Erik läspe och halte, egentligen Erik Eriksson, född 1216, död 2 februari 1250, var svensk kung som omyndig 1222-1229, och sedan en andra period från 1234 fram till sin död. Ende son till kung Erik Knutsson.

Biografi

Erik, som föddes efter sin fars bortgång, utsågs till kung år 1222, efter den unge Johan Sverkerssons död. Redan år 1216, när Johan Sverkersson valdes, ville påven ha den då nyfödde Erik som svensk monark; svenska stormän och adeln föredrog dock Johan, som vid tidpunkten var 15 år gammal, och därför myndig att fatta egna beslut.

Erik störtades efter slaget vid Olustra år 1229 efter att ha varit omyndig kung i sju år. Sverige hade under den tiden styrts av ett råd, och det var från detta råd som Knut Holmgersson (även kallad Knut Långe) tog makten. År 1234 dog Knut Långe och Erik blev återigen kung. Han regerade sedan oavbrutet fram till sin död, år 1250. Från Eriks tid som regent härstammar det första svenska kungliga vapnet, vilket är känt från 1224. Vapenbilden består av tre krönta leoparder.

Erik var gift med Katarina Sunesdotter (Bjälboätten), dotterdotter till Sverker d.y. Karlsson. Hans jarlar var Ulf Fase, och under de sista åren, Birger Magnusson, som var gift med Eriks syster, Ingeborg, och blev stamfar till folkungaätten. Erik Eriksson dog barnlös och är begravd i Varnhems kloster.

"Läspe och halte"

Enligt följande citat ur Erikskrönikan var han halt och läspade, vilket lett till att han i senare litteratur kallats Erik den läspe och halte.

"Erik konunger var nokot swa läsper wid
haltan thz war ok hans sidh
Han storkte gerna skäll ok räth
ok älskade gerna sin eghin äät
han hiolt hwsära ok ädela sidh
ok bondom gaff han godhan friid
A alwora kunne han sik wel forsta
mz torney kunne han ey mykit vmga”