Engelbrekt Engelbrektsson, troligen född på 1390-talet i Englikobenning utanför Norberg, död 4 maj 1436 (mördad), svensk frihetshjälte, rikshövitsman 1435, bergsman och frälseman, ledare för Engelbrektsupproret 1434 mot Erik av Pommern.

Biografi

Engelbrekt Engelbrektsson var av en ursprungligen tysk släkt som senast under 1360-talet invandrat till Sverige. Fadern (Engelbrekt Englikoson) omnämns som frälseman 1392 och som bosatt på Norberg 1367, farfadern antas ha anlagt nuvarande Ängelsberg, tidigare Englikobenning. Släktens vapensköld visar en av tre halva liljor bildad triangel. Engelbrekt var väpnare.

De kunskaper om administration och militära fördigheter som Engelbrekt uppvisade tyder på att han skaffat sig erfarenheter som yrkesmilitär, sannolikt som frälsesoldat under Erik av Pommerns fälttåg mot tyska fiender. 1426 uppträder Engelbrekt i källorna och ett knappt decennium senare blev han ledare för det då utbrutna uppror som senare skulle kallas Engelbreksupproret. Upproret utspelas mot bakgrund av Kalmarunionen under Eriks av Pommern styre. I senare historieskrivning skulle Engelbrekt ställas mot kungens fogde i Västerås, Jösse Eriksson, vilken får bära skulden för den nöd som bergslagsmännen fick lida under hans styre. Engelbrekt fick deras uppdrag att för kungen i Köpenhamn framlägga saken men insåg efterhand att saken inte kunde vinnas utan strid. 1433 utsåg dalkarlarna Engelbrekt till hövitsman och samma år drog Engelbrekt i spetsen för ett uppbåd mot Västerås. Upproret lade sig efter att ett antal rådsherrar vädjat om fred, och hela historien upprepades sedan under våren året därpå.

Engelbrekt och de som stödde honom förefaller åter ha förlorat hoppet om en fredlig väg till förbättring under försommaren 1434 och vid midsommar påbörjades ett regelrätt uppror, i eftervärldens historieskrivning kallat frihetskrig. På bara tre månader tog Engelbrekt kontroll över i stort sett hela Sverige. Svenska rådets ledamöter hade tvingats ansluta sig till upproret och kung Erik förklarades avsatt.


Engelbrekt Engelbrektssons vapen (Tre halva liljor)

Sveriges första riksdag

Herredagarna i Arboga ägde rum i januari 1435 och anses allmänt vara den första riksdag som hållits i Sverige. Riksmöten hade visserligen hållits tidigare men aldrig tidigare hade inte bara adeln utan även städerna, prästerna och bönderna representerats - Engelbrekt ges allmänt äran av denna nymodighet och det förefaller inte vara helt felaktigt.

I sak blev Arboga möte ett fall bakåt; ständerna tog intryck av förnyade löften om förändring från kung Erik. Möjligen som en del av dessa löften tillsattes under 1435 av kungen och landets råd en drots och en marsk, vilka skulle tillse att landets intressen tillvaratogs. Engelbrekt neutraliserades som slottsherre i Örebro men skulle visa sig kapabel att utnyttja även denna ställning.

I början av 1436 var större delen av landet alltjämt i händerna på Engelbrekts allierade men Stockholm kontrollerades av kungatrogna under ledning av en dansk hövding. En här satte sig då i rörelse mot Stockholm, i denna här fanns inte bara Engelbrekt utan även bland andra marsken Karl Knutsson (Bonde). Den högadlige Karl Knutsson valdes till rikshövitsman, den lågfrälse Engelbrekt fick endast tre röster av trettio. Engelbrekt fick dock för andra gången uppdraget att rensa landet från utländska hövdingar och slutförde det under de kommande fyra månaderna. En belägring av Axevall fick han emellertid avbryta på grund av att han insjuknade och fick bege sig till Örebro.

Mordet på Engelbrekt

Det uppges att Engelbrekt var för svag för att sitta upp till häst men att när han fick kallelse till ett rådsmöte genast gav sig av. Resan skulle gå sjövägen till Stockholm men vid ett avbrott på en holme i Hjälmaren mördades Engelbrekt den 4 maj av Måns Bengtsson (Natt och Dag).
Mördarens far, Bengt Stensson (Natt och Dag), ska ha bränt ett lübskt fartyg trots att fred rådde med Hansan. Engelbrekt hade utdömt straff för detta men några dagar före mordet hade förlikning ingåtts.

Gällande vilken dag Engelbrekt mördades litade man länge på Karlskrönikans uppgift om den 27 april, trots att andra och tillförlitligare källor angav ett annat datum, nämligen den 4 maj. Att det senare datumet numera är allmänt accepterat beror på att framstående medeltidsforskare som till exempel Gottfrid Carlsson och Lars-Olof Larsson har tagit ställning för det.


Första maj-plakat från 1939. Engelbrekt användes på 1930-talet av den svenska vänstern som en symbol i kampen mot fascismen och nazismen.

Eftermäle

Första maj-plakat från 1939. Engelbrekt användes på 1930-talet av den svenska vänstern som en symbol i kampen mot fascismen och nazismen.
Första maj-plakat från 1939. Engelbrekt användes på 1930-talet av den svenska vänstern som en symbol i kampen mot fascismen och nazismen.
Engelbrekt begravdes i Örebro kyrka och blev under de kommande decennierna föremål för en riklig helgonkult. Redan Engelbrektsvisan (1439) anspelar på hur pilgrimer blir helade vid helgonets grav i Örebro. Helgonkulten blev dock kortvarig, då den kvävdes helt av reformationen. I stället trädde en nationalhjälteskult. Engelbrekt blev den antidanske hjälten som enade landet och i ledning för allmogen kastade ut utlänningarna. Att kulten inte blev större får anses bero på att Gustav Vasa själv tillskansade sig samma roll.

Engelbrekt utmålas i historieskrivning som en nationalliberal frihetshjälte, allmänhetens beskyddare och motståndare till unionen. Huruvida Engelbrekt själv ansåg sig vara emot unionen debatteras emellertid fortfarande. Däremot är hans betydelse som nationalsymbol oomtvistad. Engelbrekt var den förste som framgångsrikt utnyttjade allmogen som militärt maktmedel, vilket kom att bli vanligt under de närmaste 100 åren.

En kulmen på hjältekulten inträffade 1935 i samband med firandet av 500-årsdagen av riksdagens öppnande. Engelbrekt var samtida med Jeanne d'Arc och Jan Hus, och liksom dessa blev han efter sin död sedd som martyr. Ett uttryck för samtidens beundran för Engelbrekt lämnar den av hans vän biskop Tomas författade "Engelbrektsvisan". Engelbrekt har varit ett omtyckt ämne för litterär behandling. Hans staty i brons, modellerad av Carl Gustaf Qvarnström, avtäcktes i Örebro 1865 (se figur). Det finns även en staty av Engelbrekt i Arboga på Järntorget liksom på Stora torget i Falun. Engelbrekt är också ämnet för en opera av Natanael Berg. Engelbrekts församling i Stockholm, med Engelbrektskyrkan, tar sitt namn efter hjälten.

Engelbrekt har använts som nationell politisk symbol av både extremhögern och socialister. Men på 1930-talet gjorde svenska socialister Engelbrekt till en svensk antifascistisk symbol mot framför allt hotet från den tyska nazismen.

Engelbrekt som person
En samtida historieskrivare, Herman Corner från Lübeck, skildrar Engelbrekt som en höghjärtad man, av stor klokhet och verksamhet, som med rättrådighet och framgång skötte rikets ärenden. Han troddes inte heller vara ledd av högmod och härsklystnad, utan ha gripit till vapen av medlidande med de olyckliga, som var föremål för de danska fogdarnas våldsamheter och vilka, då de klagade för konungen, endast fann döva öron. Engelbrekt var också, enligt vad allt ger vid handen, en modig och oförsagd man, som med framgång ledde den svenska hären genom landet och intog det ena fästet efter det andra. Men han var något vida mer än krigare. Han sökte stärka det svenska frihetspartiets ställning genom underhandlingar med utländska makter. Han visade sig stå långt framom sina samtida därigenom att han ersatte herredagarna, som det aristokratiska statsskicket hade infört, med riksdagar, vid vilka även det lägre prästerskapet, städerna och allmogen var representerade. För övrigt hade han öppet öga för varjehanda gagneliga företag, vilket han visade till exempel genom sin plan att vid Södertälje medelst en kanal förena Mälaren och Östersjön.