Erik XIV
Vasaätten
Regeringstid: 1560-1568
Levnadstid: 1533-1577
Kröning: 29 juni 1561
Valspråk: Deus dat cui vult
("Gud ger åt vem han vill")
Gemål: Karin Månsdotter
(från juli 1567, officiellt från 4 juli 1568)
Erik XIV, född 13 december 1533, död 26 februari 1577, var Sveriges kung 1560-1568. Erik XIV var son till kung Gustaf I och drottning Catharina, halvbror till Johan III och Karl IX samt farbror till Sigismund och Gustav II Adolf. Erik gifte sig i juli 1567 med Karin Månsdotter (1550-1612). Se även Erik XIV:s antavla..
Barn- och ungdomsår
Erik XIV föddes på Stockholms slott klockan 9 på morgonen den 13 december 1533. Före två års ålder förlorade han sin mor, och innan han ännu fyllt tre hade han fått en styvmor, Margareta Eriksdotter (Leijonhufvud). Det berättas att hon inte var speciellt förtjust i Erik, då han stängde vägen till tronen för hennes förstfödde son Johan.
Erik fick en ytterst god uppfostran. Hans förste lärare blev den lärde tysken Georg Norman, vars tjänster dock snabbt behövdes på andra håll inom den svenska statsförvaltningen. Han ersattes av den franske kalvinisten Dionysius Beurreus, som även undervisade Eriks bror Johan, och verkar ha varit uppskattad av båda. Erik nådde höjden av sin tids bildning: han hade utmärkta insikter i främmande språk och matematik, var väl bevandrad i historia och skrev med en smak och en skärpa, som röjde hans förtroliga bekantskap med retoriken och logiken. Han var även välbevandrad inom astrologi. Han var dessutom en mästare i ridderliga idrotter, sjöng och spelade (luta) väl samt kunde teckna skickligt. Framträdande dåliga egenskaper hos Erik var hans koleriska och misstänksamma läggning, vilket även uppvisades av såväl hans far som hans bröder.
Från det att Erik började uppträda offentligt, kallades han "utvald konung" (efter riksdagen i Stockholm 1560, ännu före faderns död, Sveriges "arvkonung"). År 1557 fick han i förläning Kalmar och Kronobergs län samt Öland (vartill 1559 kom Tjust) och höll därefter sitt hov i Kalmar. Där fann bland andra Jöran Persson, som blivit förvisad av kung Gustav från hans hov, en tillflykt och lade grunden till sitt inflytande. Efter att Erik 1558, mot faderns vilja och i samarbete med sin broder Johan, genom först Beurreus och sedan genom Nils Gyllenstierna, givit sig på giftermålsförhandlingar med prinsessan (sedermera drottning) Elisabet av England, blev förhållandet mellan fader och son mycket spänt. Fastän han inte uppmuntrades mycket av henne, fortsatte Erik - stundom under utbrott av vildaste svartsjuka (jämför Robert Dudley) - sitt frieri (fastän han 1562 fick rent avslag, uppvaktade han henne ännu 1565 med kärleksbrev). Han stod i begrepp att själv fara över till England, då faderns död (29 september 1560) fick honom att för tillfället inställa resan.
Erik XIV som kung
Efter sin tronbestigning 1560 skyndade Erik att ta vara på sin makt, framför allt gentemot sina bröder, vilka fadern lämnat betydande delar av riket såsom ärftliga hertigdömen, men vilkas ställning till kronan han inte närmare bestämt. Erik uppvisade en hög grad av politisk klokhet, då han genom Arboga artiklar 1561 betog hertigarna all tanke på att vara något annat än kungens undersåtar. Man har föreslagit, att Erik ytterligare strävat efter att minska avståndet mellan hertigarna och sina övriga undersåtar, då han vid sin kröning den 29 juni 1561 införde greve- och friherrevärdigheterna i Sverige.
Dessa tjänade dock snarare till att knyta adeln närmare till sig, vilket han även gjorde genom att avstå från vissa av de gods hans far dragit in. Redan vid arvskiftet efter fadern hade Erik gjort sin kungliga myndighet gällande på ett sätt, som förargade Johan, hertig i Finland, och Arboga artiklar var inte ägnade att blidka honom. Även andra motsättningar uppstod mellan bröderna. År 1561 tog Erik Tallinn i sitt beskydd och började erövra i Estland. Han drevs till dessa åtgärder lika mycket av ärelystnad som av politisk beräkning.
De blev bestämmande för riktningen av Sveriges utrikespolitik under århundraden, eftersom de inledde Sverige på erövringens väg, lade grunden till dess välde på andra sidan Östersjön och inledde den förbittrade kampen över kontrollen över området, med Polen och Ryssland som främsta medtävlare, även om även Danmark hade intressen i området.
Eriks erövringar korsade Johans planer på landvinningar i samma trakter, som låg nära dennes hertigdöme. Dessa planer hade Erik före sin tronbestigning understött. Johan sökte istället – mot Eriks uttryckliga vilja – Polens hjälp för att nå sitt mål och gifte sig 1562 med Katarina Jagellonica, lånade ut betydande summor till den polske kungen och fick som pant för lånet sju fasta platser i Livland.
Dessa låg i gränslandet mot det av Erik kontrollerade området, och var torligen tänkta att Johans händer hindra denne från att utsträcka sina erövringar ytterligare. Han beordrade istället sitt krigsfolk att särskilt inrikta sig mot dessa slott, och två av dem föll även i hans händer [1]. Johans beteende var, minst sagt, oklokt och tvetydigt; Erik spårade däri förräderi. Knappt hade Johan kommit hem från Polen till Åbo, förrän Erik med häftighet uppmanade honom att förklara sig för Polen eller Sverige. Johan blev förnärmad och svarade undvikande och inte fullt sanningsenligt. Några oförsiktiga yttranden av en väpnare som varit i Johans tjänst stegrade kungens misstankar till det yttersta.
Han stämde Johan (23 april 1563) att svara på anklagelser för högförräderi och lät riksdagen (7 juni 1563) döma honom till döden. Då han satte sig till motvärn i Åbo, lät Erik anfalla honom. Johan gav sig fången (12 augusti 1563), benådades till livet, men inspärrades samma år på Gripsholms slott.
Medan denna brödrafejd pågick, invecklades Erik i krig med Danmark och Lübeck, det så kallade Nordiska sjuårskriget (1563-1570). Eriks estländska politik, genom vilken Danmarks och Lübecks intressen i östersjöländerna motarbetades, var en bidragande orsak till även denna förveckling, som även hade sin grund i danska planer på att återställa unionen. Erik deltog personligen i detta krig vid åtskilliga tillfällen under åren 1563, 1564, 1565 och 1568, men visade sig vara varken hjälte (han mottog med synnerligt välbehag och efterkom uppmaningar att inte blottställa sig genom att följa armén, utan "spara sitt liv") eller härförare.
Han teoretiserade visserligen mycket i krigskonsten, men hans befallningar var till den grad orealistiska i fråga om både den tid och de resurser som fanns tillgängliga att de ofta inte gick att genomföra. Detta gjorde att Erik ofta bytte befälhavare vilket ytterligare bidrog till att kriget till lands inte gick enligt de uppgjorda planerna, även om framgångar inte saknades. Erik var dock en tämligen skicklig organisatör, och kämpade för att modernisera sina trupper. Förhållningsorderna för erövrade områden var att befolkningen till en början skulle behandlas med mildhet, och få dem att svära trohet till Sverige. Om de vägrade skulle de dock slås ihjäl, alternativt deporteras till Sverige och ersättas med troget folk.
Till havs vann den svenska flottan flera betydelsfulla segrar och kunde under stora delar av kriget dominera Östersjön.
Eriks förfarande mot Johan blev ödesdigert. Erik misstänkte att han ådragit sig den med Johan besläktade högadelns hat. Hans ruvande oro gav sig luft i hans beteende mot en medlem av landets yppersta släkt, Nils Sture. Enligt Erik Gustaf Geijers Svenska folkets historia skulle han i denna sett den ljushårige man, som han – fortfarande enligt Geijer – i stjärnorna utläst skulle störta honom från tronen.
Denna teori har inget stöd i samtida källor. Sture dömdes, efter att ha deltagit i ett misslyckat försök att inta Bohus fästning, för högförräderi till döden av Höga nämnden. Höga nämnden var en överdomstol som Erik inrättat 1561, närmast som en förvaltningsdomstol, men som övergått till ett förföljelsemedel i hans hand, med Jöran Persson var anklagare. Nils Sture benådades dock men fick hålla ett skymfligt tåg genom Stockholms gator (15 juni 1566). Ett par dagar därefter skickades Sture såsom Eriks ambassadör i friarärenden till Lothringen!
Efter sina första misslyckade friarförsök hos Elisabet hade Erik vänt sina blickar till Maria Stuart, möjligen för att utöva utpressning mot Elisabet. Hans giftermålsförslag till henne främjades av Per Brahe och Charles de Mornay i början av 1562, men då framgången inte följde dem, öppnade Erik i juli 1562 giftermålsunderhandlingar med prinsessan Kristina av Hessen. Då dessa i februari 1564 avbröts genom upptäckten av ett Eriks kärleksbrev till Elisabet, anmälde han sig såsom friare hos prinsessan Renata av Lothringen, en dotterdotter til kung Kristian II, inte utan avsikt att genom henne vinna arvsrätt till danska länder.
Förgripelsen mot Nils Sture var en ren provokation mot aristokratin. Erik betogs av fruktan för arvrikets bestånd - en lättförklarlig fruktan hos fursten av en uppkomlingsätt och gemensam för Gustav I:s alla söner. Jöran Persson åtog sig att samla bevis på en adelssammansvärjning, som skulle gå ut på att till hämnd för Stures behandling störta Erik från tronen. Inför Höga nämnden anklagades (maj 1567) flera stormän, bland annat Nils Stures far, greve Svante Sture, en man av frestad men omutlig trohet mot Vasahuset. De anklagade sattes i fängelse i Uppsala, där en riksdag samlades för att fälla dom över dem. Den 16 maj 1567 kom Erik, tydligen i förvirrat tillstånd, till Uppsala.
Nils Stures oförmodade ankomst dit den 21 maj (medförandes vad som troligen var ett negativt besked då Renates giftermål med hertig Vilhelm V av Bayern kunggjordes två veckor senare[1]) ökade förvirringen i hans själ. Den 22 maj skrev han ett försonligt brev till greve Svante Sture och besökte honom 24 maj i fängelset samt bad om förlåtelse för sitt handlingssätt. Antagligen inte övertygad om den givna förlåtelsens uppriktighet förlorade han all besinning, störtade in till den ävenledes fångne Nils Sture och stötte först sin dolk, så ett spjut i honom och lät sina drabanter fullborda mordet (se Sturemorden).
Gripen av bävan flydde han ur staden, gav under vägen befallning om de övriga fångna herrarnas dödande och lät inför sina ögon nedhugga Beurreus, som ilat efter för att lugna kungen. Den 27 maj påträffades han, förklädd och ännu från vettet, i Odensala socken. Småningom blev han lugnare. Ånger och fruktan drev honom att bedja Gud och människor om förlåtelse. Han sökte försoning med de mördades fränder och Sveriges övriga adel samt befallde biskoparna (augusti 1567) att uppmana folket att genom förböner avvända himmelens straff; han lät (hösten 1567) döma Jöran Persson till döden, en dom som dock inte verkställdes.
Under detta år, i juli, gifte sig Erik, till en början i tysthet, med Karin Månsdotter, en soldatdotter som 1565, vid 15 års ålder, upptagits i hans hov och väckt hos honom en verklig, djup kärlek. Så tidigt som 1561 hade han fått både rådets och riksmötets välsignelse att få äkta vem han ville, adlig eller oadlig. Mot slutet av sommaren 1567 - "olycksåret", såsom Erik kallade det - återföll Erik i psykisk ohälsa. Det yttrade sig inte våldsamt, utan genom fixa idéer. Han trodde att han var avsatt och att Johan var kung, samt släppte sin bror ur fångenskapen.
Efter att under vintern 1568 ha legat i fält mot danskarna, som under den allmänna förvirringen i riket framträngt in i Östergötland, återfick Erik på våren krafter och sitt "gamla sinne". Erik skänkte åter sitt fulla förtroende åt Jöran Persson, förklarade de i Uppsala mördade herrarna skyldiga, återfordrade av deras fränder penningar och dylikt som han lämnat i försoningsgärd, och började tala i hotfull ton mot Johan.
Eriks stränga, men på lag stödda tillvägagående mot adeln när ha krävde att de skulle fullgöra sina skyldigheter att göra rusttjänst, hans (1563 upptagna räfst efter de gods som adeln tillägnat sig vid reduktionen från kyrkan hade redan avlägsnat aristokratien, sturemorden, Eriks 1568 åter vaknande tyranniska böjelse hade gjort honom impopulär bland ledande kretasr.
Det högtidliga bröllopet med Karin i Storkyrkan den 4 juli 1568 samt hennes därpå följande kröning som drottning blev droppen som fick bägaren att rinna över, och den 5 juli 1568 startade upproret. De mördade herrarnas släktingar förenade sig med hertig Johan, vars maka Erik tvingats (februari 1567) lova att utlämna till tsar Ivan den förskräcklige för fredens bevarande (ett löfte han dock senare försökte förhandla bort), och som jämte Eriks yngste broder, hertig Karl, 12 juli 1568 höjde upprorsfanan. Den 29 september samma år gav sig Erik, övergiven av alla sina släktingar och förrådd av sitt folk, på Stockholms slott fången åt sina bröder.
Avsatt och fängslad
En riksdag förklarade 1569 att Erik XIV och hans ätt förlorat sin rätt till Sveriges krona och att Erik skulle hållas "i fängslig, dock tillbörlig och furstlig förvaring". Erik hölls därefter fången på Stockholms slott (september 1568-juli 1570), Åbo slott (juli 1570-4 augusti 1571), Kastelholms slott (augusti-november 1571), Gripsholms slott (november 1571-juni 1573), Västerås slott (juni 1573-hösten 1574) och Örbyhus slott (hösten 1574-februari 1577).
Anledningen till det täta ombytet av vistelseort låg i de sammansvärjningar till Eriks förmån, som tid efter annan (1569, 1574, 1576) upptäcktes och som väckte oro och stark misstänksamhet hos Johan, vilken efterträtt Erik på tronen. Denna oro yttrade sig ännu påtagligare i Johans beslut att taga Erik av daga. Redan i januari 1572 framhöll Johan för sin bror Karl nödvändigheten av att döda Erik.
I flera nästan lika lydande brev (1573, 1574, 1575, 1577) gav han Eriks fångvaktare utförliga instruktioner om hur Erik skulle dödas om försök gjordes att befria honom, och 10 mars 1575 underskrev två riksråd (bland annat Bengt Gylta) och de förnämsta prelaterna en formell dödsdom över Erik. Den 26 februari 1577 avled Erik. Författare från slutet av 1500- och från 1600-talet har ingenting märkligt att berätta om Eriks död.
Samuel von Pufendorf ("Continuirte einleitung", tr. 1686) omnämner för första gången i tryck, att Johan beordrats Erik avrättning medelst gift (antagligen hämtade han uppgiften ur Johannes Messenius' då endast i manuskript tillgängliga "Scondia illustrata"), och de flesta historiska skriftställare från 1700- och 1800-talen vidhöll denna uppgift. Senare skriftställare höll dock före, somliga på grund av urkundernas vittnesbörd, andra av medicinska skäl, att Erik dött en naturlig död.
Vid en gravöppning i slutet på 1950-talet undersöktes dock Eriks kvarlämnade stoft, och betydande mängder arsenik hittades i kroppen. Efter att ha utfört ingående textilhistoriska, kemiska och medicinska analyser kom man fram till att "fynden i sin helhet ger … fullt stöd för antagandet att Erik XIV blivit förgiftad med arsenik"
Erik återföll emellanåt under fängelsetiden i psykisk ohälsa. Hans stoft förvaras i Västerås domkyrka.
Erik XIV:s författarskap
Under fångenskapen, vilken Karin Månsdotter delade till juni 1573, sysselsatte sig Erik med litterära arbeten. Han verkställde en (numera förlorad) översättning av Johannes Magnis Svea och Göta krönika, fortsatte med sina latinska dagboksanteckningar - de som fördes under fångenskapen är dock alla förlorade - och skrev bland annat (delvis med en spetsig träpinne och sotvatten) i kanterna och på otryckta blad i ett exemplar av Sabellicus' "Opera omnia" (i Kungliga biblioteket i Stockholm) vidlyftiga anteckningar, som företrädesvis gick ut på att försvara hans regeringsåtgärder samt rätten till kronan för de barn Karin fött honom. I såväl Sabellicus' opera som i ett exemplar av Strabons "De situ orbis" (i Kungliga Vetenskapsakademiens bibliotek i Stockholm) har Erik gjort en mängd teckningar (jämför vidstående två figurer), "måhända de äldsta av någon bevisligen svensk konstnär" (Ahlqvist). Däremot är Erik inte författare till de två psalmer (Sv. Ps. 180 och 373) och den kärleksvisa ("Väl är den, som vitt från höga klippor" etc.), vilka länge tillskrivits honom.
Erik XIV:s älskarinnor
Erik hade (liksom sin bror Johan) flera älskarinnor innan han gifte sig, så kallade frillor, varav Agda Persdotter nämndes redan under Kalmartiden. Hans barn med Agda Persdotter anförtroddes systern Cecilia Vasa, och Karin Månsdotter.
Barn med älskarinnan Agda Persdotter:
1. Virginia Eriksdotter (1559-1633) 1585 eller 1586 gift med den svenska frälsemannen landshövdingen Håkan Knutsson Hand (död 1633).
2. Constantia Eriksdotter (1560-1649) G.m. kammarjunkaren Henrik Frankelin (d. 1610)
3. Lucretia Eriksdotter (1564-levde ännu 1574) dog ung.
Barn med älskarinnan Karin Jakobsdotter:
1. ett barn vars namn man icke känner. Barnet begravdes år 1565.
Barn med hustrun Karin Månsdotter:
1. Sigrid Eriksdotter Vasa (1566-1633)
2. Gustav Eriksson Vasa (1568-1607)
3. Henrik Eriksson Vasa (1570-1574)
4. Arnold Eriksson Vasa (1572-1573)
Regeringstid: 1560-1568
Levnadstid: 1533-1577
Kröning: 29 juni 1561
Valspråk: Deus dat cui vult
("Gud ger åt vem han vill")
Gemål: Karin Månsdotter
(från juli 1567, officiellt från 4 juli 1568)
Erik XIV, född 13 december 1533, död 26 februari 1577, var Sveriges kung 1560-1568. Erik XIV var son till kung Gustaf I och drottning Catharina, halvbror till Johan III och Karl IX samt farbror till Sigismund och Gustav II Adolf. Erik gifte sig i juli 1567 med Karin Månsdotter (1550-1612). Se även Erik XIV:s antavla..
Barn- och ungdomsår
Erik XIV föddes på Stockholms slott klockan 9 på morgonen den 13 december 1533. Före två års ålder förlorade han sin mor, och innan han ännu fyllt tre hade han fått en styvmor, Margareta Eriksdotter (Leijonhufvud). Det berättas att hon inte var speciellt förtjust i Erik, då han stängde vägen till tronen för hennes förstfödde son Johan.
Erik fick en ytterst god uppfostran. Hans förste lärare blev den lärde tysken Georg Norman, vars tjänster dock snabbt behövdes på andra håll inom den svenska statsförvaltningen. Han ersattes av den franske kalvinisten Dionysius Beurreus, som även undervisade Eriks bror Johan, och verkar ha varit uppskattad av båda. Erik nådde höjden av sin tids bildning: han hade utmärkta insikter i främmande språk och matematik, var väl bevandrad i historia och skrev med en smak och en skärpa, som röjde hans förtroliga bekantskap med retoriken och logiken. Han var även välbevandrad inom astrologi. Han var dessutom en mästare i ridderliga idrotter, sjöng och spelade (luta) väl samt kunde teckna skickligt. Framträdande dåliga egenskaper hos Erik var hans koleriska och misstänksamma läggning, vilket även uppvisades av såväl hans far som hans bröder.
Från det att Erik började uppträda offentligt, kallades han "utvald konung" (efter riksdagen i Stockholm 1560, ännu före faderns död, Sveriges "arvkonung"). År 1557 fick han i förläning Kalmar och Kronobergs län samt Öland (vartill 1559 kom Tjust) och höll därefter sitt hov i Kalmar. Där fann bland andra Jöran Persson, som blivit förvisad av kung Gustav från hans hov, en tillflykt och lade grunden till sitt inflytande. Efter att Erik 1558, mot faderns vilja och i samarbete med sin broder Johan, genom först Beurreus och sedan genom Nils Gyllenstierna, givit sig på giftermålsförhandlingar med prinsessan (sedermera drottning) Elisabet av England, blev förhållandet mellan fader och son mycket spänt. Fastän han inte uppmuntrades mycket av henne, fortsatte Erik - stundom under utbrott av vildaste svartsjuka (jämför Robert Dudley) - sitt frieri (fastän han 1562 fick rent avslag, uppvaktade han henne ännu 1565 med kärleksbrev). Han stod i begrepp att själv fara över till England, då faderns död (29 september 1560) fick honom att för tillfället inställa resan.
Erik XIV som kung
Efter sin tronbestigning 1560 skyndade Erik att ta vara på sin makt, framför allt gentemot sina bröder, vilka fadern lämnat betydande delar av riket såsom ärftliga hertigdömen, men vilkas ställning till kronan han inte närmare bestämt. Erik uppvisade en hög grad av politisk klokhet, då han genom Arboga artiklar 1561 betog hertigarna all tanke på att vara något annat än kungens undersåtar. Man har föreslagit, att Erik ytterligare strävat efter att minska avståndet mellan hertigarna och sina övriga undersåtar, då han vid sin kröning den 29 juni 1561 införde greve- och friherrevärdigheterna i Sverige.
Dessa tjänade dock snarare till att knyta adeln närmare till sig, vilket han även gjorde genom att avstå från vissa av de gods hans far dragit in. Redan vid arvskiftet efter fadern hade Erik gjort sin kungliga myndighet gällande på ett sätt, som förargade Johan, hertig i Finland, och Arboga artiklar var inte ägnade att blidka honom. Även andra motsättningar uppstod mellan bröderna. År 1561 tog Erik Tallinn i sitt beskydd och började erövra i Estland. Han drevs till dessa åtgärder lika mycket av ärelystnad som av politisk beräkning.
De blev bestämmande för riktningen av Sveriges utrikespolitik under århundraden, eftersom de inledde Sverige på erövringens väg, lade grunden till dess välde på andra sidan Östersjön och inledde den förbittrade kampen över kontrollen över området, med Polen och Ryssland som främsta medtävlare, även om även Danmark hade intressen i området.
Eriks erövringar korsade Johans planer på landvinningar i samma trakter, som låg nära dennes hertigdöme. Dessa planer hade Erik före sin tronbestigning understött. Johan sökte istället – mot Eriks uttryckliga vilja – Polens hjälp för att nå sitt mål och gifte sig 1562 med Katarina Jagellonica, lånade ut betydande summor till den polske kungen och fick som pant för lånet sju fasta platser i Livland.
Dessa låg i gränslandet mot det av Erik kontrollerade området, och var torligen tänkta att Johans händer hindra denne från att utsträcka sina erövringar ytterligare. Han beordrade istället sitt krigsfolk att särskilt inrikta sig mot dessa slott, och två av dem föll även i hans händer [1]. Johans beteende var, minst sagt, oklokt och tvetydigt; Erik spårade däri förräderi. Knappt hade Johan kommit hem från Polen till Åbo, förrän Erik med häftighet uppmanade honom att förklara sig för Polen eller Sverige. Johan blev förnärmad och svarade undvikande och inte fullt sanningsenligt. Några oförsiktiga yttranden av en väpnare som varit i Johans tjänst stegrade kungens misstankar till det yttersta.
Han stämde Johan (23 april 1563) att svara på anklagelser för högförräderi och lät riksdagen (7 juni 1563) döma honom till döden. Då han satte sig till motvärn i Åbo, lät Erik anfalla honom. Johan gav sig fången (12 augusti 1563), benådades till livet, men inspärrades samma år på Gripsholms slott.
Medan denna brödrafejd pågick, invecklades Erik i krig med Danmark och Lübeck, det så kallade Nordiska sjuårskriget (1563-1570). Eriks estländska politik, genom vilken Danmarks och Lübecks intressen i östersjöländerna motarbetades, var en bidragande orsak till även denna förveckling, som även hade sin grund i danska planer på att återställa unionen. Erik deltog personligen i detta krig vid åtskilliga tillfällen under åren 1563, 1564, 1565 och 1568, men visade sig vara varken hjälte (han mottog med synnerligt välbehag och efterkom uppmaningar att inte blottställa sig genom att följa armén, utan "spara sitt liv") eller härförare.
Han teoretiserade visserligen mycket i krigskonsten, men hans befallningar var till den grad orealistiska i fråga om både den tid och de resurser som fanns tillgängliga att de ofta inte gick att genomföra. Detta gjorde att Erik ofta bytte befälhavare vilket ytterligare bidrog till att kriget till lands inte gick enligt de uppgjorda planerna, även om framgångar inte saknades. Erik var dock en tämligen skicklig organisatör, och kämpade för att modernisera sina trupper. Förhållningsorderna för erövrade områden var att befolkningen till en början skulle behandlas med mildhet, och få dem att svära trohet till Sverige. Om de vägrade skulle de dock slås ihjäl, alternativt deporteras till Sverige och ersättas med troget folk.
Till havs vann den svenska flottan flera betydelsfulla segrar och kunde under stora delar av kriget dominera Östersjön.
Eriks förfarande mot Johan blev ödesdigert. Erik misstänkte att han ådragit sig den med Johan besläktade högadelns hat. Hans ruvande oro gav sig luft i hans beteende mot en medlem av landets yppersta släkt, Nils Sture. Enligt Erik Gustaf Geijers Svenska folkets historia skulle han i denna sett den ljushårige man, som han – fortfarande enligt Geijer – i stjärnorna utläst skulle störta honom från tronen.
Denna teori har inget stöd i samtida källor. Sture dömdes, efter att ha deltagit i ett misslyckat försök att inta Bohus fästning, för högförräderi till döden av Höga nämnden. Höga nämnden var en överdomstol som Erik inrättat 1561, närmast som en förvaltningsdomstol, men som övergått till ett förföljelsemedel i hans hand, med Jöran Persson var anklagare. Nils Sture benådades dock men fick hålla ett skymfligt tåg genom Stockholms gator (15 juni 1566). Ett par dagar därefter skickades Sture såsom Eriks ambassadör i friarärenden till Lothringen!
Efter sina första misslyckade friarförsök hos Elisabet hade Erik vänt sina blickar till Maria Stuart, möjligen för att utöva utpressning mot Elisabet. Hans giftermålsförslag till henne främjades av Per Brahe och Charles de Mornay i början av 1562, men då framgången inte följde dem, öppnade Erik i juli 1562 giftermålsunderhandlingar med prinsessan Kristina av Hessen. Då dessa i februari 1564 avbröts genom upptäckten av ett Eriks kärleksbrev till Elisabet, anmälde han sig såsom friare hos prinsessan Renata av Lothringen, en dotterdotter til kung Kristian II, inte utan avsikt att genom henne vinna arvsrätt till danska länder.
Förgripelsen mot Nils Sture var en ren provokation mot aristokratin. Erik betogs av fruktan för arvrikets bestånd - en lättförklarlig fruktan hos fursten av en uppkomlingsätt och gemensam för Gustav I:s alla söner. Jöran Persson åtog sig att samla bevis på en adelssammansvärjning, som skulle gå ut på att till hämnd för Stures behandling störta Erik från tronen. Inför Höga nämnden anklagades (maj 1567) flera stormän, bland annat Nils Stures far, greve Svante Sture, en man av frestad men omutlig trohet mot Vasahuset. De anklagade sattes i fängelse i Uppsala, där en riksdag samlades för att fälla dom över dem. Den 16 maj 1567 kom Erik, tydligen i förvirrat tillstånd, till Uppsala.
Nils Stures oförmodade ankomst dit den 21 maj (medförandes vad som troligen var ett negativt besked då Renates giftermål med hertig Vilhelm V av Bayern kunggjordes två veckor senare[1]) ökade förvirringen i hans själ. Den 22 maj skrev han ett försonligt brev till greve Svante Sture och besökte honom 24 maj i fängelset samt bad om förlåtelse för sitt handlingssätt. Antagligen inte övertygad om den givna förlåtelsens uppriktighet förlorade han all besinning, störtade in till den ävenledes fångne Nils Sture och stötte först sin dolk, så ett spjut i honom och lät sina drabanter fullborda mordet (se Sturemorden).
Gripen av bävan flydde han ur staden, gav under vägen befallning om de övriga fångna herrarnas dödande och lät inför sina ögon nedhugga Beurreus, som ilat efter för att lugna kungen. Den 27 maj påträffades han, förklädd och ännu från vettet, i Odensala socken. Småningom blev han lugnare. Ånger och fruktan drev honom att bedja Gud och människor om förlåtelse. Han sökte försoning med de mördades fränder och Sveriges övriga adel samt befallde biskoparna (augusti 1567) att uppmana folket att genom förböner avvända himmelens straff; han lät (hösten 1567) döma Jöran Persson till döden, en dom som dock inte verkställdes.
Under detta år, i juli, gifte sig Erik, till en början i tysthet, med Karin Månsdotter, en soldatdotter som 1565, vid 15 års ålder, upptagits i hans hov och väckt hos honom en verklig, djup kärlek. Så tidigt som 1561 hade han fått både rådets och riksmötets välsignelse att få äkta vem han ville, adlig eller oadlig. Mot slutet av sommaren 1567 - "olycksåret", såsom Erik kallade det - återföll Erik i psykisk ohälsa. Det yttrade sig inte våldsamt, utan genom fixa idéer. Han trodde att han var avsatt och att Johan var kung, samt släppte sin bror ur fångenskapen.
Efter att under vintern 1568 ha legat i fält mot danskarna, som under den allmänna förvirringen i riket framträngt in i Östergötland, återfick Erik på våren krafter och sitt "gamla sinne". Erik skänkte åter sitt fulla förtroende åt Jöran Persson, förklarade de i Uppsala mördade herrarna skyldiga, återfordrade av deras fränder penningar och dylikt som han lämnat i försoningsgärd, och började tala i hotfull ton mot Johan.
Eriks stränga, men på lag stödda tillvägagående mot adeln när ha krävde att de skulle fullgöra sina skyldigheter att göra rusttjänst, hans (1563 upptagna räfst efter de gods som adeln tillägnat sig vid reduktionen från kyrkan hade redan avlägsnat aristokratien, sturemorden, Eriks 1568 åter vaknande tyranniska böjelse hade gjort honom impopulär bland ledande kretasr.
Det högtidliga bröllopet med Karin i Storkyrkan den 4 juli 1568 samt hennes därpå följande kröning som drottning blev droppen som fick bägaren att rinna över, och den 5 juli 1568 startade upproret. De mördade herrarnas släktingar förenade sig med hertig Johan, vars maka Erik tvingats (februari 1567) lova att utlämna till tsar Ivan den förskräcklige för fredens bevarande (ett löfte han dock senare försökte förhandla bort), och som jämte Eriks yngste broder, hertig Karl, 12 juli 1568 höjde upprorsfanan. Den 29 september samma år gav sig Erik, övergiven av alla sina släktingar och förrådd av sitt folk, på Stockholms slott fången åt sina bröder.
Avsatt och fängslad
En riksdag förklarade 1569 att Erik XIV och hans ätt förlorat sin rätt till Sveriges krona och att Erik skulle hållas "i fängslig, dock tillbörlig och furstlig förvaring". Erik hölls därefter fången på Stockholms slott (september 1568-juli 1570), Åbo slott (juli 1570-4 augusti 1571), Kastelholms slott (augusti-november 1571), Gripsholms slott (november 1571-juni 1573), Västerås slott (juni 1573-hösten 1574) och Örbyhus slott (hösten 1574-februari 1577).
Anledningen till det täta ombytet av vistelseort låg i de sammansvärjningar till Eriks förmån, som tid efter annan (1569, 1574, 1576) upptäcktes och som väckte oro och stark misstänksamhet hos Johan, vilken efterträtt Erik på tronen. Denna oro yttrade sig ännu påtagligare i Johans beslut att taga Erik av daga. Redan i januari 1572 framhöll Johan för sin bror Karl nödvändigheten av att döda Erik.
I flera nästan lika lydande brev (1573, 1574, 1575, 1577) gav han Eriks fångvaktare utförliga instruktioner om hur Erik skulle dödas om försök gjordes att befria honom, och 10 mars 1575 underskrev två riksråd (bland annat Bengt Gylta) och de förnämsta prelaterna en formell dödsdom över Erik. Den 26 februari 1577 avled Erik. Författare från slutet av 1500- och från 1600-talet har ingenting märkligt att berätta om Eriks död.
Samuel von Pufendorf ("Continuirte einleitung", tr. 1686) omnämner för första gången i tryck, att Johan beordrats Erik avrättning medelst gift (antagligen hämtade han uppgiften ur Johannes Messenius' då endast i manuskript tillgängliga "Scondia illustrata"), och de flesta historiska skriftställare från 1700- och 1800-talen vidhöll denna uppgift. Senare skriftställare höll dock före, somliga på grund av urkundernas vittnesbörd, andra av medicinska skäl, att Erik dött en naturlig död.
Vid en gravöppning i slutet på 1950-talet undersöktes dock Eriks kvarlämnade stoft, och betydande mängder arsenik hittades i kroppen. Efter att ha utfört ingående textilhistoriska, kemiska och medicinska analyser kom man fram till att "fynden i sin helhet ger … fullt stöd för antagandet att Erik XIV blivit förgiftad med arsenik"
Erik återföll emellanåt under fängelsetiden i psykisk ohälsa. Hans stoft förvaras i Västerås domkyrka.
Erik XIV:s författarskap
Under fångenskapen, vilken Karin Månsdotter delade till juni 1573, sysselsatte sig Erik med litterära arbeten. Han verkställde en (numera förlorad) översättning av Johannes Magnis Svea och Göta krönika, fortsatte med sina latinska dagboksanteckningar - de som fördes under fångenskapen är dock alla förlorade - och skrev bland annat (delvis med en spetsig träpinne och sotvatten) i kanterna och på otryckta blad i ett exemplar av Sabellicus' "Opera omnia" (i Kungliga biblioteket i Stockholm) vidlyftiga anteckningar, som företrädesvis gick ut på att försvara hans regeringsåtgärder samt rätten till kronan för de barn Karin fött honom. I såväl Sabellicus' opera som i ett exemplar av Strabons "De situ orbis" (i Kungliga Vetenskapsakademiens bibliotek i Stockholm) har Erik gjort en mängd teckningar (jämför vidstående två figurer), "måhända de äldsta av någon bevisligen svensk konstnär" (Ahlqvist). Däremot är Erik inte författare till de två psalmer (Sv. Ps. 180 och 373) och den kärleksvisa ("Väl är den, som vitt från höga klippor" etc.), vilka länge tillskrivits honom.
Erik XIV:s älskarinnor
Erik hade (liksom sin bror Johan) flera älskarinnor innan han gifte sig, så kallade frillor, varav Agda Persdotter nämndes redan under Kalmartiden. Hans barn med Agda Persdotter anförtroddes systern Cecilia Vasa, och Karin Månsdotter.
Barn med älskarinnan Agda Persdotter:
1. Virginia Eriksdotter (1559-1633) 1585 eller 1586 gift med den svenska frälsemannen landshövdingen Håkan Knutsson Hand (död 1633).
2. Constantia Eriksdotter (1560-1649) G.m. kammarjunkaren Henrik Frankelin (d. 1610)
3. Lucretia Eriksdotter (1564-levde ännu 1574) dog ung.
Barn med älskarinnan Karin Jakobsdotter:
1. ett barn vars namn man icke känner. Barnet begravdes år 1565.
Barn med hustrun Karin Månsdotter:
1. Sigrid Eriksdotter Vasa (1566-1633)
2. Gustav Eriksson Vasa (1568-1607)
3. Henrik Eriksson Vasa (1570-1574)
4. Arnold Eriksson Vasa (1572-1573)
Kommentarer
Trackback
