Gustav Vasa, också kallad Gustav I, troligen född 12 maj 1496 på Rydboholms gård eller Lindholmens gård i Uppland, död 29 september 1560 på Stockholms slott, var kung av Sverige från 1523 fram till sin död.

Gustav Vasa gjorde uppror mot Kalmarunionen, avskaffade kungavalen och införde arvmonarki i Sverige. Han tillhörde Vasaätten, den första monarkiska dynastin som regerade ett enat svenskt kungadöme som ett arvrike. Han införde vidare ett starkt centralstyre med en effektiv byråkrati.

Gustav Vasas roll i införandet av en svensk arvmonarki ses idag som grundandet av den moderna nationalstaten Sverige, och det är den 6 juni, datumet då han valdes till kung av riksdagen 1523, som är Sveriges nationaldag. Han har senare, särskilt från sent 1800-tal, upphöjts till landsfader och har därmed blivit en viktig nationell symbol. I modern historiesyn har Gustav Vasa utsatts för en mer kritisk analys där man poängterat hur han med brutala metoder och intensiv propaganda befäste sin makt och röjde motståndare ur vägen. Historikern Lars-Olof Larsson har pekat på att han med sin hänsynslöshet och maktlystenhet, kombinerat med politisk skicklighet, i mycket uppträtt enligt författaren och statsvetaren Niccolò Machiavellis principer för en furstes befästande av sin makt, något som den svenska historieskrivningen ofta uteslutit.

Släkt och namn
Gustav var son till riksrådet Erik Johansson (Vasa) och Cecilia Månsdotter (Ekaätten) och föddes på gården Lindholmen i Uppland. Liksom samtida och äldre medlemmar av Vasaätten använde Gustav Eriksson aldrig släktnamnet Vasa eller benämningen "Gustav Vasa". Det är först efter att Erik XIV inför adelstitlar enligt kontinental princip som greve och friherre som släktnamn som Vasa börjar användas i Sverige, men det skulle dröja en bit in på 1600-talet förrän bruket med släktnamn var helt genomfört bland adeln. Hans patronymikon Eriksson användes inte efter trontillträdet då han enbart titulerades Kung Gustav utan regentnummer (benämningen Gustav I är också en yngre konstruktion). I folkmun kallades han för kung Gösta, ett namn som lever kvar i visor och poesi.

De första åren
Bortsett från att samtliga källor säger att Gustav Vasa föddes omkring Kristi himmelsfärds dag, råder det stor osäkerhet om datum och plats för hans födelse. Troligen föddes han den 12 maj 1496 på Rydboholms sätesgård i Uppland, alternativt på den närbelägna gården Lindholmen, dåvarande Orkesta socken, Seminghundra härad. Enligt en uppgift av hans syskonbarn, Brita Kristiernsdotter, föddes han 1495, då Kristi himmelsfärdsdag inföll 28 maj, och enligt en uppgift i Per Brahes krönika 3 maj (det vill säga dagen före Kristi himmelsfärdsdag) 1497. Den senare uppgiften stämmer med en anteckning av änkedrottning Katarina Stenbock, som anger att kungen var 63 år när han dog. En del av sin uppväxt tillbringade han på Rydboholms slott där man fortfarande kan se hans studerkammare.

Enligt Peder Swarts krönika (som skrevs på Gustav Vasas uppdrag) skickades Gustav Vasa vid tretton års ålder till Uppsala skola och universitet för att studera, bland annat latin och tyska. Han tros ha stannat där i 3-4 år. Eftersom andra källor tyder på att han hade dåliga kunskaper i latin, är det oklart i vilken utsträckning han verkligen bedrev universitetsstudier (undervisningsspråket i Uppsala universitet var latin). Efter vistelsen i Uppsala skickades han till sin släkting riksföreståndaren Sten Sture d.y.:s hov för utbildning i praktiska ting som hovseder, etikett och fäktning. Han fick också ett slags officersutbildning.

Enligt traditionell historieskrivning skulle Gustav Vasa tidigt ha börjat ta del i tidens politiska händelser och visat mandomsprov i slaget vid Vädla (vid nuvarande Djurgårdsbron i Stockholm) 1517 och slaget vid Brännkyrka 1518. En vanlig uppgift att Gustav Vasa skulle ha burit riksbaneret i slaget vid Brännkyrka är mycket osäker. Den kommer nämligen från en mening i Peder Swarts krönika som författaren hade strukit. Att föra riksbanéret var normalt ett hedersuppdrag för en väl meriterad riddare, inte för en oerfaren väpnare som Gustav Vasa. Mer trovärdig är skildringen av efterspelet till slaget. Kung Kristian II av Danmark föreslog att om Sten Sture d.y. skickade en gisslan bestående av sina fem viktigaste män, skulle Kristian komma i land och förhandla vid Västerhaninge kyrka på Södertörn. När Kristian väl fått gisslan seglade han dock hem med den till Danmark, det vill säga med Olof Ryning, Hemming Gadd, Göran Siggesson (Sparre), Lars Siggesson (Sparre), Bengt Nilsson (Färla) och Gustav Vasa, som var yngst, var vid tillfället 22 år.

Efter att på detta sätt ha förts till Danmark av Kristian II, hölls Gustav Vasa i fångenskap på Kalø slott nordöst om Århus på östra Jylland. Slottet ägdes av Gustav Vasas släkting Erik Eriksson (Banér). Under fångenskapen försökte Kristian locka över gisslan på sin sida. Det lyckades med Olof Ryning, Hemming Gadd och Göran Siggesson (Sparre), medan de övriga vägrade. I september 1519 lyckades Gustav Vasa fly till Lübeck, men först efter åtta månader i denna stad fick han tillfälle att återvända till Sverige. Under tiden hade Kristian II besegrat Sten Sture d.y. i slaget på Åsunden den 19 januari 1520. Efter riksföreståndarens död den 3 februari 1520 saknade Sverige ledare.


Stockholms blodbad

Gustav Vasa som motståndskämp
När Gustav Vasa landsteg vid Stensö udde söder om Kalmar den 31 maj 1520 var Kristian II ännu inte obestridd herre över Sverige. Rikets båda huvudfästningar, Stockholm och Kalmar, tillhörde ännu motståndarna till Kristian och Gustav blev väl mottagen av befälhavaren på Kalmar slott, Anna Eriksdotter (Bielke). Enligt Peder Swarts krönika, det vill säga Gustav Vasas egen propaganda, var knekterna i Kalmar defaitistiska och hotade att ta livet av Gustav när han manade till fortsatt motstånd. Gustav Vasa skulle därför inom kort ha flytt från Kalmar och utan framgång fortsatt att försöka uppvigla bönderna till motståndskamp. Denna beskrivning är dock inte trovärdig, eftersom Kalmar kapitulerade först tre månader efter hans flykt.

Gustav Vasa försökte uppenbarligen inte heller ta kontakt med de andra slotten som gjorde motstånd mot Kristian II (utöver Stockholm även Nyköping och Stegeborg). Vad han gjorde under sommaren 1520 är oklart. Kanske valde han att gömma sig i Småland i väntan på den nära förestående freden. När han fick kännedom om den befann han sig i Eksjötrakten.

Den 3 juni sammankallade Kristian II ett riksmöte i sitt läger utanför Stockholms murar för att förhandla med svenskarna. Den 5 september kom man överens, allting skulle vara glömt, alla fångar och upprorsmän skulle släppas och få amnesti. Sten Sture d.y:s änka, Kristina Gyllenstierna, som hade lett försvaret av Stockholm mot danskarna, skulle få Hörningsholm och hela Muskö i förläning. Hon lovades dessutom Tavastehus slott i Finland. Den 7 september höll kung Kristian II sitt intåg i Stockholm, där alla kyrkklockor ringde för att hylla stadens nya härskare. Det skulle dock snart visa sig att hans avsikter var allt annat än vänskapliga.


Talet till dalkarlarna vid Mora kyrka.
Gustav Vasa i Mora. Fresk i Vasakoret, Uppsala domkyrka.

Efter sin ankomst till Södermanland, där han i september besökte sin svåger Joakim Brahe och fick bo på Tärnö slott nordväst om Nyköping, fick Gustav Vasa veta att även Stockholm hade givit sig åt Kristian. Joakim Brahe var kallad till kung Kristians kröning i Stockholm. Förgäves varnade Gustav Vasa honom för att resa dit. Den 4 november kröntes Kristian II till Sveriges kung av den återinsatte ärkebiskopen Gustav Trolle och den 8-9 november avrättades Joakim Brahe, Gustav Vasas far Erik Johansson (Vasa) och ett åttiotal andra i Stockholms blodbad.

Gustav Vasa hade begett sig vidare till sin fädernegård Räfsnäs i närheten av Mariefred, där han nu en tid höll sig stilla. I Mariefred besökte han den gamle ärkebiskopen Jakob Ulvsson för att be om råd. Ärkebiskopen lovade att skriva till riksrådet och utverka "en fast försäkring" till Gustav Vasa. Då, i mitten av november, nåddes Gustav Vasa på Räfsnäs av underrättelsen om Stockholms blodbad. Hans far, två av hans morbröder och flera andra släktingar hade avrättats; tre av hans systrar, hans mor och hans mormor hade kastats i fängelse i Blå tornet i Köpenhamn. Alla hans gods och gårdar har dragits in. Danskarna sökte honom i hela landet.

Gustav beslöt sig genast för att söka stöd i Dalarna för motstånd mot det danska väldet. I Dalarna hade nästan alla vapen. Där hade man lärt sig att uppror lönar sig. Gustav Vasas släkting Kettil Karlsson (Vasa) hade jagat den gamle kung Kristian I ur landet 1463 med hjälp av ett uppbåd dalkarlar. Den 25 november färdas Gustav mot Bergslagen och efter några dagar är han i Dalarna.
Under de följande veckorna inträffar de närmast mytomspunna händelser som förknippas med ortsnamnen Rankhyttan, Ornäs, Svärdsjö, Isala, Marnäs, Rättvik, Mora, Utmeland, Sälen. Han sägs ha jagats av fiendens utskickade och flera gånger varit nära att falla i deras händer, men alltid räddats av uppoffrande, trogna män och kvinnor, samtidigt som han länge förgäves manat till uppror (se Gustav Vasas öden och äventyr i Dalarna).

Nya underrättelser om händelserna i Stockholm fick slutligen Morakarlarna på andra tankar. De skickade två skidlöpare efter Gustav, som var på väg till Norge. De kom ikapp Gustav vid Sälen och fick honom med sig tillbaka till Mora. Till minnet av denna händelse åks varje år Vasaloppet mellan Sälen och Mora. I Mora utsåg morakarlarna och sändebud från närliggande socknar Gustav, endast 24 år gammal, till "hövitsman över Dalarna och meniga Sveriges rike" (januari 1521). Så startar upproret mot Kristian II.

Gustav fick 16 livvakter som han kunde styra över, men han hade ingen flotta, inga kanoner, inga slott eller borgar. Upproret rörde sig dock söderut och hären bestod snart av mer än tusen man. Man erövrade och plundrade Kopparbergs gruva och Västerås. Gustav Trolle och hans 200 ryttare flyr. Den upprorsrörelse, som på detta sätt utgick från Siljanssocknarna och som snart engagerade det övriga Dalarna, utbredde sig med stor hastighet till de andra landskapen. Vid slutet av april 1521 var Gustav Vasa herre över Dalarna, Gästrikland, Västmanland och Närke, dock med undantag av slotten. Han erbjöds fri lejd till Stockholm, allting skulle vara förlåtet. Han avvaktade dock. Vid midsommartiden stod han utanför Stockholm, men bönderna kunde omöjligt storma staden. Lars Siggeson (Sparre), som också varit gisslan hos Kristian II men som gått över till danskarnas sida, gick nu tillbaka till den svenska sidan och Gustav Vasa, liksom även Hans Brask och Ture Jönsson (Tre rosor).

Under senare hälften av augusti erkändes Gustav Vasa av Götalandskapen, på en herredag i Vadstena, som Sveriges rikes hövitsman och riksföreståndare. Samtidigt lämnade den regering som tillsatts av Kristian II Sverige, på flykt undan armén som slog läger i Rotebro och Botkyrka. På vintern gick befälhavaren på Stegeborg, Berend von Melen, över till Gustav Vasas sida och slottet Stegeborg föll i händerna på upprorsarmén. Emellertid dröjde det ännu till 1523 innan riket fullständigt var i Gustav Vasas händer. Brist på belägringsmateriel och krigsövat manskap gjorde att det svårt att inta de fasta slotten. Enda sättet var att svälta ut de försvarande, en metod som kunde användas effektivt mot fästningar vid havet först när Gustav Vasa i mitten av 1522 fick understöd i fartyg från Lübeck. Ett år därefter intogs Stockholm (20 juni 1523, Gustav Vasa gjorde sitt intåg i staden på midsommarafton den 23 juni och Kalmar (7 juli samma år). I oktober 1523 föll de sista fästena i Finland. Gustav Vasa hade lett största delen av kriget som riksföreståndare och avslutade det som kung.

Gustav Vasa som kung
Gustav Vasa blev utsedd till kung på riksdagen i Strängnäs 6 juni 1523. Två år tidigare, 1521, blev han rikssråd precis som fadern. Bland annat till minne av detta firar Sverige sin nationaldag den 6 juni. Först 12 januari 1528 blev han krönt i Uppsala domkyrka. Genom att Gustav Vasa utsågs till kung, hade den provisoriska nationella styrelse som upprättats då Sten Sture d.ä. ett halvt århundrade tidigare, då han utsågs till riksföreståndare, övergått till att bli helt stadigvarande.

Gustav Vasa försökte nu göra denna förändring till något annat än enbart ett namnbyte. Reformationen gav honom möjlighet till detta. Genom den kunde han undanröja kyrkan som en makt som dittills varit ett hinder för att utveckla en stark statsmakt i Sverige, bland annat genom kyrkans starka ekonomiska ställning som jordägare etc., som den fått genom alla gåvor och donationer den fått liksom genom den rättighet kyrkan hade att få ta ut skatt från församlingarnas invånare (tionde som det beskrivs i Bibeln).

Han uppträdde dock inte som en agitator för de reformatoriska åsikterna, eller som en förtryckare av de motsatta: han lät reformationens läror fritt spridas, tog deras förkunnare i beskydd och använde våld endast mot de försök, som gjordes att med väpnad makt upprätthålla katolicismens välde. Att han redan under sin regerings första år intog denna ställning berodde troligen på att han insåg att det endast var inom den gamla kyrkan som man kunde finna de ekonomiska medel som krävdes för att stadga och ordna det nya styrelseskicket.

Hans första direkta slag mot kyrkan bestod i att genomdriva de beslut som fattades på riksdagen i Västerås 1527. Dessa beslut avsåg huvudsakligen att ställa en del av det högre prästerskapets inkomster till kungens förfogande. De tillämpades sedan så att en stor del av de gods, från vilka dessa inkomster kom, indrogs till kronan. Denna åtgärd utsträcktes under senare delen av kung Gustav Vasas regering även till annat som tillhörde kyrkan. Genom besluten i Västerås erkändes även kungen som kyrkans överhuvud i stället för påven, och åtgärder från Gustav Vasas senare tid syftade till att ordna den kyrkliga styrelsen efter samma grunder som den världsliga. Med avseende på kyrkans lära gällde den 1527 stadgade grundsatsen, att Guds ord skulle rent predikas, och för kunskap om Guds ord hänvisades vid kyrkomötet i Örebro 1529 endast till den Heliga skrift. Någon närmare bestämmelse gavs inte. I kyrkobruken gjordes först 1544 ändringar i protestantisk riktning.

En anledning till att Gustav Vasa ställde krav på att få kyrkans egendom var att Sverige hade blivit beroende av Lübeck, som hade gett stöd till landet under befrielsekriget och därmed hade stora fordringar på den svenska kronan. Dessutom hade Lübeck lyckats få privilegier som gav kontroll över Sveriges handel. Sedan skulden till Lübeck blivit betald omintetgjorde kung Gustav Vasa det inflytande som grundade sig på handelsprivilegierna genom sitt deltagande i Grevefejden, vilken för alltid gjorde slut på den tyska Hansans välde över Sveriges handel och gav möjlighet till en självständig utveckling av denna. I denna strid samarbetade Gustav Vasa med Kristian III av Danmark. Med anledning av de faror som hotade dem från deras gemensamme fiende, kejsar Karl V (svåger till den sedan 1532 fångne Kristian II), slöt de båda kungarna senare, 1541, ett formellt förbund. Men sedan faran från det hållet var över, framträdde gammal misstro mellan Sverige och Danmark med ny styrka (efter 1544), och Gustav Vasa befarade under sina senare år till och med att ett krig med Danmark skulle bryta ut. Med Sveriges östra granne, Ryssland, fördes under hans sista tid verkligen ett krig (1554-1557), utan att det dock ledde till någon ändring i gränserna emellan de båda rikena.

Liksom kung Gustav Vasa beredde Sverige möjligheten till en självständig utrikespolitik, så öppnade hans regering ett nytt skede även i dess inrikespolitiska utveckling, främst genom stadgandet och utvecklandet av statens och kungens rätt och makt gentemot de enskilda intressena. Av de hinder som förut mött utvecklandet av en stark kungamakt undanröjdes ett då hierarkin krossades genom reformationen. Adeln, som hade försvagats av Kristian II:s handlingar, gjordes av Gustav Vasa bundsförvant och tjänare åt kungamakten. Han tog kontroll över allmogen, särskilt genom att kraftigt slå ned deras uppror 1524-1525, 1527-1528, 1531-1533 och 1542-1543 (se Nils Dacke, Dackefejden, Daljunkern och Daluppror).

Reduktionen av de kyrkliga godsen och inkomsterna ställde tillgångar till kronans förfogande, som gav Gustav Vasa möjlighet att ge kungamakten en fast finansiell grundval. Denna stärkte han genom att tillämpa delvis nya principer för villkoren för att ge bort län och för att bestämma skatter. Han skapade inga nya former för utövandet av kungamakten, utan utövade ett större inflytande främst genom sin personlighet att kontrollera detaljer. Trots att kungamakten under hans regering genomgick en så genomgripande förändring medförde den bara en enda förändring i lagens statsrättsliga bestämmelser, men en mycket viktig sådan: stadgandet om ett införande av arvrike (1540, 1544).
I samband med införandet av ärftlig kungamakt inom Gustav Vasas ätt bestämde han även att hertigdömen inom riket skulle ges åt hans yngre söner.

Gustav Vasa dog den 29 september 1560 på Stockholms slott. Han blev förmodligen 64 år gammal. Den officiella dödsorsaken var "Cholera" men det kan eventuellt ha varit dysenteri eller tyfus; alla dessa sjukdomar orsakas av bakterier som infekterar tarmarna. Gustav Vasa ligger jämte sina tre gemåler begraven i Vasakoret i Uppsala domkyrka, där Johan Gustaf Sandberg i väggmålningar framställt scener ur hans liv.

Statyer över Gustav Vasa har blivit resta vid Riddarhuset i Stockholm (1773, avtäckt midsommaraftonen 1774, modellerad av Pierre Hubert L'Archevêque) och på Mora strand (1904, av Anders Zorn). Byster av honom uppställda på Uppsala slotts borggård (modellerad av Bengt Erland Fogelberg) och i Västerås (modellerad av Carl Gustaf Qvarnström). I Nordiska museet finns en kolossalstod av målat trä (av Carl Milles). I en väggmålning i Nationalmuseum har Carl Larsson skildrat hans intåg i Stockholm 1523. Monument har uppförts över honom i Utmeland (1860) och på Stensö (1851; med en byst, modellerad efter Johan Tobias Sergel; numera flyttad till Stadsparken mellan Kalmar slott och stad); en minnessten restes på Lindholmens sätesgård 1866.


Gustav Vasas namnteckning

Gustav Vasa som person
Gustav Vasas sätt att styra var genom personlig maktutövning. Han var kraftfull i sin maktutövning och inte sällan hänsynslös, och lät ibland högre intressen stå tillbaka för det omedelbart praktiskt nyttiga. Gustav Vasa var en bra talare, var själv inte lärd men värderade bildning och såg till att ge sina söner god utbildning.
Gustav Vasas systerson Per Brahe beskriver honom (vid 30-40 års ålder) så här:

Han var av passelig manslängd, vid pass tre Stockholmsalnar och en tolftedels kvarter, (= ung. 179 cm) hade ett "trint" huvud, vitgult hår, ett vackert, stort, långt skägg, skarpa ögon, liten rak näsa, en välbildad mun, rödletta kinder och rödbrun kropp, så välskapad som någon målare kunde önska sig, och så hel, att där ej fanns en fläck, som man kunde sätta en nålsudd uppå.

Manlig och kunglig klädebonad bar han gärna, och på vad sätt kläderna än voro skurna, passade de honom väl. Han hade ett skarpsinnigt omdöme och överträffade, ehuru han ej själv haft tid att öva sig i bokliga konster, många, som hade studerat. Han kunde träffande bedöma målningar och "beläten", porträtt och byggnader, landskap, djurs, örters och träds proportioner och egenskaper.

Han var gudfruktig och förde ett ärbart liv, så att han som ogift aldrig blev beryktad för någon konkubin; man visste ej heller tala om några hans oäkta barn, och sitt äktenskap höll han väl. Han var ock mycket lyckosam i allt vad han företog sig, i spel, när man någon gång förmådde honom därtill, i åkerbruk och boskapsskötsel, i fiske och malmfynd, ja till och med i att upptäcka dolda skatter i jorden.
Medicinskt finns osteologiska uppgifter om att han var cirka 173 cm, hade en svår tandinfektion och eventuellt någon form av benröta.

Beskrivningarna av Gustav Vasa har fortsatt att variera igenom tiderna. Under nationalismens 1800-tal togs Gustav Vasa som symbol för Sveriges enande och sågs som en stor nationalhjälte, och det var under denna nationalistiska yra som man bestämde sig för att hålla Vasaloppet i början av 1920-talet och som ett knäckebrödsfabrikat fick namnet Wasa. Efter andra världskriget har historieskrivningen istället varit mer till hans nackdel, särskild kritik mot forna tiders historieskrivare gavs av Vilhelm Moberg som menade att kungen var en vanlig furste som styrde riket efter machiavelliska principer, en urusel regent som i köl av att högadeln dödats under unionsstriderna och att en ny kyrka införts kunde förskansa makt och rikedomar åt sig själv.

Enligt Lilla Uppslagsboken tryckt 1974 var Gustav "ej bokligt lärd men en sällsynt praktisk begåvning, god stilist och talare samt kraftfull men hänsynslös, häftig och sjukligt misstänksam.

Kungen och bönderna
Alla uppskattningar av Sveriges befolkning före mitten av 1700-talet är mycket osäkra, men man tror sig veta att det svenska riket hade ungefär en halv miljon invånare i den västra rikshalvan och 200 000 i Finland baserat på den jordabok över gårdar och egendomar som Gustav Vasa lät upprätta. Det var bara drygt fem procent av dessa som levde i städerna. Sverige var alltså ett rike bestående av huvuddelen bönder, ett faktum som Gustav Vasa var mycket väl rustad att nyttja. En hel del korrespondens finns bevarad från kungen, som tycks på ett mycket personligt sätt ha engagerat sig i bönders produktion och jordbrukets effektivisering i Sverige. Gustav Vasa utfärdade bland annat ett mandat till bönderna på Öland om hur de skulle sköta sina gårdar. Till exempel skulle allt hö vara inne vid Sankt Olofs dag den 29 juli och all säd bärgad senast vid Sankt Bartolomei dag den 24 augusti. Följdes inte detta påbud kunde man vänta sig stränga böter.

Familjefadern Gustav Vasa
Den 24 september 1531 gifte sig Gustav Vasa i Stockholm med prinsessan Katarina av Sachsen-Lauenburg, som emellertid avled redan fyra år senare, den 23 september 1535, efter att den 13 december 1533 ha fött den blivande Erik XIV. Ryktena påstod att Gustav Vasa slog ihjäl henne med en silverhammare, men dessa uppgifter, som spreds av hans fiender är helt grundlösa.

Redan den 1 oktober 1536, på årsdagen av drottning Katarinas jordfästning, gifte Gustav Vasa om sig på Uppsala slott med Margareta Eriksdotter (Leijonhufvud). En inbjudan till bröllopet finns bevarad: ställd till slottsloven på Läckö slott, Lars Kafle: "Hälsning med Gud, min käre Lars Kafle, att du ville omaka dig och komma till vårt bröllop med jungfru Margareta Eriksdotter nästa söndag efter Michaelis, att göra dej glad med oss och flera av våra vänner. Vi vilja med dem dela, vad Gud förlänat".

Efter att Margareta, som fött 10 barn, avlidit den 26 augusti 1551 gifte Gustav 1552 om sig med den 40 år yngre Katarina Stenbock (systerdotter till Margareta Eriksdotter (Leijonhufvud)). Äktenskapet med drottning Katarina blev barnlöst. Av Gustavs elva barn blev nio vuxna.

Barn med Katarina av Sachsen-Lauenburg:
1. Erik XIV (1533-1577), kung av Sverige 1560-1567

Barn med Margareta Eriksdotter (Leijonhufvud):
1. Johan III (1537-1592), kung av Sverige 1567-1592
2. Katarina (1539-1610), g.m. greve Edzard II av Ostfriesland
3. Cecilia (1540-1627), g.m. markgreve Kristoffer II av Baden-Rodemachern
4. Magnus (1542-1595), hertig av Östergötland
5. Karl Gustavsson (född och död 1544)
6. Anna (1545-1610), g.m. greve Georg Johan I av Pfalz-Veldenz
7. Sten Gustavsson (1546-1547)
8. Sofia (1547-1611), g.m. hertig Magnus II av Sachsen-Lauenburg
9. Elisabet (1549-1597), g.m. hertig Kristofer av Mecklenburg
10. Karl IX (1550-1611), kung av Sverige 1599-1611