Jöns Bengtsson (Oxenstierna) d.y., född omkring 1417, död den 15 december 1467. Ärkebiskop och riksföreståndare. Son till Bengt Jönsson (Oxenstierna). Studerade i Leipzig och blev magister artium år 1437. Jöns Bengtsson var domprost i Uppsala år 1439 och blev ärkebiskop 1448. Han kom snart i opposition mot konung Karl Knutsson (Bonde), som var för självsvåldig i kyrkliga frågor. År 1457 utbröt öppet uppror och Karl Knutsson (Bonde) flydde till Danzig (Gdansk). Jöns Bengtsson och Erik Axelsson (Tott) blev riksföreståndare efter upproret. Den danske kung Kristian I kallades till Sverige och mottogs som svensk kung. Kristian I drev en hård skattepolitik, som drabbade allmänheten hårt. Jöns Bengtsson efterskänkte skatten för vissa Upplandsbönder, vilket medförde att han arresterades och fördes till Danmark i fångenskap. Jöns Bengtssons frände biskop Kettil Karlsson (Vasa) ställde sig i spetsen för en resning mot Kristian I och Karl Knutsson (Bonde) återkallades. Efter privata underhandlingar släpptes Jöns Bengtsson av danskarna.

Jöns Bengtsson blev på nytt unionspartiets ledare. Karl Knutsson (Bonde) tvingades 1465 åter att avgå och Jöns Bengtsson och Kettil Karlsson styrde landet. Efter Kettil Karlssons död styrde Jöns Bengtsson landet själv. Han måste dock snart vika för rådets nye riksföreståndare Erik Axelsson (Tott). År 1467 blev Karl Knutsson (Bonde) kung för tredje gången och Jöns Bengtsson flydde till Öland där han dog den 15 december 1467. Vid det efterföljande valet av ny ärkebiskop var Jakob Ulvsson påvens favoritkandidat, men p.g.a. kung Karl Knutssons misstänksamhet mot ämbetets utövare, påverkades domkapitlet av Kungen till att utse Tord Pedersson (Bonde) till ärkebiskop. Tord Pedersson (Bonde) avled emellertid i mars 1470 och Jakob Ulvsson kunde tillträda tjänsten omedelbart.

Bengt Jönsson Oxenstierna var en ärelysten, högt begåvad man. Från 1457 kallade han sig Sveciae primas, för att markera sina kyrkliga och världsliga strävanden.