Fredrik I
Regeringstid: 1720-1751
Levnadstid: 1676-1751
Fredrik I, Fredrik av Hessen född 17 april 1676, död 25 mars 1751, var kung av Sverige från 1720 och från 1730 regerande lantgreve av Hessen-Kassel i Tyskland. Fredrik var framgångsrik fältherre i det spanska tronföljdskriget på de allierades sida mot Frankrike. Han blev änkeman utan barn 1705, friade till Sveriges tronarvinge Ulrika Eleonora och gifte sig med henne. Hon blev drottning efter Karl XII:s död, men abdikerade till sin man 1720, som fann sig väl i rollen som konstitutionell monark under frihetstiden.
Arvprinsen Fredrik av Hessen
Fredrik I föddes i Kassel den 17 (n27) april 1676 som son till lantgreven Karl av Hessen-Kassel och Maria Amalia av Kurland. Han erhöll en för sin tid vårdad uppfostran, företog i ungdomsåren resor i Nederländerna, Schweiz, Italien, Danmark och Tyskland samt förestod 1699 regeringen under faderns besök i Italien. Den 31 maj 1700 gifte han sig med sitt syskonbarn, Lovisa Dorotea av Preussen, som avled redan 1705 efter ett barnlöst äktenskap. Kort efter det spanska tronföljdskrigets utbrott (1701) sändes Fredrik av sin far i spetsen för en hjälptrupp till Nederländerna och deltog som general med stor utmärkelse för personlig tapperhet på koalitionens sida, i den långa blodiga fejden, bland annat under Eugen av Savojen, ända till dess slut genom freden i Utrecht (1713).
Fredrik I sittande på sin tronstol
Redan 1710 hade Fredrik inlett underhandling om giftermål med den svenska prinsessan Ulrika Eleonora, och sedan både hon och hennes bror, Karl XII, lämnat sitt samtycke kom Fredrik i slutet av 1714 till Stockholm, där bröllopet firades den 24 mars 1715.
Fredrik var med på fälttåget mot Norge 1716 och erhöll därunder i träffningen vid Hølands prästgård ett farligt sår. Han utnämndes samma år till generalissimus över svenska krigsmakten och följde sin svåger även på dennes tåg mot Fredriksten 1718. Bland de historiker som anser att Karl XII lönnmördades vid Fredriksten pekas Fredrik ofta ut som den som låg bakom det dödande skottet mot svågern. För att understödja sin gemåls anspråk på tronföljden lät han efter Karl XII:s plötsliga död häkta Georg Heinrich von Görtz, hertig Karl Fredrik av Holstein-Gottorp främsta stöd. Han lät också upphäva belägringen av fästningen och förmå, genom ivriga bearbetningar, krigsbefälet att ge ett villkorligt bifall till Ulrika Eleonoras tronbestigning. Sedan ständerna genom ett formellt kungaval bekräftat Ulrika Eleonoras seger över sin systerson och medtävlare, den ovannämnde Karl Fredrik av Holstein-Gottorp, önskade hon upphöja sin gemål till medregent, men lyckades inte vid 1719 års riksdag förverkliga denna plan. Fredrik fick nöja sig med att ständerna tillerkände honom titeln "kunglig höghet".
Det visade sig emellertid snart att Fredrik genom drottningens obegränsade tillgivenhet och förtroende ägde stort inflytande på regeringen. Generalissimusvärdigheten, som förut varit en hederstitel, blev nu ett högsta befäl över rikets stridskrafter med avgörande inflytande på krigsväsendet och de militära befordringarna. Försvaret mot de ryska härjningarna leddes i högsta hand av honom. Han stödde också beslutet att avträda Bremen och Verden till Hannover och en del av Pommern till Preussen, för att få deras stöd (framför allt Englands) hjälp mot tsar Peter I. Även i övrigt spelade han en stor roll, och en konflikt mellan honom och kanslipresidenten Gustav Cronhielm var anledningen till den senares snöpliga avsked. Erfarenheten av arvprinsens stora faktiska inflytande och av drottningens självrådighet gjorde, att ständerna redan följande år gick in på Ulrika Eleonoras plan att upphöja Fredrik på tronen. Villkoret var att drottningen själv nedlade regeringen; dock skulle hon, i fall hon överlevde sin gemål, återinträda i sina rättigheter. Arvsrätten till kronan förblev fortfarande bunden vid hennes manliga avkomlingar. Den 24 mars 1720 valdes Fredrik I till Sveriges kung och kröntes i Stockholm den 3 maj samma år. Upphöjelsen åtföljdes av ytterligare inskränkningar i kungamakten.
Fredrik I som kung
Fredrik I var vid sin tronbestigning inte utan anseende och åtnjöt en viss popularitet. Han var en glad, välvillig och frikostig herre med ett ståtligt yttre, ett hurtigt, friskt och omedelbart väsen och ett angenämt umgängessätt. Han hade ett gott omdöme, tämligen god bildning och rik på erfarenhet. Hans fördomsfrihet, öppenhet och tillgänglighet förvärvade honom lätt vänner och anhängare. Dessutom kunde han utveckla energi, när omständigheterna så krävde. Det hade han visat vid flera tillfällen under sin krigarbana.
Redan efter några år hade emellertid Fredrik I förspillt det personliga anseende han ägt vid trontillträdet. Delvis berodde det på det bedrövliga resultatet av freden i Nystad 1721. Bitterheten blandades med misstankar att Fredrik I vid underhandlingen med tsaren snarare såg till sina egna än Sveriges intressen, när han i freden avträdde Livland, Estland, Ingermanland och en del av Karelen till ryssarna. August Strindberg kallade honom "Sveriges sämsta regent, som icke kunde tala svenska, och egentligen var tysk lantgreve."
Hans nöjeslystnad och hans tydliga bemödanden att i strid mot den nygrundade författningen utvidga sin makt väckte ytterligare klander och bidrog till att förstärka den farliga opposition, som kom till utbrott vid riksdagen 1723. Ett förslag från bondeståndet om kungamaktens stärkande inte bara genast kvävdes, utan föranledde en sträng räfst med anstiftarna. Kungen själv skyndade att anhålla om ständernas förlåtelse och betyga sin trohet mot författningen. Det holsteinska partiet som stöddes av Ryssland började bli ett hot, och under de närmast följande åren satt Fredrik I osäkert på sin tron. Slutligen lyckades kanslipresidenten Arvid Horn att med stöd av gynnsamma yttre konjunkturer vid riksdagen 1726-27 krossa det holsteinsk-ryska inflytandet i riket.
Från 1723 var det emellertid slut på den självständiga roll Fredrik I spelat i Sveriges politik, och fastän han förblev landets kung i ytterligare nära tre årtionden, hade hans person i det följande en ringa betydelse. I stället för att utvecklas i monarkisk riktning växte författningen hastigt nog ut till en fullständig parlamentarism eller ett fullständigt riksdagsvälde, och i det sjudande politiska liv som med 1730-talet bröt igenom blev kungadömet mer och mer en skugga eller en etikett, som nödtorftigt täckte författningens i grunden republikanska karaktär. Fredrik I:s verkliga makt var reducerad väsentligen till utnämnandet av ämbetsmän inom vissa gränser och till ett visst inflytande på utrikespolitiken, varjämte partiernas jämvikt stundom kunde göra hans allians värdefull. Den rika ekonomiska och andliga odling, som trädde fram under 1720-30-talen, och som gav tidevarvet dess bästa innehåll, hade Fredrik I mycket liten del i. Han förblev alltid en främling för Sveriges folk och lärde sig aldrig tala dess språk. Fredrik I:s personliga utveckling under den senare delen av hans levnad blev inte gynnsam. Hans medfödda bekvämlighet och njutningslystnad övergick mer och mer till verklig själslättja, moralisk slöhet och karaktärens försimpling. Hans tid utfylldes väsentligen av jakt, dryckeslag och umgänge med gunstlingar och mätresser.
Från 1730 ingick Fredrik I en mer stadigvarande kärleksförbindelse med hovfröken Hedvig Taube, riksrådet Edvard Didrik Taubes dotter, slutligen upphöjd till romersk riksgrevinna von Hessenstein. Denna förbindelse, i vilken två söner och två döttrar föddes, antog mer och mer, särskilt efter Ulrika Eleonoras död (1741), karaktären av ett morganatiskt äktenskap. "Äktenskapet" bekräftades aldrig av någon vigsel och löstes först genom grevinnan Hessensteins död 1744. Förbindelsen väckte stor skandal såsom det första exemplet i Sveriges kungaborg av en "maîtresse en titre" och ägde från början till slut en viss politisk vikt.
Kung Fredriks söner Fredrik Vilhelm och Karl Edvard von Hessenstein
Genom att understödja kungens gryende böjelse för denna älskarinna lyckades Carl Gyllenborg med flera fiender till Arvid Horn att innästla sig i hans ynnest och lägga första grunden till ett oppositionsparti, som vid 1734 års riksdag växte ut till det stora hattpartiet. Partiet kunde i avgörande ögonblick binda kungens handlingsfrihet, genom att i det följande ömsom gynna den kungliga kärleksförbindelsen, ömsom hota med ständernas ingrepp och offentlig skandal. Sålunda avstod Fredrik I 1739 från sitt motstånd mot hattpartiet för att bereda riksrådet Taube ett mildare öde än de övriga medlemmarna av Horns rådkammare. Vidare förmåddes kungen 1741 att rösta för kriget mot Ryssland på det att han fick utnämna sina båda söner till svenska grevar (se von Hessenstein). År 1745 fick Fredrik I en ny älskarinna i fröken Catarina Ebba Horn, översten friherre Krister Horns dotter, ävenledes upphöjd till riksgrevinna, vilken dock aldrig erhöll samma inflytande över honom, och inte heller någon politisk vikt.
Till den nye tronföljaren Adolf Fredrik och hans gemål stod Fredrik I i gott fastän föga intimt förhållande; han bemötte dem med utmärkt godhet och uppmärksamhet, men lyckades aldrig vinna deras tillgivenhet, väl närmast på grund av sitt sedeslösa levnadssätt. År 1748 drabbades Fredrik I några gånger av slaganfall, och från den tiden fick en namnstämpel, av vilken han förut mera undantagsvis betjänat sig, ersätta hans plats i regeringen. Han avled den 25 mars 1751 i Stockholm.
Sedan 1730 var Fredrik I även regerande lantgreve av Hessen-Kassel. Han företog 1731 en resa till detta land. Dess styrelse överlämnade han nästan helt och hållet åt sin bror Vilhelm, som sedan också kom att efterträda honom där.
Om Fredrik I kan vidare tilläggas att han införde förbud mot dueller samt instiftade det officiella ordensväsendet avsett främst för svenska, men även för utländska medborgare. Då tillkom Serafimer-, Svärds- och Nordstjärneorden.
Fredriks sarkofag i Riddarholmskyrkan
Fredrik var son till lantgreven Karl av Hessen-Kassel och Maria Amalia av Kurland. Gift 31 maj 1700 med Lovisa Dorotea av Preussen (1680-23 december 1705) och den 24 mars 1715 med prinsessan Ulrika Eleonora, dotter till Karl XI och Ulrika Eleonora av Danmark samt syster till Karl XII. Båda äktenskapen var barnlösa.
Barn med älskarinnan Hedvig Taube (1714-1744):
- Anonyma, senare döpt Fredrika Vilhelmina (1730-1734), kallad Mamsell Ehrlich
- Fredrik Vilhelm von Hessenstein (1735-1808)
- Karl Edvard von Hessenstein (1737-1769)
- Hedvig Amalia von Hessenstein (1743-1752)
