedvig Sofias död (1708), den enda myndiga medlemmen av kungahuset inom riket om man borträknar hennes åldriga farmor (Hedvig Eleonora).

I slutet av 1712 eller början av 1713 hade Karl XII tankar om att göra sin syster Ulrika Eleonora till regent, men fullföljde inte denna plan. Det kungliga rådet däremot övertalade henne att bevista dess sammanträden för att i henne erhålla ett stöd. Första gången hon infann sig i rådet, 2 november 1713, beslöts också om sammankallande av en riksdag. Det s.k. rörelsepartiet vid denna riksdag ville att prinsessan i kungens frånvaro skulle göras till riksföreståndarinna "såsom närmaste arvinge till kronan och regementet". Detta förslag motarbetades av Arvid Horn och rådet, som fruktade att svårigheterna för en ändring av regeringssättet därigenom skulle ökas. Prinsessan visade emellertid ständerna stort intresse för landets angelägenheter. I sina brev till kungen uppmanade hon honom att återvända hem och varnade honom för möjliga följder av hans frånvaro. Med hans samtycke undertecknade hon under den följande tiden alla rådets skrivelser, utom dem som var ställda till honom, för i sin egenskap av vice regent var hon ett med kungen enligt dennes uppfattning. Mera sällan deltog hon i rådets förhandlingar.

Ulrika Eleonora som regerande drottning
Då Ulrika Eleonora den 5 december 1718 underrättades om sin brors död visade hon stor sinnesnärvaro, i det hon via en fältriksdag på torget i Uddevalla lät hälsa sig som drottning på grund av arvsrätt. Rådet, överrumplat, satte sig inte emot detta. Under de följande veckorna förde hon styrelsen, lät fängsla Georg Heinrich von Görtz' anhängare och avskaffade de förordningar som utfärdats av honom. Även i riksdagskallelsen av 15 december 1718 vidhöll hon sina anspråk på arvsrätt, men förklarade sig vilja "alldeles avskaffa den s.k. suveräniteten" och "sätta riksens styrelse i dess gamla skick och väsen igen". Krigsbefälet, den enda kraftiga myndigheten efter Karl XII:s död, var fast beslutet att underkänna arvsrätten, avskaffa suveräniteten och välja Ulrika Eleonora till drottning. Dessa åsikter blev den sammanträdande riksdagens. Ulrika Eleonora sökte förgäves stöd hos rådet för sin arvsrätt, men tvingades bekräfta att varken hon eller någon annan (därmed syftade hon på sin systerson, hertig Karl Fredrik av Holstein-Gottorp) hade rätt till Sveriges tron.

Sedan Ulrika Eleonora avsagt sig sin arvsrätt valdes hon till drottning den 23 januari 1719 under förbehåll att hon skrev under den regeringsform som ständerna ämnade uppsätta. Den 19 februari skrev hon under försäkringen och regeringsformen (daterade 21 februari), genom vilka maktens tyngdpunkt lades i riksdagens händer. Hon godkände regeringsformen för att inte skapa osämja med riksdagen och för att försäkra sig om att riksdagen inte skulle godkänna systersonen Karl Fredrik av Holstein-Gottorp som svensk kung om han skulle göra anspråk på kronan. Hon kröntes i Uppsala den 17 mars 1719 och hyllades i Stockholm den 11 april samma år.

Ulrika Eleonora saknade inte egenskaper som kunde göra henne till en god regent. Hon var emellertid uppfostrad i enväldets grundsatser och råkade snart i oenighet med rådets dugligaste man, kanslipresidenten Arvid Horn, vilken, missnöjd, avgick från sitt ämbete. Inte heller med hans efterträdare Gustaf Cronhielm kunde hon komma överens. Dessa ombyten av kanslipresidenter inverkade ofördelaktigt på både krigen och underhandlingarna.


Ulrika Eleonora som drottninggemål efter 1720

Ulrika Eleonora hade, när hon valdes till drottning, önskat att dela tronen med sitt gemål: en samregering sådan som Maria II och dennes gemål Vilhelm III i England. Genom adelns bestämda avslag måste hon likväl för ögonblicket avstå från denna plan. Drottningens egenmäktighet och oförmåga att finna sig i den nya författningens former, samt det starka inflytande som hennes gemål utövade, gjorde emellertid efter hand de ledande statsmännen benägna för ett tronskifte. Arvprins Fredrik själv arbetade för samma syfte och närmade sig Horn, som vid 1720 års riksdag valdes till lantmarskalk. Då Ulrika Eleonora, som fortfarande hoppades kunna göra sin åsikt om samregering gällande, skrev till ständerna, mötte hennes förslag även denna gång motstånd. I en ny skrivelse, av 29 februari 1720, avsade hon sig regeringen till förmån för sin gemål, endast förbehållande sig rätt att i händelse av hans död återtaga sin förra höghet. Den 24 mars 1720 hyllades Fredrik av Hessen som kung.

Under sin korta tid som regent skapade Ulrika Eleonora inte mindre än 181 nya adelsmän, vilket är rekord för en svensk regent.


Ulrika Eleonoras sarkofag i Riddarholmskyrkan

Ulrika Eleonora efter abdikationen
Fastän Ulrika Eleonora in i det sista intresserade sig för offentliga angelägenheter drog hon sig likväl efter 1720 ifrån allt synbart deltagande i desamma, sysselsättande sig endast med läsning och välgörenhet. Hon hade många vänner, särskilt många kvinnor, bland vilka kan nämnas hennes uppfostrarinna, Emerentia von Düben. Under Fredriks utländska resa 1731 och under hans sjukdom 1738 förde Ulrika Eleonora emellertid styrelsen och visade sig då som en duglig regentinna.

Hon avled i kopporna i Stockholm den 24 november 1741.


Karl XII

OBS! Finns en rätt intressant video längre ner på inlägget!

Pfalziska ätten
Regeringstid: 1697-1718 (förmyndarregering 1697)
Levnadstid: 1682-1718



Karl XII
, även kallad Järnhuvudet (i början också Karl den oövervinnerlige), född den 17 juni 1682, död den 30 november (11 december n.s.) 1718, var kung av Sverige från 1697 till sin död. Han är tillsammans med Gustav II Adolf Sveriges mest kände "krigarkung". Han var son till Karl XI och Ulrika Eleonora d.ä., bror till Ulrika Eleonora d.y., samt kusin till August den starke, Fredrik IV av Danmark och Fredrik IV av Holstein-Gottorp.

Kunglig Titel
Karl XII:s fullständiga titel på svenska löd:
Carl med Guds Nåde, Sveriges, Götes och Vendes Konung, Storfurste till Finland, Hertig uti Skåne, Estland, Livland, Karelen, Bremen, Verden, Stettin, Pommern, Kassuben och Venden, Furste till Rügen, Herre över Ingermanland och Wismar, så och Pfalzgreve vid Rhen, i Bayern, samt till Jülich, Kleve och Berg Hertig. Greve till Valdens, Spanheim, Mark och Ravensburg och Herre till Ravenstein.


Karl XII:s vagga

Barndomen
Karl XII föddes på slottet Tre Kronor den 17 juni 1682. Hans far Karl XI skrev i sin almanacka:
Den 17 juni, som var om lördagsmorgonen klockan tre fjärdingar på sju, blev min gemål förlossad och födde en son. Gud vare därför innerligen tack och lov, som haver hulpit henne, han hjälpe henne snart till sin förra hälsa igen!

Karl XII fick en omfattande utbildning, bland hans lärare märks särskilt professorn vid Uppsala universitet, Andreas Nicolai (Norcopensis, adlad Nordenhielm), kanslirådet Thomas Polus, kammarherren Gustaf Cronhielm, ingenjörsofficeren Carl Magnus Stuart och Strängnäs biskop Erik Benzelius d.ä.. Karl XII var ett begåvat barn och lärde sig latin, tyska och franska, samt fick goda insikter i de för denna tid viktiga teologiska frågorna. Särskilt intresserade han sig emellertid för matematiken och den militära undervisningen. Samtidigt som han fick god kunskap i allt som ansågs tillhöra en dåtida furstes vetande, fick han också god fysisk träning genom att han tidigt började delta i faderns jakter och långritter. Sedan den unge prinsens mor, drottning Ulrika Eleonora d.ä., hade avlidit 1693, och då hans far var mycket upptagen av rikets styrning, tog änkedrottningen Hedvig Eleonora hand om prinsens och hans båda systrars uppfostran. De tre kungabarnen kom genom detta att få starka band till sin farmor, som de genom livet stod mycket nära.

Förmyndarstyrelsen
Vid knappt femton års ålder blev Karl XII Sveriges kung efter faderns död den 5 april 1697. Den av fadern förordnade förmyndarstyrelsen utgjordes av änkedrottningen (med två röster) samt de fem kungliga råden: kanslipresidenten Bengt Gabrielsson Oxenstierna, Kristofer Gyllenstierna, Fabian Wrede d.ä., Nils Gyldenstolpe och Lars Wallenstedt. Samarbetet i förmyndarstyrelsen fungerade inte bra, delvis beroende på minnet av den hårda kritik som drabbat Karl XI:s förmyndare, och råden försökte nu skydda sig genom att ofta kalla in den unge kungen till överläggningarna och förmå honom att själv uttala sig i olika frågor.

Senare väcktes dock tanken att det vore lämpligast att låta kungen själv överta regeringsansvaret. Vid den riksdag som med anledning av Karl XI:s begravning hade sammankallats till Stockholm i november 1697 framställdes inom adeln, under samförstånd med förmyndarna och rådet, förslaget att kungen omedelbart skulle förklaras myndig. Detta förslag godkändes också av samtliga stånd. Sedan förmyndarna nedlagt sitt uppdrag och ständerna den 13 december gett kungen sin hyllningsed, blev Karl XII den 14 december 1697 krönt i Stockholms Storkyrka. Vid ceremonien framhölls hans ställning som enväldig kung genom att han inte avgav någon kungaförsäkran samt att han själv satte kronan på sitt huvud.


Karl XII porträtterad 1697

Fredsåren
Karl XII tillträdde som enväldig monark under ganska svåra inre och yttre förhållanden. Han gjorde då till sin regel att följa i sin fars fotspår i styrelseärenden, liksom även när det gällde arbetsdisciplin, enkelt levnadssätt och motion. Liksom sin far var han skeptisk till rådgivare och de gamla kungliga råden miste därför nästan allt inflytande. Kungen, som ju fortfarande bara var ett barn, var blyg och skygg och slöt sig inom sig själv och avgjorde viktigare angelägenheter med endast sina utsedda förtrogna, Carl Piper för inrikes ärenden och Thomas Polus för utrikespolitiken. Med samma skygghet mötte han de ivriga uppmaningarna att han borde gifta sig med en dansk eller holsteinsk prinsessa, som omedelbart efter myndighetsförklaringen presenterades honom från olika läger. Sannolikt skapades redan nu hans senare olust till giftermålsplaner.

Ett kortare avbrott i Karl XII:s enstöriga liv inträdde när hans kusin hertig Fredrik IV av Holstein-Gottorp på våren 1698 kom till Stockholm för att fria till kungens syster, prinsessan Hedvig Sofia. Hertigen var som många tyska småfurstar vild och levnadsglad och lockade sin unge släkting till en del omtalade nöjen (det så kallade holsteinska raseriet) vilket dock upphörde när det nygifta hertigparet i september samma år lämnade Sverige.

I den inre styrelsen behöll Karl XII det regeringssätt som hans far grundat och utvecklat. De förhoppningar som några hyst under hans myndighetsförklaring, att han skulle minska sin makt samt avbryta reduktionen och lindra de hårda räfsterna, kom helt på skam. Redan från början tålde kungen ingen inskränkning i sin suveränitet, och dessa tendenser stärktes ytterligare under den senare delen av hans regeringstid. Fortsättningen av reduktionsarbetet avbröts visserligen i början av krigsperioden, med vad gällde det som redan skett gjordes inga ändringar. Karakteristisk är den rättegång mot en av rikets främsta män, Nils Bielke, som började 1698.

På det kyrkliga området var Karl XII hårt renlärig och gick också här i sin fars fotspår. Under kriget i Polen befallde han i en skrivelse (daterad 7 juni 1706) till rådet i Stockholm att de skulle ha noga uppsikt över pietister samt förbjuda svenska studerandes resor till de tyska akademier som var färgade av synsättet. Under år 1703 avslutades projektet med den nya bibelöversättningen som Karl XI påbörjade Karl XII:s bibel*.

I övrigt lade kungen ned mycket arbete under sitt första styrelseår på att minska den nöd som hade drabbat stora delar av landet genom en rad svåra missväxtår. Stora omkostnader blev det också för återuppbyggandet av Stockholms slott efter den stora branden där den 7 maj 1697. Vid det Stora nordiska krigets utbrott fick dessa fredliga aktiviteter till stor del avbrytas. Den 16 april 1700 avreste Karl XII från Stockholm, som han sedan aldrig skulle få se igen. Under de följande åren brevväxlade han flitigt med rådet i Stockholm som han försökte leda från distans, men hans uppmärksamhet orienterades alltmer åt krigföringen och utrikespolitiken.

*http://sv.wikipedia.org/wiki/Karl_XII:s_bibel


Karl XII år 1700

Utrikespolitiska vägval
Även i utrikespolitiken sökte Karl XII vägledning från faderns politiska system. Grundpelarna var en neutral hållning i Västeuropas stora konflikter, vänskap med sjömakterna England och Nederländerna och om möjligt även med Frankrike. Slutligen måste Danmark hållas under uppsikt och försvagas genom allianser med huset Hannover och kraftigt understöd åt hertigen av Holstein-Gottorp.

Under 1698 förnyades Sveriges tidigare förbund med sjömakterna samt Danmark, och det slöts ett nytt med Frankrike. Samtliga var allmänt skrivna och angav egentligen endast den svenske kungens önskan att åt alla håll föra en fredlig och vänskaplig politik. Själv var Karl XII vid sitt regeringstillträde helt oerfaren på utrikespolitikens område, och under hela sin livstid var han genom sin rättframhet och ordhållighet främmande för den intriganta statskonst, som de olika furstekabinetten ofta försökte överlista varandra med.

Olyckligtvis var Sveriges diplomater i utlandet inte vuxna sin uppgift i denna farliga tid. Deras uppmärksamhet ägnades nästan uteslutande åt den gamla tvisten mellan Danmark och Holstein-Gottorp, vilken på försommaren 1697 ytterligare förvärrades, och var föremål för långa men resultatlösa underhandlingar under en kongress i Pinneberg. Understödjandet av huset Gottorp mot Danmark blev även i fortsättningen en hörnsten i Sveriges utrikespolitik, utan att man tillräckligt uppmärksammade de konflikter från andra håll som framkallades.

Stora nordiska kriget

Krigsutbrottet
Redan vid tiden för Karl XI:s död försökte Danmark i hemlighet knyta förbindelser med Ryssland, för att där vinna stöd mot Sverige. Den svenska regeringens energiska inskridande till Holstein-Gottorps förmån gav Danmark anledning att lägga ytterligare vikt vid denna förbindelse, vilken emellertid under tsar Peters långa västerländska resa (1697-98) inte gjorde några egentliga framsteg.

I detta skede började August den starke, kung av Polen och kurfurste av Sachsen, understödd av den landsflyktige livländske adelsmannen och politikern Johann Patkul, dra upp planer för en erövring av Livland. Hans förslag om ett anfallsförbund mot Sverige fann god jord i Köpenhamn och Moskva, och delvis även i Berlin. Under sommaren och hösten 1699 förhandlades i djupaste hemlighet allianser mellan Danmark, Ryssland och kung August fram. I februari år 1700 angrep så de sachsiska trupperna Riga med närliggande befästningar, och i mars samma år inskred kung Fredrik IV av Danmark med väpnad makt mot hertigen av Holstein-Gottorp. Därmed hade stora nordiska kriget inletts, vilket skulle komma att vara ända till 1721.

Danmark
Om alla de hotande förberedelserna från Sveriges grannländer hade den svenska diplomatin inget att berätta, varför överfallet kom fullständigt oväntat. Karl XII beslöt att genast slå till hårt mot Danmark, medan Livlands försvar nödtorftigt stärktes genom att trupper skickades dit från Finland. Sålunda drev han hårt på utrustningen av flottan i Karlskrona, samt rekvirerade diplomatiskt stöd och flottstöd från sina allierade England och Nederländerna.

När de allierades flotta kommit till Öresund lyckades Karl XII, genom en av Hans Wachtmeister på kungens uttryckliga befallning företagen vågsam seglats genom Flintrännan i juli, förena sin flotta med denna, trots danskarnas försök att hindra detta. Den 25 juli 1700 genomfördes under kungens personliga befäl en lyckad landstigning vid Humlebæk med 4 300 man. Svenskarna mötte svagt motstånd, och hotet mot Köpenhamn tvingade Fredrik IV att lyssna till sjömakternas krav och att den 8 augusti sluta freden i Traventhal med hertigen av Holstein-Gottorp, där han även förband sig att överge förbundet med Sveriges fiender.


Segern vid Narva

Undsättande av Östersjöprovinserna
När Karl XII efter denna snabba framgång förberedde en undsättningsexpedition till Livland nåddes han i Blekinge av underrättelsen att även tsar Peter förklarat krig och börjat belägra Narva. Sedan han den 6 oktober landstigit vid Pernau fick han veta att August den starke hade upphävt sin fruktlösa belägring av Riga. Karl XII skred nu i stället till Narvas undsättning. Vid ankomsten till trakten av Narva yrkade han på ett omedelbart angrepp på de ryska linjerna, och under ledning av Carl Gustaf Rehnskiöld vann så svenskarna den 20 november den lysande segern i slaget vid Narva, en av den svenska militärhistoriens största segrar.

Under vintermånaderna, medan Karl XII i trakten av Dorpat (själv residerade han i slottet Lais) övade sina trupper, stärkte kung August sitt förbund med tsar Peter genom ett personligt möte med denne i Birsen år 1701. Han avtvingade tsaren löfte om betydande subsidier och ryska hjälptrupper, och hoppades att därigenom bli i stånd att under sommarens fälttåg erövra Riga. Samtidigt med detta var det tänkt att tsar Peter genom anfall på Ingermanland skulle oroa svenskarna. Karl XII beslöt sig emellertid för att uppsöka och krossa kung Augusts egen krigsmakt i Kurland, och vände sig sålunda på sommaren 1701 mot trakten av Riga. Den 9 juli 1701 gick han över floden Düna med de svenska trupperna, och på flodens södra strand mötte han och besegrade den sachsiska armén i slaget vid Düna. Efter detta kunde svenskarna sätta sig i besittning av hertigdömet Kurland.

Krigspolitiska vägval
I Italien hade vid denna tidpunkt den konflikt utbrutit som kom att leda till det spanska tronföljdskriget och omfatta hela Västeuropa. Alla parter som var engagerade i denna konflikt arbetade hårt för att knyta till sig stöd från utomstående staters sida. August den starke bedrev därvid ett dubbelspel på högsta nivå, och bjöd ut sina tjänster växelvis åt den ene och den andra parten i konflikten, samtidigt som han försökte göra båda till freds genom en del knappast allvarligt avsedda fredsinviter till Sverige, allt under det att han arbetade hårt för att förstärka sin för Polen avsedda krigsmakt. På den svenska sidan höjdes nu åtskilliga röster, framför allt från Bengt Gabrielsson Oxenstierna, för att man borde sluta fred med kung August och försöka ingripa i den västeuropeiska konflikten.

Karl XII betraktade emellertid, och detta säkerligen med fullt fog, utsikterna till en varaktig fred med kung August som ytterst små. Han hade heller ingen lust att offra de möjligheter som nu tycktes finnas att tukta de farliga grannarna för en inblandning i den spanska konflikt som inte berörde Sverige. Karl XII gjorde därför till regel att i de västeuropeiska stridigheterna iaktta strikt neutralitet, dock under fasthållande av den för Sverige gynnsamma vänskapen med sjömakterna, för att kunna samla alla krafter mot kung August och dennes allierade tsar Peter. Av dessa båda ansåg han att August genom sin sachsiska krigsmakt var den mäktigaste, liksom han var den mest opålitlige, och han önskade därför slå så hårt mot denne att han för framtiden blev ur stånd att skada Sverige. Möjligheterna till detta visade sig nu finnas i det inrikespolitiska läget i Polen alltsedan Augusts regeringstillträde.

Det polska fälttåget
Då danskarna tvingats ur kriget mot Sverige och ryssarna slagits vid Narva år 1700 fortsatte Karl XII söderut för att göra upp med Sachsen-Polen och deras kung, August den starke, i stället för att göra upp med ryssarna så ville Karl XII få med polackerna på sin sida och avsätta August den starke så att han kunde sätta in en marionettkung som lydde honom. Karl XII tänkte att med de polska trupperna så kunde han säkert krossa Ryssland en gång för alla.

In i Polen
Karolinska armén gick i vinterkvarter och fortsatte 1701 söderut. Vid övergången av Düna nära det svenska Riga utbröt ett slag som gick bra för svenskarna. Året därpå besegrades polacker och ryssar vid Kliszow. Det gick bra för den svenska armén under kung Karls befäl. Samtidigt anföll tsar Peter det svenska Livland men besegrades i Slaget vid Gemäuerthof med följden att en värdefull rysk tross föll i svenska händer. Fred slöts i Warszawa 1705 men än var inte August besegrad.


Uppgörelsen i Sachsen
År 1706 marscherade svenskarna in i Sachsen österifrån. En ny sachsisk-rysk här anföll vid Fraustadt men mötte ett gruvligt nederlag genom den klassiska dubbla omfattningen. Den andra freden, som satte slut på fälttåget och förhöjde Karl XII av Sverige till toppen av hans bana, slöts i Altranstädt 1706. Året därpå marscherade den nyförstärkta svenska armén ut ur Sachsen, på väg österut.


Karl XII till häst

Mötet med tsar Peter
I augusti 1707 bröt Karl XII med en till stor del nyvärvad och välutrustad armé upp från Sachsen. Det återstod nu för honom att genom tsar Peters besegrande framtvinga en för Sverige fördelaktig och betryggande fred med Ryssland, och sålunda även åt detta håll befästa den nyupprättade polska styrelsen. För detta ändamål ville han med samlande av alla disponibla trupper rikta ett avgörande slag mot det ryska rikets centralpunkt, Moskva. Om han lyckades med detta skulle de dittills föga betydande ryska erövringarna i östersjöprovinserna falla av sig själva. I vilken mån Karl XII vid dessa operationer lade vikt vid ett samtidigt angrepp från Finland på tsarens anläggningar vid Neva och på understöd från oroliga element i södra Ryssland är osäkert.

Säkert är i varje fall att han förutsåg ett ganska långvarigt krig. För att härunder göra regeringen i Sverige mera handlingskraftig än förut hade han från Sachsen sänt hem några av sina mest betrodda män, Arvid Horn för att inträda i rådet och Magnus Stenbock för att som guvernör i Skåne styra detta av danska erövringsplaner alltid hotade landskap. Sedan Karl XII genom en besvärlig vintermarsch utmanövrerat ryssarna ur de egentliga polska områdena samt förmedlat en uppgörelse mellan kung Stanislaw och August den starkes anhängare i Litauen, lämnade han vid uppbrottet från Vilniustrakten (Radozkowice nära Minsk) i juni 1708 kvar general Ernst Detlof von Krassow med 8 000 man i Polen, med uppgift att fullständigt konsolidera Stanislaws välde samt att följande år i förening med en polsk armé förstärka de svenska styrkorna.

För årets fälttåg medförde Karl XII omkring 34 000 man, och utöver detta beordrade han generalguvernören i Riga, Adam Ludwig Lewenhaupt, att med sin här rycka fram från Kurland för att förstärka huvudhären, medförande betydande förråd. Redan vid denna tid torde han också ha börjat ägna uppmärksamhet åt de framställningar om samverkan mot tsaren som de ukrainska kosackernas hetman Ivan Mazepa åtminstone sedan hösten 1707 i hemlighet låtit göra hos honom. Kungens närmaste avsikt verkar ha varit att genom en framryckning mot Moskva tvinga den ryska krigsledningen till en avgörande strid. Gentemot det hotande angreppet försökte tsar Peter och hans generaler sätta ett kraftigt försvar vid flodövergångarna. Dessutom använde de sig av den brända jordens taktik, så att underhållet skulle försvåras, samtidigt som man försökte oroa och riva upp enskilda svenska truppavdelningar.

I avvaktan på Lewenhaupts anslutning ryckte Karl XII fram långsamt, och kringgick i allmänhet de ryska försvarspositionerna. Endast vid övergången av floden Vabitj vid staden Holowczyn den 4 juli 1708 gick han till anfall. I slaget vid Holowczyn anförde Karl XII personligen Livgardets bataljoner och de ryska försvararna under fältmarskalk Boris Sjeremetiev drevs undan, svårt tilltygade. Svenskarna var endast 12 500 man, medan ryssrna räknades till 39 000 man. Segern i detta slag räknas som en av Karl XII:s främsta.

Efter denna lysande seger dröjde den svenske kungen under nio veckor i Mohilew och trakterna närmast öster därom, mellan Dnjepr och dess biflod Soz, alltjämt inväntande Lewenhaupts försenade ankomst. Sannolikt hade han där övertygat sig om svårigheterna av att rycka fram genom de skogiga och glest befolkade trakterna mellan Smolensk och Moskva, och han beslöt att söka en bättre angreppsväg längre söderut, från Severien eller Ukraina.

När han den 15 september vände mot söder från Tatarsk, var emellertid Lewenhaupt alltjämt så långt efter, att tsar Peter lyckades hinna upp denne och i slaget vid Lesna den 29 september 1708 tillfoga honom svåra förluster. Särskilt illa för svenskarna var det att ryssarna kunde förstöra de förråd som Lewenhaupt medförde och som var ämnade för den svenska huvudhären. Karl XII stötte nu också själv på motgångar. Som chef för en stark förtrupp hade generalmajor Anders Lagercrona till uppgift att säkra vissa stödjepunkter och förbereda huvudarméns vinterkvarter. Han tog emellertid fel på vägen, vilket medförde att ryssarna kunde besätta det viktiga passet vid Potjep, över vilket vägen från Severien ledde åt Moskvahållet, liksom även Severiens huvudort Starodub.

Då sålunda denna anfallsväg stängdes beslöt Karl XII gå till Ukraina för att fullborda förbindelsen med Mazepa, för att där kunna få goda vinterkvarter och få en öppen väg över Kiev för det väntade understödet från Polen. Mazepa såg dock ogärna den svenska hären i sitt eget land och fördröjde därför Karl XII:s anmarsch något, vilket medförde att tsar Peters förtrogne Aleksandr Mensjikov hann inta och förstöra Mazepas huvudstad Baturin. Samtidigt, under de första novemberdagarna, lyckades dock Karl XII vid Mezin tilltvinga sig den av ryssarna försvarade övergången över floden Desna. Baturins öde medförde att Mazepa inte lyckades få med sig alla kosacker i sitt uppror mot tsaren.

Den svenska hären tvingades alltså att ta vinterkvarter i ett fientligt land, där den oroades genom mindre angrepp, samtidigt som den decimerades fruktansvärt av 1708-1709 års oerhörda vinterkyla. 1709 års fälttåg inleddes med att den svenska armén stormade den ukrainska staden Veprik. Staden intogs men de svenska förluster var stora.

Poltava
Om innebörden av de krigsföretag som Karl XII företog under nämnda vinter är meningarna delade. Likaså är det svårt att säga vilka förberedelser som då gjordes för sommarens fälttåg. Att det bedrevs underhandlingar med de zaporogiska kosackerna och med Rysslands stamfiender krimtatarerna är säkert, liksom även att Karl XII försökte driva på kung Stanislaws och von Krassows anmarsch från Polen över Kiev. Anslutning av zaporogerna vanns också i mars 1709, medan den polska förstärkningen visade sig dra ut betydligt längre på tiden än vad som beräknats. Antagligen i syfte att sysselsätta fienden och locka ut honom på fältet började Karl XII i maj 1709 belägra den befästa staden Poltava vid floden Vorskla.

Tsar Peter ryckte med en här på omkring 50 000 man till dess undsättning. Underrättelsen att Karl XII under en rekognoscering sårats svårt i foten och sålunda inte som brukligt var kunde föra befälet, verkar ha gjort tsaren böjd att våga ett fältslag. Han gick över Vorskla och slog upp ett befäst läger norr om Poltava. Fastän Karl XII genom smärtorna och den blodförgiftning som hotade att uppstå från det vanskötta såret var oförmögen att med sin vanliga omtanke leda de svenska truppernas rörelser ville han inte försumma tillfället att ta upp striden med tsaren. Därför fick Rehnskiöld befallning att gå till anfall. Angreppet, vilket verkställdes den 28 juni och vari 18 000 svenskar deltog, slutade med nederlaget i slaget vid Poltava. De svenska förlusterna uppgick till omkring 8 000 man i döda och 3 000 i fångar (bland de senare Carl Piper och Rehnskiöld), och tvingade den återstående delen av härens att marschera söderut längs Vorskla.

Karl XII:s avsikt var nu att föra in sina trupper in på tatarernas område för att där uppbåda stöd och fullfölja kampen. Bland hans underchefer rådde emellertid förvirring och delvis modlöshet. Sedan hären kommit fram till det ställe där Vorskla rinner ut i Dnjepr förmåddes Karl XII av generalerna att med ett följe på omkring 400 man (dessutom följde Mazepa samt på eget bevåg ett par tusen av hans kosacker) gå över Dnjepr för att skynda före till tatarerna och förbereda härens mottagande.

De övriga trupperna skulle sedan under ledning av Adam Ludwig Lewenhaupt och Carl Gustaf Creutz föras över efteråt. Sedan kungen avtågat grep emellertid modlösheten omkring sig bland befälen, och då en rysk strövkår på omkring 9 000 man under Alexander Mensjikovs befäl dök upp i norr och Mensjikov djärvt uppmanade svenskarna till kapitulation, samtyckte man till detta och kapitulerade utan försök till motstånd, trots att svenskarna var numerärt överlägsna ryssarna. Genom kapitulationen vid Perevolotjna den 1 juli råkade totalt 18 367 personer i rysk fångenskap.

Den befälhavande generalen Adam Ludvig Lewenhaupts beslut att kapitulera har kritiserats hårt, både av samtiden (inte minst av Karl XII själv) och av eftervärlden. Den svenska armén borde ha tagit upp striden med Mensjikov, som hade numerärt underlägsna trupper, har man menat.


Karl XII i Bender

Karl XII i Osmanska riket
Karl XII slog sig ned i Bender i Osmanska riket. Han levde kungligt i Bender med sina 2 000 män i närmare 6 år. Han hoppades att detta rike skulle gå i krig mot Ryssland, vilket de också gjorde och vann, även om kriget inte blev så långtgående som Karl XII hoppats. Efter kalabaliken i Bender 1713 uppstod ett tumult eftersom Karl XII kostade mycket pengar samtidigt som han hade ett visst inflytande över Osmanska riket vad gällde att föra krig mot ryssarna.

I olika officiella sammanhang begärde osmanske sultanen Ahmed III att Karl XII skulle behandlas likvärdigt med honom. Detta var unikt, eftersom det normala förfarandet var att främmande kungar skulle anses jämställda med veziren, sultanens närmaste man. Karl hade under den här tiden fått en egen by att bo i. Men missnöjet från turkarna växte. Till slut attackerade de kungens hus och satte det i brand, men Karl klarade sig undan och på bara några få dagar red han tillbaka till Sverige tillsammans med bara en man.

Till häst genom Europa på 14 dagar
Hela skaran, totalt omkring 1 500 personer, började den 26 oktober 1714 bryta upp för att längs Oltdalen (Rotenturmpasset) gå in i Siebenbürgen. Karl XII skilde sig samma dag från det brokiga och långsamma följet och for med en liten skara på 24 man före. Den 27 oktober gav sig kungen av i förväg med endast två följeslagare, Gustaf Fredrik von Rosen och Otto Fredrik Düring, förklädd och under förevändning att beställa hästar för de efterföljande. Karl XII reste som "kapten Peter Frisck", medan Gustaf Fredrik von Rosen och Otto Fredrik Düring kallades "kapten Johan Palm" respektive "Erik von Ungern". Efter att ha startat sin resa i Piteşti klockan 23.10 den 27 oktober nådde kungen och hans två följeslagare fram till byn Kenin i Siebenbürgen (nuvarande Rumänien) i skymningen den 28 oktober. Här lämnade kungen von Rosen "med befallning att han fyra timmar efter honom skulle ge sig på vägen och följa honom utan uppehåll i hamn och häl efter", och fortsatte ensam med Düring.

Efter att ha åkt postskjuts från Mühlbach i Siebenbürgen till Wien fortsatte kungen och Düring åter till häst, över Bayern, Pfalz, Hessen, Hannover och Mecklenburg, för att natten till den 11 november 1714 anlända till Stralsund i svenska Pommern. Följet hade sålunda avverkat 2 152 km på 14 dygn, det vill säga mer än 15 mil per dygn. Hästarna byttes så gott som dagligen, och flera av dem störtade under vägen. När kungen anlände till Stralsund hade man där ännu inte fått reda på att han lämnat Ungern. Skaran av hans följeslagare från Osmanska riket anlände först i mars 1715 till svenska Pommern.

Åter på svensk mark
Vid sin återkomst till svensk mark fann Karl XII att tsar Peter hade hunnit fullborda Finlands erövring, att Danmark hade tagit Bremen-Verden och med utsikter om dess besittning försökte locka Georg av Hannover och England in i förbundet, samt slutligen att Fredrik Vilhelm I av Preussen låtit sina trupper gå in i det av Sveriges fiender tagna Stettin (den så kallade Stettinska sekvestern). Då Karl XII bestämt avvisade Hannovers och Preussens anspråk på Sveriges besittningar anslöt sig dessa stater snart öppet till hans fiender (i april respektive oktober 1715). Sveriges återstående besittningar i Pommern, Stralsund och Rügen, samt Wismar, angreps nu av förenade danska och preussiska trupper. Mot dessa dukade de fåtaliga försvararna under: Rügen togs av preussarna i november 1715, och då Stralsund inte längre kunde försvaras räddade sig Karl XII på en segeljakt över till Skåne, där han steg i land vid Stavstens udde strax väster om nuvarande Trelleborgs centrum invid Trelleborgs Golfklubb den 23 december 1715. På platsen finns ett minnesmonument.

Karl XII upprättade nu sitt högkvarter i Lund, där han var närmast krigshändelserna. Det blev nu en helt annan fart på de svenska rustningarna, liksom också ett annat system i förvaltningen än förut. Rådsherrarna i Stockholm hade under de sista åren i sina skrivelser till kungen så ivrigt klagat över landets nöd och betonat fredsbehovet, att Karl XII misstänkte dem för klenmod och bristande nit. Han sköt dem nu helt åt sidan och överlämnade den närmaste ledningen av såväl inre som yttre politik åt den holstein-gottorpske ministern Georg Heinrich von Görtz. Denne var ett förträffligt verktyg när det gällde att genom diplomatiska knep söndra och försvaga fienderna samt att till det yttersta mobilisera rikets krafter för att nå en dräglig fredsuppgörelse. Utsikterna för detta var inte alltför dåliga, och om ansträngningarna lyckades hade de tunga offer som krävdes av folket kunnat gottgöras till fullo.

Den bittra ovilja som Görtz ådrog sig från den svenska ämbetsadelns sida, den skandal som vållades när hans stämplingar med den stuartske pretendenten Jakob Edvard Stuart mot huset Hannover i England blottlades och strandade, samt slutligen hans politiks fullständiga misslyckande i och med Karl XII:s död, har gjort att domen över dessa strävandens mål, medel och möjligheter varit skäligen partisk från eftervärldens sida. Den snabbhet med vilken Sverige återställde sitt inre välstånd sedan freden slutits, antyder åtminstone att landet inte stått inför omedelbar undergång.


Karl XII:s likfärd

Anfallet i Norge
Medan Karl XII lät diplomatin genom anbud och underhandlingar åt olika håll pröva möjligheten till separatfreder bedrev han sina rustningar med eftertryck. I januari 1716 samlade han trupper i Lund, troligen med avsikt att gå över isen till Själland, men en plötslig tövädersstorm förhindrade planens genomförande. Ett försök att genom överraskning ta Kristiania och södra Norges huvudbygd i februari-april 1716 misslyckades också, då han inte kunnat medföra nödvändigt artilleri. Därefter gällde det närmast att värna Skåne, som åter hotades genom tsar Peters och kung Fredrik IV av Danmarks landstigningsplaner sommaren 1716. Dessa strandade på oenighet mellan tsaren och hans bundsförvanter samt även inför de osäkra utsikterna till framgångsrika operationer inom Sverige. Sedan denna direkta fara avstyrts återupptog Karl XII planen på erövring av Norge.

Han uppehöll tsaren genom fredsunderhandlingar på Åland och samlade det mesta av tillgängliga svenska trupper vid den västra gränsen - huvudarmén i Bohuslän och en mindre kår under Carl Gustaf Armfeldt i Jämtland. I slutet av oktober 1718 gick huvudhären över gränsen, varefter Karl XII började belägra fästningen Fredriksten vid Fredrikshald.

Under kungens personliga ledning skred belägringen snabbt framåt. Då träffades Karl XII mellan klockan 8 och 9 på kvällen söndagen den 30 november i en av de belägrandes löpgravar, den så kallade gamla linjen, av en kula (myten säger att det var en knapp), som genomborrade båda tinningarna och omedelbart medförde döden. Hans lik fördes till Tistedalen och därefter, vid arméns återtåg, hem till Sverige. Den 13 december kom liket till Uddevalla, där det lades i ekkista, tillverkad på platsen. Den 25 december balsamerades kroppen, en "fältriksdag" hölls på Kungstorget i Uddevalla, och Ulrika Eleonora godkändes som Sveriges drottning. Den 2 januari 1719 gav sig liktåget av från Uddevalla till Stockholm, där kungen gravsattes i Riddarholmskyrkan den 26 februari 1719.

Minnesmärken över Karl XII
Karl XII:s staty av Johan Peter Molin avtäcktes den 30 november 1868 i Kungsträdgården i Stockholm. Den svenska armén reste 1860 en vård till hans minne vid Fredrikshald. Minnesvården är belägen ett gott stycke norr om den plats där, enligt noggranna historisk-topografiska undersökningar, kungen torde ha drabbats av det dödande skottet.

Denna plats utmärks nu av en där av general Ræder som kommendant på Fredrikstens fästning (1899) uppsatt enkel minnesvård, bestående av en korsmärkt granitkula jämte minnestavla. Till minne av Karl XII:s vistelse i Altranstädt och fördraget där 1707 avtäcktes den 1 september 1907 en obelisk på slottsborggården. En av den ungerske skulptören R. Füredi utförd minnestavla, i relief framställande Karl XII till häst, avtäcktes i april 1924 i Debreczen till minne av att Karl XII under sin hemfärd från Osmanska riket rastade där den 13 november 1714. Minnestavlan avser samtidigt att vara ett uttryck för Debreczens studenters tacksamhet för svensk hjälp under nödåren efter första världskriget.


Karl XII:s uniform som han bar när han dog

Öppnandet av Karl XII:s grav
På framställan av Karolinska förbundets styrelse medgav Kungl. Maj:t år 1917 att i samband med förestående reparationsarbete på Karl XII:s sarkofag kungens kista skulle få öppnas och en förnyad vetenskaplig undersökning företas av skottskadan på kraniet. Denna undersökning, som leddes av professor Algot Key-Åberg och utsträcktes att gälla även kungens benbrott och skottskada i foten, verkställdes den 18 juli 1917 i det Gustavianska gravkoret, dit kistan hade flyttats dagen innan¹. Undersökningens resultat presenterades först i samband med ett föredrag på Karolinska förbundets sammankomst den 30 november 1917, och sammanfattades i den av Algot Key-Åberg och Arthur Stille utgivna publikationen "Konung Karl XII:s banesår" (1918) på så sätt, att den dödande projektilen varit en enda, rund och av kalibern 18-20 mm samt passerat genom hjärnskålen med initialöppning i vänstra tinningtrakten och utgångsöppning i den högra, i sannolikt rak bana med förlopp något riktat bakåt.

Projektilbanan inom huvudet har "under förutsättning att huvudet, då projektilen passerade därigenom, intagit vanlig upprätt ställning, inte företett någon avsevärd lutning mot rummets horisontala plan". Projektilen har "med stor levande kraft tillryggalagt vägen genom huvudet". Tidigare gravöppningar hade skett 1746, 1799 och 1859, varav endast den sista kan räknas som rättsmedicinsk, då läkaren Gustaf von Düben förde protokoll. Med största sannolikhet har graven även öppnats inofficiellt vid flera tillfällen.


Foto av Karl XII:s kranium (1917)

Stupad eller lönnmördad?
Inte långt efter Karl XII:s död började rykten spridas att kungen hade lönnmördats. I en recension av Algot Key-Åberg och Arthur Stilles "Konung Karl XII:s banesår" i "Historisk tidskrift" 1919 av Carl Hallendorff drar denne slutsatsen att enligt detta undersökningsresultat lönnmord inte är uteslutet. Ballistikexperten Gunnar Grenander (1988) har dock med en ballistisk och topografisk undersökning kategoriskt avvisat tanken på ett lönnmord. Grenanders slutsats är att Karl XII träffades av en så kallad druvhagelkula som sköts från någon av fiendens kanoner på det cirka 625 m avlägsna Overberget.

Men andra menar att Rolf Uppström i boken ”Mysteriet Karl XII:s död” (1994) har bevisat att Grenanders undersökning inte håller. Grenander skall ha begått flera sakfel - till exempel skall han ha räknat fel på kulans hastighet och varit "dåligt påläst" i största allmänhet. Uppström avvisar på punkt efter punkt Grenanders argument och visar att Overberget med största sannolikhet kan räknas bort som kulans utgångsplats. Till saken hör att kulhålet i Karl XII:s kranium är av sådan storlek att norska musköter inte kan komma i fråga, eftersom de laddades med kulor av mindre diameter.

Svenska musköter laddades med kulor av samma storlek som den dödande kulan måste ha haft. I Karl XII:s kranium finns för övrigt inget blysplitter, och för att få en norrman som skytt, måste Grenander föreslå druvhagel. Huvudalternativet till Grenanders teori är den så kallade "kulknappen", som finns på Varbergs museum. Kulknappen bygger på en sägen som säger att Karl XII blev skjuten från de svenska leden och att en soldat Nordenstierna skall ha sett detta samt plockat upp kulan, som han fann vara en omgjord knapp från en av Karl XII:s uniformer. Han skall sedan ha tagit med kulan hem till Deragård, som ligger i Öxnevalla i Västergötland. Nordenstiena skall efter en prästs råd ha kastat kulknappen i ett grustag, där den av en slump återfanns 1924 för att 1932 slutligen hamna på Varbergs museum.


Karl XII:s sarkofag i Riddarholmskyrkan

År 2002 genomfördes DNA-undersökningar under ledning av med. dr Marie Allen vid Uppsala universitet av blodresterna på den berömda "kulknappen". De visade sig överensstämma med Karl XII:s DNA-profil. Blodresterna var dock alltför begränsade för att några säkra slutsatser skulle kunna dras.

Både Grenanders förslag (druvhagel från Overberget) och kulknappsteorin anses av många för osannolika, och Peter From söker i sin bok Karl XII:s död - gåtans lösning (2005) leda i bevis att den dödande kulan avlossades av en norrman med musköt. I boken, som är den hittills mest omfattande undersökning som har gjorts kring Karl XII:s död, tar författaren hjälp av expertis från hela världen för att styrka teorin om muskötkulan. Senare har historikern Dick Harrison anslutit sig till Peter Froms uppfattning. Peter Englund omfamnar Svante Ståhls avhandling där dödsorsaken anges vara ett Karteschskott från Overberget vilket överensstämmer med uppgifterna av ögonvittnena. Frånvaron av blyrester i såret förklaras av Ståhls bevisning av smidda järnskrån i möjlig kaliber förekom i fästningens inventarieförteckning.

Rolf Uppström återkom till ämnet 2006 då han i en artikel i Karolinska Förbundets Årsbok granskade de senaste årens forskning. Hans slutsats blev att frågan fortfarande var långtifrån avgjord och förordade nya undersökningar. En undersökningsgrupp med historiker, medicinare och tekniker bildades i slutet av 2007 på initiativ av Bengt Grisell vid Kungliga Tekniska Högskolan i Stockholm. En ansökan om gravöppning kommer att göras. Syftet är bland annat att göra förnyade fotograferingar av kraniet, och elektronmikroskopisk undersökning av lösa benbitar i kraniet för att utröna vilka eventuella metallrester som finns kvar.


Karl XII:s namnteckning


En frukost i Ravicz, Polen 1704:

Konungen av Sverige har reslig gestalt men går med huvudet böjt. Hans huvud är toppigt, håret glest mot pannan, tätare mot nacken, liksom igelkottars taggar brukar vara, rakt, rikt, till färgen gulaktigt. Ansiktet och kroppen i övrigt äro föga fylliga. Ögonen äro blågrå, det högra lyfter han ofta, varvid vitan på ett påfallande sätt framträder. Skäggväxten är gles, händerna grova, fingrarna långa, tvättade, naglarna klippta (detta till vederläggande av de lögnaktige som utspritt att konungen varken tvättar händerna eller klipper naglarna). Åthävorna och uppsynen mycket allvarsamma och föga godmodiga. Han föreföll mig halta något på högra foten, man säger att det beror på ett olycksfall som han för några år sedan drabbats av


RSS 2.0