Kristian II, i Sverige ofta känd under öknamnet Kristian Tyrann, född 1 juli 1481 på Nyborgs slott, Danmark, död 25 januari 1559 på Kalundborgs slott, Danmark, var kung av Danmark och Norge 1513-1523 samt kung av Sverige 1520-1521. Han var son till kung Hans, sonson till Kristian I. Gift 12 augusti 1515 med Elisabet av Österrike.

Barn

Johan "Hans" (1518-1532)

Maximilian (1519)
Filip Ferdinand (1519-1520)


Dorotea (1520-1580), gift 1534-1556 med kurfursten Fredrik II av Pfalz


Kristina (1521-1590), gift 1534-1535 med hertig Frans II Sforza av Milano och 1541-1545 med hertig Frans av Lothringen

son av okänt namn (1523)

Biografi

Uppväxt
Kristian II föddes den 1 juli 1481 på Nyborgs slott som son till kung Hans av Danmark och Kristina av Sachsen. Kristian var lång till växten och intelligent. Han fick en god uppfostran, men var under sin uppväxt mycket obändig. En kort tid vistades han i den ansedde köpmannen Hans Bogbinders hem i Köpenhamn och trivdes tidigt i umgänget i borgerliga kretsar. Redan 1487 valdes Kristian till tronföljare av det danska riksrådet, 1489 av det norska och 1497 av det svenska. År 1502 visade han vid ett anfall mot Sverige stor tapperhet och skicklighet som anförare (han intog Älvsborg och Öresten). År 1506 sändes han som ståthållare till Norge, var en duglig men egenmäktig regent och dämpade 1508 genom hårdhet ett uppror som brutit ut där. I Bergen blev han 1507 eller 1509 bekant med holländskan Sigbrit Villomsdotter och hennes vackra dotter Dyveke, som genast blev hans älskarinna, och sedermera följde honom till Danmark.

Trontillträdet
Vid faderns död 1513 gjorde några jylländska adelsmän invändningar mot att ta Kristian till kung och ville erbjuda kronan åt hans farbror Fredrik. Kristian blev ändå erkänd som kung, dock först sedan han den 22 juli samma år utfärdat en för Danmark och Norge gemensam handfästning som gav adeln och prästerskapet ökade rättigheter samt väsentligen inskränkte kungens myndighet. Han måste rent av medge folket rätt till uppror mot honom, om han kränkte handfästningen. Själv hyste han högtflygande planer på att utvidga sin makt och trygga dess ärftlighet. I oktober 1513 hyllades han som hertig i ena hälften av Schleswig-Holstein, kröntes den 11 juni 1514 i Köpenhamn och den 20 juli samma år i Oslo samt firade den 12 juli 1515 sitt bröllop med Elisabet av Österrike. Trots häftiga klagomål från Elisabets farfar kejsar Maximilian I och hennes övriga släkt avbröt Kristian emellertid inte sitt förhållande till Dyveke.

Avrättning av slottsfogden
Då Dyveke plötsligt avled den 18 juni 1517 spreds ryktet att hon hade förgiftats. Kungen riktade sin vrede mot fogden på Köpenhamns slott, Torben Oxe, som hade eftersträvat Dyvekes gunst. Kristian lurade honom till att att till hälften erkänna detta och anklagade honom inför riksrådet för att ha kränkt kungens värdighet. Då riksrådet frikände honom lät Kristan i direkt strid med handfästningen i en gårdsrätt på 12 bönder, som lydde under slottet, förklara Torben skyldig och lät därefter avrätta honom den 29 november 1517, trots drottningens och stormännens förböner. Kristian blev nu ännu mer fientligt inställd mot adeln, som å sin sida upprördes av hans våldsamma och lagstridiga handlingar.

Trolöshet mot svenskarna
År 1517 hade öppen strid utbrutit i Sverige mellan riksföreståndaren Sten Sture den yngre och ärkebiskop Gustav Trolle, och Kristian trodde nu att tiden var inne för honom att göra sina anspråk gällande. Men hans försök misslyckades både 1517 och 1518; senare gången blev han själv besegrad i slaget vid Brännkyrka. Förhandlingar inleddes då om ett möte mellan honom och Sten Sture den yngre, och Kristian mottog sex svenska adelsmän som gisslan, bland dem Hemming Gadh och Gustav Vasa. Men han bröt avtalet och bortförde de sex svenskarna i gisslan som fångar till Danmark. År 1519 utrustade han en stor här. Då påven bannlyst Sten Sture den yngre och gett Kristian i uppdrag att utföra straffdomen lät han i januari 1520 hären rycka in i Sverige. Danskarna segrade i slaget på Åsundens is, vid Bogesund, där Sten Sture den yngre blev dödligt sårad, och sedermera i slaget vid Tiveden. Vid Sten Sture den yngres död den 5 februari var Kristian i själva verket herre över Sverige. I mars gick många svenska adelsmän in på att erkänna Kristian som kung mot löfte om att glömma det som skett. Stockholm försvarades ännu med tapperhet av Sten Stures änka, Kristina Gyllenstierna, men gav sig den 5 september mot liknande löften.



Stockholms blodbad
Efter ett uppehåll i Danmark blev Kristian den 1 november hyllad på Brunkeberg och 4 november krönt av ärkebiskop Gustav Trolle. Han hade hävdat sin rätt som arvkonung och ville inte vid kröningen hedra någon svensk man med riddarslag. Svek fruktade dock ingen. Kristian uppmuntrades av Gustav Trolle och råddes av Didrik Slaghecks och Jens Andersen Beldenaks att inte hålla tro och loven till kättare. Han lät Gustav Trolle anklaga Sten Stures vänner och därefter fängsla samt nästa dag, den 8 november, utan laglig rättegång (14 andliga domare dömde dem för kätteri) avrätta dem i Stockholms blodbad. Under sken av lag och rätt sökte han hämnas på och straffa dem som så länge trotsat hans makt, och för att framstå som den som verkställde påvens dom offrade han också män som senare främjat hans planer. Dels under hemresan genom Sverige, dels genom utskickade i de olika landsorterna, till och med i Finland, lät han sedermera utföra nya våldsdåd. Omkring 600 personer, till och med barn, drabbades, och Kristina Gyllenstierna tillsammans med flera andra adelsdamer fördes som fångar till Danmark.

Uppror i Sverige
En förbittring väcktes i Sverige mot kungen, som sågs som grym och trolös och kom att kallas "Kristian Tyrann". Kristian, som kanske hade hoppats att med ens nedslå allt motstånd mot unionen med Danmark, gjorde tvärtom genom sin framfart denna förening fullständigt om intet. Troligen berodde denna reaktion på att den svenska allmogen under 1400-talet hade avsatt många olämpliga kungar och därför hade vant sig vid att behandlas väl. Redan i februari 1521 försiggick en resning i Sverige mot Kristian, och i augusti blev Gustav Vasa, som ställt sig i spetsen för motståndsrörelsen, vald till riksföreståndare. Kristian måste därför snart uppge hoppet att återvinna sitt välde.

Ständiga motgångar
Från denna stund hade han ständiga motgångar, och den hjälp som han väntade från sin svåger kejsar Karl V fick han inte. Däremot hotade snart faror från annat håll. Lübeckarna hyste gammalt groll till honom, därför att han gynnade Nederländernas handel i Norden och sökte göra Stockholm till en stapelstad för handeln på Östersjön. Vid nyårstiden 1521 planlades till och med ett stort handelskompani, som skulle omfatta alla Nordens länder och ha säte i Nederländerna. Lübeckarna anslöt sig därför till svenskarnas resning och skövlade bland annat Bornholm och Helsingör (1522). Kristian hade alltid haft ett spänt förhållande till sin farbror hertig Fredrik, men i augusti 1522 måste han ingå en förödmjukande förlikning med honom och bland annat avstå från den länsrätt över Holstein som kejsaren året förut tillerkänt honom.

Missnöje med Sigbrit
Kristian hade fått inte bara adeln, utan även en stor del av allmogen, mot sig genom att använda Sigbrit som rådgivare. Från hösten 1517 (efter Dyvekes död) hade hon hand om hela finansförvaltningen och deltog under kungens frånvaro från Danmark tillsammans med drottningen i rikets styrelse samt krävde tunga skatter. Annars försökte Kristian, förvisso enligt Sigbrits råd, förbättra borgarståndets och de lägre klassernas ställning. Han strävade väl närmast efter att grundlägga ett starkt envälde, understött av dessa samhällsklasser. Redan 1514 utgav han en förordning för Köpenhamn och de andra själländska städerna, som senare utsträcktes till hela Danmark, riktad mot kringresande utländska köpmän. Adel och prästerskap förbjöds att bedriva handel och hantverkerierna inskränktes till städerna.


Kristian II Namnteckning