Gustav III (skrev sig Gustaf), född 24 januari 1746, död 29 mars 1792, var Sveriges konung 1771-1792. Han var son till Adolf Fredrik och Lovisa Ulrika av Preussen, bror till Karl XIII och kusin med Katarina II av Ryssland. Av experter har Gustav III ansetts vara en av de mest begåvade, aktiva och kontroversiella kungarna i den svenska historien och han har skildrats på mycket varierande sätt efter olika historikers synvinklar.

Giftermål
År 1766 med Sofia Magdalena av Danmark (1746-1813)

Barn

Gustav IV Adolf´(1778-1837) (f. Gustaf Adolph), svensk kung 1792-1809

Karl Gustav, (1782-1783) hertig av Småland

Kronprinstiden
Gustav III, Adolf Fredriks och Lovisa Ulrikas äldste son, föddes i Stockholm den 24 januari 1746. Genom sin närmaste omgivning – i första hand modern men även guvernörer, uppvaktning och lärare – gjordes han tidigt bekant med den franska upplysningsåskådningen. Gustavs utveckling påverkades ofördelaktigt av söndringen mellan hans föräldrar och lärare samt riksdagens inblandning i hans uppfostran. Med den nya omgivning som ständerna 1756 gav honom (Carl Fredrik Scheffer blev hans guvernör), uttryckte kungaparet öppet, även i sonens närvaro, sitt missnöje, och den unge fursten hörde skarpa ord om rikets maktägande ständer.

Gustav såg sig tvungen att enligt ständernas krav gifta sig med Sofia Magdalena av Danmark (1766) men kom därigenom i ett spänt förhållande till sin mor, som fattat motvilja mot den danska prinsessan. Redan som kronprins deltog han, inte utan avund från moderns sida, i hovpartiets ledning och framträdde mer och mer som de konstitutionellt och nationellt sinnade svenskarnas hopp. Han tog livligt del i de förhandlingar mellan de förenade hov- och hattpartierna och franske ambassadören som föregick 1769 års riksdag och bidrog i väsentlig mån till att förmå Adolf Fredrik att avsäga sig kronan i december 1768 för att framtvinga en urtima riksdags sammankallande och förbättring av statsskicket.


Gustav III:s kröning i Storkyrkan

Gustav III bestiger tronen
Vid sin faders död (12 februari 1771) befann sig Gustav i Paris och utverkade där åt sig franska regeringens löfte om bistånd vid den förestående riksdagen. Den gamle Ludvig XV gav honom dock rådet att i första hand försöka försona partierna och förmå dem till att arbeta gemensamt för rikets räddning under kungamaktens ledning. Under sådana förebud firades äntligen den 29 maj 1772 Gustav III:s kröning.

I Jacob Magnus Sprengtporten och Johan Christopher Toll fann han skickliga och nitiska medhjälpare, som åtog sig att uppmana Finland och Skåne till uppror mot regeringen. Då emellertid det skånska upproret utbröt i förtid och mösspartiet fick kännedom om detta, vågade Gustav inte som avtalat invänta Sprengtportens återkomst från Finland, utan genomförde på egen hand statsvälvningen i huvudstaden. Med garnisonens bistånd arresterades rikets råd och de förnämsta riksdagsmännen av mösspartiet den 19 augusti 1772, och två dagar därefter fick ständerna bekräfta en av kungen utarbetad ny regeringsform, 1772 års regeringsform, varefter de flesta av de fängslade frigavs.

Genom den nya, till sitt innehåll obestämda och svävande regeringsformen lades maktens tyngdpunkt i händerna på kungen, som fick tämligen stort utrymme för sin personliga verksamhet, men till en början återställdes dock jämvikten mellan statsmakterna. Det sätt som Gustav under de första åren använde denna nyförvärvade makt gav honom i rikt mått folkets kärlek. Omgiven av män, såsom bröderna Carl Fredrik och Ulrik Scheffer, Johan Liljencrants, Carl Sparre, Henrik af Trolle m.fl., vidtog han mängd förbättringar på nästan alla samhällslivets områden: tortyrens avskaffande (1772), tryckfrihetens stadgande, förbättring av allmänna hälsovården, rensning från missbruk i förvaltningen och i samband med detta nya förbättrade lönestater för rikets ämbetsmän, spannmålshandelns frigivning (1775 och 1780), inrättande av en diskont (1773), armén och flottan satta i förbättrat skick, initiativ till mildrad strafflag samt framför allt den med stor skicklighet utförda myntrealisationen (1777). 1777 blev han den första statschefen i världen att erkänna USA som ny stat.

Även efter riksdagen fortsatte reformarbetet. Inte desto mindre började nu den inre friden att rubbas. Redan vid riksdagen 1778 framträdde början till en ny opposition, som kritiserade flera av kungens åtgärder och framför allt riktade sig mot hans växande benägenhet för envälde. Gustav III var emot dödsstraff och utfärdade 1778 en lag som stadgade att samtliga dödsstraff skulle underställas konungen. Sedan underlät han helt att utdöma några dödsstraff. Detta tolkades av hans kritiker som en otillbörlig mildhet i sedlighetsmål, eftersom sodomi var ett av de brott som renderade dödsstraff. Det fanns de som menade att detta hängde samman med hans egna inblandning i vad som på den tiden kallades sodomi och tribadism, kungen antogs ha sexuellt umgänge med män. Inget tillförlitligt belägg finns emellertid i sakliga historiska källor för ett sådant antagande.


Gustav III grundade städerna Tammerfors 1779 och Östersund 1786.

De nödår som inträdde med den sällsynt långvariga missväxt som började 1780 bidrog till att fördystra stämningen. Kungens intresse för det inre reformarbetet blev allt mindre och riktades i stället mot nya uppgifter utåt. Så länge den försiktige Ulrik Scheffer ledde utrikespolitiken hölls dock Gustavs tendenser tillbaka. Efter Scheffers avgång 1783 blev Gustav i egentligaste mening sin egen utrikesminister. De äldre rådgivarna trädde efter hand alla tillbaka för nya män, bland vilka under de närmaste åren Toll och senare Gustaf Mauritz Armfelt och Evert Taube framstår som inflytelserikast. Gustavs första erövringsplan var riktad mot Norge, som han hoppades kunna erövra från Danmark genom ett plötsligt anfall. Vid ett personligt möte med sin kusin kejsarinnan Katarina II av Ryssland i Fredrikshamn 1783 sökte han vinna hennes samtycke härtill. Vid Katarinas bestämda vägran att överge Danmark strandade hela planen, och Gustav begav sig i stället utomlands på en långvarig resa, under vilken han besökte företrädesvis Italien och Frankrike (1783-1784).

Från denna tid såg han i Ryssland sin främste fiende och spejade endast efter ett gynnsamt tillfälle att angripa landet. Gustavs krigspolitik gav ökad fart åt oppositionen, som även trängt in bland de ofrälse stånden. Slöseriet och lättsinnet vid hovet, den begynnande skuldsättningen utan ständernas bifall, det avstannande reformarbetet, växande godtycke vid befordringar och ökningen av andra missbruk i förvaltningen (pastoratshandeln) med mera, gjorde oppositionen allt kraftigare. I spetsen för denna stod den gamle partichefen greve Axel von Fersen d.ä., och vid 1786 års riksdag gavs missnöjet luft genom avslag på nästan alla Gustavs propositioner. I stället för att försöka kompromissa med oppositionen valde Gustav att ännu ivrigare söka sin räddning ur alla svårigheter genom ett lyckosamt krig. Förbindelsen mellan den fanatiska delen av adelsoppositionen och ryske ministern och begynnande separatistiska stämplingar i Finland, ledda av Göran Magnus Sprengtporten, som i slutet av 1786 övergick i rysk tjänst, ökade faran i Gustavs läge. Sverige syntes nästan återkastat i frihetstidens elände. Gustav hälsade därför underrättelsen om ett rysk-turkiskt krigs utbrott på hösten 1787 med glädje. Han var från början besluten att begagna tillfället, och våren 1788 började i djupaste hemlighet en upprustning.


Slaget vid Svensksund

Ryska kriget 1788-1790
Utan säkra förbindelser med andra länder och utan trygghet från Danmark, som han förgäves sökt vinna för sig genom ett personligt besök i Köpenhamn på senhösten 1787, lät Gustav i slutet av juni 1788 sina trupper gå över ryska gränsen utan föregående krigsförklaring, under förevändning av ett obetydligt gränstumult arrangerat av honom själv. Gustavs plan att genom överrumpling bemäktiga sig Sankt Petersburg gick emellertid om intet, då hertig Karl i slaget vid Hogland i juli inte lyckades krossa den ryska flottan, och hans försök att erövra gränsfästningen Fredrikshamn misslyckades, bland annat till följd av det myteri, Anjalaförbundet, som i augusti utbröt inom officerskåren. Danmarks anfall på Sverige - det så kallade Teaterkriget - vid denna tid syntes råga måttet av olyckan, men gav Gustav tillfälle att med heder lämna Finland och att vädja till det svenska folkets patriotism. Det finska officersupproret, som inte fick tillräckligt stöd från Ryssland, föll samman av sig självt inför den allmänna domen; på hösten kunde Gustav arrestera dess främsta män och i december utfärda kallelse till rikets ständer att sammankomma i Stockholm följande år. Då adeln här fortsatte sin kamp mot kungen och sökte förhindra att ständerna hjälpte honom i hans finansiella trångmål lät Gustav plötsligen, i februari 1789, arrestera riddarhusets främsta män (Axel von Fersen d.ä., Charles De Geer, Clas Frietzcky m.fl.) och genomdrev med de ofrälse ståndens hjälp trots adelns protester en ny grundlag, Förenings- och säkerhetsakten, som utvidgade kungens makt, nästan till envälde.

Kriget, som vilat under vintermånaderna, uppflammade därefter på nytt och fortgick under omväxlande segrar och nederlag under de följande två åren. Gustav hade själv inga fältherreegenskaper, men tog livlig personlig del i krigshändelserna och hemförde själv några mindre segrar till lands: slaget vid Uttismalm i juni 1789 och slaget vid Valkeala i april 1790, samt till sjöss över en rysk skärgårdseskader i slaget vid Fredrikshamn i maj 1790. Den 9 juli så händer Slaget vid Svensksund som är Sveriges största marina seger någonsin. Freden i Värälä den 14 augusti 1790 förverkligade inte Gustavs erövringsdrömmar.


Gustaf III:s dödsmask

Mordet på Gustav III
Inom kort fick Gustav nya krigsplaner. Personlig vänskap med den franska kungafamiljen, fruktan för de revolutionära idéerna och begäret att spela en lysande roll i Europa väckte tanken hos honom att bilda en koalition av Europas furstar för att hejda eller kväva revolutionen i Frankrike. För att uppnå detta mål drog han sig inte för att sluta förbund med sin gamla fiende Katarina, men detta kom sig även av behovet av subsidier och i hopp om ökad trygghet från rysk sida. Hans plan ledde dock inte till något resultat, eftersom den inte fick tillräcklig uppmärksamhet hos de stora makterna, och på egen hand kunde Gustav ingenting uträtta.

Under vintern 1791-92 bildades en sammansvärjning inom adeln, vars syfte var att mörda kungen och reformera regeringssättet. I spetsen för mordplanen stod Jacob Johan Anckarström, Adolph Ribbing och Claes Fredrik Horn, för de konstitutionella reformplanerna bröderna Jacob och Johan von Engeström, Carl Pontus Lilliehorn, T. J. Bielke och Carl Fredrik Pechlin. Intrigen i sin helhet leddes tydligen av den sistnämnde. Även häradshövdingen Anders Nordell ansågs av samtiden ha legat bakom attentatsplanerna, då han ofta hade kritiserat Gustav III och kände Anckarström väl i egenskap av hans juridiska rådgivare. Nordell blev förhörd av polisen men friades i brist på bevis, men blev fråntagen sitt domarämbete.

Attentatet mot konungen skedde under en maskeradbal på operan i Stockholm den 16 mars 1792. Konungen hade samma kväll, under middagen, fått ett varningsbrev från Carl Pontus Lilliehorn, Gustaf läste igenom brevet, stoppade det på sig, men beslöt att ändå gå ner till balen.^[6] Då kungen gick genom salongen med sin gode vän Hans Henric von Essen omringades de av fem svartklädda män, en av dem sa; "Bonjour, beau masque!" (vilket betyder "God afton, vackra mask" på franska). Då drar Anckaström fram sin ena pistol och avlossar den på nära håll. Skott träffar kungen i ryggslutet.

Konungen vacklar till, och stödjer sig på von Essen, samtidigt som han utbrister på franska; "Ah! Je suis blessé, tirez-moi d'ici et arrêtez-le" ("Aj! Jag är sårad, ta mig härifrån och fånga honom!"). Samtidigt börjar de sammansvurna ropa "Elden är lös!", detta för att skapa panik för att kunna fly. Baron von Essen hade dock redan beordrat att dörrarna skulle stängas, vilket leder till att Anckarström och de andra kan fångas redan efter några dagar. Kungen förs till Stockholms Slott, där han avlider i sviterna av blodförgiftning och lunginflammation den 29 mars 1792. Hans sista ord blev; Jag är så sömnig, och jag vill försöka vila mig litet grann.

Han ligger begraven i Riddarholmskyrkan i Stockholm.


Sofia Magdalena av Danmark

Gustav III:s person och familjeförhållanden
Gustavs familjeförhållanden var olyckliga: med rätta kunde han säga, att det "blivit honom förbehållet att känna sorger, för vilka den ringaste av hans undersåtar var fritagen". År 1766 hade han ingått ett konvenansäktenskap med prinsessan Sofia Magdalena av Danmark (1746-1813), men han fick aldrig någon nära kontakt med henne.

I juli-september 1768 hade Gustav sitt livs enda kärleksaffär, med Charlotte du Riez (född De Geer), men förhållandet tog slut då Gustav insåg att hon var otrogen mot honom. Brevväxlingen mellan de båda finns bevarad i Uppsala universitetsbibliotek. (Förhållandets karaktär har dock av vissa historiker senare ifrågasatts.)

Länge behandlade han sin gemål med stor kallsinnighet, men 1775 åstadkom förste hovstallmästaren Adolf Fredrik Munck ett närmande mellan makarna, och 1778 föddes en tronföljare. Det spända förhållande som alltsedan 1766 (med ett kort uppehåll 1772) rådde mellan kungen och hans mor förvärrades vid denna tid, då hon gav fart åt ett då gängse rykte att Munck var far till det barn, Gustav IV Adolf, som drottningen skulle föda. 1782 fick kungaparet ytterligare en son, vilken emellertid avled året därpå.


Drottningholms slottsteater upplevde sin storhetstid under Gustav III

Kulturpersonligheten Gustav III
För vitterhet och konst var Gustavs regering en gynnsam tid, och det uppsving som innan detta börjat under frihetstiden befordrades ivrigt av Gustav. Uppfostrad i den franska smakriktningen och i allmänhet hyllande dess lagar, sökte han dock uppamma en, åtminstone till innehållet, nationell litteratur och konst. Till den bildande konsten hade han förvärvat sig kärlek inte endast på rent teoretisk väg, utan även som utövande dilettant i tecknings- och etsningskonsten.

Som ett drag mot befolkningens överdådiga tävlan i klädlyx uppfann kungen 1778 den Nationella dräkten.

För ett Äreminne öfver Riks Rådet och Fält Marskalken Lennart Torstenson, den av Gustav instiftade Svenska akademiens första tävlingsämne, vann Gustav 1786 denna akademis stora pris. Genom sina riksdagstal och andra anföranden visade Gustav sig vara en av Sveriges yppersta politiska talare. Konung Gustaf III:s skrifter i politiska och vittra ämnen; tillika med dess brefvexling utgavs 1806-12 av Johan Gabriel Oxenstierna (i två upplagor, en fransk och en fransk-svensk). Om hans efterlämnade historiska skrifter, se Gustavianska papperen. Mer än genom eget författarskap eller egen konstutövning verkade Gustav för den svenska vitterheten och konsten genom den uppmuntran och det ekonomiska understöd som han skänkte deras idkare, samt genom stiftandet eller återupprättandet av institutioner till deras befordran, såsom Musikaliska akademien (1771), Målar- och bildhuggarakademien (1773), Svenska teatern (1773; Kungliga stora teatern invigdes 1782), Kungliga Baletten (1773), Svenska akademien (1786) samt Vitterhets- historie- och antikvitetsakademien (1786).

Han inte bara beskyddade de svenska konstnärerna, utan inkallade även framstående utlänningar, bland annat Louis Jean Desprez, Louis Masreliez, Johann Gottlieb Naumann, och förvärvade genom inköp (i synnerhet under sin italienska resa, 1783-84) en mängd antika skulpturarbeten av stort konstvärde för statens räkning, vilka idag ingår i Gustav III:s antikmuseum som återinvigdes 1958. En staty över Gustav III, modellerad av Johan Tobias Sergel, restes i Stockholm 1808.

Gustav III är idag en av Sveriges mest välkända kungar och många dokumentärer har gjorts om honom på tv under årens gång. Journalisten Herman Lindqvist har porträtterat honom både på film och i böcker.


Gustav III:s Namnteckning