Magnus "Ladulås", egentligen Magnus Birgersson, hertig, kung av Sverige 1275-1290, född omkring 1240, död 18 december 1290 på Visingsö. Son till Birger jarl och Ingeborg Eriksdotter.

Upproret mot kung Valdemar

Efter faderns död 1266 kom Magnus, tillsammans med sin yngre bror Erik "Allsintet", i fejd med brodern kung Valdemar. Under Valdemars pilgrimsfärd till Rom 1274 stärker bröderna sin ställning i kungens frånvaro. Enligt samtida dokument ska det efter Valdemars återkomst hösten 1274 ha utbrutit inbördeskrig i landet och Valdemar vände sig till påven för att få hjälp. Magnus och Erik söker i sin tur stöd hos kung Erik i Danmark. Någon gång under året 1275 sluts ett avtal mellan denne och de upproriska bröderna i Sönderborg på ön Als. Den danske kungen ställde trupper till brödernas förfogande.

Med hjälp av de danska hjälptrupperna kunde bröderna besegra kung Valdemar. I slaget vid Hova i Tiveden i juni 1275 vann de en seger mot kungens trupper och Valdemar var tvungen att fly västerut till Norge för att söka stöd hos den norske kungen Magnus Lagaböter. Vid sin återkomst greps han av sin bror Magnus män. I en uppgörelse fick Valdemar Småland, Västergötland och Värmland mot att han avstod den svenska kronan. Istället togs Magnus till kung.

Magnus regeringstid

Magnus tronsattes i Uppsala domkyrka och gjorde sin bror Erik till hertig. Erik avled dock redan samma år och någon ny hertig utsågs inte. Sveriges biskopar accepterade Magnus som den nye kungen och pingstdagen den 24 maj 1276 ägde kröningen rum i Uppsala domkyrka. Efter kröningsceremonin lovade Magnus biskoparna att kyrkan skulle få ett antal privilegier, bland annat att han inte skulle lägga sig i kyrkans ärenden och att kyrkans män inte skulle behöva göra krigstjänst.


Magnus Ladulås sköld

Fejden med Valdemar

Hans äldre bror Valdemar fortsatte att vara ett hot mot Magnus. Valdemar skaffade sig bundsförvanter i de nordtyska städerna och i kungen av Norge. Ett fredsmöte mellan bröderna sommaren 1276 ledde inte till någon enighet. Därefter ska Valdemar, enligt Erikskrönikan, ha sagt upp fredsavtalet med Magnus och krävt sitt kungarike tillbaka. Han allierar sig sedan med Magnus tidigare bundsförvant, den danske kungen Erik Klipping. Denne bytte förmodligen sida på grund av att Magnus inte infriat sina löften om ersättning för den krigshjälp han fått året innan. Hösten och vintern 1276-1277 ägde strider mellan de båda sidorna rum i Skåne, Halland, Småland och Västergötland. Magnus erkände att han var skyldig den danske kungen 4000 mark silver och lämnade Lödöse hus i pant. Erik Klipping sluter därmed fred med Magnus och Valdemar förlorar sin allierade. Möjligtvis påskyndas den danske kungens fredsavtal med att Magnus 11 november 1276 i Kalmar äktat Helvig av Holstein, dotter till greve Gerhard I av Holstein. Holstein var ett viktigt grevskap och gränsade till Danmark i söder.

Valdemar försökte därefter 1277 alliera sig med markgrevarna av Brandenburg men istället ingick Magnus ett fördrag med dem. Valdemar ingick då en förlikning med sin bror och avsade sig än en gång kungariket.

Efter att han blivit inblandad i ytterligare ett misslyckat uppror mot kungen blev Valdemar 1280 tvungen att avsäga sig kronan en tredje gång och han avvecklade därefter sitt godsinnehav och bosatte sig i Danmark.

År 1285 omyndigförklarade Magnus sin bror och yrkade på att han skulle sättas i fängelse. Valdemars ägor i Sverige konfiskerades och Magnus satte sig själv som förmyndare för sin bror. Den danske kungen Erik Klipping mördades 1286 och någon gång därefter återvände Valdemar till Sverige. 1288 greps han och spärrades in på Nyköpings hus. Där blev han kvar fram till sin död 1302. Även Valdemars son Erik blev inspärrad och frigavs först efter Valdemars död.

Alsnö stadga

År 1280-1281 genomförde kung Magnus de beslut som kom att inleda en ny fas i Sveriges historia: lagstiftandet av adelns och prästerskapets privilegier. Med andra ord det som brukar kallas instiftandet av världsliga och andliga frälset.

Det urkund som instiftade det världsliga frälset brukar kallas Alsnö stadga efter som det sattes upp vid ett möte på det kungliga residenset på Adelsö i Mälaren, Alsnö möte. Exakt när stadgan proklamerades är okänt och omstritt. Mötet bör ha ägt rum mellan 1279 och 1281 men stadgan utger sig för att vara utfärdad 1285.

I stadgan utvidgade och skärpte Magnus sin fars Birger jarls fridslagar. Bland annat förbjöds våldgästning av bönder. Enligt traditionen skall det vara detta förbud som gav Magnus tillnamnet "Ladulås", det vill säga att han satte lås för böndernas lador. Denna tolkning är dock inte oomstridd och en annan hypotes är att namnet är en försvenskning av Ladislaus som i sin tur är den latinska formen av det slaviska namnet Vladislav. Att Magnus burit det namnet är emellertid inte bevisat. En tredje hypotes är att namnet var ett öknamn som syftade på att Magnus satte lås på böndernas lador för att behålla spannmålet som pant för obetalda skulder.

Enligt stadgan förpliktades varje bonde att ta emot två resande till "gästning" och ge dem mat och hästfoder till gängse priser. Undantagna från "gästningsplikten" var gårdar som tillhörde män som genom "värdighet" eller "arbete" meriterat sig för kungens räkning. till denna kategori räknades biskopar men också riddare och "svenner av vapen", det vill säga väpnare.
Vidare gav stadgan vissa män frihet från "all kunglig rätt". De som befriades var kungens egna män, hans bror Bengts män, biskoparnas män och slutligen "alla som tjänar med stridshäst". Exakt vad som avsågs med uttrycket "all kunglig rätt" är inte klarlagt. Möjligtvis var det frihet från beskattning.

Alsnö stadga har betraktats som det formella instiftande av adelsklassen i Sverige. De som utförde vissa tjänster, särskilt krigstjänst, kom att erhålla vissa privilegier och blev därmed en privilegierad klass i den svenska samhället.


Kung Magnus gravmonument
i Riddarholmskyrkan

Kyrkans ställning

År 1281 utfärdade Magnus kyrkans stora privilegiebrev i samband med att hans drottning Helvig kröntes i Söderköping den 29 juli. I privilegiebrevet befriades kyrkan och alla dess dåvarande jordegendomar från skatt. Böter och avgifter från bönder som brukade kyrkojord skulle tillfalla biskoparna och inte kungen. Därmed var det "andliga frälset" reglerat. Privilegiebrevet cementerade det goda förhållande med kyrkan som Magnus inlett i samband med kröningen 1276. I gengäld stödde biskoparna Magnus i kampen om kronan med brodern Valdemar.

Rådet

Magnus formaliserade även rådet, "consiliarius", den tidens motsvarighet till regeringen. Rådet hade funnits tidigare men Magnus reglerade dess sammansättning i ett stadgeutkast 1282. Där slogs också fast att rådsherrar slulle nyrekryteras vid händelse av dödsfall och landet saknade en myndig kung. År 1285 lät Magnus upprätta sitt testamente. I detta gjorde han rådsledamötena som exekutorer.

Rådet bestod av biskopar, kanslern, drotsen och marsken samt ytterligare ett antal män ur det världsliga frälset.

Familj

Magnus gifte sig i Kalmar 11 november 1276 med Helvig av Holstein (död 1324/1326), dotter till greve Gerhard I av Holstein.


Paret fick följande barn:
Erik Magnusson (omkring 1277-1279)
Ingeborg Magnusdotter av Sverige (1277/1279-1319), gift med danske kungen Erik Menved (1274-1319)
Birger Magnusson av Sverige (1280/1281-1321), kung av Sverige
Erik Magnusson av Södermanland (omkring 1282-1318), hertig av Södermanland
Valdemar Magnusson (omkring 1285-1318), hertig av Finland
Rikissa Magnusdotter av Sverige (1285/1287-1348), abbedissa i St Klara kloster i Stockholm