Albrekt av Mecklenburg, kung av Sverige och hertig av Mecklenburg, född 1338/1340, död i Dobrenau i Mecklenburg 31 mars eller 1 april 1412, begravd i Kloster Doberan, kung av Sverige 1363/1364-1389 (avsatt, abdikerade formellt först 1405). Son till hertig Albrekt den store av Mecklenburg och svenska prinsessan Eufemia Eriksdotter.

Albrekt var även hertig av Mecklenburg såsom medregent från 1379 då fadern dog, och såsom regent från 1384 efter brodern Henriks död. Först 1395, då Albrekt frigivits ur drottning Margaretas fångenskap, kunde han personligen återvända till Mecklenburg och ta upp styret där. Som herre av Mecklenburg är hans korrekta benämning furst Albrecht III av Mecklenburg och hertig Albrecht II av Mecklenburg och Schwerin.


Ett av Albrekt av Mecklenburgs kungliga sigill

Albrekt blir svensk kung

Albrekt var andre sonen till hertig Albrekt den store av Mecklenburg och den svenske kungen Magnus Erikssons syster Eufemia. Albrekt stod så att säga i tur som arvtagare av Sveriges krona om Håkan och Magnus skulle dö. Dessutom kan hertigarna av Mecklenburg enligt vissa källor, med vaga grunder, ha härstammat från Sverkerska ätten via Kristina av Mecklenburg, som i så fall skulle varit dotter till Sverker den yngre.

Bakgrunden till upproret mot Magnus Eriksson är en snårig historia. I korthet kan nämnas att Magnus son Håkan Magnusson, kung av Norge, helt sonika lät fängsla sin far beroende på att Magnus inte ville acceptera fredsfördraget vid Greifswald 1361 då Magnus menade att de svenska sändebuden överskridit sina befogenheter. I februari 1362 blev Håkan formellt vald till svensk kung vid Mora sten, men kort därefter förlikades far och son och de samregerade Sverige. Under tiden fördes ett kort krig mot Danmark och Valdemar Atterdag men fredsförhandlingar påbörjades hösten 1362. Under dessa förhandlingar valde Håkan att äkta Valdemars dotter Margareta. En anledning till detta kan ha varit för att återfå Skåne. Dock hade de svenska stormännen å Håkans vägnar redan ingått en förlovning med Elisabet av Holstein, en förlovning som nu bröts. Protester utbröt bland stormännen, och situationen eskalerade till ett mer eller mindre öppet uppror. Även den Heliga Birgitta gav luft åt sitt missnöje med Magnus. Till följd härav drevs flera av de ledande stormännen i landsflykt 1363 av kung Magnus.


Ett annat av Albrekts kungliga sigill

Albrekt avsätts som svensk kung

Albrekt var numera totalt beroende av rådet och dess mäktigaste man, drotsen Bo Jonsson (Grip), och Albrekts olika försök att sätta en gräns för stormännens expansion och växande inflytande över makten i Sverige omintetgjordes.

Efter drotsen Bo Jonssons död 1386 gjorde kungen likväl ett försök att återställa kungamakten. Han ville göra sig till förmyndare för Bo Jonssons barn och änka Margareta Dume samt sägs ha övervägt en reducering, indragning, av adelns gods. Många stormän började känna sig hotade av Albrekts ambitioner att begränsa adelns makt. I Vadstenaklostrets diarium för år 1365 finns antecknat: "Då kom rovfåglarna och slog sig ner på bergstopparna, ty tyskarna tyranniserade landet i många år".

Äktenskap och barn

Albrekt gifte sig 1359 med Rikardis av Schwerin (död 1377), ett äktenskap vars kontrakt upprättats i Wismar redan 12 oktober 1352.

Paret fick följande barn:
Erik av Mecklenburg (omkring 1365-1397), svensk kronprins och herre av Gotland
Richardis Katarina (omkring 1370/1372-1400), gift i Prag 1388 med kejsarens yngre son Johan av Böhmen (1370-1396), markgreve av Mähren och hertig av Görlitz (Lausitz)

Albrekt gifte om sig i Schwerin 12-13 februari 1396 med Agnes av Braunschweig-Lüneburg (död 1430/1434).

Paret fick följande barn:
Albrekt V av Mecklenburg (död 1423), hertig av Mecklenburg och Schwerin