Karl Knutsson, Karl VIII, född 1408 eller 1409, död 15 maj 1470, svensk riksföreståndare 1438-1440, kung av Sverige 1448-1457, 1464-1465 och 1467-1470 samt som Karl I kung av Norge 1449-1450. Son till Knut Bonde (Tordsson) och Margareta Karlsdotter (Sparre av Tofta), se (Karl Knutsson (Bonde):s antavla).

Karl Knutsson av släkten Bonde föddes 1408 eller 1409 som son till riddaren Knut Bonde (Tordsson) och Margareta Karlsdotter (Sparre) och uppfostrades efter sin faders död 1413 hos sin styvfar Sten Turesson (Bielke). Vid arvskiftet efter modern 1429 mottog han godset Fågelvik i Småland, som var hans egentliga bostad innan han tog mera framstående del i det allmänna. I yngre år gjorde Karl Knutsson vidsträckta utrikes resor samt lärde sig därunder krigskonsten och främmande språk.

Rikshövitsman och riksföreståndare

Efter den av Engelbrekt Engelbrektsson ledda folkrörelsens utbrott 1434 tog Karl Knutsson oavbrutet del i det politiska livet. Han slöt sig till Engelbrekt då denne 1434 belägrade Stegeborg, och omnämnes samma år som medlem av rådet. Under de därefter följande striderna och underhandlingarna tillvann han sig sådant anseende att rådet 1435 vid förlikningen med kung Erik av Pommern satte honom främst på förslaget till drots.

Kungen ogillade väl detta, men utnämnde honom i stället till marsk. Då resningen till följd av kung Eriks löftesbrott återigen utbröt, valdes Karl Knutsson, med förbigående av Engelbrekt, till rikshövitsman 1436. Visserligen måste han till en början, då allmogen tydligt visade sitt missnöje över valet, dela sin makt med Engelbrekt, men efter mordet på denne den 27 april 1436 blev han ensam härskare.


Då den tappre men häftige Erik Puke sökte dra till sig Engelbrekts anhängare och göra Karl Knutsson makten stridig blev han gripen (osäkert är, om det skedde på förrädiskt vis) och av Karl Knutsson sänd till Stockholm, där drotsen lät avrätta honom. I mars 1438, då rådet ansåg sig ha kommit till "en vänlig förening och dagtingan" med kungen, nedlade Karl Knutsson sitt rikshövitsmannaskap; men redan på hösten samma år hyllades han, sedan kung Erik begivit sig till Visby, på ett riksmöte i Stockholm som riksföreståndare.

Drotsen Krister Nilsson (Vasa) arbetade emellertid för unionens upprätthållande och Eriks återinkallande. Karl Knutsson lyckades väl, sedan missnöjet kommit till öppet utbrott, tillfångata och förödmjuka sin medtävlare, men dennes åsikter hyllades fortfarande av flera i rådet. Sedan i Danmark hertig Kristofer av Bayern blivit vald till kung, ansåg sig Karl Knutsson därför inte längre kunna stå emot unionspartiet.

Efter att i förläning ha betingat sig hela Finland och Öland, vartill sedermera lades Svartsjö län, medgav han 1440 Kristofers utväljande till kung. Karl Knutsson kom dock aldrig i full besittning av alla dessa stora län. Krister Nilsson gjorde svårigheter att avstå Viborg, och 1441 fråntog kungen honom Åbo slott.

Den gunst vari han till en början stått hos kungen, som utnämnt honom till sin drots, hade nämligen upphört, och efter 1441 vistades han under hela Kristofers regering nästan uteslutande i Finland. Endast en gång var han över till Sverige, nämligen 1446, då han deltog i Gotlandståget och på Svartsjö firade sin dotter Kristinas bröllop med Erik Eriksson (Gyllenstierna).

Kung av Sverige och Norge

Så fort underrättelsen om Kristofers död (1448) hade framkommit till Finland begav sig Karl Knutsson över till Sverige och erhöll vid det efter hans ankomst anställda kungavalet 20 juni 1448 de flesta rösterna. Vid valet skall visserligen lagens föreskrifter inte blivit fullt iakttagna, men 28 juni hyllades han formellt vid Mora stenar och blev sedan krönt till kung. Hans första regeringsföretag, ett försök att återförvärva Gotland, misslyckades genom Magnus Grens försumlighet och förräderi. Samtidigt sökte han vinna Norges krona samt blev även av det nationella partiet utvald och i Trondheim krönt till kung 20 november 1449, men ett annat parti, som var förhärskande i den södra delen av Norge, hade under tiden hyllat den danske kungen Kristian I.

Visserligen sökte Karl Knutsson med härsmakt göra sitt välde gällande även där, men redan efter några veckor avslöts ett stillestånd, vari bestämdes att med tvisten skulle anstå till kongressen i Halmstad, där även frågan om Gotland och övriga tvistepunkter mellan Danmark och Sverige skulle avgöras. Vid detta möte, som hölls i början av maj 1450, förband sig de svenska ombuden, tvärtemot Karl Knutssons föreskrifter, att söka förmå honom avstå från sina anspråk på Norge. Tvisten om Gotland skulle däremot avgöras på ett följande möte.

Dessutom uppgjorde de en ny unionsakt, som vid endera eller båda konungarnas död skulle tillämpas.
Karl Knutssons kungliga vapen (i rikssigillet 1448) Detta är det fortfarande använda stora riksvapnet där den regerande dynastins vapen insätts i mitten, s.k. hjärtsköld i detta fallet Bonde
Karl Knutssons kungliga vapen (i rikssigillet 1448) Detta är det fortfarande använda stora riksvapnet där den regerande dynastins vapen insätts i mitten, s.k. hjärtsköld i detta fallet Bonde.

Motvilligt måste kungen på riksmötet i Arboga samma år foga sig däruti; men den sammansvärjning, som några av ombuden ingått i syfte att inskränka hans rätt att fritt förfoga över länen, blev av honom upptäckt, innan den kom till utbrott. Sammansvärjningen var en följd av den hätskhet, som hos en del av den högre adeln och prästerskapet härskade emot honom.

Några, särskilt drotsen Krister Nilssons ättlingar, hyste gammalt hat till honom. Andra hade han troligen stött genom att lämna flera län endast "på räkenskap". Prästernas ovilja hade han väckt genom att fordra deras deltagande i krigsgärder, och allmogens tillgivenhet började han förlora, emedan han lämnade sina hövitsmän och fogdar alltför fritt spelrum.

I spetsen för hans fiender stod den unge ärkebiskopen Jöns Bengtsson (Oxenstierna). Det därpå följande unionsmötet vid Avaskär, nära det nuvarande Kristianopel, sommaren 1451 lämnade inget resultat, och i september samma år utbröt öppen strid mellan Karl Knutsson och kung Kristian. Karl Knutssons ställning försvårades genom förrädiska stämplingar av bland annat ärkebiskopen, med vilken han dock, på flera rådsherrars bemedling, för en tid förliktes.


Karl Knutssons kungliga vapen (i rikssigillet 1448)
Detta är det fortfarande använda stora riksvapnet där den regerande dynastins vapen insätts i mitten, s.k. hjärtsköld i detta fallet Bonde 

Avsatt som kung

Under stilleståndet 1453-1455 fick Karl Knutsson tid att mer ägna sig åt landets inre angelägenheter. Han ordnade myntväsendet och skall ha vidtagit åtgärder för jordbrukets främjande. I synnerhet åt lagskipningen ägnade han stor omsorg och satt själv ofta till doms. Han lät sin hovmästare och kansler resa kring landet och hålla räfsteting. Då vid dem gods inte sällan fråndömdes de andliga, föranstaltade ärkebiskopen en storartad demonstration, till följd varav efter en tid biskopen och kapitlet tillkallades, då fråga var om de andligas gods.

När kriget 1455 åter utbröt, kunde Karl Knutsson i början framgångsrikt göra danskarna motstånd; men sedan hans marsk Tord Karlsson (Bonde) mördats i maj 1456 började Kristian få överhanden. Samtidigt växte missnöjet inom landet till följd av krigets tunga, och i början av 1457 ansåg ärkebiskopen tiden vara inne för resning. Vid underrättelsen om upproret skyndade Karl Knutsson från Östergötland norrut, men blev i Strängnäs överrumplad av ärkebiskopen och kunde med möda rädda sig till Stockholm.

Då han ansåg sig inte kunna lita på denna stads borgerskap och ingen av hans hövitsmän och fogdar i landsorten rörde sig till hans hjälp, avseglade han till Danzig i februari samma år, där han sedan vistades till 1464. (Under denna tid försträckte han staden 15,000 preussiska mark, för vilka han som pant erhöll staden Putzig med mera, som likväl snart intogs av Tyska orden. Denna summa utkrävdes först 1704, av Karl XII.)

Återinsatt, avsatt och återinsatt igen

Då vid biskop Kettils resning till förmån för ärkebiskopen (1463), som av kung Kristian blivit fängslad, allmogens rop på Karl Knutssons återkallande blev allt häftigare, måste resningens ledare tillmötesgå dess önskan, och kung Karl återkom hösten 1464. Endast få av den högre adeln slöt sig till honom, och ärkebiskopen började, så snart han blivit frigiven, stämpla till förmån för Kristian. Redan samma höst var upproret i full gång, och Karl måste redan 30 januari 1465 avsäga sig kronan.

Som ersättning fick han Raseborgs och Korsholms län samt Satakunda. Under den tvedräkt, som efter biskop Kettils kort därefter timade död uppstod mellan ärkebiskopen och en del av högadeln, särskilt de mäktiga Axelssönerna (se Tott), vann Karl Knutssons parti allt större styrka; och sedan slutligen även riksföreståndaren Erik Axelsson (Tott) fullkomligt brutit med kung Kristian och unionspartiet, återkallades Karl Knutsson i september 1467 och höll den 12 november samma år sitt intåg i Stockholm.

Unionspartiet reste emellertid ånyo huvudet; dess anförare var den tappre Erik Karlsson (Vasa), under det att kung Karl Knutssons vapen fördes av Nils och Sten Sture. Mitt under detta stridsbuller avled Karl Knutsson den 15 maj 1470, efter en helt kort sjukdom. Sin grav fick han i den till franciskanklostret i Stockholm hörande kyrkan (nuvarande Riddarholmskyrkan). Den där befintliga gravvården över honom är uppförd av Johan III.

Familj

Gift
1) före 1429 med Birgitta Turesdotter (Bielke) (död 1436),
2) 10 maj 1438 i Stockholm med Katarina Karlsdotter (Gumsehuvud) (död 1450),
3) På dödsbädden skall han 1470 ha låtit viga sig med sin frilla Kristina Abrahamsdotter.

Barn med Birgitta Turesdotter (Bielke):
1. Ture Bonde (död ung före 23 juni 1447)
2. Kristina Karlsdotter (Bonde) (född omkr. 1432, död före 25 januari 1500)

Barn med Katarina Karlsdotter (Gumsehuvud):
1. Margareta Karlsdotter (Bonde)
2. Magdalena Karlsdotter (Bonde), gift med Ivar Axelsson (Tott)
3. Birgitta Karlsdotter (Bonde)

Barn med Kristina Abrahamsdotter:
1. Anna Karlsdotter (Bonde)
2. Karl Karlsson (Bonde)

Karl Knutssons eftermäle

Karl Knutssons liv sammanföll med den mest turbulenta perioden i Sveriges historia och egentligen är hans livsgärning bara en lång rad uppror och krig. Som kung hade han inte heller någon möjlighet att ägna sig åt mer fredlig verksamhet eftersom han var ansatt av fiender från alla håll. De hänsynslösa metoder som han främst i början av sin karriär använde sig av gör det dessutom svårt att hylla honom som någon nationalhjälte. Men den stora förmildrande omständigheten är att hans fiender var minst lika hänsynslösa som han själv, om inte mer. Under 1460-talet åtnjöt han också en betydande folklig popularitet när alternativen hette Kristian av Oldenburg eller Jöns Bengtsson.

Karl Knutssons betydelse för framtiden ligger i att han gav upphov till det släktnätverk som framgångsrikt bekämpade Kalmarunionen och vars medlemmar var riksföreståndarna Sten Sture den äldre, Svante Nilsson, Sten Sture den yngre och Gustav Vasa.

På 1450-talet såg Karl Knutsson till att den rimmade s.k. Karlskrönikan skrevs, denna är en skildring som framställer honom själv i en mycket positiv dager och som länge har haft ett stort inflytande över hans eftermäle.