Mats Kettilmundsson riksdrots* och rikshövitsman**, död 1326.
Mats, eller Mattias, Kettilmundsson hade en tid till sköldemärke två snedbjälkar, varför han oriktigt räknats till Lämasläkten (se Lämaätten), men förde sedermera tre rosor i sitt vapen.
Redan vid unga år fäste han uppmärksamheten vid sig. Det var i Torgils Knutssons krig mot ryssarna, 1299, vid Neva, der han, såsom krönikan berättar, »en unger halade (hjälte) rask och from», vid Landskrona trotsigt red fram mot ryska hären och utmanade vem som ville till envig (en utmaning, som ingen följde) och för övrigt så utmärkte sig, att krönikan gör honom till fejdens hjälte.

Ej långt därefter, 1302, befinnes den tappre krigaren vara en av den ridderlige hertig Eriks förtrognaste män; han var »hofvitsmannen för hertigarnas krigsöfningar och torneringar», om man får tro konung Birger Magnussons ord. Under den 1304 upplågande striden emellan Birger och hans bröder stod Mats Kettilmundsson de senare bi såväl i fält som vid fördrag. Han var den ende, som 1304 höll hertigarnas vapenära uppe, genom ett djärvt anfall på den kungliga härens förposter.

Han beseglade 1305 brödernas förlikning i Kolsäter. Han intog efter Håtunaleken, 1306, Stockholms slott för hertigarnas räkning, förde 1309 deras huvudbanér i striden mot den i Sverige inbrytande danske konungen Erik Menved och står 1310, 1313 och 1314 i permebreven såsom en av löftesmännen vid de förbindelser, som hertigarna nödgades avge till sina fiender.

Det var naturligt, att konung Birgers förgripelse mot hertigarna, det s. k. Nyköpings gästabud (Dec. 1317), skulle uppkalla Mats Kettilmundsson bland de främste i den folkresning, som avsåg att befria eller hämnas dem. I spetsen för västgötarna ryckte han mot Nyköping, som belägrades, och vid midsommartiden 1318 utsågs han på en herredag i Skara till hertiginnan Ingeborgs och rikets drots och hövitsman.

Vid Mikaelitiden samma år inbröt han i Skåne och slog den 26 okt. vid Mjölkalånga i grund Birgers bundsförvant Erik Menved, vilken den 11 november samma år med Mats Kettilmundsson och andra svenska underhandlare i Roskilde avslöt stillestånd. Nu kunde Mats Kettilmundsson med all kraft ansätta Birger. I avsikt att tillfångataga denne, som sökt sig en fristad på Gotland, begav Mats Kettilmundsson sig på våren 1319 med en flotta till nämnda ö; konungen var vid hans framkomst sin kos, men ön togs i besittning för Sveriges krona.
Med iver arbetade Mats Kettilmundsson sedermera på att skaffa Sveriges krona åt Eriks treårige son Magnus Eriksson, vilken efter sin morfars död i maj 1319 ärvt Norges rike.

Med gossen på sina armar trädde han den 8 juli samma år inför valmenigheten vid Mora stenar. Han vädjade till hennes känslor av beundran och medlidande för den så sorgligt omkomne fadern, och Magnus fick konunganamn. Icke långt därefter (före d. 25 Nov. 1319) synes Mats Kettilmundsson ha nedlagt drotsämbetet, men fortfor att intaga en betydande plats bland riketsråd och konungens förmyndare. (Enligt andra källor blev han nu Magnus Erikssons drots)

Han tyckes till en början ha slutit sig till änkehertiginnan Ingeborg, konungens moder, men deltog 1322 i däri mot henne riktade stormannaföreningen i Skara. De sista åren av sitt liv var han hövitsman i Finland, där han avled, antagligen i Åbo, i Maj 1326.
___________________________________________________________________________________________

* Drotsen eller riksdrotsen var kungens respektive rikets högste ämbetsman, så kallad riksämbetsman, i de nordiska länderna under medeltiden. När kungen var omyndig fungerade drotsen som kungens ställföreträdare och utövade kungens dömande och verkställande befogenheter. Drotsen var även högste chef för det svenska rättsväsendet.

Från Magnus Gabriel de la Gardies död 1686 tillsattes ingen drots förrän med Carl Axel Trolle Wachtmeister 1787. Wachtmeister var såsom drots även överpresident över rikets alla hovrätter, och således chef för hela rättsväsendet. I samband med 1809 års statsvälvning upphävdes titeln drots. Ledningen av rättsväsendet övergick till justitiestatsministern.

** Rikshövitsman var ett militärt ämbete i det senmedeltida Sverige, särskilt under den svenska frihetskampen mot de danska unionskungarna vid tiden för Kalmarunionen. Rikshövitsmannen var därvid överbefälhavare för den nationella svenska armén. Ämbetet stod nära riksföreståndarämbetet, men hade en tydligare militär profil.