Bernadotteska ätten
Regeringstid: 1859-1872 (regent 1857-1859)
Levnadstid: 1826-1872

Karl XV, Karl Ludvig Eugen, född 3 maj 1826, död 18 september 1872, kung av Sverige och Norge från 1859 med norska regentnamnet Karl IV, hertig av Skåne. Son till Oscar I och Josefina av Leuchtenberg. Gift 19 juni 1850 med Lovisa av Nederländerna.

Uppväxt och utbildning
Karl utbildades bland annat av professorerna Christopher Jacob Boström och F. F. Carlson och studerade 1843 och 1845 vid Uppsala universitet samt våren 1844 i Oslo. Agrén vid konstakademien och genremålaren Lundqvist var prinsens bildlärare, och kapten Johan Christian Berger undervisade honom i akvarellmålning. Kronprinsen visade sig ha känsla för konst och litteratur med särskilt intresse för fosterländska verk som till exempel Pehr Henrik Lings "Asarne".

Midsommaraftonen 1841 erhöll han sin första officersfullmakt av farfadern, kung Karl XIV Johan. Efter faderns trontillträde 1844 valdes han samma år till kansler universiteten i Lund och Uppsala och 1853 även till kansler för Akademien för de fria konsterna. 11 februari 1846 blev han förste hedersledamot av Kungliga Vetenskapsakademien. Inom svenska armén hade han underordnade befälstitlar vid Svea livgarde, Svea artilleriregemente och Kronprinsens husarregemente, men blev så småningom överste vid båda förbanden. 1849 blev han generalmajor och generalfälttygmästare, 1853 generallöjtnant. Liknande befordringar kom honom samtidigt till del även inom norska armén. Under en utländsk resa 1849 besökte han även hovet i Haag, och den 19 juni 1850 gifte han sig med prinsessan Lovisa av Nederländerna. Bröllopet firades i Stockholm.

Karl utnämndes 7 februari 1856 till vicekung av Norge. Under sina besök i Norge vistades han mycket i naturen där han ritade skisser som han senare utformade till tavlor. Han intesserade sig för politik och skrev en prosasaga, Fosterbröderne, som trycktes 1848. Den och en annan bok, Heidi, Gylfes dotter (1855) utgavs bara för vänner. 1852 tävlade han utan framgång hos Svenska akademien om dess pris i skaldekonsten.

Under sent 1850-tal gjorde de goda relationerna mellan de skandinaviska länderna att kronprins Karl och Danmarks kung, Fredrik VII, som känt varandra sedan 1846, efter ett besök í Köpenhamn blev nära vänner. Detta påvekade också den skandinaviska politiken positivt. Kung Oscar inledde senare en skandinavisk pakt med syfte att förstärka samarbetet mellan länderna samt att ta gemensam ståndpunkt i olika frågor. 8 juli 1859 avled kung Oscar och kronprins Karl blev kung Karl XV.

Eftersom det i ett halvår, efter att Oskar I förgäves sökt bot för sin sjuklighet under sommaren 1857, hade varit tveksamt om lagrådet med 10 svenska och 10 norska statsråd kunde nå upp till sina mål, bestämde riksdag och storting efter proposition av kungen i september 1857, att kronprins Karl XV fick föra riksstyrelsen över Sverige och Norge i syfte att förebygga en årslång interimsregering. Förslaget var tvetydigt enligt konstitutionsordförande Louis de Geer, som ansåg att det möjligen kunde strida mot regeringsformens ordalydelse. Alla stånden så väl som norska stortinget godkände propositionen.


Karl XV i mitten av 1860-talet

Karl XV som kung
Karl regerade Sverige och Norge från 25 september 1857 till sin död 18 september 1872. Han kröntes i Sverige 3 maj och i Norge 5 augusti 1860. De dåliga relationerna mellan Sverige och Norge kom att påverka hela hans regeringstid.

Han lyckades inte med den skandinaviska politiken så som han hade hoppats. Vid ett möte med Fredrik VII på Skodsborg i juli 1863 lovade Karl den danske konseljpresidenten Carl Christian Hall ett alliansskydd till Schleswig. Innan man skulle påbörja formella förhandlingar med hjälp av den svenske envoyén i Köpenhamn, Henning Hamilton, som mellanhand, underställdes alliansfrågan Karls ansvariga rådgivare (vid en konferens på Ulriksdal 8 september 1863) som ställde sig negativa till förslaget. Karl XV fick där istället acceptera ett återtåg, eftersom det av inrikespolitiska skäl visat sig omöjligt att ersätta den De-Geer-Gripenstedtska ministären med en för kungens skandinaviska krigspolitik mer positiv rådkammare.

Hans missnöje över denna försiktighetspolitik gav han uttryck i dikten Till Sverige (1864). Redan 1860 hade Karl skrivit en broschyr om svenska beväringsorganisationen. 1865 skrev han Några tankar angående svenska arméns organisation, framlagde för fosterlandsvänner. Här utgår han från Danmark då han skriver:

Denna stat har inte blivit understödd av dem, vilkas bistånd den haft skäl att vänta.

I samma broschyr påpekar han emellertid också felaktigheter i den danska härordningen. Karl XV ansåg att Sverige för sin del inte skulle ha en stor och dåligt övad krigsorganisation utan en liten, men väl övad, och föreslog därtill att den skulle förstärkas med en fjärdedel så många soldater som nu. Detta skulle ske genom lottning. Kung Karl fick inget gehör för sin plan och tog inte heller till sig av andras idéer. Kungen följde krigen i Europa 1866 och 1870 (Tyska enhetskriget och fransk-tyska kriget). Efter det förra utgav han under titel Ett ord i sinom tid general Changarniers anmärkningar om den franska arméns fel och drog paralleller till den svenska armén i vilken han tyckte sig finna liknande problem.

Karl XV försökte alltså skapa en internationell och utåt kraftfull nordisk maktställning utan att lyckas. Däremot stärktes och ändrades radikalt de svenska interna politiska förhållandena genom representationsreformen 1866. 1860 föreslog de så kallade "folkvalda stånden" hos kungen att han skulle ta sig an reformen, och i januari 1863 framlade De Geer-Gripenstedts regering ett representationsförslag, som bröt med ståndsriksdagens utformning. Förslaget diskuterades i nästan tre år innan riksdagen den 22 juni 1866 beslutade om representationsreformens genomförande.

1862 hade nya kommunallagar utformats, vilka tillsammans med den föreslagna lagen om kyrkomöten gav både grund och skäl för den nya riksdagsordningen, till vilken även hörde årliga riksdagar. Under Karl XV regeringstid infördes även kommunal rösträtt för kvinnor och religionsfriheten ökades på religionens juridiskens och politikens fält. Även lagarna ändrades med bland annat ny strafflag och sjölag. Karl XV är också den kung som invigt flest järnvägar i Sverige, eftersom landet under hans regeringstid gjorde stora satsningar på infrastruktur och industrialisering.

Då Karl XV dog saknade han en son i livet varför han efterträddes som svensk kung av sin bror Oscar, sedermera Oscar II.

Karl XV grundade 1863 Konungens jaktklubb.

På uppdrag av Karl XV slöt Dirk de Graeff van Polsbroek den 11 november 1868 ett "Vänskaps-, handels- och sjöfartstraktat" mellan Sverige-Norge och Japan (se Fördraget i Yokohama). Fördraget öppnade Hakodate, Yokohama, Nagasaki, Kobe och Osaka för handel för svenska och norska handelsmän (artikel 3). Fördraget gav också Sverige-Norge möjlighet att skicka konsuler till de nyöppnade hamnarna, där fick rätt att utöva domsrätt över svenskar och norrmän (konsularjurisdiktion).


Karl XV som prins och hans bror Prins Gustaf
på föreläsning av professor Johan Christopher Lindblad i Theatrum Œconomicum, Uppsala 1846


Karl XV omkring 1865

Karl XV som person
Karl XV visade redan i unga år en viss brist på tålamod med hovlivet och dess regelverk, något som fortsatte att prägla honom. Han ansågs dessutom skrytsam, slösaktig och var en stor kvinnotjusare.

En studie i Karl XV:s temperament lämnas av hovmannen Fritz von Dardel, då kungen hade för ovana att ständigt försöka hjälpa till vid bränder i Stockholm:

""H M (Hans Majestät) är vid dessa tillfällen ej till sin fördel. Han blir het, ger order och kontraorder samt slutar ofta med att göra polistjänst genom att från brandstället bortköra onyttiga åskådare. Det händer honom icke sällan härvid att han ryter åt sina undersatar, ja till och med utdelar knuffar. Jag är verkligen förvånad öfver att H M icke någon gång träffar en fyllbult, som betalar honom igen med samma mynt. Jag tog mig på hemvägen friheten att säga H M huru litet detta uppträdande stämde öfverens med hans kungl. värdighet. Slutligen fick jag honom att medgiva att han haft orätt, men jag är öfvertygad om att nästa gång H M befinner sig vid en eldsvåda, börjar han om på samma sätt".

I början av 1871 insjuknade han allvarligt och hans tillstånd förvärrades efter drottning Lovisas död, den 30 mars 1871. Efter en badresa till Aachen, i augusti 1872, återkom kungen ännu svagare till hemlandet och hann inte hem till Ulriksdal. Han avled i Malmö av tarmtuberkulos 18 september 1872.

Karl XV dikter utgavs 1863 (En samling dikter af C.) och 1865 (Smärre dikter af C.) i upplagor för allmänheten och många har blivit översatta till franska, engelska, ungerska, italienska, nederländska, tyska, danska och norska. Flera av dem tonsattes. Av Karl XV:s militära skrifter har flera översatts till bland annat norska, franska och tyska.

Karl XV uppmuntrade framför allt nationella riktningar i svensk och norsk konst och köpte själv mycket konst. Kungen handleddes själv i måleri av Johan Christoffer Boklund, Edvard Bergh, Alfred Wahlberg med flera och utförde många landskap med svenska och norska motiv. Han deltog i konstakademiens utställningar 1856-70.

Kungens målningar har visats på Nationalmuseum (Motiv från Värmdö, 1865, Landskap från Gudbrandsdalen, 1866), i riksdagshuset (Landskap från Hardanger, 1872), i konstakademien (Utsikt af Uppsala), i Göteborgs museum (Norskt landskap, 1871), på Ulriksdal och övriga kungliga slott samt i norska nationalgalleriet. Hans konstsamling omfattade ca 500 målningar, varibland mer än 400 av svenska konstnärer. Större delen av sina samlingar av konst och konstslöjd testamenterade han till svenska staten. Nationalmuseets skandinaviska konstavdelning och dess konstindustriella avdelningar utökades kraftigt med hjälp av denna donation.

Karls (av Ch. Friberg modellerade) staty avtäcktes på Lejonslätten på Djurgården i Stockholm 3 maj 1909.

Barn

1. Louise, född 31 oktober 1851, död 20 mars 1926, g.m. Fredrik VIII av Danmark
2. Karl Oskar Vilhelm Fredrik, född 14 december 1852, död 13 mars 1854, hertig av Södermanland

Bernadotteska ätten
Regeringstid: 1844-1859
Levnadstid: 1799-1859

Oscar I, född den 4 juli 1799 i Paris, död den 8 juli 1859 i Stockholm, var kung av Sverige och Norge från 1844 till 1859. Den 22 maj 1823 gifte han sig med Josefina av Leuchtenberg. Oscar I:s fullständiga namn var Joseph François Oscar, vilket i svensk tappning blev Josef Frans Oscar.

Uppväxttiden
Oscar I föddes den 4 juli 1799 i Paris på 291 Rue Cisalpine, senare 32 Rue de Monceau, där det sedan 4 juli 1911 finns en minnestavla uppsatt av Société archéologique. Oscar var son till dåvarande krigsministern i Frankrike, generalen Jean Baptiste Jules Bernadotte (sedermera kung Karl XIV Johan) och Eugénie Bernhardine Desirée Clary. Han fick namnet Joseph efter sin fadder Joseph Bonaparte, som var gift med moderns äldre syster Julie, men fick även namnen François Oscar. Det senare namnet valde Napoléon Bonaparte, efter en av hjältarna i Ossians sånger, och kom att användas i familjen, främst av modern och mostern. Med sin mor och moster bodde han, dels i Paris, dels på Joseph Bonapartes slott Mortefontaine eller på Bernadottes slott Grosbois, båda i Paris omnejd.

År 1807 fick han sin förste informator, Le Moine, och när Oscars far, som då var furste av Pontecorvo, 1810 föreslogs som tronkandidat för Sverige, framhölls att han redan hade en son som ett viktigt motiv för att väljas. Ett porträtt av den unge Oscar, som spreds vid valriksdagen i Örebro, fungerade som draghjälp för Bernadotte, som 21 augusti 1810 valdes till svensk tronföljare. Den 26 september fastställdes successionsordningen för hans ”äkta manliga bröstarvingar”. I samband med händelsen utsågs Oscar till hertig av Södermanland.

Oscar, som åtföljts till Sverige av Le Moine, fick genast en lärare i svenska och kunde snart tjänstgöra som sin fars tolk. År 1812 fick han en svensk informator, friherren G. L. Cederhielm som efter Gustav III:s kuppliknande grundlagsförändring 1789 lämnat statstjänsten. Karl Johan angav vissa tydliga riktlinjer för prinsens uppfostran, bl a: ”Upprepa för honom alltid att en svag regent är ett av de största straff, varmed himlen kan hemsöka ett folk.” Redan 1811 på sommaren hade Oscars mor Desideria återvänt till Frankrike, och han återsåg henne först efter elva år. Inom armén utnämndes han 1812 till överstelöjtnant vid de tre gardena, 1815 till överste, 1817 till generalmajor.

Under 1810-talet undervisades Oscar även i norska, humaniora, administration och statsrätt, vetenskap och konst, främst av N. M. af Tannström. Per Daniel Amadeus Atterbom undervisade honom i tyska, Jacob Berzelius i kemi, Johan Olof Wallin i ”lutherska religionen”. Han konfirmerades 1815. Några år senare hade han Johan Gabriel Richert som handledare i juridiska ämnen. Fredric Westin var prinsens lärare i målning, Adolf Fredrik Lindblad längre fram i musik.


Kronprins Oscar

Kronprinstiden
När Karl XIV Johan blev unionskung 1818 blev Oscar Sveriges och Norges kronprins. Han utnämndes 1819 till general i de svenska och norska arméerna samt till befälhavare för en rad armékårer: liv- och hustrupperna, generalbefälhavare i Skåne, generalfälttygmästare och chef för Sveriges och Norges artilleri, chef för en kavalleribrigad. 1818 valdes han även till universitetskansler i Uppsala där han tillbringade en hösttermin. Bland annat gick kronprinsen på föreläsningar av Erik Gustaf Geijer, Nils Fredrik Biberg, Jöns Svanberg och Lars Rabenius. Redan 17 januari 1816 hade han valts till "förste ledamot" (med senare terminologi hedersledamot) av Kungliga Vetenskapsakademien.

1815 genomgick han en lättare sjukdom. Vid denna tid började politikerna intressera sig för kronprinsens giftermål. Efter många förberedelser påbörjade prinsen 1822 sin friarfärd, under vilken han i Aachen träffade sin mor. Sedan hans förlovning med Josefina av Leuchtenberg, dotter till prins Eugène och hertiginnan Augusta av Bayern, blivit ingången i Eichstätt, styrdes färden till Italien. På hemvägen lyckades prinsen göra ett besök i Verona under den pågående kongressen och mottogs av de där församlade furstarna och statsmännen. Hans biläger firades i Stockholm den 19 juni 1823. Den 1 februari 1824 utnämndes kronprinsen till vicekung i Norge. Den 11 april anlände Oscar och Josefina till Kristiania, där ett storting pågick. Hela stortinget uppvaktade fursteparet, som under de närmaste månaderna höll hov i den norska huvudstaden.

Den 11 oktober nedlade Oscar vicekonungavärdigheten och återvände till Stockholm. Följande år var han för första gången ordförande i Sveriges regering under konungens besök i Norge. 1826 utnämndes han till ordförande i en sjöförsvarskommitté och 1 december samma år till storamiral. Han kom därigenom att samarbeta med Baltzar von Platen, som gjorde allt för att vinna honom för sina åsikter om bästa sättet att ordna sjöförsvaret. Bernhard von Beskow blev Oscars handsekreterare 1824 och påverkade väsentligt utvecklingen av hans artistiska intressen och anlag inom måleriets såväl som musikens område. Under en följd av år var Oscar kansler för Akademien för de fria konsterna, en kort tid även chef för Kungliga teatern. Kansler för Lunds universitet var han från 1824, för Kristianias (dock endast till namnet) från 1822.

Oscar sändes 1830 till Sankt Petersburg, en artighetsbetygelse mot kejsar Nikolaj I av Ryssland som inte gillades av den allmänna opinionen i Sverige. Som vicekonung i Norge vistades han några månader 1833 i Kristiania och Bergen samt deltog 1834 i riksdagsbearbetningar och ”Statstidningens” dirigerande, men avlägsnades efter riksdagen. Kronprinsen sysslade i stället med målning och litografiering, med sångövningar och musikkompositioner (till exempel musik till ord av Victor Hugo och Esaias Tegnér, partier av Eduard Brendlers sångspel Ryno och marscher som Svenska arméns tapto), med utarbetande av militära handböcker och så vidare

Han vistades i Tyskland en stor del av sommaren 1837. 1838 blev spänningen emellan Karl XIV Johan och oppositionen starkare än någonsin. Kronprinsen lyckades i sammanhanget avböja ett tilltänkt åtal för majestätsbrott. Karl Johan begav sig till Norge och lät Oscar som ordförande i en tillförordnad regering delta i riksstyrelsen under ett halvt år (december 1838–juni 1839).

Under denna tid rådgjorde åtskilliga av riddarhusoppositionens ledare med både tidningsmän och missnöjda högre förtroendemän om gemensamt uppträdande vid den stundande riksdagen. Det antogs, att kronprinsen inte var alldeles främmande för denna ”koalition”, som skulle söka framtvinga en ministärförändring, kanske – abdikation. Oppositionen drog vid 1840–41 års riksdag politisk fördel av den konstitutionsvidriga skuld ”kabinettskassan” åsamkat sig, till sist med personlig borgen av både konung och kronprins, och som senaste statsrevision kommit underfund med. Saken måste framläggas för riksdagen, och trots de upplysningar som lämnades beslöts i förstärkt statsutskott att inga medel kunde anvisas för skuldens betäckande. Man försökte därmed förgäves tvinga kungen att abdikera. Skulden, omkring 1 miljon riksdaler, betalades småningom av Karl XIV Johan och Oscar I, och den senare avböjde ett förslag att vid 1844 års riksdag få förlusten gottgjord.

Just under åren 1840–42 hade Oscar på en helt ny bana vunnit en rent personlig framgång. Han var mycket intresserad av kriminalvård och förde 1840 fram de nya straffteorierna med en skrift Om straff och straff-anstalter, dock utan utsatt författarnamn. Oscar slöt sig till Beaumonts, Alexis de Tocquevilles, Aylies och Julius' idéer, men specialiserade för Sverige det system han antagit och utvecklat. I företalet säger han:

”Fredens värv”, ”ehuru mindre glänsande än krigets bragder, har burit rika skördar, inte ensamt i vetenskapliga framsteg och industriell utveckling, utan också i en större vördnad för människors värde, i en ömmare vård om de lägre klassernas upplysning och välstånd. Ädla omsorger har sträckt sig även till den på brottets avvägar förirrade, som man börjat betrakta mindre såsom en fågelfri, för alltid förskjuten varelse, än såsom en vilseförd, fallen like, för vars omvändelse och bättring man känner sig manad att tänka och handla.”

Han framställer först sina åsikter om straff. Dödsstraffets rättmätighet undersökes och bestrides, för så vitt det tillämpas under det vanliga rättstillståndet. Vidare utdömas spö- och risstraffen samt deportation. Det 1832 utgivna kriminallagförslaget vinner Oscars lovord och erkännande. I enlighet därmed upptas som rättvisa och förnuftiga straff: straffarbete och fängelsestraff. Därefter behandlas ”förbättringssystemet”, enligt vilket fängelset skall undvika att försämra, men sträva att förbättra fången. Till det hör ensamhetssystemet, med religiös undervisning, strängt arbete och vård om den frigivne. Skriften gjorde en viss verkan på riksdagen, men vida större på allmänna opinionen, såväl i Sverige som utomlands. Ny upplaga utkom 1840; norska, tyska, franska, nederländska, engelska, italienska översättningar utgavs under de närmaste åren, och Oscar erhöll från utländska rättslärde och fängelsedirektörer tacksamma erkännanden. Hans bok utövade i Nederländerna inflytande på fängelsereformen i landet; den franske översättaren ville med den svenske prinsens bok påverka franska kammarens diskussioner i frågan. Skriften beredde Oscar inom hela den civiliserade världen ett ärat namn. Hans intresse för fängelsereformen följde honom även som kung för att åtminstone delvis omsättas i verklighet och hans obenägenhet att stadfästa en dödsdom är känd.


Foto av Oscar I taget 1844

Oscar I som kung
Oscar övertog styrelsen 8 mars 1844 (han kröntes i Stockholm 28 september 1844 men blev inte krönt i Norge). I maj upphävde han 1812 års förbud mot allt umgänge mellan svenska medborgare och den avsatta kungafamiljen (Gustav IV Adolfs familj). Hans arbete med regeringsärendena sträckte sig ända till detaljerna och kunde ibland fortgå natten igenom. Han läste själv korrektur till viktigare förordningar. Han ville regera själv och få äran av de initiativ som togs, ibland helt rättvist.

Det fanns inte en enhetlig ministär och vanligen var det kungen själv som på egen hand vände sig till den eller dem som skulle delta i statsrådet. Det hände också att han i viktiga frågor rådgjorde med personer utanför statsrådet, och att han under en riksdag personligen tog kontakt med utskottens medlemmar. Han hade inga riktiga gunstlingar och knappast heller vänner.

Oscar lämnade efter sig en mängd anteckningar och uppsatser i olika ämnen, även dagboksanteckningar, som vittnar om stora kunskaper och mångsidiga intressen. En samtida, som alltifrån ungdomen kände honom väl, prisar hans djupa insikter i samhällsfrågorna, men talar också om en olycklig obeslutsamhet i förening med stor självtillräcklighet, om ett långt drivet ”gungningssystem”, en stark misstro till hela världen och benägenhet att uppskjuta avgörandet.

Med en nybildad moderat-liberal ministär mötte Oscar sin första riksdag. Från den föregående vilade ett representationsförslag. Regeringen förhöll sig neutral, och förslaget förkastades. Kungen hade i själva verket inget djupare intresse för en grundlig omdaning av representationen.

Med så mycket större sympatier omfattade han det nya strafflagförslaget, men sent framlagt, kom det aldrig under behandling, och riksdagen nöjde sig med att anta några allmänna huvudgrunder. Däremot var det på kungen personligen det berodde, att lagen om lika arvsrätt för son och dotter kom till stånd. Vid samma riksdag stadfästes också beslutet om indragningsmaktens upphävande.

De närmaste gjordes en rad reformer:

• Ny civillag och rättegångsordning
• Några specialdomstolar upphävdes
• Näringstvånget lindrades
• Skråväsendet avskaffades
• Den första fattigvårdsförordningen
• Läroverksfrågan utreddes
• Representationsfrågan utreddes
• Grundskatteregler förenklades
• Tulltaxan reformerades

Nästföljande riksdag (1847–48) möttes av en rad viktiga propositioner: om en ny strafflag, om utsträckning av beväringens övningstid, om sjöförsvarets ordnande, om förhöjd brännvinsbeskattning, om ny tullagstiftning i frihandelsvänlig riktning, om grundskatteförenkling, om läroverksorganisationen. Men motstånd restes från olika håll, regeringens anslagskrav måste avprutas, och de flesta förslagen fick falla. Representationskommitténs förslag överlämnades endast till riksdagens kännedom, till de liberalas stora harm.

Då inträffade som ett slags följd av februarirevolutionen i Paris de tämligen meningslösa marsoroligheterna i Stockholm. Kungen gjorde en nästan fullständig ministärförändring. Den nya ministärens huvuduppgift blev att utarbeta ett nytt representationsförslag. Redan före riksdagen hade emellertid konungens ståndpunkt undergått en väsentlig förändring. Hans moderata reformpolitik hade inte rönt det erkännande han väntat på liberalt håll, medan den på samma gång avlägsnat de konservativa.

Regeringen, till och med Oscar I personligen, började angripas i pressen, och snart hörde man att han vaknat ur sina illusioner, att de liberala kastat masken för tidigt, att han märkt, hur de ville åt konungamakten. Det nya representationsförslaget möttes av skarp kritik från både konservativt och liberalt håll, och redan före 1850 års riksdag var det känt att Oscar I personligen inte längre trodde på det. Det blev också förkastat. Kungen förklarade att eftersom det blivit så illa mottaget och regeringens avsikter så misstydda, skulle ingen mänsklig makt förmå honom att framlägga ett nytt, om han än levde i hundra år.

De mer liberala medlemmarna av ministären utträdde snart och ersattes av strängt konservativa. En svår sjukdom avbröt 1852 Oscar I:s verksamhet, men redan följande år kunde en ny verksamhetsperiod påbörjas. Representationsfrågan avfördes tills vidare från programmet, sedan greve Lagerbielkes förslag på riksdagen 1853–1854 blivit förkastat. Man grep sig i stället an med de ekonomiska reformerna. Sistnämnda riksdag blev epokgörande både i avseende på brännvinslagstiftningen och statens järnvägspolitik, och för båda frågornas lösning intresserade sig Oscar I personligen. Ett första förslag om grundskatteförenkling antogs av riksdagen. Ministären ombildades i en mera moderat-liberal riktning, och påföljande riksdag blev även den i hög grad en järnvägsriksdag. I fråga om tullagstiftningen togs ett betydande steg i frihandelsriktning. En kunglig proposition om ogift kvinnas myndighet vid 25 års ålder antogs av riksdagen, och regeringen framlade en proposition om utvidgad religionsfrihet, men som bara ledde till konventikelplakatets upphävande. När nästa riksdag sammanträdde var Oscar I:s krafter redan brutna.

Utrikespolitiken under Oscar I
Utrikespolitiken blev särskilt ett område för Oscar I:s verksamhet. Till viktigare depescher eller instruktioner uppsatte han själv gärna koncept och var Sveriges egentlige utrikesminister; de som officiellt bar den titeln var endast hans biträden. Redan efter ett par år sattes hans förmåga på prov. Den nyvaknade skandinavismens vågor hade gått högt på studentmötet i Köpenhamn 1845, och Oscar I omfattade snart denna rörelse med sympati.

Redan under den danske konungen Kristian VIII:s livstid skedde ett närmande mellan de båda kungahusen, och ömsesidiga besök avlades. När därefter kort efter Fredrik VII:s tronbestigning 1848 det schleswig-holsteinska upproret utbröt och både Tyska förbundet och Preussen understödde de upproriska, förklarade Oscar I, att de förenade rikena inte med lugn kunde åse saken, om Jylland och de danska öarna hotades.

En konvention om hjälpsändning avslöts med Danmark. En svensk-norsk armékår sammandrogs, en mindre del överfördes till Fyn. Jylland utrymdes snart av de tyska trupperna, men från varje aktivt deltagande i kriget avhöll sig Oscar I, under förutsättning att de egentliga danska områdena inte hotades igen.

Under tiden begav han sig själv ned till Malmö och skötte personligen de underhandlingar, som ledde till stilleståndsfördragen 2 juli och 26 augusti 1848. Kriget utbröt på nytt 1849, men en preliminär fred avslöts 10 juli, och under det nya vapenstilleståndet hölls norra Slesvig besatt av svensk-norska trupper. Sedan definitiv fred ingåtts, deltog därefter Sverige i de förhandlingar som ledde till uppsättande av de s.k. Londonprotokollen 1850 och traktaten 1852, som avsåg bevarande av det danska rikets integritet och ordnande av den danska tronföljden.

Krimkriget ställde ännu större krav på Oscar I:s diplomatiska förmåga. Visserligen avgavs för de förenade rikenas räkning i december 1853 en neutralitetsdeklaration (en lika lydande från Danmarks sida), men redan 1854 började påtryckningar från västmakternas sida i syfte att få Sverige-Norge med i kriget. Oscar I var i och för sig inte obenägen för saken, men uppställde som villkor, att kriget från att ha varit orientaliskt skulle bli europeiskt. Dessutom ställde han som villkor att Österrike skulle komma med, att Finland borde lösgöras från Ryssland med mera. De underhandlingar som nu följde leddes av kungen personligen.

Under tiden förgick månad efter månad, tills slutligen västmakterna kom med de förslag, som ledde till traktaten 21 november 1855 (”Novembertraktaten”). Nu hade man fått garantier mot varje förlust i landområde, Sveriges deltagande i kriget tycktes vara nära förestående, men så kom helt oväntat freden i Paris. De önskningar Oscar I under fredsunderhandlingarna lät framställa blev edast i ringa mån tillgodosedda genom deklarationen att Ålandsöarna i fortsättningen inte skulle befästas. Det var ett magert resultat, men ett mycket spänt förhållande inträtt till Ryssland.

Under denna situation inledde Oscar I på fullt allvar en skandinavisk politik, med hjälp från Fredrik VII. Hans uppträdande under studentmötet 1856 gav ett tydligt vittnesbörd om den ändrade kursen. Hemliga underhandlingar drevs under hösten i Paris, och inom årets slut tycktes man fått visshet om att varken Frankrike eller Storbritannien skulle motsätta sig en skandinavisk union. Hemliga förhandlingar drevs även i Köpenhamn genom ministern K. A. Virgin, som trädde i förbindelse med de danska skandinaverna. Oscar I hade personligen instruerat honom.

Närmaste mål skulle bli ett försvarsförbund mellan de förenade rikena och Danmark, och Oscar I uppsatte med egen hand ett förslag till en sådan traktat, som tillställdes Fredrik VII på våren 1857. Då inträdde ett omslag hos denne oberäknelige monark: eftersom Holstein inte var inbegripet, kunde han inte godkänna förslaget. Oscar I drog sig djupt sårad tillbaka, och samtidigt inträdde det sjukdomstillstånd, som hindrade honom att vidare befatta sig med regeringen. Hans initiativ inom utrikespolitiken hade fått en snöplig utgång.

Kung Oscar och Norge
I Norge kände man den nye konungen så litet, att man inom vissa politiska kretsar fruktade att han skulle göra en statskupp. Man skulle snart finna sitt misstag. Den stora unionskommitté, som Karl XIV Johan 1839 tillsatt, framlade mot slutet av 1844 ett omsorgsfullt utarbetat förslag till föreningsakt. Men redan dessförinnan hade Oscar I låtit framlägga förslagen om unionsflagga och vapen. Inom kort sanktionerades lagar om unionsvapen och unionsmärke i de båda rikenas såväl örlogs- som handelsflaggor. Redan vid sin tronbestigning hade Oscar I tillmötesgått norska önskningar i fråga om placering i konungatiteln av Norges namn framför Sveriges i handlingar rörande inre norska angelägenheter.

I Norge hade man fått framskjutna önskemål uppfyllda, och intresset för en fullständig revision av föreningsvillkoren försvann. Unionskommitténs förslag lades efter några år till handlingarna, och det lyckades inte för Oscar I att i nämnvärd mån stärka unionsbanden. En ny konsulsstadga utkom visserligen 1858, och de båda rikenas bidrag till den fasta konsulsfonden, liksom till den egentliga utrikesbudgeten, reglerades. Men de förslag om de båda rikenas bidrag till det gemensamma försvarsväsendet blev direkt förkastade i Norge. Förslagen rörande deras inbördes handel och sjöfart, och verkställande i det ena riket av domar fällda i det andra, antogs inte heller av norrmännen.

Oscar I:s förhoppningar om ett närmande mellan de båda folken hade gäckats, och han sades mot slutet av sin regering ha klagat över, att unionen var olycklig och för framtiden inte kunde bli annat. I mitten av 1850-talet avgick den siste riksståthållaren, och kronprins Karl utnämndes till vicekung, men hans verksamhet som sådan blev snart avbruten. I övrigt företedde den inre utvecklingen i Norge motsvarande drag mot den i Sverige.

Oscar I:s monogram

De sista åren
Oscar I:s hälsa hade aldrig varit stark, och redan tidigt visade han ögonblick av frånvaro då han kunde tystna mitt i en mening för att fortsätta en stund senare som om inget hade hänt. I början av 1850-talet framträdde sjukdomssymtomen starkare, och 1852 var han tvungen att göra en badresa till Bad Kissingen. Under hösten samma år drabbades han av en livsfarlig sjukdom (tyfoidfeber) som han blev frisk ifrån först året efter. Under sjukdomstiden hade en interimsregering under två tillfällen varit tvungen att verka i regentens ställe.

1853 verkade Oscar I ha återhämtat sig och återkom till sin post som regent. 1857 bröt dock sjukdomen (hjärntumör) ut på nytt och övergick efterhand i en fullständig förlamning. Under hösten samma år förklarade läkarna att enda möjligheten till ett tillfrisknande var ett överlämnande av alla plikter; därför övertogs regeringen av kronprinsen Karl den 25 september, efter att representanter för båda rikena hade godkänt överlämnandet. Oscar I avled i Stockholm den 8 juli 1859 och ligger begraven i Riddarholmskyrkan.

Barn med drottning Josefina

1. Karl XV (1826–72)
2. Gustaf (1827–52)
3. Oskar II (1829–1907)
4. Eugénie (1830–89)
5. August (1831–73)

Barn med älskarinnan Emilie Högqvist

1. Hjalmar Högqvist (1839–74)
2. Max Högqvist (1840–72).

Barn med älskarinnan Jaquette Löwenhielm (född Gyldenstolpe)

• Oscara Meijergeer (1817–1880), gift Hilder

Bernadotteska ätten
Regeringstid: 1818-1844
Levnadstid: 1763-1844

Karl XIV Johan, född Jean Bernadotte 26 januari 1763 i Pau, Béarn, Frankrike, död 8 mars 1844 på Stockholms slott, var kung av Sverige och Norge från 1818, i Norge under regentnamnet Karl III Johan. Han gifte sig den 16
augusti 1798 i Paris med Désirée Clary, sedermera svensk drottning under namnet Desideria, svägerska till Napoleons bror Joseph Bonaparte. Vid ankomsten till Sverige 1810 som furste av Ponte Corvo hade hans fullständiga namn utvecklats till Jean Baptiste Jules (Johannes Döparen Julius), och namnet Karl fick han då efter adoptivfadern.

Karl Johans bakgrund
Karl XIV Johan föddes den 26 januari 1763 i Pau i landskapet Béarn i sydvästra Frankrike som den yngste av fem syskon. Enligt Karl XIV Johans egna vittnesmål, föddes han i huset "la maison Balagué" vid rue Tran, med den egentliga ingången utåt den gata som senare fick namnet rue Bernadotte. Det var i balkongrummet, en trappa upp i den del av huset som har sina fönster utåt rue Tran som förlossningen ägde rum. Kungen försökte långt senare köpa in fastigheten för att inrätta ett militärsjukhus, men lyckades inte på grund av ägarens hutlösa krav.

Nedkomsten var planerad först flera veckor senare, men modern blev utsatt för ett upptåg av några karnevaldeltagare som störtade in i rummet där hon fridfullt satt och handarbetade. "Fru Jeanne" blev så häftigt uppskrämd att hon fick en nervattack och fick föras i säng, och efter en orolig natt föddes sonen Jean på morgonen den 26:e. Eftersom man befarade att det så mycket för tidigt födda barnet inte skulle kunna leva länge, döptes det redan dagen därpå i kyrkan S:t Martin. Födelse- och dopattesten, förvarad i Paus arkiv, lyder i svensk översättning (in extenso): "År 1763 föddes den 26 januari och döptes den 27 i samma månad Jean, äkta son till herr Henri de Bernadotte, prokurator hos sénéchalen, och hans hustru, född de Saint Jean, bosatta här i staden. Faddrar: Herr Jean Bernadotte junior, prokurator hos sénéchalen, och hans hustru Marie Bethbeder. I närvaro av herrar Jean Borda, prokurator, och Bernard Luc, vaktmästare vid domstolen, vilka jämte gudfadern och oss hava undertecknat, men icke gudmodern, som ej kan skriva".
Bernadotte junior. — Luc. — Borda, prokurator.
Poeydavant, vice pastor i Pau.

Karl Johan hette ursprungligen Jean Bernadotte, även kallad Jean Baptiste eftersom han var uppkallad efter Johannes döparen, till skillnad från en äldre bror som också hette Jean (Évangeliste). Fadern var advokaten Henri Bernadotte (1711-1780), modern hette Jeanne Saint-Jean, född de Saint-Jean (1728-1809) (mer om dem och den övriga släkten, se artikeln Bernadotte). Karl Johan, vars undervisning verkar ha skett i hemmet, var förutbestämd att fortsätta i faderns yrke. Han visade dock inget intresse för detta, och efter faderns död måste han mer allvarligt börja tänka på sin framtid. Ledd av ett brinnande intresse för soldatlivet tog han den 3 september 1780 värvning vid regementet Royal-la-Marine, som då var förlagt på Korsika.

I rullorna antecknades följande om den nye soldaten: "längd 5 fot, 3 tum och 5 linjer, mörkt hår, mörka ögonbryn, bruna, något liggande ögon, näsan lång och spetsig, munnen liten med tunna läppar, hakan kort avrundad, ansiktet runt och fylligt, pannan smal med tvenne ärr, ett i mitten, ett över ögonbrynet, förorsakat av en liten sten." Som seden var fick Jean-Baptiste ett eget soldatnamn och kallades "Belle-Jambe", det "Vackra benet". Namnet skulle ha samband med hans förmåga att lägga an på det motsatta könet.

Avancemang inom armén
På Korsika tillbringade Karl Johan tre år. Efter ett besök i hemmet några månader i slutet av 1783 och början av 1784 för att vårda sin hälsa följde han sitt regemente till nya garnisonsorter – Grenoble, Vienne, Marseille, S:t-Martin-de-Ré och andra orter – och avancerade under tiden till korpral och sergeant 1785, furir 1786, fältväbel (sergeant-major) 1788 och fanjunkare (adjudant sous-officier) 1790. Därmed hade kanske hans befordringar stannat, om inte franska revolutionen hade brutit ner den skranka som 1781 hade rests mellan underofficers- och officersgraderna. Under sin underofficerstid hade Karl Johan vid åtskilliga tillfällen visat framåtanda, så till exempel då han i Marseille 1790 lyckades rädda sin chef, markis d'Ambert, undan ett folkupplopp – och blev i mars 1792 utnämnd till löjtnant vid det i S:t Servant i Bretagne stationerade 36:e regementet (f.d. Anjou).

Under de kort därpå utbrytande revolutionskrigen fick han dra i fält med Rhenarmén och utmärkte sig så vid striderna att befordringarna gick med stormsteg. Efter striderna vid Speier och Mainz 1793 blev han sålunda överste, och redan året därpå, efter att ha förflyttats till Sambre- och Meusearmén och med synnerlig utmärkelse deltagit i striderna vid Prémont och Landrecies samt i slaget vid Fleurus den 26 juni 1794, "för tapperhet och lysande bragder" på Jean Baptiste Klébers begäran befordrad till brigadgeneral samt efter Maastrichts erövring i oktober samma år, till vilket han väsentligen bidrog, till divisionsgeneral.

Åren 1795 och 1796 gick under fortsatta bragder vid Rhenarmén - vunna framgångar eller återtåg – och hans rykte som fältherre var känt då han i början av 1797 beordrades att med en armékår avgå till Lombardiet för att understödja Napoleon Bonaparte i fälttåget mot österrikarna. Ett vintertåg över Alperna, övergången av Tagliamento och erövringen av Gradisca gav nya prov på hans duglighet. Hans rhentrupper tävlade med de italienska trupperna i tapperhet, men truppernas tävlan blev hos befälhavarna rivalitet, och ett visst misstroende kom redan nu att känneteckna förhållandet mellan Bernadotte och Bonaparte, för vars ärelystna planer han tidigt uttalade sina farhågor.

Administration och politik
Efter att mot fälttågets slut ha överfört några troféer till Paris fick var Karl Johan i staden när statskuppen den 18 fructidor år V (4 september 1797), dock utan att han själv medverkade. Han återvände därpå till Italien och var en tid guvernör över Friuli och de delar av det venetianska området som genom freden i Campo Formio den 17 oktober 1797 tillfallit Frankrike. År 1798 utnämndes han till ambassadör i Wien. Som ambassadör gjorde han ett utmärkt arbete men valde att lämna tjänsten i april 1798 efter ett upplopp där deltagarna skymfat trikoloren och ambassadhotellet.

Efter återkomsten till Frankrike tillbringade Karl Johan någon tid i lugn. Den 16 augusti 1798 gifte han sig med Desirée Clary, en köpmansdotter från Marseille som var svägerska till Bonapartes äldste broder Joseph. Hon hade tidigare varit förlovad med Napoleon Bonaparte själv, och även därigenom blev giftermålet i viss mån ett band mellan Bonapartarna och Bernadotte.

Efter vänstervalen 1799 följde en närmare anknytning till hemlandets politik i det att direktoriet den 2 juli kallade honom till krigsminister. Som krigsminister arbetade han med att omorganisera armén, som då lidit flera nederlag men blev under det pågående politiska intrigspelet åter avlägsnad från ämbetet den 14 september samma år genom en list av Emmanuel Joseph Sieyès, som planerade en ny statskupp. Kort därpå återkom Bonaparte från Egypten och verkställde denna kupp den 18 och 19 brumaire år VIII (9 och 10 november 1799). Hans motparti hade försökt egga Bernadotte att själv göra statskuppen, men denne höll sig avvaktande vid sidan och fick varken från direktoriet eller kamrarna någon uppmaning att ingripa.


Jean Baptiste Bernadotte som Marskalk av Frankrike

För Karl Johan som för många andra återstod nu inte annat än att acceptera Bonapartes styre som ett fullbordat faktum. Vid mer än en av de planer som spanns för att hejda och störta den fanns också spår som ledde även till Bernadotte. I Bonapartes intresse låg emellertid att stå på god fot med ledande män ur olika läger och Bernadottes militära och administrativa talanger blev sålunda varken under konsulatet eller kejsardömet oanvända. Han blev sålunda i januari 1800 medlem av det nyskapade statsrådet (Conseil d'état), och vid Bonapartes avresa till det italienska fälttåget chef för den så kallade västarmén, som hade att slutligt slå ned upproret i Vendée och att där möta eventuella engelska landstigningar. Han påtänktes därefter för andra uppdrag, till exempel i Portugal, Irland, Louisiana och Förenta staterna men dessa blev av olika skäl inte satta i verket.

Vid kejsardömets upprättande 1804 utnämndes Karl Johan som en av de förste till marskalk av Frankrike och blev samma år guvernör över det samma år erövrade Hannover. Han visade sig under tiden där (juni 1804-september 1805) vara en god administratör som genom kloka och sakkunniga anordningar på olika områden och välvillig hänsynsfullhet mot de styrda förvärvade ett stort rykte för humanitet.

Enligt en populär skröna skulle Bernadotte ha haft en tatuering från denna tid med orden "Död åt kungar". Detta är troligtvis bara en skröna; däremot uttryckte sig den framtida kungen 1797 på följande vis: ”Republikan både av princip och övertygelse vill jag till min dödsstund bekämpa alla rojalister.”.

Nya insatser på slagfältet
Under det tredje koalitionskriget fick han dock åter dra i fält och deltog bland annat i trekejsarslaget vid Austerlitz den 2 december 1805 där han som kårchef medverkade till segern. Den 5 juni 1806 följde hans utnämning till furste av Pontecorvo. Mindre framgångsrikt var däremot till en början hans deltagande i 1806 års fälttåg mot Preussen, för i slaget vid Jena-Auerstedt den 14 oktober 1806 kom han på grund av långsamhet i framryckandet inte att delta på någondera valplatsen och blev för detta starkt klandrad av högkvarteret. Tre dagar senare lyckades han dock överrumpla Halle, förföljde därpå preussarna norrut och stormade Lübeck den 6 november samt tvingade Gebhard Leberecht von Blücher att kapitulera. Samma dag kom han för första gången i närmare beröring med svenskarna, i det han på floden Trave överraskade och tillfångatog en liten svensk kår på något över 1 000 man, som efter reträtt från Lauenburg befann sig på väg hem. Fångarna, som behandlades väl, förde sedan den franske marskalkens lov vidare till hemlandet.

Från det följande fälttåget mot Ryssland märks Bernadottes seger vid Mohrungen i januari 1807. Sårad vid Spandau i juni blev han emellertid satt ur stånd att delta i de sista krigsoperationerna, till exempel slaget vid Friedland den 14 juni 1807. Efter freden i Tilsit i juli 1807 utnämndes han samma månad till guvernör över hansestäderna, där han åter gjorde sig omtyckt genom duglig förvaltning, och ställdes kort därpå i spetsen för den här, som över de danska öarna skulle angripa Sverige för att framtvinga dess anslutning till Napoleon. Skilda omständigheter, bland annat den franska härens plötsliga minskning genom dess spanska regementens desertering vid underrättelsen om tronvälvningen i Spanien, gjorde emellertid att landstigningsplanen gick om intet.

Österrikes krigsförklaring 1809 förde åter fursten av Pontecorvo söderut. Såsom befälhavare över en sachsisk truppkontingent deltog han med stor tapperhet i det blodiga slaget vid Wagram 5-6 juli 1809. En oförsiktig dagorder, i vilken han tillskrev sina trupper en enligt Napoleons uppfattning alltför stor andel i segern, framkallade emellertid en brytning mellan honom och denne, så att han begärde och fick avsked samt begav sig till Paris. Engelsmännens expedition till Walcheren föranledde dock kort därpå hans återkallande i tjänst för att leda det mot dem uppbådade försvaret, vars organiserande han också skötte. Men sedan faran gått över lämnades befälet av den misstrogne kejsaren åt någon annan. Ett slags försoning kom dock till stånd men Napoleon ville helst ha Bernadotte på avstånd och denne skulle just resa till Rom som generalguvernör över Kyrkostaten, då förslaget om tronföljarskap i Sverige kom i stället.


Karl XIV Johan till häst

Valet av Marskalk Bernadotte som Sveriges kronprins
Då underrättelsen om kronprins Karl Augusts plötsliga bortgång anlände till Stockholm den 31 maj 1810 förmådde Georg Adlersparre, som fruktade en gustaviansk restauration genom ett tronföljarval av prins Gustav, Karl XIII och statsrådet att genast erbjuda tronföljden åt den avlidnes äldre bror, hertig Fredrik Kristian av Augustenborg, och att hos Napoleon begära godkännande av denna kandidatur. För säkerhets skull beslöt man sända sistnämnda förfrågan med dubbla kurirer, och till det ena av dessa uppdrag erbjöd sig då löjtnanten vid Upplands regemente, friherre Carl Otto Mörner. Denne, som redan 1808 under förtroliga samtal drivit den tesen att endast en fransk marskalk kunde lyfta Sverige ur dess förfall och leda en revansch österut, hade vid underrättelsen om Karl Augusts död ögonblickligen beslutat att söka förverkliga denna tanke och från regementets mötesplats vid Uppsala begett sig till Stockholm, där han som hovkanslern Gustaf af Wetterstedts blivande svåger också lyckades förskaffa sig kurirbrickan.

Så snart Otto Mörner anlänt till Paris den 20 juni och avlämnat sina depescher med regeringsförslaget om augustenborgaren började han ivrigt arbeta för sitt eget motsatta mål. En fransk vän från en tidigare vistelse i Paris förordade bland olika franska marskalkar särskilt Bernadotte och Mörner förstod då att genom förmedling av den svenske generalkonsuln i Paris Elof Signeul med flera skaffa sig tillträde till denne, hos vilken han djärvt förklarade sig tala i ett talrikt partis namn, då han frågade honom om han ville bestiga tronen i Sverige. Då Bernadotte, fastän reserverad, dock efter hand röjde en viss böjelse att inte avvisa tanken, kände sig Mörner uppmuntrad till fortsatt verksamhet och uppsökte då general Fabian Wrede, som för tillfället befann sig i Paris på en tillfällig ambassad, samt lyckades vinna honom för sin plan under föregivande att den "allmänna rösten" i Sverige önskade en fransmans val. Wrede besökte alltså Karl Johan, som då för honom tydligt tillkännagav sin benägenhet att mottaga ett anbud samt lät förstå att Napoleon inte skulle ha något emot hans val. Med detta svar och ett brev i vilket Wrede synnerligen lovordade dennes person återvände Mörner hem den 29 juni.

Sveriges verklige minister i Paris, friherren Gustaf Lagerbielke, fick först efter Mörners hemresa kunskap om dennes självpåtagna uppgift. Både hos honom och hos Sveriges regering därhemma väckte det harm och bestörtning. Man sökte med hot och varningar hejda hans vidare åtgärder; han vann emellertid anhängare i huvudstaden, men ålades då att vistas i Uppsala och förhindrades därigenom att komma till valriksdagen, som utlysts till Örebro. Agitationen fortgick likväl, och Karl Johans anhängare började efter hand bli ett parti. Napoleons uraktlåtenhet att uttala sig bestämt i fråga om den svenska tronföljden bidrog att hålla olika möjligheter uppe och den danske kungen Fredrik VI:s direkta frieri till svenska kronan försvagade augustenborgarens ställning och hindrade denne att öppet svara ja på anbudet. Riksdagen öppnades den 30 juli. Sveriges regering vidhöll emellertid efter någon tvekan sitt första förslag och ständernas sekreta utskott hade i enlighet därmed redan den 11 augusti till Karl XIII ingivit sitt utlåtande till förmån för hertigen av Augustenborg, då ankomsten till Örebro av en fransk köpman, Jean Antoine Fournier, som ombud för fursten gjorde att många ändrade uppfattning, särskilt sedan det blivit känt att Napoleon återkallat sin chargé d'affaires i Stockholm, Désaugiers, vilken alltför ivrigt lagt sig ut för Fredrik VI, och sedan även Lagerbielke från Paris numera antydde, att kejsaren nog inte skulle misstycka om Karl Johan Bernadotte valdes.

Karl XIII gav omsider, fastän med tvekan, sitt samtycke. Utskottet underrättades om det nya sakläget och höll den 16 augusti en ny votering, som med 10 röster mot 2 förordade den franske fursten och den 21 augusti utkorades han av ständerna under stormande jubel till kronprins. Dock blev det innan man tog detta beslut kraftiga slagsmål i bondeståndet om huruvida man skulle välja Fursten av Ponte Corvo eller marskalk Bernadotte till svensk kronprins, det visade sig senare att de båda kandidaterna var samma person. Den allmänna känslan av nödvändigheten att en stark hand tog rikets ledning med tanke på de dåliga tiderna, fjolårets olyckor och senast av anarkin vid Fersenska mordet, medverkade väsentligt till valet, men även förhoppningen att under den franske härföraren och med Napoleons hjälp vinna revansch österut. Napoleon gav, fastän med tvekan, sitt bifall till det skedda; "nåväl, res, må våra öden gå i fullbordan" skall han därvid ha yttrat. Fursten löstes från sina förpliktelser som fransk undersåte, avreste från Paris den 30 september, antog den 19 oktober i Helsingör i närvaro av ärkebiskop Jakob Axelsson Lindblom och några svenskar den lutherska läran och landsteg följande dag i Helsingborg. Den 2 november höll han sitt högtidliga intåg i Stockholm samt mottog den 5 november i rikssalen ständernas hyllning, sedan han avlagt trohetsed åt Karl XIII och av honom adopterats under namnet Karl Johan. Han fick under den följande tiden motta en mängd hedersbetygelser som följde på hans inträde i svenska kungahuset. Bland annat utsågs han 21 november 1810 till "förste ledamot" (med senare terminologi hedersledamot) av Kungliga Vetenskapsakademien.



1812 års politik
Kronprinsens personlighet gjorde snart intryck även bland de som tidigare varit tveksamma. Kronprinsens erfarenheter av den europeiska politiken, erfarenheter som den svenska utrikesledningen saknade, gjorde också ett intryck.

Karl Johan medförde till Sverige sina tvivel på det napoleonska väldets bestånd och rättade sin politik därefter. Napoleon själv drev honom genom sitt övermod åt samma håll, då han omedelbart efter Karl Johans ankomst till Sverige tvingade Sverige att utfärda en krigsförklaring mot England. Karl Johan visade snabbt intresse för tanken att stärka Sverige genom att förvärva Norge medan han visade mindre intresse att försöka återerövra Finland. Kriget mot England fördes som låtsaskrig och handelsförbindelserna upprätthölls i smyg; dessutom började Karl Johan efter hand, att närma sig Ryssland medan förhållandet till Frankrike antog en alltmer kylig karaktär.

Genom att i början av 1812 låta utan krigsförklaring besätta Svenska Pommern bröt Napoleon omsider själv freden och gav Karl Johan just vad han behövde: ett botemedel mot den svenska folkopinionens Napoleonsdyrkan. Närmare underhandlingar inleddes genast mellan Sverige och Ryssland, vilka snart medförde konventionerna i Petersburg och Stockholm (5 och 9 april 1812), som ytterligare befästes under de sista dagarna av augusti genom ett möte i Åbo mellan kronprinsen och tsar Alexander. Genom dessa fördrag förband sig Sverige att aktivt delta i striden mot Napoleon, mot det att Ryssland lovade att dessförinnan arbeta för att Sverige skulle få Norge; dessutom avslöts i en hemlig artikel i Åbo ett så kallat familjefördrag mellan de båda furstarna, huvudsakligen till skydd för Karl Johans dynasti.

De lockande anbud, som under denna tid och efteråt från fransk sida framställdes, motstod Karl Johan däremot; i stället slöts 18 juli 1812 i Örebro fred med England och 3 mars 1813 i Stockholm alliansfördrag med samma makt, varjämte andra sådana slöts med Preussen och Spanien. Den ursprungliga planen, Norges förvärvande åt Sverige redan under 1812, kunde emellertid inte förverkligas på grund av åtskilliga omständigheter - händelsernas utveckling vid det franska krigståget mot Ryssland, Englands dröjsmål att lova sitt biträde, den långa tiden för svensk upprustning samt en viss obenägenhet hos Karl Johan att bryta löst, förrän nödvändigheten krävde det -, och han tvingades då i stället på våren 1813, utan att dessförinnan ha erhållit Norge, till Tyskland överföra de 30 000 man, som utlovats som Sveriges kontingent. På ett möte i Trachenberg i Schlesien (9-12 juli) mellan honom samt Rysslands och Preussens monarker kom man överens om en plan för det stundande fälttåget, för vilket Karl Johan fick befäl över den så kallade nordarmén, bestående av svenskarna samt omkring 95 000 preussare och ryssar.

En intressemotsats förelåg dock alltjämt mellan de allierade, som på kontinenten hade att återvinna förlorade områden, och Sverige, som under frammarschen därstädes alltmer avlägsnades från sitt mål i striden, Norge, och Karl Johan sökte under sådana förhållanden både spara de svenska trupperna för den blivande uppgörelsen med Danmark och över huvud undvika en alltför oförvägen krigföring, som kunnat kosta Sverige dess fälthär och kanske honom själv tronföljden. Under slaget vid Grossbeeren den 23 augusti 1813 och slaget vid Dennewitz den 6 september 1813 fick de preussiska trupperna bära den tyngsta bördan av Berlins försvar; särskilt det svenska artilleriet under Carl von Cardell fick dock tillfälle att utmärka sig. Även under "folkdrabbningen" slaget vid Leipzig den 16-19 oktober fick de svenska trupperna endast mot slutet verksamt ingripa i striden. Medan därför de övriga förbundna förföljde den slagne Napoleon in över Frankrikes gränser, drog sig Karl Johan norrut för att i Holstein tvinga Danmark till eftergift. Efter striden vid Bornhöved 7 december, Frederiksorts kapitulation 19 december och Glückstadts uppgivande 4 januari 1814 nödgades Danmark också ge vika och i Kielfreden 14 januari avträda Norge till kungen av Sverige.

Karl Johan förde därpå sin här åter söderut, men stannade i Belgien, dels på grund av misshälligheter med de allierade, som åsidosatte honom, dels till följd av naturlig motvilja att med militär trupp bryta in i sitt gamla fädernesland. Sedan Napoleon störtats och Bourbonerna återkallats, återvände Karl Johan norrut för slutuppgörelsen med Norge. Där hade under tiden Kielfredens verkställighet undanskjutits genom ståthållaren prins Kristian Fredriks (sedermera kung Kristian VIII av Danmark) val till kung i en självständig norsk monarki på basis av Eidsvollförfattningen av 17 maj 1814.

Stormakternas föreställningar och de av Karl Johan anförda svenska truppernas framgångar framtvingade konventionen i Moss den 14 augusti 1814, genom vilken kung Kristian Fredrik tvingades nedlägga sin regeringsmyndighet i Norge, och efter underhandlingar mellan svenska kommissarier och norska stortinget om för föreningen nödvändiga ändringar i norska grundlagen följde 4 november 1814 Karl XIII:s val som Norges kung. Sveriges ställning var sålunda sedan 1810 snabbt förändrad, Karl Johan hade ryckt upp det ur dess vanmakt efter statsvälvningen, åter förvärvat det ett ansett namn bland Europas stater och trots alla svårigheter genomfört sin avsikt med 1812 års politik, Norges fästande vid Sverige.

Karl XIV Johans utrikespolitik
Skyddad av "naturliga gränser" på alla sidor skulle Sverige-Norge kunna undgå att mot sin vilja dras in i kontinentens strider. I enlighet härmed förde Karl Johan såväl under sin återstående tid som kronprins som efter sin tronbestigning den 5 februari 1818 en så fredlig politik att vid hans död Sverige inte tidigare åtnjutit en så lång fredsperiod. Endast vid ett par tillfällen hotade mer allvarliga konflikter med övriga europeiska makter. Den första gällde den andel i den danska statsskulden som Sveriges kung i egenskap av Norges suverän i Kielfreden hade förpliktats att åta sig. Norges svaga finansiella ställning gjorde önskvärt att beloppet blev det minsta möjliga och man sökte därför genom allehanda motkrav nå detta mål. Efter långa förhandlingar vände sig Danmark då till stormakterna med anhållan om understöd, och från kongressen i Aachen 1818 vid vilken dessa makter företog sig att utöva ett slags förmynderskap över de mindre staterna fick Karl Johan motta kraftiga påtryckningar att lösa frågan. Han lyckades emellertid förmå England till särskild medling i frågan och på detta sätt kunde med Danmark avslutas ett fördrag (1 september 1819), vilken innebar att de ursprungliga fordringarna, 7 miljoner riksdaler hamburger banko, sänktes till 3 miljoner att betalas på 10 år. Då norska stortinget emellertid ville att Sverige skulle påta sig en del av skulden uppstod nya svårigheter, vilka avlägsnades först sedan Karl Johan sammandragit svenska och norska trupper utanför Kristiania och påmint om att fortsatt vägran kunde sätta Norges författning på spel, varpå stortinget omsider gav efter (maj 1821).

En annan ganska skarp konflikt med utlandet gällde den så kallade "skeppshandelsfrågan". För att skaffa bidrag till flottans förnyande såldes under 1825 åtskilliga äldre svenska örlogsfartyg, först två och sedan ytterligare tre. Nominella köpare var engelska handelshus, men dessa var bara ombud för Spaniens amerikanska kolonier, vilka just frigjort sig från moderlandet, men dittills bara av England erkänts som självständiga stater. De övriga stormakterna åter betraktade dessa stater ännu som upproriska undersåtar och protesterade därför mot försäljningen och kejsar Alexander I hotade till sist med krig, om inte köpet återgick i fråga om de tre senare fartygen, vilka på grund av myndigheternas långsamhet ännu inte avgått. Även denna gång reste sig Karl Johans självkänsla mot påtryckningarna och han var benägen att stå fast, men gav till sist på statsrådens enträgna uppmaningar vika. Skadestånd fick dock enligt kontraktet betalas till köparna, och i stället för väntad vinst blev det förlust på affären, vilket också föranledde skarpa efterräkningar hos statsrevisionen (1827) och riksdagen (1828-1830).

En huvudfaktor i tidens allmänna politik var rivaliteten mellan England och Ryssland. Lyckligtvis uteblev dock en väpnad konflikt mellan båda staterna, varmed den starka spänningen mer än en gång hotade, och Sverige undslapp sålunda provet, huruvida den neutralitet skulle kunna bevaras, som Karl Johan vid en dylik eventualitet önskade upprätthålla. Vänskapen mellan Karl Johan och Alexander I fortlevde i stort sett till dennes död 1825 och hans efterträdare Nikolaj I visade i allmänhet Karl Johan mycken artighet (så till exempel genom sitt oväntade personliga besök i juni 1838). Under det polska frihetskriget (1830-1831) rådde emellertid hos opinionen i Sverige på de flesta håll en mycket stark polskvänlig stämning, vilket gjorde kungen åtskilligt bekymmer. Oppositionen gjorde sig inom pressen också ofta till tolk för den traditionella misstron mot den östra grannen, men lät detta inte hindra sig att på riksdagarna ställa sig ganska avvisande mot anslag för försvarsväsendet. År 1824 fanns en gränstvist mellan Norge och Ryssland ("Varangerfrågan"), som emellertid löstes men mot slutet av Karl Johans regering började vid norska Finnmarksgränsen åter slitningar framträda, vilka under hans efterträdare vann ökad aktualitet.

Förhållandet till Norge
Också på det unionella området visade sig Karl Johan mån om att undvika skarpare konflikter. Föreningsvillkoren i den norska grundlagen, vilka delvis även infördes och kompletterades i riksakten (1815), hade emellertid tillkommit alltför brådstörtat, så att ofullständigheter och otydligheter förekom och den norska kungamaktens svaghet (till exempel genom det blott suspensiva vetot) gentemot stortinget, som till på köpet genom sin egen organisation (enkammarsystem i vissa frågor) inom sig självt saknade nödvändiga garantier mot maktmissbruk och förhastade beslut, betydde den sammanhållande institutionens svaghet gentemot särintressena.

Någon planmässig och målmedveten unionspolitik att motväga dessa fördes inte heller på den svenska sidan. Norges egna finansiella och ekonomiska problem under de första föreningsåren inskränkte dock dess förmåga till och håg för separatpolitik, och denna stannade sålunda under denna tid i huvudsak vid, att man ställde sig avvisande mot svenska önskemål eller förslag om en närmare förening. Särskilt på det handelspolitiska området påkallades emellertid i stor utsträckning Sveriges stöd; norska fartyg tillstaddes sålunda 1814 att få använda svensk flagga och svenska sjöpass på farvatten, som oroades av Barbareskstaternas sjörövare; i mellanrikshandeln började 1815 principen om ömsesidighet mellan rikena med hänsyn till varor och skepp att tilllämpas för att efter hand alltmer utvidgas, och efter mitten av 1820-talet förvärvades i en rad handelstraktater med främmande makter åt norska fartyg i fraktfart från Sverige på utlandet likställighet med svenska.

Karl Johans upprepade förslag om ökade rättigheter för kungamakten i Norge - bland annat genom det suspensiva vetots utbyte mot absolut - blev däremot av stortinget oupphörligt avvisade, och även andra tvistefrågor mellan honom och stortinget började under 1820-talet förekomma. År 1821 upphävde detta sålunda mot hans veto genom ett för tredje gången upprepat beslut adliga rättigheter i landet och på grund av den så kallade Bodösaken började stortingen under årtiondets senare del begära ökad delaktighet i utrikesärendenas handläggning, medan däremot förslag om skälig höjning av Norges bidrag till utrikesbudgeten tillbakavisades. Dessutom hade man 1824 till kungens stora misshag börjat fira 17 maj - dagen för utfärdande av Eidsvollförfattningen som tillkommit för att omöjliggöra unionen och Karl Johans norska kungadöme - som norsk nationaldag, och kungens åtgärder för att avstyra detta hade endast till en tid framgång.

Vid de tillfällen, då spänningen mellan honom och stortinget var starkast - särskilt 1821 för danska statsskuldsfrågan och 1827-1828 på grund av 17-maj-firandet och frågan om Norges bidrag till utrikesbudgeten -, böjde emellertid stortinget till sist undan och förslagen om att ändra unionsbestämmelserna blev inte satta i verket. Efter greve Baltzar von Platens död 1829 tillsattes inte mera någon svensk ståthållare i Norge, vilket betydde att Sverige därefter saknade en permanent representant där. De norska kraven på ökade förmåner eller ökad likställighet i rättigheter växte under sådana förhållanden och rönte i vissa fall tillmötesgående (till exempel i fråga om utrikesärendens handläggning 1835 med mera) samt blev i andra hänseenden 1839 överlämnade till behandling av den första unionskommittén, som emellertid fick i uppdrag att jämväl upptaga svenska önskemål och vid vars tillsättning Karl Johan kraftigt betonade, att rättigheter och förpliktelser borde stå i inbördes överensstämmelse. Kommitténs arbete hann dock inte slutföras under Karl Johans egen regering.


Sveriges och Norges nya kungafamilj växer år 1837

Inrikespolitiken
Även på den inre politikens fält tog kort efter sin ankomst Karl Johan till en början obestritt ledningen. Ständermöten hade dittills av Sveriges regering fruktats som bråkiga och ohanterliga; 1812 års riksdag beslöt däremot så gott som utan invändningar nästan allt vad Sveriges regering begärde: beväringsinrättningens införande, stora anslag till kriget, fri dispositionsrätt för Sveriges regering över ultramarinska besittningar, avskrivning av en stor del av statsskulden, ja, införande av indragningsmakten gentemot pressen, så att en obekväm kritik av den nya politiken kunde undgås. Efter krigsåren framträdde dock efter hand åter en rätt besvärlig ständeropposition. Statsarbetet hade då närmast att inrikta sig på landets ekonomiska upphjälpande från det besvärliga läge som en ohejdad sedelutgivning 1808 och följande år en överväldigande utländsk import och snart även dåliga skördar samt en allvarlig jordbrukskris bragt landet.

Då ständerna sammanträdde 1815 hade emellertid kungens rådgivare, i förtjusningen över de yttre framgångarna och, efter vad det vill synas, utan full insikt om krisens betydelse, uraktlåtit att ta initiativ till åtgärder för dess avhjälpande, och ledningen härutinnan fick då i stället omhändertagas av ständerna med greve Fredrik von Schwerin i spetsen, vilken härigenom fick tillfälle att grundlägga den "opposition mot ministären", som han efter brittiskt mönster eftertraktade. Riksdagens beslut gick i starkt prohibitivistisk riktning, en åskådning som Karl Johan stod mindre fjärran än åtskilliga av hans rådgivare. Samtidigt gjorde han under åtskilliga år framåt ivriga, ehuru i regel fruktlösa försök att "styra kursen" genom växeloperationer på utlandet och tillsatte därvid personligen betydande belopp. En finansåtgärd av stor betydelse som med Karl Johans medverkan genomfördes 1815, var beslutet om hela den återstående statsskuldens likvidation genom användning av lösesumman för Guadeloupe mot ett årligt anslag till kungahuset.

Även under den följande tiden förekom inte sällan att Sveriges regering i viktiga inre politiska spörsmål underlät att ta initiativet, vilket naturligtvis stärkte ständeroppositionen. Särskilt 1823 års riksdag utmärkte sig under sådana förhållanden för en stor mängd reformbeslut och reformyrkanden inte minst på det ekonomiska området, genom vilka man eftersträvade ett systemskifte i näringslivet och i ganska stor utsträckning proklamerade den liberala näringsfrihetens grundsatser både i fråga om hantverk och handel.

Oppositionen var emellertid ännu övervägande saklig, och kungens person hölls i regel utanför. Greve Carl Henrik Anckarswärds framträdande till större betydenhet bland oppositionens ledare bidrog ändå till att ge den en mera personlig karaktär och det fanns också tendenser att minska anslagen till försvaret. Vid 1828–1830 års riksdag hade Sveriges regering emellertid, på grund av kraftig organisation av sina egna anhängare genom friherre Carl Johan af Nordin och greve Magnus Brahe för det mesta överhand och genom myntrealisationens genomförande, i vissa hänseenden dock på ett sätt, vartill Karl Johan personligen endast motvilligt gav sitt bifall, gjordes slut på den osäkerhet i finansväsendet, som skadat landets ekonomiska utveckling alltsedan den ekonomiska krisen.


Statyn över Karl XIV Johan i Karl Johans park i Norrköping upprestes 1846

1830-talet medförde däremot ett oppositionens genombrott. Julirevolutionen i Frankrike stärkte över hela Europa de liberala idéströmningarna, tidningen Aftonbladet gav dessa idéer ett skickligt och målmedvetet organ, vars inflytande snart vida översteg den konservativa pressens, och kungens gamla rådgivarpersonal började åldras och till följd därav känna ökad betänksamhet gentemot nyheterna. Karl Johan åter kunde på grund av sin främmande härkomst och sin oförmåga att tala landets språk själv svårligen ta mera djupgående initiativ på det konstitutionella författningslivets område, där nu alltmer politiska stridsfrågor började framträda, såsom representationsfrågan, spörsmålet om statsrådets organisation och rådgivarnas ställning till kungen och så vidare. Oppositionella skriftställare som Magnus Jacob Crusenstolpe och Anders Lindeberg började också alltmera rikta sina angrepp mot kungen personligen, det så kallade "allenastyrandet" och det starka inflytande som hans gunstling greve Magnus Brahe av dem antogs utöva ("Braheväldet") vid sidan av hans egentliga rådgivare. 1834-1835 års riksdag blev under sådana förhållanden en stor missräkning för Sveriges regering, som där led åtskilliga betydande nederlag tack vare oppositionens herravälde i borgar- och bondestånden samt i förstärkt statsutskott.

Under de följande åren skärptes striden ytterligare genom den kamp mot pressen, som Sveriges regering förde med hovkansler August von Hartmansdorff och indragningsmakten som vapen. Crusenstolpes fällande för majestätsbrott sommaren 1838 förde så småningom krisen till ett utbrott genom oroligheter i huvudstaden, under vilka fönsterinslagningar upprepade gånger förekom och även republikanska tänkesätt fann åtskilliga förespråkare. Mot slutet av året minskades dock spänningen något och oppositionen trädde i förbindelse med kronprinsen samt började rikta sina förhoppningar mot dennes regeringstillträde.

År 1839 bildades den så kallade koalitionen mellan en rad oppositionsmän och andra missnöjda för att vid den stundande riksdagen 1840 störta det gamla systemet och, hoppades man, förmå kungen till abdikation. Den hade förbindelser även bland statsråden och den svenska regeringens riksdagsförberedelser blev sålunda svaga och otillräckliga. Oppositionen kunde alltså vid utskottsvalen bemäktiga sig ett försteg i utskotten, men dess förhoppning om fullständig seger stäcktes sedan August von Hartmansdorff med flera lyckats reorganisera konservativa majoriteter hos adeln och prästeståndet hos vilka därefter en stor del av oppositionens angreppsplaner blev hämmade genom upprepad propositionsvägran eller i andra fall nedvoterade. Karl Johan själv släppte visserligen sina gamla rådgivare i samband med departementalstyrelsens införande 1840 men förstod också med synnerlig seghet att vid valet av de nya inte ge de egentliga oppositionsmännen rum och kampen mellan honom och dem rann sålunda efter hand ut i sanden, utan att de nya idéerna lyckades vinna några framsteg.


Karl XIV Johans sarkofag i Riddarholmskyrkan

De sista åren
Efter riksdagens slut (1841) stillade sig stormen, och då den 80-årige monarken 1843 firade sitt 25-årsjubileum som kung fick han från hela riket mottaga varma bevis på tacksam tillgivenhet. Man kunde vid slutet av hans regering peka på en rik fredlig utveckling på olika områden: en folkmängd, som nästan uppnått Sveriges och Finlands vid skilsmässan, en utplånad statsskuld, nya samfärdsmedel i kanaler (Göta kanal med flera) och vägar, ett nyupprättat lantförsvar, ett årligen starkt växande jordbruk, som numera ofta gav landet exportöverskott av spannmål, en mer än fördubblad industri, ett återupprättat bank- och myntväsen, minskade skatter, men mångdubblade tullinkomster trots att tullsatserna på särskilda varor nedsatts och så vidare. Även på undervisningsväsendets område en viktig utveckling dels skett, dels förberetts, exempelvis genom hela folkskoleväsendets grundläggning vid 1840-1841 års riksdag.

Intill det sista behöll kungen fulla kropps- och själskrafter.

På sin 81:a födelsedag, den 26 januari 1844 klockan 6 på morgonen insjuknade han plötsligt i "ett anfall af blodtryckning åt hufvudet, förenad med kräkningar" och avsomnade efter 42 dygns sjukdom klockan 15.30 den 8 mars. "Ingen har fyllt en bana liknande min", kunde han med fog säga under sin sista sjukdom och därvid särskilt erinra om den uppryckning den skandinaviska halvön genom honom fått ur dess svåra kris 1808-1810. I sitt äktenskap hade han bara ett barn, sonen Oscar I, som avgav och undertecknade sin kungaförsäkran knappt två timmar efter dödsfallet och därmed efterträdde honom på tronen.

Begravningen i Riddarholmskyrkan ägde rum den 26 april, med start 13.15 fram till att processionen lämnade kyrkan klockan 16.30. Jordfästningen förrättades av ärkebiskopen Carl Fredrik af Wingård. Karl XIV Johan vilar i det Bernadottska gravkoret, med inskriptionen: Af lifvet närmade i bragder af döden i hvila.

I samband med kungens lit de parade 18 april, trampades en äldre kvinna till döds av en grupp sjömän. Efter kung Karl Johans död kvarstod endast en överlevande av de 18 marskalkar som kejsar Napoleon I utnämnde i maj 1804.

Barn med drottning Desideria:

• Joseph François Oscar (Oskar I)

Barn med älskarinnan Mariana Koskull:

• en son?
  
  
  Karl XIV Johan namnteckning

Holstein-Gottorpska ätten
Regeringstid: 1809-1818
Levnadstid: 1748-1818

Karl XIII (Carl XIII), född 26 september (g.s.) 1748, död 5 februari 1818, var kung av Sverige från 1809 och Norge (under namnet Karl II) från 1814 till sin död. Han var även hertig av Södermanland.

Karl XIII var son till Adolf Fredrik och Lovisa Ulrika av Preussen samt bror till Gustav III och kusin till Katarina
II av Ryssland. Han gifte sig 7 juli 1774 med sin kusin Hedvig Elisabet Charlotta av Oldenburg, vars far var yngre bror till kung Adolf Fredrik.

Biografi
Karl tjänade som amiral under Gustav III:s ryska krig och stod i nära förbindelse med ledande män inom oppositionen men det är omtvistat om han kände till och stödde planerna på att mörda Gustav III.

Gustav III:s son, Gustav IV Adolf blev ny regent och under dennes regeringstid förlorades Finland och Pommern blev tidsvis ockuperat av Napoleon. Detta ledde till att Gustav IV Adolf avsattes och landsförvisades. Därefter fick Karl XIII agera marionettkung, och han tvingades adoptera den danske prinsen Kristian August, som emellertid avled av slaganfall redan 1810. Dennes plötsliga död orsakade stor uppståndelse och starka rykten om förgiftning. I samband med begravningståget för Kristian August genom Gamla stan i Stockholm den 20 juni 1810 mördades riksmarskalken Axel von Fersen på Riddarhustorget, anklagad av folkhopen för att ha förgiftat den danske prinsen.

Man var tvungen att utse ny kronprins. Carl Otto Mörner sändes till Frankrike för att inhämta kejsar Napoleons åsikt i tronföljdsfrågan, men agerade där på eget initiativ och sålde svenska kungakronan till den franska fältmarskalken Jean Baptiste Bernadotte. Det påstås att Karl XIII förfasade sig över att behöva adoptera en advokatson från Pau. Men han blev ganska snart nöjd med sin nye adoptivson, som fick namnet Karl Johan, och sonson.

År 1812 tog Karl Johan över regentskapet i praktiken, efter att kungen blivit allt äldre och tröttare. Karl XIII kunde bland annat mitt under regeringssammanträden somna och förbli sovande under resten av mötet och var inte alltid medveten om vad han godkände eller avslog utan lät sig lätt påverkas av andra regeringsmedlemmar.

Karl XIII, liksom många andra, drömde om att Karl Johan skulle ta tillbaka Finland från Ryssland. Denne vände sig dock västerut. År 1814 tvingades Norge i union med Sverige, och Karl XIII utsågs till Norges kung, under namnet Karl II.

Karl XIII avled klockan 22.14 den 5 februari 1818 och efterträddes av Karl XIV Johan, som dock i praktiken styrt landet ända sedan kungörelsen den 27 mars 1811, som meddelade att Karl XIII den 17 mars detta år insjuknat i bröstfeber och att han "...pröfvat nödigt att uppdraga vården om Sig och Riket åt H. K. Kron-Prinsen".

Karl XIII låg på Lit de Parade i Riddaresalen den 23 - 27 februari, och begravdes vid en akt i Riddarholmskyrkan den 20 mars.

Karl XIII står staty bland annat i Hoglands park i Karlskrona och Kungsträdgården i Stockholm.

Barn med drottning Charlotta:

• Lovisa Hedvig, född/död 2 juli 1797
• Karl Adolf, hertig av Värmland, född 3 juli 1798, död 10 juli 1798

Barn med Augusta Fersen:

• Carl Axel Löwenhielm

Adoptivsöner:

• Kristian August, (1768-1810), nytt namn Karl August
• Jean Baptise Jules Bernadotte, (1763-1844), nytt namn Karl (XIV) Johan
  
  

Holstein-Gottorpska ätten
Regeringstid: 1792-1809 (förmyndarregering 1792-1796)
Levnadstid: 1778-1837

Gustav IV Adolf (Gustaf Adolph), född 1 november 1778, död 7 februari 1837, var kung av Sverige 1792-1809, son till Gustav III och Sofia Magdalena av Danmark och gift 31 oktober 1797 med Fredrika av Baden.

Uppväxt
Gustav IV Adolf föddes på Stockholms slott som son till Gustav III och Sofia Magdalena av Danmark. Tidigt uppkom illasinnade rykten om att fadern, Gustav III, inte skulle ha varit far till barnet, utan en finländare, Adolf Fredrik Munck, som varit behjälplig vid kungaparets sexualdebut. Trots att kungaparet visade alla tecken på ett lyckligt äktenskap vid tiden för drottningens första graviditet fördes ryktet vidare, till och med av Gustav IIIs bror hertig Karl och av honom till brödernas höga moder Lovisa Ulrika, vilket ledde till en brytning mellan kungen och henne, som inte bilades - och knappt ens då - förrän på Lovisa Ulrikas dödsbädd. Gustav III och Sofia Magdalena fick en son till år 1782. Kungen engagerade sig djupt i den äldre sonens uppfostran. Således fick han en egen guvernör (d.v.s. informator), det pedantiska riksrådet Fredrik Sparre, redan vid två år och åtta månaders ålder. Vid tio års ålder tilldelades han serafimerorden. Tretton år gammal genomlevde Gustav Adolf mordet på sin far, ett trauma som satte djupa spår. Somliga har menat att detta även präglade hans liv.


Gustav IV Adolf som fjortonåring

Regeringstid
Motvilligt tog han över regeringen, med farbror hertig Karl som förmyndare - men ett förmyndarskap som i praktiken övertogs av Gustaf Adolph Reuterholm, vars far, riksrådet Esbjörn Christian Reuterholm, hade tillhört oppositionen mot Gustav III. Hans informator blev senare kanslirådet Nils von Rosenstein. Han lärde sig latin och, ovanligt för en svensk kung, också finska - ironiskt med tanke på att han senare förlorade Finland och blev dess siste svenska regent.

Som kung antog han valspråket Gud och folket. Som myndig kung gifte sig Gustav IV Adolf år 1797 med Fredrika Dorothea Wilhelmina av Baden. Äktenskapet var mycket lyckligt och i motsats till sin far var han påtagligt intresserad av erotik, så pass att riksmarskalken Axel von Fersen i mjuka ordalag försökte be kungen att vara försiktig och "skona drottningens hälsa".

Från november 1806 till maj 1807 styrdes Sverige från Malmö. Kung Gustav IV Adolf bodde med sin drottning Fredrika och tre kungabarn i Residenset vid Stortorget. Och med kungafamiljen följde hovstaten och delar av den diplomatiska kåren varför också angränsande byggnader togs i anspråk. I stort sett hela norra sidan av torget disponerades av de förnäma gästerna. Under ett halvår var således Malmö, om inte officiellt så åtminstone de facto Sveriges huvudstad.


Gustav IV Adolf i unga år

Nedgång och fall
Gustav IV Adolfs politik och envishet vid tiden för Napoleons marsch genom Europa ledde till att förtroendet för honom som regent minskade, vilket berörde honom mindre eftersom han var övertygad om giltigheten av kungadömet av Guds nåde.

Gustav IV Adolfs personliga avsky mot franska revolutionen och Napoleon, liksom hans åsikt att Sverige var beroende av handeln med Storbritannien och hans orealistiska syn på Sveriges militära styrka bidrog väsentligt till att Sverige allierade sig med Storbritannien i protest mot kontinentalblockaden, efter att försök att tillsammans med Danmark och Ryssland hålla sig neutral i konflikten misslyckats, och råkade därmed i krig med de båda stormakterna Frankrike och Ryssland. Det så kallade Finska kriget 1808-09 gick illa, och hela Finland var ockuperat. Missnöjet med kungen hade växt under flera år och nu gick hans motståndare till handling. När kungen i mars 1809 beslutat sig för att ta befäl över södra armén, under pågående större krig med Ryssland i Finland, gick generalen Carl Johan Adlercreutz den 13 mars, med sex andra personer, upp på slottet och förklarade att

hela nationen vore försatt i häpnad öfver rikets olyckliga ställning och konungens tillämnade afresa och att man vore fastbesluten att afböja den.

De arresterade kungen och han sattes med sin familj i husarrest på Gripsholms slott.

Den 10 maj samma år avsattes han av ständerna genom en statskupp och han och hela hans familj, inklusive den tioårige kronprinsen, förklarades vara den svenska kronan för all framtid förlustiga.



Överste Gustafsson
Efter en anhalt i Köpenhamn begav man sig vidare till hovet i Baden, drottningens hemland. Förgäves försökte Gustav Adolf hävda sin rätt till Sveriges tron men hans liv var förstört - hans far mördad och han själv avsatt från tronen. Gustav bodde nu med sin familj i Basel i Schweiz. Situationen ledde också till att äktenskapet med Fredrika upplöstes 1812. Som frånskild svensk ex-kung förde han därefter ett kringflackande liv på kontinenten som "greven av Gottorp", och senare, överste Gustafsson. Han hade ett flertal älskarinnor och med tre av dem fick han barn. En kvinna fick han trillingar med. Det enda barnet han erkände var sonen Adolf Gustavsson (ca. 1820-1900) som han fick med sin älskarinna Maria Schlegel.

I oktober 1833 begav han sig till Weisses Rössli ("Vita hästen"), ett värdshus i St Gallen i Schweiz. Där dog han också fyra år senare i ett slaganfall den 7 februari 1837 ensam, alkoholiserad och utfattig.

Efter kronprinsens, sedermera regentens, Gustaf V, giftermål med Gustav Adolfs dottersondotter Victoria av Baden 1884, återbördades hans stoft från Oldenburg till Riddarholmskyrkan i Stockholm. Därefter påbörjades också en omvärdering av hans tidigare i Sverige svårt fläckade eftermäle.

Barn med drottning Frederika Dorothea Wilhelmina av Baden:

1. Gustav (1799-1877), prins av Vasa
2. Sofia Wilhelmina (1801-1865), farmor till Victoria av Baden, gift med Gustaf V
3. Carl Gustav, (1802-1805), storfurste av Finland
4. Amalia, (1805-1853)
5. Cecilia, (1807-1844)

Barn med Maria Schlegel:

1. Adolf. född cirka år 1820-år 1900.

Holstein-Gottorpska ätten
Regeringstid: 1771-1792
Levnadstid: 1746-1792

Gustav III (skrev sig Gustaf), född 24 januari 1746, död 29 mars 1792, var Sveriges konung 1771-1792. Han var son till Adolf Fredrik och Lovisa Ulrika av Preussen, bror till Karl XIII och kusin med Katarina II av Ryssland. Av experter har Gustav III ansetts vara en av de mest begåvade, aktiva och kontroversiella kungarna i den svenska historien och han har skildrats på mycket varierande sätt efter olika historikers synvinklar.

Giftermål
År 1766 med Sofia Magdalena av Danmark (1746-1813)

Barn

Gustav IV Adolf´(1778-1837) (f. Gustaf Adolph), svensk kung 1792-1809

Karl Gustav, (1782-1783) hertig av Småland

Kronprinstiden
Gustav III, Adolf Fredriks och Lovisa Ulrikas äldste son, föddes i Stockholm den 24 januari 1746. Genom sin närmaste omgivning – i första hand modern men även guvernörer, uppvaktning och lärare – gjordes han tidigt bekant med den franska upplysningsåskådningen. Gustavs utveckling påverkades ofördelaktigt av söndringen mellan hans föräldrar och lärare samt riksdagens inblandning i hans uppfostran. Med den nya omgivning som ständerna 1756 gav honom (Carl Fredrik Scheffer blev hans guvernör), uttryckte kungaparet öppet, även i sonens närvaro, sitt missnöje, och den unge fursten hörde skarpa ord om rikets maktägande ständer.

Gustav såg sig tvungen att enligt ständernas krav gifta sig med Sofia Magdalena av Danmark (1766) men kom därigenom i ett spänt förhållande till sin mor, som fattat motvilja mot den danska prinsessan. Redan som kronprins deltog han, inte utan avund från moderns sida, i hovpartiets ledning och framträdde mer och mer som de konstitutionellt och nationellt sinnade svenskarnas hopp. Han tog livligt del i de förhandlingar mellan de förenade hov- och hattpartierna och franske ambassadören som föregick 1769 års riksdag och bidrog i väsentlig mån till att förmå Adolf Fredrik att avsäga sig kronan i december 1768 för att framtvinga en urtima riksdags sammankallande och förbättring av statsskicket.


Gustav III:s kröning i Storkyrkan

Gustav III bestiger tronen
Vid sin faders död (12 februari 1771) befann sig Gustav i Paris och utverkade där åt sig franska regeringens löfte om bistånd vid den förestående riksdagen. Den gamle Ludvig XV gav honom dock rådet att i första hand försöka försona partierna och förmå dem till att arbeta gemensamt för rikets räddning under kungamaktens ledning. Under sådana förebud firades äntligen den 29 maj 1772 Gustav III:s kröning.

I Jacob Magnus Sprengtporten och Johan Christopher Toll fann han skickliga och nitiska medhjälpare, som åtog sig att uppmana Finland och Skåne till uppror mot regeringen. Då emellertid det skånska upproret utbröt i förtid och mösspartiet fick kännedom om detta, vågade Gustav inte som avtalat invänta Sprengtportens återkomst från Finland, utan genomförde på egen hand statsvälvningen i huvudstaden. Med garnisonens bistånd arresterades rikets råd och de förnämsta riksdagsmännen av mösspartiet den 19 augusti 1772, och två dagar därefter fick ständerna bekräfta en av kungen utarbetad ny regeringsform, 1772 års regeringsform, varefter de flesta av de fängslade frigavs.

Genom den nya, till sitt innehåll obestämda och svävande regeringsformen lades maktens tyngdpunkt i händerna på kungen, som fick tämligen stort utrymme för sin personliga verksamhet, men till en början återställdes dock jämvikten mellan statsmakterna. Det sätt som Gustav under de första åren använde denna nyförvärvade makt gav honom i rikt mått folkets kärlek. Omgiven av män, såsom bröderna Carl Fredrik och Ulrik Scheffer, Johan Liljencrants, Carl Sparre, Henrik af Trolle m.fl., vidtog han mängd förbättringar på nästan alla samhällslivets områden: tortyrens avskaffande (1772), tryckfrihetens stadgande, förbättring av allmänna hälsovården, rensning från missbruk i förvaltningen och i samband med detta nya förbättrade lönestater för rikets ämbetsmän, spannmålshandelns frigivning (1775 och 1780), inrättande av en diskont (1773), armén och flottan satta i förbättrat skick, initiativ till mildrad strafflag samt framför allt den med stor skicklighet utförda myntrealisationen (1777). 1777 blev han den första statschefen i världen att erkänna USA som ny stat.

Även efter riksdagen fortsatte reformarbetet. Inte desto mindre började nu den inre friden att rubbas. Redan vid riksdagen 1778 framträdde början till en ny opposition, som kritiserade flera av kungens åtgärder och framför allt riktade sig mot hans växande benägenhet för envälde. Gustav III var emot dödsstraff och utfärdade 1778 en lag som stadgade att samtliga dödsstraff skulle underställas konungen. Sedan underlät han helt att utdöma några dödsstraff. Detta tolkades av hans kritiker som en otillbörlig mildhet i sedlighetsmål, eftersom sodomi var ett av de brott som renderade dödsstraff. Det fanns de som menade att detta hängde samman med hans egna inblandning i vad som på den tiden kallades sodomi och tribadism, kungen antogs ha sexuellt umgänge med män. Inget tillförlitligt belägg finns emellertid i sakliga historiska källor för ett sådant antagande.


Gustav III grundade städerna Tammerfors 1779 och Östersund 1786.

De nödår som inträdde med den sällsynt långvariga missväxt som började 1780 bidrog till att fördystra stämningen. Kungens intresse för det inre reformarbetet blev allt mindre och riktades i stället mot nya uppgifter utåt. Så länge den försiktige Ulrik Scheffer ledde utrikespolitiken hölls dock Gustavs tendenser tillbaka. Efter Scheffers avgång 1783 blev Gustav i egentligaste mening sin egen utrikesminister. De äldre rådgivarna trädde efter hand alla tillbaka för nya män, bland vilka under de närmaste åren Toll och senare Gustaf Mauritz Armfelt och Evert Taube framstår som inflytelserikast. Gustavs första erövringsplan var riktad mot Norge, som han hoppades kunna erövra från Danmark genom ett plötsligt anfall. Vid ett personligt möte med sin kusin kejsarinnan Katarina II av Ryssland i Fredrikshamn 1783 sökte han vinna hennes samtycke härtill. Vid Katarinas bestämda vägran att överge Danmark strandade hela planen, och Gustav begav sig i stället utomlands på en långvarig resa, under vilken han besökte företrädesvis Italien och Frankrike (1783-1784).

Från denna tid såg han i Ryssland sin främste fiende och spejade endast efter ett gynnsamt tillfälle att angripa landet. Gustavs krigspolitik gav ökad fart åt oppositionen, som även trängt in bland de ofrälse stånden. Slöseriet och lättsinnet vid hovet, den begynnande skuldsättningen utan ständernas bifall, det avstannande reformarbetet, växande godtycke vid befordringar och ökningen av andra missbruk i förvaltningen (pastoratshandeln) med mera, gjorde oppositionen allt kraftigare. I spetsen för denna stod den gamle partichefen greve Axel von Fersen d.ä., och vid 1786 års riksdag gavs missnöjet luft genom avslag på nästan alla Gustavs propositioner. I stället för att försöka kompromissa med oppositionen valde Gustav att ännu ivrigare söka sin räddning ur alla svårigheter genom ett lyckosamt krig. Förbindelsen mellan den fanatiska delen av adelsoppositionen och ryske ministern och begynnande separatistiska stämplingar i Finland, ledda av Göran Magnus Sprengtporten, som i slutet av 1786 övergick i rysk tjänst, ökade faran i Gustavs läge. Sverige syntes nästan återkastat i frihetstidens elände. Gustav hälsade därför underrättelsen om ett rysk-turkiskt krigs utbrott på hösten 1787 med glädje. Han var från början besluten att begagna tillfället, och våren 1788 började i djupaste hemlighet en upprustning.


Slaget vid Svensksund

Ryska kriget 1788-1790
Utan säkra förbindelser med andra länder och utan trygghet från Danmark, som han förgäves sökt vinna för sig genom ett personligt besök i Köpenhamn på senhösten 1787, lät Gustav i slutet av juni 1788 sina trupper gå över ryska gränsen utan föregående krigsförklaring, under förevändning av ett obetydligt gränstumult arrangerat av honom själv. Gustavs plan att genom överrumpling bemäktiga sig Sankt Petersburg gick emellertid om intet, då hertig Karl i slaget vid Hogland i juli inte lyckades krossa den ryska flottan, och hans försök att erövra gränsfästningen Fredrikshamn misslyckades, bland annat till följd av det myteri, Anjalaförbundet, som i augusti utbröt inom officerskåren. Danmarks anfall på Sverige - det så kallade Teaterkriget - vid denna tid syntes råga måttet av olyckan, men gav Gustav tillfälle att med heder lämna Finland och att vädja till det svenska folkets patriotism. Det finska officersupproret, som inte fick tillräckligt stöd från Ryssland, föll samman av sig självt inför den allmänna domen; på hösten kunde Gustav arrestera dess främsta män och i december utfärda kallelse till rikets ständer att sammankomma i Stockholm följande år. Då adeln här fortsatte sin kamp mot kungen och sökte förhindra att ständerna hjälpte honom i hans finansiella trångmål lät Gustav plötsligen, i februari 1789, arrestera riddarhusets främsta män (Axel von Fersen d.ä., Charles De Geer, Clas Frietzcky m.fl.) och genomdrev med de ofrälse ståndens hjälp trots adelns protester en ny grundlag, Förenings- och säkerhetsakten, som utvidgade kungens makt, nästan till envälde.

Kriget, som vilat under vintermånaderna, uppflammade därefter på nytt och fortgick under omväxlande segrar och nederlag under de följande två åren. Gustav hade själv inga fältherreegenskaper, men tog livlig personlig del i krigshändelserna och hemförde själv några mindre segrar till lands: slaget vid Uttismalm i juni 1789 och slaget vid Valkeala i april 1790, samt till sjöss över en rysk skärgårdseskader i slaget vid Fredrikshamn i maj 1790. Den 9 juli så händer Slaget vid Svensksund som är Sveriges största marina seger någonsin. Freden i Värälä den 14 augusti 1790 förverkligade inte Gustavs erövringsdrömmar.


Gustaf III:s dödsmask

Mordet på Gustav III
Inom kort fick Gustav nya krigsplaner. Personlig vänskap med den franska kungafamiljen, fruktan för de revolutionära idéerna och begäret att spela en lysande roll i Europa väckte tanken hos honom att bilda en koalition av Europas furstar för att hejda eller kväva revolutionen i Frankrike. För att uppnå detta mål drog han sig inte för att sluta förbund med sin gamla fiende Katarina, men detta kom sig även av behovet av subsidier och i hopp om ökad trygghet från rysk sida. Hans plan ledde dock inte till något resultat, eftersom den inte fick tillräcklig uppmärksamhet hos de stora makterna, och på egen hand kunde Gustav ingenting uträtta.

Under vintern 1791-92 bildades en sammansvärjning inom adeln, vars syfte var att mörda kungen och reformera regeringssättet. I spetsen för mordplanen stod Jacob Johan Anckarström, Adolph Ribbing och Claes Fredrik Horn, för de konstitutionella reformplanerna bröderna Jacob och Johan von Engeström, Carl Pontus Lilliehorn, T. J. Bielke och Carl Fredrik Pechlin. Intrigen i sin helhet leddes tydligen av den sistnämnde. Även häradshövdingen Anders Nordell ansågs av samtiden ha legat bakom attentatsplanerna, då han ofta hade kritiserat Gustav III och kände Anckarström väl i egenskap av hans juridiska rådgivare. Nordell blev förhörd av polisen men friades i brist på bevis, men blev fråntagen sitt domarämbete.

Attentatet mot konungen skedde under en maskeradbal på operan i Stockholm den 16 mars 1792. Konungen hade samma kväll, under middagen, fått ett varningsbrev från Carl Pontus Lilliehorn, Gustaf läste igenom brevet, stoppade det på sig, men beslöt att ändå gå ner till balen.^[6] Då kungen gick genom salongen med sin gode vän Hans Henric von Essen omringades de av fem svartklädda män, en av dem sa; "Bonjour, beau masque!" (vilket betyder "God afton, vackra mask" på franska). Då drar Anckaström fram sin ena pistol och avlossar den på nära håll. Skott träffar kungen i ryggslutet.

Konungen vacklar till, och stödjer sig på von Essen, samtidigt som han utbrister på franska; "Ah! Je suis blessé, tirez-moi d'ici et arrêtez-le" ("Aj! Jag är sårad, ta mig härifrån och fånga honom!"). Samtidigt börjar de sammansvurna ropa "Elden är lös!", detta för att skapa panik för att kunna fly. Baron von Essen hade dock redan beordrat att dörrarna skulle stängas, vilket leder till att Anckarström och de andra kan fångas redan efter några dagar. Kungen förs till Stockholms Slott, där han avlider i sviterna av blodförgiftning och lunginflammation den 29 mars 1792. Hans sista ord blev; Jag är så sömnig, och jag vill försöka vila mig litet grann.

Han ligger begraven i Riddarholmskyrkan i Stockholm.


Sofia Magdalena av Danmark

Gustav III:s person och familjeförhållanden
Gustavs familjeförhållanden var olyckliga: med rätta kunde han säga, att det "blivit honom förbehållet att känna sorger, för vilka den ringaste av hans undersåtar var fritagen". År 1766 hade han ingått ett konvenansäktenskap med prinsessan Sofia Magdalena av Danmark (1746-1813), men han fick aldrig någon nära kontakt med henne.

I juli-september 1768 hade Gustav sitt livs enda kärleksaffär, med Charlotte du Riez (född De Geer), men förhållandet tog slut då Gustav insåg att hon var otrogen mot honom. Brevväxlingen mellan de båda finns bevarad i Uppsala universitetsbibliotek. (Förhållandets karaktär har dock av vissa historiker senare ifrågasatts.)

Länge behandlade han sin gemål med stor kallsinnighet, men 1775 åstadkom förste hovstallmästaren Adolf Fredrik Munck ett närmande mellan makarna, och 1778 föddes en tronföljare. Det spända förhållande som alltsedan 1766 (med ett kort uppehåll 1772) rådde mellan kungen och hans mor förvärrades vid denna tid, då hon gav fart åt ett då gängse rykte att Munck var far till det barn, Gustav IV Adolf, som drottningen skulle föda. 1782 fick kungaparet ytterligare en son, vilken emellertid avled året därpå.


Drottningholms slottsteater upplevde sin storhetstid under Gustav III

Kulturpersonligheten Gustav III
För vitterhet och konst var Gustavs regering en gynnsam tid, och det uppsving som innan detta börjat under frihetstiden befordrades ivrigt av Gustav. Uppfostrad i den franska smakriktningen och i allmänhet hyllande dess lagar, sökte han dock uppamma en, åtminstone till innehållet, nationell litteratur och konst. Till den bildande konsten hade han förvärvat sig kärlek inte endast på rent teoretisk väg, utan även som utövande dilettant i tecknings- och etsningskonsten.

Som ett drag mot befolkningens överdådiga tävlan i klädlyx uppfann kungen 1778 den Nationella dräkten.

För ett Äreminne öfver Riks Rådet och Fält Marskalken Lennart Torstenson, den av Gustav instiftade Svenska akademiens första tävlingsämne, vann Gustav 1786 denna akademis stora pris. Genom sina riksdagstal och andra anföranden visade Gustav sig vara en av Sveriges yppersta politiska talare. Konung Gustaf III:s skrifter i politiska och vittra ämnen; tillika med dess brefvexling utgavs 1806-12 av Johan Gabriel Oxenstierna (i två upplagor, en fransk och en fransk-svensk). Om hans efterlämnade historiska skrifter, se Gustavianska papperen. Mer än genom eget författarskap eller egen konstutövning verkade Gustav för den svenska vitterheten och konsten genom den uppmuntran och det ekonomiska understöd som han skänkte deras idkare, samt genom stiftandet eller återupprättandet av institutioner till deras befordran, såsom Musikaliska akademien (1771), Målar- och bildhuggarakademien (1773), Svenska teatern (1773; Kungliga stora teatern invigdes 1782), Kungliga Baletten (1773), Svenska akademien (1786) samt Vitterhets- historie- och antikvitetsakademien (1786).

Han inte bara beskyddade de svenska konstnärerna, utan inkallade även framstående utlänningar, bland annat Louis Jean Desprez, Louis Masreliez, Johann Gottlieb Naumann, och förvärvade genom inköp (i synnerhet under sin italienska resa, 1783-84) en mängd antika skulpturarbeten av stort konstvärde för statens räkning, vilka idag ingår i Gustav III:s antikmuseum som återinvigdes 1958. En staty över Gustav III, modellerad av Johan Tobias Sergel, restes i Stockholm 1808.

Gustav III är idag en av Sveriges mest välkända kungar och många dokumentärer har gjorts om honom på tv under årens gång. Journalisten Herman Lindqvist har porträtterat honom både på film och i böcker.


Gustav III:s Namnteckning

Holstein-Gottorpska ätten
Regeringstid: 1751-1771
Levnadstid:  1710-1771

Adolf Fredrik, född 3 maj 1710, död 12 februari 1771, var kung av Sverige från 1751, son till hertig Kristian August av Holstein-Gottorp (furstbiskopen av Lübeck) och Albertina Frederika av Baden-Durlach, således morbror till Katarina II av Ryssland.

Efter hattarnas ryska krig utsågs Adolf Fredrik 1743 till kronprins under påtryckning från tsarinnanan Elisabet. Han gifte sig året därpå med Lovisa Ulrika av Preussen, syster till Fredrik den store.

Adolf Fredrik som svensk tronföljare
Adolf Fredrik föddes på slottet Gottorp den 3 maj 1710 som son till hertigen av Holstein-Gottorp, tillika furstbiskop av Lübeck Kristian August (yngre bror till Karl XII:s svåger, hertig Fredrik IV av Holstein-Gottorp) och Albertina Fredrika av Baden-Durlach, dottersons dotter till Karl IX:s dotter Katarina. Bland hans syskon märks kejsarinnans Katarina II av Ryssland mor Johanna Elisabet. Vid hans dop skickade Karl XII, som inbjudits till fadderskapet, honom en fullmakt på en officersplats i den svenska hären. År 1727, då hans äldre bror, som efterträtt sin fader som furstbiskop, avled, lyckades hans mor, vars ekonomiska omständigheter var små, utverka att furstbiskopsstiftet övergick till den sjuttonårige Adolf Fredrik. Fastän hans kusin Karl Fredrik, Karl XII:s systerson, ville förbigå honom vid valet av förmyndare till förmån för sin son Karl Peter Ulrik, fick Adolf Fredrik ändå vid Karl Fredriks död 1739 detta förmynderskap och blev för några år administrator av Holstein-Gottorp.

Då Karl Peter Ulriks moster, den ryska prinsessan Elisabet, genom en palatsrevolution, 1741, bemäktigat sig den ryska tronen och behövde sin systersons arvsrätt till stöd för sin egen, gynnade Adolf Fredrik hennes planer och sände sin unge myndling till Ryssland, i hopp om att själv därigenom ärva hans utsikter på svenska tronen. Ur de stormiga partistriderna 1743 framgick även 23 juni, genom rysk inverkan, Adolf Fredriks val till svensk tronföljare. Han tillträdde regeringen 26 mars 1751 och kröntes 26 november (7 december) samma år.

Adolf Fredrik som kung
Adolf Fredrik blev likväl inte ett Rysslands verktyg: han bröt snart med Elisabet. Men liksom hans val hade varit en partisak, så blev han själv som kung en lekboll i partiernas och sin gemåls händer. Hans betydelse i Sveriges historia blev ringa, fastän hans gemål, Lovisa Ulrika av Preussen, Fredrik den stores syster – med vilken han gifte sig med 18 augusti 1744 – genom sina försök att höja kungens makt gav anledning till åtskilliga partistrider. Först slöt sig det unga tronföljarparet till hattpartiet, därtill förmått av förespeglingen om utvidgad makt och av vänskap för några av partiets ledande män, bland vilka särskilt Carl Gustaf Tessin stod tronföljaren och hans gemål nära och blev själen i det glada umgängesliv som omgav dem. Men när hattarna segrat över mössorna vid 1746-47 års riksdag varken kunde eller ville de infria sina löften. De till och med tvingade Adolf Fredrik att till Danmark göra medgivanden som sårade hans känslor såsom medlem av holsteinska hertighuset och biföll en förlovning mellan den unge prins Gustaf och den danska prinsessan Sofia Magdalena. I och med detta upplöstes förbundet mellan hovet och hattpartiet, och efter Adolf Fredriks tronbestigning inträdde öppen fiendskap dem emellan.

Ett nytt parti, det så kallade hovpartiet, uppstod kring kungaparet för att stödja dess numera öppet framträdande strävan efter utvidgad makt. För att vinna popularitet företog Adolf Fredrik resor i landsorten och gjorde därvid även ett besök i Finland, varifrån han tog återvägen runt om Bottniska viken. Mellan rådet och kungen uppstod häftiga strider angående gränserna för kungens personliga inflytande på regeringen, och denna konflikt gick slutligen därhän att den hotade att förlama hela riksstyrelsen. Vid riksdagen 1755-56 vände sig både kung och råd till ständerna med sina klagomål. Då fick rådet rätt att, när kungen vägrade underskriva dess beslut, nyttja en kunglig namnstämpel. Utan hänsyn till kungaparets önskan ombyttes guvernör, kavaljerer och lärare för de unga prinsarna, och för att komma åt drottningen anbefalldes en undersökning om kronjuvelerna, av vilka drottningen misstänktes ha pantsatt en del för att få medel till sina revolutionsplaner. Allt detta drev hovets anhängare till det illa planlagda och ledda revolutionsförsöket i juni 1756, vilket slutade med att föra flera av kungaparets vänner och verktyg på schavotten och föranledde ytterligare inskränkningar i kungens makt. Kungaparet tvingades under förnedring lyssna till en akt med ett ultimatum: antingen göra avbön, eller skiljas från kronan.

Den 26 maj 1756 beslutade riksdagen att kung Adolf Fredrik skulle signera regeringsbeslut med en kunglig namnstämpel, eftersom kungen ansågs vara ointresserad av att regera och hellre stod vid sin älskade svarvstol och tillverkade snusdosor. Av det skälet samlades därför ofta ärenden på hög utan att skrivas under inom rimlig tid. Namnstämpeln fick användas i de fall då kungen efter minst två tillsägelser vägrat underteckna regeringsakter, eller då kungen till följd av ovilja nekade underteckna de utnämningsärenden vilka gått hans personliga vilja emot.

Snart kom emellertid för hattpartiet vedergällningens stund. Redan 1760 kunde hovet ånyo uppträda och spela en politisk roll i förbund med de yngre mössorna. Då dessa 1765 kom till makten visade det sig att hovets planer fann lika avgjorda motståndare hos dem som förut hos hattarna. Hovet närmade sig hattpartiet, och avtalade med detsamma en plan att gemensamt störta mössorna och genomföra reformer i författningen. För att tvinga rådet att sammankalla riksdag förmåddes Adolf Fredrik 1768 att lägga ner regeringen och sedan riket i sex dagar varit utan regerande kung måste rådet ge efter, varpå kungen återtog styrelsen. På den följande riksdagen (1769) störtades mössregeringen, och en ny rådkammare, sammansatt av hattpartiets och hovpartiet i förening, kom till makten.

Adolf Fredrik dog troligen av slaganfall den 12 februari 1771 klockan 20.15 efter att ha intagit sin supé som bestod av: surkål, kött med rofvor, hummer, kaviar, böckling, champagne och "hetvägg" (semlor). "Det är ej att omkomma på det mest lysande sätt, utan att dö en prostdöd", skriver den samtida greve Johan Gabriel Oxenstierna.

Barn

1. Barn av okänt kön och namn (dödfött 1745)
2. Gustav III (1746-1792), kung av Sverige 1771-1792
3. Karl XIII (1748-1818), kung av Sverige 1809-1818
4. Fredrik Adolf (1750-1803)
5. Sofia Albertina (1753-1829)

Hessiska ätten
Regeringstid: 1720-1751
Levnadstid: 1676-1751



Fredrik I, Fredrik av Hessen född 17 april 1676, död 25 mars 1751, var kung av Sverige från 1720 och från 1730 regerande lantgreve av Hessen-Kassel i Tyskland. Fredrik var framgångsrik fältherre i det spanska tronföljdskriget på de allierades sida mot Frankrike. Han blev änkeman utan barn 1705, friade till Sveriges tronarvinge Ulrika Eleonora och gifte sig med henne. Hon blev drottning efter Karl XII:s död, men abdikerade till sin man 1720, som fann sig väl i rollen som konstitutionell monark under frihetstiden.

Arvprinsen Fredrik av Hessen
Fredrik I föddes i Kassel den 17 (n27) april 1676 som son till lantgreven Karl av Hessen-Kassel och Maria Amalia av Kurland. Han erhöll en för sin tid vårdad uppfostran, företog i ungdomsåren resor i Nederländerna, Schweiz, Italien, Danmark och Tyskland samt förestod 1699 regeringen under faderns besök i Italien. Den 31 maj 1700 gifte han sig med sitt syskonbarn, Lovisa Dorotea av Preussen, som avled redan 1705 efter ett barnlöst äktenskap. Kort efter det spanska tronföljdskrigets utbrott (1701) sändes Fredrik av sin far i spetsen för en hjälptrupp till Nederländerna och deltog som general med stor utmärkelse för personlig tapperhet på koalitionens sida, i den långa blodiga fejden, bland annat under Eugen av Savojen, ända till dess slut genom freden i Utrecht (1713).


Fredrik I sittande på sin tronstol

Redan 1710 hade Fredrik inlett underhandling om giftermål med den svenska prinsessan Ulrika Eleonora, och sedan både hon och hennes bror, Karl XII, lämnat sitt samtycke kom Fredrik i slutet av 1714 till Stockholm, där bröllopet firades den 24 mars 1715.

Fredrik var med på fälttåget mot Norge 1716 och erhöll därunder i träffningen vid Hølands prästgård ett farligt sår. Han utnämndes samma år till generalissimus över svenska krigsmakten och följde sin svåger även på dennes tåg mot Fredriksten 1718. Bland de historiker som anser att Karl XII lönnmördades vid Fredriksten pekas Fredrik ofta ut som den som låg bakom det dödande skottet mot svågern. För att understödja sin gemåls anspråk på tronföljden lät han efter Karl XII:s plötsliga död häkta Georg Heinrich von Görtz, hertig Karl Fredrik av Holstein-Gottorp främsta stöd. Han lät också upphäva belägringen av fästningen och förmå, genom ivriga bearbetningar, krigsbefälet att ge ett villkorligt bifall till Ulrika Eleonoras tronbestigning. Sedan ständerna genom ett formellt kungaval bekräftat Ulrika Eleonoras seger över sin systerson och medtävlare, den ovannämnde Karl Fredrik av Holstein-Gottorp, önskade hon upphöja sin gemål till medregent, men lyckades inte vid 1719 års riksdag förverkliga denna plan. Fredrik fick nöja sig med att ständerna tillerkände honom titeln "kunglig höghet".

Det visade sig emellertid snart att Fredrik genom drottningens obegränsade tillgivenhet och förtroende ägde stort inflytande på regeringen. Generalissimusvärdigheten, som förut varit en hederstitel, blev nu ett högsta befäl över rikets stridskrafter med avgörande inflytande på krigsväsendet och de militära befordringarna. Försvaret mot de ryska härjningarna leddes i högsta hand av honom. Han stödde också beslutet att avträda Bremen och Verden till Hannover och en del av Pommern till Preussen, för att få deras stöd (framför allt Englands) hjälp mot tsar Peter I. Även i övrigt spelade han en stor roll, och en konflikt mellan honom och kanslipresidenten Gustav Cronhielm var anledningen till den senares snöpliga avsked. Erfarenheten av arvprinsens stora faktiska inflytande och av drottningens självrådighet gjorde, att ständerna redan följande år gick in på Ulrika Eleonoras plan att upphöja Fredrik på tronen. Villkoret var att drottningen själv nedlade regeringen; dock skulle hon, i fall hon överlevde sin gemål, återinträda i sina rättigheter. Arvsrätten till kronan förblev fortfarande bunden vid hennes manliga avkomlingar. Den 24 mars 1720 valdes Fredrik I till Sveriges kung och kröntes i Stockholm den 3 maj samma år. Upphöjelsen åtföljdes av ytterligare inskränkningar i kungamakten.



Fredrik I som kung
Fredrik I var vid sin tronbestigning inte utan anseende och åtnjöt en viss popularitet. Han var en glad, välvillig och frikostig herre med ett ståtligt yttre, ett hurtigt, friskt och omedelbart väsen och ett angenämt umgängessätt. Han hade ett gott omdöme, tämligen god bildning och rik på erfarenhet. Hans fördomsfrihet, öppenhet och tillgänglighet förvärvade honom lätt vänner och anhängare. Dessutom kunde han utveckla energi, när omständigheterna så krävde. Det hade han visat vid flera tillfällen under sin krigarbana.

Redan efter några år hade emellertid Fredrik I förspillt det personliga anseende han ägt vid trontillträdet. Delvis berodde det på det bedrövliga resultatet av freden i Nystad 1721. Bitterheten blandades med misstankar att Fredrik I vid underhandlingen med tsaren snarare såg till sina egna än Sveriges intressen, när han i freden avträdde Livland, Estland, Ingermanland och en del av Karelen till ryssarna. August Strindberg kallade honom "Sveriges sämsta regent, som icke kunde tala svenska, och egentligen var tysk lantgreve."

Hans nöjeslystnad och hans tydliga bemödanden att i strid mot den nygrundade författningen utvidga sin makt väckte ytterligare klander och bidrog till att förstärka den farliga opposition, som kom till utbrott vid riksdagen 1723. Ett förslag från bondeståndet om kungamaktens stärkande inte bara genast kvävdes, utan föranledde en sträng räfst med anstiftarna. Kungen själv skyndade att anhålla om ständernas förlåtelse och betyga sin trohet mot författningen. Det holsteinska partiet som stöddes av Ryssland började bli ett hot, och under de närmast följande åren satt Fredrik I osäkert på sin tron. Slutligen lyckades kanslipresidenten Arvid Horn att med stöd av gynnsamma yttre konjunkturer vid riksdagen 1726-27 krossa det holsteinsk-ryska inflytandet i riket.

Från 1723 var det emellertid slut på den självständiga roll Fredrik I spelat i Sveriges politik, och fastän han förblev landets kung i ytterligare nära tre årtionden, hade hans person i det följande en ringa betydelse. I stället för att utvecklas i monarkisk riktning växte författningen hastigt nog ut till en fullständig parlamentarism eller ett fullständigt riksdagsvälde, och i det sjudande politiska liv som med 1730-talet bröt igenom blev kungadömet mer och mer en skugga eller en etikett, som nödtorftigt täckte författningens i grunden republikanska karaktär. Fredrik I:s verkliga makt var reducerad väsentligen till utnämnandet av ämbetsmän inom vissa gränser och till ett visst inflytande på utrikespolitiken, varjämte partiernas jämvikt stundom kunde göra hans allians värdefull. Den rika ekonomiska och andliga odling, som trädde fram under 1720-30-talen, och som gav tidevarvet dess bästa innehåll, hade Fredrik I mycket liten del i. Han förblev alltid en främling för Sveriges folk och lärde sig aldrig tala dess språk. Fredrik I:s personliga utveckling under den senare delen av hans levnad blev inte gynnsam. Hans medfödda bekvämlighet och njutningslystnad övergick mer och mer till verklig själslättja, moralisk slöhet och karaktärens försimpling. Hans tid utfylldes väsentligen av jakt, dryckeslag och umgänge med gunstlingar och mätresser.

Från 1730 ingick Fredrik I en mer stadigvarande kärleksförbindelse med hovfröken Hedvig Taube, riksrådet Edvard Didrik Taubes dotter, slutligen upphöjd till romersk riksgrevinna von Hessenstein. Denna förbindelse, i vilken två söner och två döttrar föddes, antog mer och mer, särskilt efter Ulrika Eleonoras död (1741), karaktären av ett morganatiskt äktenskap. "Äktenskapet" bekräftades aldrig av någon vigsel och löstes först genom grevinnan Hessensteins död 1744. Förbindelsen väckte stor skandal såsom det första exemplet i Sveriges kungaborg av en "maîtresse en titre" och ägde från början till slut en viss politisk vikt.


Kung Fredriks söner Fredrik Vilhelm och Karl Edvard von Hessenstein

Genom att understödja kungens gryende böjelse för denna älskarinna lyckades Carl Gyllenborg med flera fiender till Arvid Horn att innästla sig i hans ynnest och lägga första grunden till ett oppositionsparti, som vid 1734 års riksdag växte ut till det stora hattpartiet. Partiet kunde i avgörande ögonblick binda kungens handlingsfrihet, genom att i det följande ömsom gynna den kungliga kärleksförbindelsen, ömsom hota med ständernas ingrepp och offentlig skandal. Sålunda avstod Fredrik I 1739 från sitt motstånd mot hattpartiet för att bereda riksrådet Taube ett mildare öde än de övriga medlemmarna av Horns rådkammare. Vidare förmåddes kungen 1741 att rösta för kriget mot Ryssland på det att han fick utnämna sina båda söner till svenska grevar (se von Hessenstein). År 1745 fick Fredrik I en ny älskarinna i fröken Catarina Ebba Horn, översten friherre Krister Horns dotter, ävenledes upphöjd till riksgrevinna, vilken dock aldrig erhöll samma inflytande över honom, och inte heller någon politisk vikt.

Till den nye tronföljaren Adolf Fredrik och hans gemål stod Fredrik I i gott fastän föga intimt förhållande; han bemötte dem med utmärkt godhet och uppmärksamhet, men lyckades aldrig vinna deras tillgivenhet, väl närmast på grund av sitt sedeslösa levnadssätt. År 1748 drabbades Fredrik I några gånger av slaganfall, och från den tiden fick en namnstämpel, av vilken han förut mera undantagsvis betjänat sig, ersätta hans plats i regeringen. Han avled den 25 mars 1751 i Stockholm.

Sedan 1730 var Fredrik I även regerande lantgreve av Hessen-Kassel. Han företog 1731 en resa till detta land. Dess styrelse överlämnade han nästan helt och hållet åt sin bror Vilhelm, som sedan också kom att efterträda honom där.

Om Fredrik I kan vidare tilläggas att han införde förbud mot dueller samt instiftade det officiella ordensväsendet avsett främst för svenska, men även för utländska medborgare. Då tillkom Serafimer-, Svärds- och Nordstjärneorden.


Fredriks sarkofag i Riddarholmskyrkan

Fredrik var son till lantgreven Karl av Hessen-Kassel och Maria Amalia av Kurland. Gift 31 maj 1700 med Lovisa Dorotea av Preussen (1680-23 december 1705) och den 24 mars 1715 med prinsessan Ulrika Eleonora, dotter till Karl XI och Ulrika Eleonora av Danmark samt syster till Karl XII. Båda äktenskapen var barnlösa.

Barn med älskarinnan Hedvig Taube (1714-1744):

1. Anonyma, senare döpt Fredrika Vilhelmina (1730-1734), kallad Mamsell Ehrlich
2. Fredrik Vilhelm von Hessenstein (1735-1808)
3. Karl Edvard von Hessenstein (1737-1769)
4. Hedvig Amalia von Hessenstein (1743-1752)

Pfalziska ätten
Regeringstid: 1719-1720
Levnadstid: 1688-1741

Ulrika Eleonora d.y., född 23 januari 1688, död 24 november 1741, var regerande drottning av Sverige 1719-1720, dotter till Karl XI och Ulrika Eleonora av Danmark, syster till Karl XII samt kusin till August den starke, Fredrik IV av Danmark och Fredrik IV av Holstein-Gottorp.

Hon gifte sig 24 mars 1715 med Fredrik av Hessen, den blivande Fredrik I, men förblev barnlös.

Prinsessan Ulrika Eleonora
Ulrika Eleonora föddes den 23 januari 1688 på Stockholms slott som dotter till kung Karl XI och Ulrika Eleonora d.ä. Under barndomen förbisågs hon av alla för sin äldre, livligare och mera begåvade syster Hedvig Sofia.

Så snart hon blivit giftasvuxen fick hon många friare, bland andra blivande Georg II av Storbritannien och arvprins Fredrik av Hessen-Kassel. Redan 1710 begärde denne hennes hand, men deras trolovning tillkännagavs inte förrän den 23 januari 1714. Bilägret firades den 24 mars 1715.

Under Karl XII:s vistelse utomlands var hon, efter Hedvig Sofias död (1708), den enda myndiga medlemmen av kungahuset inom riket om man borträknar hennes åldriga farmor (Hedvig Eleonora).

I slutet av 1712 eller början av 1713 hade Karl XII tankar om att göra sin syster Ulrika Eleonora till regent, men fullföljde inte denna plan. Det kungliga rådet däremot övertalade henne att bevista dess sammanträden för att i henne erhålla ett stöd. Första gången hon infann sig i rådet, 2 november 1713, beslöts också om sammankallande av en riksdag. Det s.k. rörelsepartiet vid denna riksdag ville att prinsessan i kungens frånvaro skulle göras till riksföreståndarinna "såsom närmaste arvinge till kronan och regementet". Detta förslag motarbetades av Arvid Horn och rådet, som fruktade att svårigheterna för en ändring av regeringssättet därigenom skulle ökas. Prinsessan visade emellertid ständerna stort intresse för landets angelägenheter. I sina brev till kungen uppmanade hon honom att återvända hem och varnade honom för möjliga följder av hans frånvaro. Med hans samtycke undertecknade hon under den följande tiden alla rådets skrivelser, utom dem som var ställda till honom, för i sin egenskap av vice regent var hon ett med kungen enligt dennes uppfattning. Mera sällan deltog hon i rådets förhandlingar.

Ulrika Eleonora som regerande drottning
Då Ulrika Eleonora den 5 december 1718 underrättades om sin brors död visade hon stor sinnesnärvaro, i det hon via en fältriksdag på torget i Uddevalla lät hälsa sig som drottning på grund av arvsrätt. Rådet, överrumplat, satte sig inte emot detta. Under de följande veckorna förde hon styrelsen, lät fängsla Georg Heinrich von Görtz' anhängare och avskaffade de förordningar som utfärdats av honom. Även i riksdagskallelsen av 15 december 1718 vidhöll hon sina anspråk på arvsrätt, men förklarade sig vilja "alldeles avskaffa den s.k. suveräniteten" och "sätta riksens styrelse i dess gamla skick och väsen igen". Krigsbefälet, den enda kraftiga myndigheten efter Karl XII:s död, var fast beslutet att underkänna arvsrätten, avskaffa suveräniteten och välja Ulrika Eleonora till drottning. Dessa åsikter blev den sammanträdande riksdagens. Ulrika Eleonora sökte förgäves stöd hos rådet för sin arvsrätt, men tvingades bekräfta att varken hon eller någon annan (därmed syftade hon på sin systerson, hertig Karl Fredrik av Holstein-Gottorp) hade rätt till Sveriges tron.

Sedan Ulrika Eleonora avsagt sig sin arvsrätt valdes hon till drottning den 23 januari 1719 under förbehåll att hon skrev under den regeringsform som ständerna ämnade uppsätta. Den 19 februari skrev hon under försäkringen och regeringsformen (daterade 21 februari), genom vilka maktens tyngdpunkt lades i riksdagens händer. Hon godkände regeringsformen för att inte skapa osämja med riksdagen och för att försäkra sig om att riksdagen inte skulle godkänna systersonen Karl Fredrik av Holstein-Gottorp som svensk kung om han skulle göra anspråk på kronan. Hon kröntes i Uppsala den 17 mars 1719 och hyllades i Stockholm den 11 april samma år.

Ulrika Eleonora saknade inte egenskaper som kunde göra henne till en god regent. Hon var emellertid uppfostrad i enväldets grundsatser och råkade snart i oenighet med rådets dugligaste man, kanslipresidenten Arvid Horn, vilken, missnöjd, avgick från sitt ämbete. Inte heller med hans efterträdare Gustaf Cronhielm kunde hon komma överens. Dessa ombyten av kanslipresidenter inverkade ofördelaktigt på både krigen och underhandlingarna.


Ulrika Eleonora som drottninggemål efter 1720

Ulrika Eleonora hade, när hon valdes till drottning, önskat att dela tronen med sitt gemål: en samregering sådan som Maria II och dennes gemål Vilhelm III i England. Genom adelns bestämda avslag måste hon likväl för ögonblicket avstå från denna plan. Drottningens egenmäktighet och oförmåga att finna sig i den nya författningens former, samt det starka inflytande som hennes gemål utövade, gjorde emellertid efter hand de ledande statsmännen benägna för ett tronskifte. Arvprins Fredrik själv arbetade för samma syfte och närmade sig Horn, som vid 1720 års riksdag valdes till lantmarskalk. Då Ulrika Eleonora, som fortfarande hoppades kunna göra sin åsikt om samregering gällande, skrev till ständerna, mötte hennes förslag även denna gång motstånd. I en ny skrivelse, av 29 februari 1720, avsade hon sig regeringen till förmån för sin gemål, endast förbehållande sig rätt att i händelse av hans död återtaga sin förra höghet. Den 24 mars 1720 hyllades Fredrik av Hessen som kung.

Under sin korta tid som regent skapade Ulrika Eleonora inte mindre än 181 nya adelsmän, vilket är rekord för en svensk regent.


Ulrika Eleonoras sarkofag i Riddarholmskyrkan

Ulrika Eleonora efter abdikationen
Fastän Ulrika Eleonora in i det sista intresserade sig för offentliga angelägenheter drog hon sig likväl efter 1720 ifrån allt synbart deltagande i desamma, sysselsättande sig endast med läsning och välgörenhet. Hon hade många vänner, särskilt många kvinnor, bland vilka kan nämnas hennes uppfostrarinna, Emerentia von Düben. Under Fredriks utländska resa 1731 och under hans sjukdom 1738 förde Ulrika Eleonora emellertid styrelsen och visade sig då som en duglig regentinna.

Hon avled i kopporna i Stockholm den 24 november 1741.

OBS! Finns en rätt intressant video längre ner på inlägget!

Pfalziska ätten
Regeringstid: 1697-1718 (förmyndarregering 1697)
Levnadstid: 1682-1718



Karl XII, även kallad Järnhuvudet (i början också Karl den oövervinnerlige), född den 17 juni 1682, död den 30 november (11 december n.s.) 1718, var kung av Sverige från 1697 till sin död. Han är tillsammans med Gustav II Adolf Sveriges mest kände "krigarkung". Han var son till Karl XI och Ulrika Eleonora d.ä., bror till Ulrika Eleonora d.y., samt kusin till August den starke, Fredrik IV av Danmark och Fredrik IV av Holstein-Gottorp.

Kunglig Titel
Karl XII:s fullständiga titel på svenska löd:
Carl med Guds Nåde, Sveriges, Götes och Vendes Konung, Storfurste till Finland, Hertig uti Skåne, Estland, Livland, Karelen, Bremen, Verden, Stettin, Pommern, Kassuben och Venden, Furste till Rügen, Herre över Ingermanland och Wismar, så och Pfalzgreve vid Rhen, i Bayern, samt till Jülich, Kleve och Berg Hertig. Greve till Valdens, Spanheim, Mark och Ravensburg och Herre till Ravenstein.


Karl XII:s vagga

Barndomen
Karl XII föddes på slottet Tre Kronor den 17 juni 1682. Hans far Karl XI skrev i sin almanacka:

Den 17 juni, som var om lördagsmorgonen klockan tre fjärdingar på sju, blev min gemål förlossad och födde en son. Gud vare därför innerligen tack och lov, som haver hulpit henne, han hjälpe henne snart till sin förra hälsa igen!

Karl XII fick en omfattande utbildning, bland hans lärare märks särskilt professorn vid Uppsala universitet, Andreas Nicolai (Norcopensis, adlad Nordenhielm), kanslirådet Thomas Polus, kammarherren Gustaf Cronhielm, ingenjörsofficeren Carl Magnus Stuart och Strängnäs biskop Erik Benzelius d.ä.. Karl XII var ett begåvat barn och lärde sig latin, tyska och franska, samt fick goda insikter i de för denna tid viktiga teologiska frågorna. Särskilt intresserade han sig emellertid för matematiken och den militära undervisningen. Samtidigt som han fick god kunskap i allt som ansågs tillhöra en dåtida furstes vetande, fick han också god fysisk träning genom att han tidigt började delta i faderns jakter och långritter. Sedan den unge prinsens mor, drottning Ulrika Eleonora d.ä., hade avlidit 1693, och då hans far var mycket upptagen av rikets styrning, tog änkedrottningen Hedvig Eleonora hand om prinsens och hans båda systrars uppfostran. De tre kungabarnen kom genom detta att få starka band till sin farmor, som de genom livet stod mycket nära.

Förmyndarstyrelsen
Vid knappt femton års ålder blev Karl XII Sveriges kung efter faderns död den 5 april 1697. Den av fadern förordnade förmyndarstyrelsen utgjordes av änkedrottningen (med två röster) samt de fem kungliga råden: kanslipresidenten Bengt Gabrielsson Oxenstierna, Kristofer Gyllenstierna, Fabian Wrede d.ä., Nils Gyldenstolpe och Lars Wallenstedt. Samarbetet i förmyndarstyrelsen fungerade inte bra, delvis beroende på minnet av den hårda kritik som drabbat Karl XI:s förmyndare, och råden försökte nu skydda sig genom att ofta kalla in den unge kungen till överläggningarna och förmå honom att själv uttala sig i olika frågor.

Senare väcktes dock tanken att det vore lämpligast att låta kungen själv överta regeringsansvaret. Vid den riksdag som med anledning av Karl XI:s begravning hade sammankallats till Stockholm i november 1697 framställdes inom adeln, under samförstånd med förmyndarna och rådet, förslaget att kungen omedelbart skulle förklaras myndig. Detta förslag godkändes också av samtliga stånd. Sedan förmyndarna nedlagt sitt uppdrag och ständerna den 13 december gett kungen sin hyllningsed, blev Karl XII den 14 december 1697 krönt i Stockholms Storkyrka. Vid ceremonien framhölls hans ställning som enväldig kung genom att han inte avgav någon kungaförsäkran samt att han själv satte kronan på sitt huvud.


Karl XII porträtterad 1697

Fredsåren
Karl XII tillträdde som enväldig monark under ganska svåra inre och yttre förhållanden. Han gjorde då till sin regel att följa i sin fars fotspår i styrelseärenden, liksom även när det gällde arbetsdisciplin, enkelt levnadssätt och motion. Liksom sin far var han skeptisk till rådgivare och de gamla kungliga råden miste därför nästan allt inflytande. Kungen, som ju fortfarande bara var ett barn, var blyg och skygg och slöt sig inom sig själv och avgjorde viktigare angelägenheter med endast sina utsedda förtrogna, Carl Piper för inrikes ärenden och Thomas Polus för utrikespolitiken. Med samma skygghet mötte han de ivriga uppmaningarna att han borde gifta sig med en dansk eller holsteinsk prinsessa, som omedelbart efter myndighetsförklaringen presenterades honom från olika läger. Sannolikt skapades redan nu hans senare olust till giftermålsplaner.

Ett kortare avbrott i Karl XII:s enstöriga liv inträdde när hans kusin hertig Fredrik IV av Holstein-Gottorp på våren 1698 kom till Stockholm för att fria till kungens syster, prinsessan Hedvig Sofia. Hertigen var som många tyska småfurstar vild och levnadsglad och lockade sin unge släkting till en del omtalade nöjen (det så kallade holsteinska raseriet) vilket dock upphörde när det nygifta hertigparet i september samma år lämnade Sverige.

I den inre styrelsen behöll Karl XII det regeringssätt som hans far grundat och utvecklat. De förhoppningar som några hyst under hans myndighetsförklaring, att han skulle minska sin makt samt avbryta reduktionen och lindra de hårda räfsterna, kom helt på skam. Redan från början tålde kungen ingen inskränkning i sin suveränitet, och dessa tendenser stärktes ytterligare under den senare delen av hans regeringstid. Fortsättningen av reduktionsarbetet avbröts visserligen i början av krigsperioden, med vad gällde det som redan skett gjordes inga ändringar. Karakteristisk är den rättegång mot en av rikets främsta män, Nils Bielke, som började 1698.

På det kyrkliga området var Karl XII hårt renlärig och gick också här i sin fars fotspår. Under kriget i Polen befallde han i en skrivelse (daterad 7 juni 1706) till rådet i Stockholm att de skulle ha noga uppsikt över pietister samt förbjuda svenska studerandes resor till de tyska akademier som var färgade av synsättet. Under år 1703 avslutades projektet med den nya bibelöversättningen som Karl XI påbörjade Karl XII:s bibel*.

I övrigt lade kungen ned mycket arbete under sitt första styrelseår på att minska den nöd som hade drabbat stora delar av landet genom en rad svåra missväxtår. Stora omkostnader blev det också för återuppbyggandet av Stockholms slott efter den stora branden där den 7 maj 1697. Vid det Stora nordiska krigets utbrott fick dessa fredliga aktiviteter till stor del avbrytas. Den 16 april 1700 avreste Karl XII från Stockholm, som han sedan aldrig skulle få se igen. Under de följande åren brevväxlade han flitigt med rådet i Stockholm som han försökte leda från distans, men hans uppmärksamhet orienterades alltmer åt krigföringen och utrikespolitiken.

*http://sv.wikipedia.org/wiki/Karl_XII:s_bibel


Karl XII år 1700

Utrikespolitiska vägval
Även i utrikespolitiken sökte Karl XII vägledning från faderns politiska system. Grundpelarna var en neutral hållning i Västeuropas stora konflikter, vänskap med sjömakterna England och Nederländerna och om möjligt även med Frankrike. Slutligen måste Danmark hållas under uppsikt och försvagas genom allianser med huset Hannover och kraftigt understöd åt hertigen av Holstein-Gottorp.

Under 1698 förnyades Sveriges tidigare förbund med sjömakterna samt Danmark, och det slöts ett nytt med Frankrike. Samtliga var allmänt skrivna och angav egentligen endast den svenske kungens önskan att åt alla håll föra en fredlig och vänskaplig politik. Själv var Karl XII vid sitt regeringstillträde helt oerfaren på utrikespolitikens område, och under hela sin livstid var han genom sin rättframhet och ordhållighet främmande för den intriganta statskonst, som de olika furstekabinetten ofta försökte överlista varandra med.

Olyckligtvis var Sveriges diplomater i utlandet inte vuxna sin uppgift i denna farliga tid. Deras uppmärksamhet ägnades nästan uteslutande åt den gamla tvisten mellan Danmark och Holstein-Gottorp, vilken på försommaren 1697 ytterligare förvärrades, och var föremål för långa men resultatlösa underhandlingar under en kongress i Pinneberg. Understödjandet av huset Gottorp mot Danmark blev även i fortsättningen en hörnsten i Sveriges utrikespolitik, utan att man tillräckligt uppmärksammade de konflikter från andra håll som framkallades.

Stora nordiska kriget

Krigsutbrottet
Redan vid tiden för Karl XI:s död försökte Danmark i hemlighet knyta förbindelser med Ryssland, för att där vinna stöd mot Sverige. Den svenska regeringens energiska inskridande till Holstein-Gottorps förmån gav Danmark anledning att lägga ytterligare vikt vid denna förbindelse, vilken emellertid under tsar Peters långa västerländska resa (1697-98) inte gjorde några egentliga framsteg.

I detta skede började August den starke, kung av Polen och kurfurste av Sachsen, understödd av den landsflyktige livländske adelsmannen och politikern Johann Patkul, dra upp planer för en erövring av Livland. Hans förslag om ett anfallsförbund mot Sverige fann god jord i Köpenhamn och Moskva, och delvis även i Berlin. Under sommaren och hösten 1699 förhandlades i djupaste hemlighet allianser mellan Danmark, Ryssland och kung August fram. I februari år 1700 angrep så de sachsiska trupperna Riga med närliggande befästningar, och i mars samma år inskred kung Fredrik IV av Danmark med väpnad makt mot hertigen av Holstein-Gottorp. Därmed hade stora nordiska kriget inletts, vilket skulle komma att vara ända till 1721.

Danmark
Om alla de hotande förberedelserna från Sveriges grannländer hade den svenska diplomatin inget att berätta, varför överfallet kom fullständigt oväntat. Karl XII beslöt att genast slå till hårt mot Danmark, medan Livlands försvar nödtorftigt stärktes genom att trupper skickades dit från Finland. Sålunda drev han hårt på utrustningen av flottan i Karlskrona, samt rekvirerade diplomatiskt stöd och flottstöd från sina allierade England och Nederländerna.

När de allierades flotta kommit till Öresund lyckades Karl XII, genom en av Hans Wachtmeister på kungens uttryckliga befallning företagen vågsam seglats genom Flintrännan i juli, förena sin flotta med denna, trots danskarnas försök att hindra detta. Den 25 juli 1700 genomfördes under kungens personliga befäl en lyckad landstigning vid Humlebæk med 4 300 man. Svenskarna mötte svagt motstånd, och hotet mot Köpenhamn tvingade Fredrik IV att lyssna till sjömakternas krav och att den 8 augusti sluta freden i Traventhal med hertigen av Holstein-Gottorp, där han även förband sig att överge förbundet med Sveriges fiender.


Segern vid Narva

Undsättande av Östersjöprovinserna
När Karl XII efter denna snabba framgång förberedde en undsättningsexpedition till Livland nåddes han i Blekinge av underrättelsen att även tsar Peter förklarat krig och börjat belägra Narva. Sedan han den 6 oktober landstigit vid Pernau fick han veta att August den starke hade upphävt sin fruktlösa belägring av Riga. Karl XII skred nu i stället till Narvas undsättning. Vid ankomsten till trakten av Narva yrkade han på ett omedelbart angrepp på de ryska linjerna, och under ledning av Carl Gustaf Rehnskiöld vann så svenskarna den 20 november den lysande segern i slaget vid Narva, en av den svenska militärhistoriens största segrar.

Under vintermånaderna, medan Karl XII i trakten av Dorpat (själv residerade han i slottet Lais) övade sina trupper, stärkte kung August sitt förbund med tsar Peter genom ett personligt möte med denne i Birsen år 1701. Han avtvingade tsaren löfte om betydande subsidier och ryska hjälptrupper, och hoppades att därigenom bli i stånd att under sommarens fälttåg erövra Riga. Samtidigt med detta var det tänkt att tsar Peter genom anfall på Ingermanland skulle oroa svenskarna. Karl XII beslöt sig emellertid för att uppsöka och krossa kung Augusts egen krigsmakt i Kurland, och vände sig sålunda på sommaren 1701 mot trakten av Riga. Den 9 juli 1701 gick han över floden Düna med de svenska trupperna, och på flodens södra strand mötte han och besegrade den sachsiska armén i slaget vid Düna. Efter detta kunde svenskarna sätta sig i besittning av hertigdömet Kurland.

Krigspolitiska vägval
I Italien hade vid denna tidpunkt den konflikt utbrutit som kom att leda till det spanska tronföljdskriget och omfatta hela Västeuropa. Alla parter som var engagerade i denna konflikt arbetade hårt för att knyta till sig stöd från utomstående staters sida. August den starke bedrev därvid ett dubbelspel på högsta nivå, och bjöd ut sina tjänster växelvis åt den ene och den andra parten i konflikten, samtidigt som han försökte göra båda till freds genom en del knappast allvarligt avsedda fredsinviter till Sverige, allt under det att han arbetade hårt för att förstärka sin för Polen avsedda krigsmakt. På den svenska sidan höjdes nu åtskilliga röster, framför allt från Bengt Gabrielsson Oxenstierna, för att man borde sluta fred med kung August och försöka ingripa i den västeuropeiska konflikten.

Karl XII betraktade emellertid, och detta säkerligen med fullt fog, utsikterna till en varaktig fred med kung August som ytterst små. Han hade heller ingen lust att offra de möjligheter som nu tycktes finnas att tukta de farliga grannarna för en inblandning i den spanska konflikt som inte berörde Sverige. Karl XII gjorde därför till regel att i de västeuropeiska stridigheterna iaktta strikt neutralitet, dock under fasthållande av den för Sverige gynnsamma vänskapen med sjömakterna, för att kunna samla alla krafter mot kung August och dennes allierade tsar Peter. Av dessa båda ansåg han att August genom sin sachsiska krigsmakt var den mäktigaste, liksom han var den mest opålitlige, och han önskade därför slå så hårt mot denne att han för framtiden blev ur stånd att skada Sverige. Möjligheterna till detta visade sig nu finnas i det inrikespolitiska läget i Polen alltsedan Augusts regeringstillträde.

Det polska fälttåget
Då danskarna tvingats ur kriget mot Sverige och ryssarna slagits vid Narva år 1700 fortsatte Karl XII söderut för att göra upp med Sachsen-Polen och deras kung, August den starke, i stället för att göra upp med ryssarna så ville Karl XII få med polackerna på sin sida och avsätta August den starke så att han kunde sätta in en marionettkung som lydde honom. Karl XII tänkte att med de polska trupperna så kunde han säkert krossa Ryssland en gång för alla.

In i Polen
Karolinska armén gick i vinterkvarter och fortsatte 1701 söderut. Vid övergången av Düna nära det svenska Riga utbröt ett slag som gick bra för svenskarna. Året därpå besegrades polacker och ryssar vid Kliszow. Det gick bra för den svenska armén under kung Karls befäl. Samtidigt anföll tsar Peter det svenska Livland men besegrades i Slaget vid Gemäuerthof med följden att en värdefull rysk tross föll i svenska händer. Fred slöts i Warszawa 1705 men än var inte August besegrad.

Uppgörelsen i Sachsen
År 1706 marscherade svenskarna in i Sachsen österifrån. En ny sachsisk-rysk här anföll vid Fraustadt men mötte ett gruvligt nederlag genom den klassiska dubbla omfattningen. Den andra freden, som satte slut på fälttåget och förhöjde Karl XII av Sverige till toppen av hans bana, slöts i Altranstädt 1706. Året därpå marscherade den nyförstärkta svenska armén ut ur Sachsen, på väg österut.


Karl XII till häst

Mötet med tsar Peter
I augusti 1707 bröt Karl XII med en till stor del nyvärvad och välutrustad armé upp från Sachsen. Det återstod nu för honom att genom tsar Peters besegrande framtvinga en för Sverige fördelaktig och betryggande fred med Ryssland, och sålunda även åt detta håll befästa den nyupprättade polska styrelsen. För detta ändamål ville han med samlande av alla disponibla trupper rikta ett avgörande slag mot det ryska rikets centralpunkt, Moskva. Om han lyckades med detta skulle de dittills föga betydande ryska erövringarna i östersjöprovinserna falla av sig själva. I vilken mån Karl XII vid dessa operationer lade vikt vid ett samtidigt angrepp från Finland på tsarens anläggningar vid Neva och på understöd från oroliga element i södra Ryssland är osäkert.

Säkert är i varje fall att han förutsåg ett ganska långvarigt krig. För att härunder göra regeringen i Sverige mera handlingskraftig än förut hade han från Sachsen sänt hem några av sina mest betrodda män, Arvid Horn för att inträda i rådet och Magnus Stenbock för att som guvernör i Skåne styra detta av danska erövringsplaner alltid hotade landskap. Sedan Karl XII genom en besvärlig vintermarsch utmanövrerat ryssarna ur de egentliga polska områdena samt förmedlat en uppgörelse mellan kung Stanislaw och August den starkes anhängare i Litauen, lämnade han vid uppbrottet från Vilniustrakten (Radozkowice nära Minsk) i juni 1708 kvar general Ernst Detlof von Krassow med 8 000 man i Polen, med uppgift att fullständigt konsolidera Stanislaws välde samt att följande år i förening med en polsk armé förstärka de svenska styrkorna.

För årets fälttåg medförde Karl XII omkring 34 000 man, och utöver detta beordrade han generalguvernören i Riga, Adam Ludwig Lewenhaupt, att med sin här rycka fram från Kurland för att förstärka huvudhären, medförande betydande förråd. Redan vid denna tid torde han också ha börjat ägna uppmärksamhet åt de framställningar om samverkan mot tsaren som de ukrainska kosackernas hetman Ivan Mazepa åtminstone sedan hösten 1707 i hemlighet låtit göra hos honom. Kungens närmaste avsikt verkar ha varit att genom en framryckning mot Moskva tvinga den ryska krigsledningen till en avgörande strid. Gentemot det hotande angreppet försökte tsar Peter och hans generaler sätta ett kraftigt försvar vid flodövergångarna. Dessutom använde de sig av den brända jordens taktik, så att underhållet skulle försvåras, samtidigt som man försökte oroa och riva upp enskilda svenska truppavdelningar.

I avvaktan på Lewenhaupts anslutning ryckte Karl XII fram långsamt, och kringgick i allmänhet de ryska försvarspositionerna. Endast vid övergången av floden Vabitj vid staden Holowczyn den 4 juli 1708 gick han till anfall. I slaget vid Holowczyn anförde Karl XII personligen Livgardets bataljoner och de ryska försvararna under fältmarskalk Boris Sjeremetiev drevs undan, svårt tilltygade. Svenskarna var endast 12 500 man, medan ryssrna räknades till 39 000 man. Segern i detta slag räknas som en av Karl XII:s främsta.

Efter denna lysande seger dröjde den svenske kungen under nio veckor i Mohilew och trakterna närmast öster därom, mellan Dnjepr och dess biflod Soz, alltjämt inväntande Lewenhaupts försenade ankomst. Sannolikt hade han där övertygat sig om svårigheterna av att rycka fram genom de skogiga och glest befolkade trakterna mellan Smolensk och Moskva, och han beslöt att söka en bättre angreppsväg längre söderut, från Severien eller Ukraina.

När han den 15 september vände mot söder från Tatarsk, var emellertid Lewenhaupt alltjämt så långt efter, att tsar Peter lyckades hinna upp denne och i slaget vid Lesna den 29 september 1708 tillfoga honom svåra förluster. Särskilt illa för svenskarna var det att ryssarna kunde förstöra de förråd som Lewenhaupt medförde och som var ämnade för den svenska huvudhären. Karl XII stötte nu också själv på motgångar. Som chef för en stark förtrupp hade generalmajor Anders Lagercrona till uppgift att säkra vissa stödjepunkter och förbereda huvudarméns vinterkvarter. Han tog emellertid fel på vägen, vilket medförde att ryssarna kunde besätta det viktiga passet vid Potjep, över vilket vägen från Severien ledde åt Moskvahållet, liksom även Severiens huvudort Starodub.

Då sålunda denna anfallsväg stängdes beslöt Karl XII gå till Ukraina för att fullborda förbindelsen med Mazepa, för att där kunna få goda vinterkvarter och få en öppen väg över Kiev för det väntade understödet från Polen. Mazepa såg dock ogärna den svenska hären i sitt eget land och fördröjde därför Karl XII:s anmarsch något, vilket medförde att tsar Peters förtrogne Aleksandr Mensjikov hann inta och förstöra Mazepas huvudstad Baturin. Samtidigt, under de första novemberdagarna, lyckades dock Karl XII vid Mezin tilltvinga sig den av ryssarna försvarade övergången över floden Desna. Baturins öde medförde att Mazepa inte lyckades få med sig alla kosacker i sitt uppror mot tsaren.

Den svenska hären tvingades alltså att ta vinterkvarter i ett fientligt land, där den oroades genom mindre angrepp, samtidigt som den decimerades fruktansvärt av 1708-1709 års oerhörda vinterkyla. 1709 års fälttåg inleddes med att den svenska armén stormade den ukrainska staden Veprik. Staden intogs men de svenska förluster var stora.

Poltava
Om innebörden av de krigsföretag som Karl XII företog under nämnda vinter är meningarna delade. Likaså är det svårt att säga vilka förberedelser som då gjordes för sommarens fälttåg. Att det bedrevs underhandlingar med de zaporogiska kosackerna och med Rysslands stamfiender krimtatarerna är säkert, liksom även att Karl XII försökte driva på kung Stanislaws och von Krassows anmarsch från Polen över Kiev. Anslutning av zaporogerna vanns också i mars 1709, medan den polska förstärkningen visade sig dra ut betydligt längre på tiden än vad som beräknats. Antagligen i syfte att sysselsätta fienden och locka ut honom på fältet började Karl XII i maj 1709 belägra den befästa staden Poltava vid floden Vorskla.

Tsar Peter ryckte med en här på omkring 50 000 man till dess undsättning. Underrättelsen att Karl XII under en rekognoscering sårats svårt i foten och sålunda inte som brukligt var kunde föra befälet, verkar ha gjort tsaren böjd att våga ett fältslag. Han gick över Vorskla och slog upp ett befäst läger norr om Poltava. Fastän Karl XII genom smärtorna och den blodförgiftning som hotade att uppstå från det vanskötta såret var oförmögen att med sin vanliga omtanke leda de svenska truppernas rörelser ville han inte försumma tillfället att ta upp striden med tsaren. Därför fick Rehnskiöld befallning att gå till anfall. Angreppet, vilket verkställdes den 28 juni och vari 18 000 svenskar deltog, slutade med nederlaget i slaget vid Poltava. De svenska förlusterna uppgick till omkring 8 000 man i döda och 3 000 i fångar (bland de senare Carl Piper och Rehnskiöld), och tvingade den återstående delen av härens att marschera söderut längs Vorskla.

Karl XII:s avsikt var nu att föra in sina trupper in på tatarernas område för att där uppbåda stöd och fullfölja kampen. Bland hans underchefer rådde emellertid förvirring och delvis modlöshet. Sedan hären kommit fram till det ställe där Vorskla rinner ut i Dnjepr förmåddes Karl XII av generalerna att med ett följe på omkring 400 man (dessutom följde Mazepa samt på eget bevåg ett par tusen av hans kosacker) gå över Dnjepr för att skynda före till tatarerna och förbereda härens mottagande.

De övriga trupperna skulle sedan under ledning av Adam Ludwig Lewenhaupt och Carl Gustaf Creutz föras över efteråt. Sedan kungen avtågat grep emellertid modlösheten omkring sig bland befälen, och då en rysk strövkår på omkring 9 000 man under Alexander Mensjikovs befäl dök upp i norr och Mensjikov djärvt uppmanade svenskarna till kapitulation, samtyckte man till detta och kapitulerade utan försök till motstånd, trots att svenskarna var numerärt överlägsna ryssarna. Genom kapitulationen vid Perevolotjna den 1 juli råkade totalt 18 367 personer i rysk fångenskap.

Den befälhavande generalen Adam Ludvig Lewenhaupts beslut att kapitulera har kritiserats hårt, både av samtiden (inte minst av Karl XII själv) och av eftervärlden. Den svenska armén borde ha tagit upp striden med Mensjikov, som hade numerärt underlägsna trupper, har man menat.


Karl XII i Bender

Karl XII i Osmanska riket
Karl XII slog sig ned i Bender i Osmanska riket. Han levde kungligt i Bender med sina 2 000 män i närmare 6 år. Han hoppades att detta rike skulle gå i krig mot Ryssland, vilket de också gjorde och vann, även om kriget inte blev så långtgående som Karl XII hoppats. Efter kalabaliken i Bender 1713 uppstod ett tumult eftersom Karl XII kostade mycket pengar samtidigt som han hade ett visst inflytande över Osmanska riket vad gällde att föra krig mot ryssarna.

I olika officiella sammanhang begärde osmanske sultanen Ahmed III att Karl XII skulle behandlas likvärdigt med honom. Detta var unikt, eftersom det normala förfarandet var att främmande kungar skulle anses jämställda med veziren, sultanens närmaste man. Karl hade under den här tiden fått en egen by att bo i. Men missnöjet från turkarna växte. Till slut attackerade de kungens hus och satte det i brand, men Karl klarade sig undan och på bara några få dagar red han tillbaka till Sverige tillsammans med bara en man.

Till häst genom Europa på 14 dagar
Hela skaran, totalt omkring 1 500 personer, började den 26 oktober 1714 bryta upp för att längs Oltdalen (Rotenturmpasset) gå in i Siebenbürgen. Karl XII skilde sig samma dag från det brokiga och långsamma följet och for med en liten skara på 24 man före. Den 27 oktober gav sig kungen av i förväg med endast två följeslagare, Gustaf Fredrik von Rosen och Otto Fredrik Düring, förklädd och under förevändning att beställa hästar för de efterföljande. Karl XII reste som "kapten Peter Frisck", medan Gustaf Fredrik von Rosen och Otto Fredrik Düring kallades "kapten Johan Palm" respektive "Erik von Ungern". Efter att ha startat sin resa i Piteşti klockan 23.10 den 27 oktober nådde kungen och hans två följeslagare fram till byn Kenin i Siebenbürgen (nuvarande Rumänien) i skymningen den 28 oktober. Här lämnade kungen von Rosen "med befallning att han fyra timmar efter honom skulle ge sig på vägen och följa honom utan uppehåll i hamn och häl efter", och fortsatte ensam med Düring.

Efter att ha åkt postskjuts från Mühlbach i Siebenbürgen till Wien fortsatte kungen och Düring åter till häst, över Bayern, Pfalz, Hessen, Hannover och Mecklenburg, för att natten till den 11 november 1714 anlända till Stralsund i svenska Pommern. Följet hade sålunda avverkat 2 152 km på 14 dygn, det vill säga mer än 15 mil per dygn. Hästarna byttes så gott som dagligen, och flera av dem störtade under vägen. När kungen anlände till Stralsund hade man där ännu inte fått reda på att han lämnat Ungern. Skaran av hans följeslagare från Osmanska riket anlände först i mars 1715 till svenska Pommern.

Åter på svensk mark
Vid sin återkomst till svensk mark fann Karl XII att tsar Peter hade hunnit fullborda Finlands erövring, att Danmark hade tagit Bremen-Verden och med utsikter om dess besittning försökte locka Georg av Hannover och England in i förbundet, samt slutligen att Fredrik Vilhelm I av Preussen låtit sina trupper gå in i det av Sveriges fiender tagna Stettin (den så kallade Stettinska sekvestern). Då Karl XII bestämt avvisade Hannovers och Preussens anspråk på Sveriges besittningar anslöt sig dessa stater snart öppet till hans fiender (i april respektive oktober 1715). Sveriges återstående besittningar i Pommern, Stralsund och Rügen, samt Wismar, angreps nu av förenade danska och preussiska trupper. Mot dessa dukade de fåtaliga försvararna under: Rügen togs av preussarna i november 1715, och då Stralsund inte längre kunde försvaras räddade sig Karl XII på en segeljakt över till Skåne, där han steg i land vid Stavstens udde strax väster om nuvarande Trelleborgs centrum invid Trelleborgs Golfklubb den 23 december 1715. På platsen finns ett minnesmonument.

Karl XII upprättade nu sitt högkvarter i Lund, där han var närmast krigshändelserna. Det blev nu en helt annan fart på de svenska rustningarna, liksom också ett annat system i förvaltningen än förut. Rådsherrarna i Stockholm hade under de sista åren i sina skrivelser till kungen så ivrigt klagat över landets nöd och betonat fredsbehovet, att Karl XII misstänkte dem för klenmod och bristande nit. Han sköt dem nu helt åt sidan och överlämnade den närmaste ledningen av såväl inre som yttre politik åt den holstein-gottorpske ministern Georg Heinrich von Görtz. Denne var ett förträffligt verktyg när det gällde att genom diplomatiska knep söndra och försvaga fienderna samt att till det yttersta mobilisera rikets krafter för att nå en dräglig fredsuppgörelse. Utsikterna för detta var inte alltför dåliga, och om ansträngningarna lyckades hade de tunga offer som krävdes av folket kunnat gottgöras till fullo.

Den bittra ovilja som Görtz ådrog sig från den svenska ämbetsadelns sida, den skandal som vållades när hans stämplingar med den stuartske pretendenten Jakob Edvard Stuart mot huset Hannover i England blottlades och strandade, samt slutligen hans politiks fullständiga misslyckande i och med Karl XII:s död, har gjort att domen över dessa strävandens mål, medel och möjligheter varit skäligen partisk från eftervärldens sida. Den snabbhet med vilken Sverige återställde sitt inre välstånd sedan freden slutits, antyder åtminstone att landet inte stått inför omedelbar undergång.


Karl XII:s likfärd

Anfallet i Norge
Medan Karl XII lät diplomatin genom anbud och underhandlingar åt olika håll pröva möjligheten till separatfreder bedrev han sina rustningar med eftertryck. I januari 1716 samlade han trupper i Lund, troligen med avsikt att gå över isen till Själland, men en plötslig tövädersstorm förhindrade planens genomförande. Ett försök att genom överraskning ta Kristiania och södra Norges huvudbygd i februari-april 1716 misslyckades också, då han inte kunnat medföra nödvändigt artilleri. Därefter gällde det närmast att värna Skåne, som åter hotades genom tsar Peters och kung Fredrik IV av Danmarks landstigningsplaner sommaren 1716. Dessa strandade på oenighet mellan tsaren och hans bundsförvanter samt även inför de osäkra utsikterna till framgångsrika operationer inom Sverige. Sedan denna direkta fara avstyrts återupptog Karl XII planen på erövring av Norge.

Han uppehöll tsaren genom fredsunderhandlingar på Åland och samlade det mesta av tillgängliga svenska trupper vid den västra gränsen - huvudarmén i Bohuslän och en mindre kår under Carl Gustaf Armfeldt i Jämtland. I slutet av oktober 1718 gick huvudhären över gränsen, varefter Karl XII började belägra fästningen Fredriksten vid Fredrikshald.

Under kungens personliga ledning skred belägringen snabbt framåt. Då träffades Karl XII mellan klockan 8 och 9 på kvällen söndagen den 30 november i en av de belägrandes löpgravar, den så kallade gamla linjen, av en kula (myten säger att det var en knapp), som genomborrade båda tinningarna och omedelbart medförde döden. Hans lik fördes till Tistedalen och därefter, vid arméns återtåg, hem till Sverige. Den 13 december kom liket till Uddevalla, där det lades i ekkista, tillverkad på platsen. Den 25 december balsamerades kroppen, en "fältriksdag" hölls på Kungstorget i Uddevalla, och Ulrika Eleonora godkändes som Sveriges drottning. Den 2 januari 1719 gav sig liktåget av från Uddevalla till Stockholm, där kungen gravsattes i Riddarholmskyrkan den 26 februari 1719.

Minnesmärken över Karl XII
Karl XII:s staty av Johan Peter Molin avtäcktes den 30 november 1868 i Kungsträdgården i Stockholm. Den svenska armén reste 1860 en vård till hans minne vid Fredrikshald. Minnesvården är belägen ett gott stycke norr om den plats där, enligt noggranna historisk-topografiska undersökningar, kungen torde ha drabbats av det dödande skottet.

Denna plats utmärks nu av en där av general Ræder som kommendant på Fredrikstens fästning (1899) uppsatt enkel minnesvård, bestående av en korsmärkt granitkula jämte minnestavla. Till minne av Karl XII:s vistelse i Altranstädt och fördraget där 1707 avtäcktes den 1 september 1907 en obelisk på slottsborggården. En av den ungerske skulptören R. Füredi utförd minnestavla, i relief framställande Karl XII till häst, avtäcktes i april 1924 i Debreczen till minne av att Karl XII under sin hemfärd från Osmanska riket rastade där den 13 november 1714. Minnestavlan avser samtidigt att vara ett uttryck för Debreczens studenters tacksamhet för svensk hjälp under nödåren efter första världskriget.


Karl XII:s uniform som han bar när han dog

Öppnandet av Karl XII:s grav
På framställan av Karolinska förbundets styrelse medgav Kungl. Maj:t år 1917 att i samband med förestående reparationsarbete på Karl XII:s sarkofag kungens kista skulle få öppnas och en förnyad vetenskaplig undersökning företas av skottskadan på kraniet. Denna undersökning, som leddes av professor Algot Key-Åberg och utsträcktes att gälla även kungens benbrott och skottskada i foten, verkställdes den 18 juli 1917 i det Gustavianska gravkoret, dit kistan hade flyttats dagen innan¹. Undersökningens resultat presenterades först i samband med ett föredrag på Karolinska förbundets sammankomst den 30 november 1917, och sammanfattades i den av Algot Key-Åberg och Arthur Stille utgivna publikationen "Konung Karl XII:s banesår" (1918) på så sätt, att den dödande projektilen varit en enda, rund och av kalibern 18-20 mm samt passerat genom hjärnskålen med initialöppning i vänstra tinningtrakten och utgångsöppning i den högra, i sannolikt rak bana med förlopp något riktat bakåt.

Projektilbanan inom huvudet har "under förutsättning att huvudet, då projektilen passerade därigenom, intagit vanlig upprätt ställning, inte företett någon avsevärd lutning mot rummets horisontala plan". Projektilen har "med stor levande kraft tillryggalagt vägen genom huvudet". Tidigare gravöppningar hade skett 1746, 1799 och 1859, varav endast den sista kan räknas som rättsmedicinsk, då läkaren Gustaf von Düben förde protokoll. Med största sannolikhet har graven även öppnats inofficiellt vid flera tillfällen.


Foto av Karl XII:s kranium (1917)

Stupad eller lönnmördad?
Inte långt efter Karl XII:s död började rykten spridas att kungen hade lönnmördats. I en recension av Algot Key-Åberg och Arthur Stilles "Konung Karl XII:s banesår" i "Historisk tidskrift" 1919 av Carl Hallendorff drar denne slutsatsen att enligt detta undersökningsresultat lönnmord inte är uteslutet. Ballistikexperten Gunnar Grenander (1988) har dock med en ballistisk och topografisk undersökning kategoriskt avvisat tanken på ett lönnmord. Grenanders slutsats är att Karl XII träffades av en så kallad druvhagelkula som sköts från någon av fiendens kanoner på det cirka 625 m avlägsna Overberget.

Men andra menar att Rolf Uppström i boken ”Mysteriet Karl XII:s död” (1994) har bevisat att Grenanders undersökning inte håller. Grenander skall ha begått flera sakfel - till exempel skall han ha räknat fel på kulans hastighet och varit "dåligt påläst" i största allmänhet. Uppström avvisar på punkt efter punkt Grenanders argument och visar att Overberget med största sannolikhet kan räknas bort som kulans utgångsplats. Till saken hör att kulhålet i Karl XII:s kranium är av sådan storlek att norska musköter inte kan komma i fråga, eftersom de laddades med kulor av mindre diameter.

Svenska musköter laddades med kulor av samma storlek som den dödande kulan måste ha haft. I Karl XII:s kranium finns för övrigt inget blysplitter, och för att få en norrman som skytt, måste Grenander föreslå druvhagel. Huvudalternativet till Grenanders teori är den så kallade "kulknappen", som finns på Varbergs museum. Kulknappen bygger på en sägen som säger att Karl XII blev skjuten från de svenska leden och att en soldat Nordenstierna skall ha sett detta samt plockat upp kulan, som han fann vara en omgjord knapp från en av Karl XII:s uniformer. Han skall sedan ha tagit med kulan hem till Deragård, som ligger i Öxnevalla i Västergötland. Nordenstiena skall efter en prästs råd ha kastat kulknappen i ett grustag, där den av en slump återfanns 1924 för att 1932 slutligen hamna på Varbergs museum.


Karl XII:s sarkofag i Riddarholmskyrkan

År 2002 genomfördes DNA-undersökningar under ledning av med. dr Marie Allen vid Uppsala universitet av blodresterna på den berömda "kulknappen". De visade sig överensstämma med Karl XII:s DNA-profil. Blodresterna var dock alltför begränsade för att några säkra slutsatser skulle kunna dras.

Både Grenanders förslag (druvhagel från Overberget) och kulknappsteorin anses av många för osannolika, och Peter From söker i sin bok Karl XII:s död - gåtans lösning (2005) leda i bevis att den dödande kulan avlossades av en norrman med musköt. I boken, som är den hittills mest omfattande undersökning som har gjorts kring Karl XII:s död, tar författaren hjälp av expertis från hela världen för att styrka teorin om muskötkulan. Senare har historikern Dick Harrison anslutit sig till Peter Froms uppfattning. Peter Englund omfamnar Svante Ståhls avhandling där dödsorsaken anges vara ett Karteschskott från Overberget vilket överensstämmer med uppgifterna av ögonvittnena. Frånvaron av blyrester i såret förklaras av Ståhls bevisning av smidda järnskrån i möjlig kaliber förekom i fästningens inventarieförteckning.

Rolf Uppström återkom till ämnet 2006 då han i en artikel i Karolinska Förbundets Årsbok granskade de senaste årens forskning. Hans slutsats blev att frågan fortfarande var långtifrån avgjord och förordade nya undersökningar. En undersökningsgrupp med historiker, medicinare och tekniker bildades i slutet av 2007 på initiativ av Bengt Grisell vid Kungliga Tekniska Högskolan i Stockholm. En ansökan om gravöppning kommer att göras. Syftet är bland annat att göra förnyade fotograferingar av kraniet, och elektronmikroskopisk undersökning av lösa benbitar i kraniet för att utröna vilka eventuella metallrester som finns kvar.


Karl XII:s namnteckning

En frukost i Ravicz, Polen 1704:

Konungen av Sverige har reslig gestalt men går med huvudet böjt. Hans huvud är toppigt, håret glest mot pannan, tätare mot nacken, liksom igelkottars taggar brukar vara, rakt, rikt, till färgen gulaktigt. Ansiktet och kroppen i övrigt äro föga fylliga. Ögonen äro blågrå, det högra lyfter han ofta, varvid vitan på ett påfallande sätt framträder. Skäggväxten är gles, händerna grova, fingrarna långa, tvättade, naglarna klippta (detta till vederläggande av de lögnaktige som utspritt att konungen varken tvättar händerna eller klipper naglarna). Åthävorna och uppsynen mycket allvarsamma och föga godmodiga. Han föreföll mig halta något på högra foten, man säger att det beror på ett olycksfall som han för några år sedan drabbats av

Pfalziska ätten
Regeringstid: 1660-1697 (förmyndarregering 1660-1672)
Levnadstid: 1655-1697

Karl XI, född 24 november 1655 på Stockholms slott, död 5 april 1697 på samma plats, var kung av Sverige från 1660. Han var son till Karl X Gustav och Hedvig Eleonora av Holstein-Gottorp och gift med Ulrika Eleonora av Danmark (1656-93).

Förmyndartiden
Karl XI, det enda barnet till Karl X Gustav och Hedvig Eleonora av Holstein-Gottorp, föddes den 24 november 1655 på Stockholms slott och ärvde Sveriges krona den 13 februari 1660. När Karl XI föddes var fadern upptagen med sitt fälttåg i Polen och det skulle dröja ända till julaftonen 1659 innan Karl för första gången skulle få träffa sin far, i samband med den riksdag som Karl X Gustav sammankallat i Göteborg. Riksdagen öppnades den 3 januari 1660, men i slutet av januari blev Karl X Gustav sjuk. Den 12 februari skrev han sitt testamente och dagen därpå avled han. Den fyra år gamle Karl hyllades omedelbart som konung.

Karl X Gustav hade i sitt testamente utsett professor Emund Gripenhielm till sonens lärare. Utbildningen innefattade bland annat latin, franska och tyska. Kungen skulle också ha kunskaper i historia, statsrätt, geografi, astronomi, arkitektur samt krigskonst. Förmyndarregeringen höll noga reda på hur studierna gick och upptäckte snart att kungen klarade sig dåligt på grund av sin dyslexi. Kungen var blyg, hade svårt att läsa och skriva, men var duktig på att lära sig saker utantill.

1671 fick kungen börja delta i riksrådets sammanträden. Förmyndarregeringen leddes av änkedrottning Hedvig Elonora. Andra ledamöter var riksdrots Per Brahe, rikskansler Magnus Gabriel De la Gardie, riksskattmästare Herman Fleming samt riksamiral Carl Gustaf Wrangel. Det har om denna regering sagts att den hade iögonenfallande svagheter; den hade svårt att reda upp de dåliga statsfinanserna. Fjärdepartsräfsten, som beslutats 1655 bedrevs utan engagemang.

Den första regeringstiden
Karl XI blev myndig i samband med riksdagen 1672 och kunde då ta tronen i besittning. En fråga som vållade strid under riksdagen var frågan om den kungaförsäkran som Karl XI skulle avge. Adelsutskottet föreslog att kungaförsäkran skulle innehålla en garanti för adelns privilegier. En annan fråga var om kungaförsäkran skulle skydda riksrådets medlemmar om det i efterhand visade sig att riksrådets råd till kungen var dåliga. Adelsutskottet föreslog också att 1634 års regeringsform skulle stadfästas.

Inom riksrådet fanns motsättningar i frågan om hur kungaförsäkran skulle se ut, men till slut beslöt man att för kungen föreslå ett skydd mot falska anklagelser, skydd för riksrådets medlemmar samt att regeringsformen skulle stadfästas. Den första punkten vägrade kungen att gå med på. I samband med riksdagen avlämnade förmyndarregeringen en rapport av hur den förvaltat sitt ämbete. Två dagar efter att han mottagit denna gav Karl XI förmyndarregeringen full ansvarsfrihet.


Kung Karl XI 1666

Trontillträdet firades den 18-20 december 1672 och firades bland annat med en procession från Stockholms slott till Beridarebanan där Karl XI deltog klädd som en romersk fältherre.^[4] På sommaren 1673 genomförde Karl XI sin eriksgata.

Den svenska säkerhetspolitiken under förmyndartiden hade utmärkts av ambitionen att hindra Danmark att bli medlem i någon koalition av stormakter som skulle kunna hota Sverige. Det främsta hotet var, ansåg man, att Danmark skulle gå i förbund med Frankrike. Detta skulle kunna ge Danmark möjlighet att återerövra sina östra landsdelar men även hota Holstein-Gottorps suveränitet, något Sverige hade förbundit sig att försvara. Ytterligare ett hot var Nederländerna som hade en helt dominerande ställning vad gällde handeln på Östersjön.

Sverige var tillsammans med Frankrike och den tysk-romerske kejsaren garant för den westfaliska freden. För att blockera eventuella franska expansionsplaner ingick Sverige 1668 en trippelallians med England och Nederländerna. Inom riksrådet fanns olika åsikter om hur den svenska utrikespolitiken skulle gestaltas. Magnus Gabriel De la Gardie ville ha närmare band med Frankrike medan Johan Gyllenstierna förespråkade närmare band med England, Nederländerna och den tyske kejsaren. När den engelske kungen Karl II genom fördraget i Dover 1670 överraskande gick i förbund med Frankrike blev detta sista alternativ dock överspelat.

1672 ingick Frankrike och Sverige förbund. Frankrike lovade att årligen betala Sverige 400 000 riksdaler i fredstid och 600 000 per år vid krig. Sverige förband sig att hålla fred i Tyska riket och att hålla de tyska staterna utanför ett krig mellan Frankrike och dess motståndare Nederländerna och Spanien. Det sista skulle ordnas genom att Sverige skulle sätta upp en armé om 16 000 man i Tyskland. Ur svensk synvinkel var motivet att man inte ville att det franska erbjudandet istället skulle gå till Danmark. En militär upprustning ansågs nödvändig i norra Tyskland för att försvara de svenska provinserna.

Sveriges dras in i de europeiska konflikterna
1672 hade det fransk-nederländska kriget inletts. I april 1674 erbjöd Frankrikes ambassadör i Stockholm att höja de årliga subsidierna till Sverige med ett avsevärt belopp mot att de svenska trupperna i Pommern ökade till 22 000 man. Detta anbud accepterades av riksrådet och kungen och Sverige började skicka trupper till Pommern.

Sverige var i stort behov av subsidierna från Frankrike, men därifrån meddelades nu att pengarna inte skulle utbetalas förrän svensk trupp hade gått in i Brandenburg. Befälhavare för de svenska trupperna i Pommern var Carl Gustaf Wrangel och i december 1674 gick trupperna in på brandenburgskt område. Den 28 juni 1675 möttes de svenska och brandenburgska trupperna i slaget vid Fehrbellin som slutade med svensk förlust.

Från svensk sida hade man försökt att ingå ett neutralitetsförbund med Danmark. Riksrådet Nils Brahe kom i slutet till Köpenhamn 1674 för att diskutera ett sådant men även för att erbjuda Karl XI:s frieri till Kristian V:s syster Ulrika Eleonora. Karl XI prioriterade ett förbund men detta motsatte sig Kristian V. I juni 1675, strax före slaget vid Fehrbellin, proklamerades förlovningen. När den svenska förlusten blev känd i Köpenhamn slog Kristian V till mot hertigen av Holstein-Gottorp, Sveriges allierade, som fängslades. Den 2 september 1675 förklarade Danmark krig mot Sverige.

Rikskanslern Magnus Gabriel de la Gardie hade i juli 1675 lovat att flottan skulle kunna löpa ut inom två veckor med 40 örlogsfartyg. Det visade sig snart att flottan var i dåligt skick och att ledningen för flottan var inkompetent: riksamiralen Gustaf Otto Stenbock hade aldrig varit till sjöss, inte heller de två amiralitetsråden Nils Brahe och Claes Nilsson Stiernsköld. Flottan lättade ankar i oktober men tvingades av storm vända vid Karlsöarna eftersom fartygen var i så dåligt skick.

Efter krigsutbrottet sammankallades ståndsriksdagen till Uppsala för att bevilja medel. I utbyte fick ständerna till stånd en undersökningskommission som skulle undersöka hur förmyndarregeringen och riksrådet hade styrt landet under förmyndartiden. Under riksdagen ägde Karl XI:s kröning rum den 28 september.

I april 1676 kunde en reorganiserad och upprustad flotta löpa ut, en flotta som bestod av 59 fartyg och 11 000 man. Den svenska flottan mötte den danska i vattnen mellan Bornholm och Skåne den 25 maj men inget avgörande kom till stånd den dagen. Svenska flottan drog sig tillbaka mot Kalmarsund och den 1 juni gick den danska flottan, förstärkt med fartyg ur den nederländska flottan, till anfall. Slaget vid Ölands södra udde blev en svensk förlust på grund av inkompetensen hos den svenska flottans ledning. Regalskeppet Kronan gick förlorat.

Den 27 juni 1676 landsteg danska trupper vid Ystad som snabbt erövrades. Den danska huvudstyrkan landsteg i Råå vid Helsingborg. Helsingborg och Ängelholm intogs utan motstånd, Landskrona efter belägring. De svenska trupperna, anförda av Karl XI, drog sig tillbaka mot Kristianstad. Efter hårda strider erövrades även den staden av de danska trupperna.

Med hjälp av trupper som sammankallats från Sverige lyckades dock Karl XI slå tillbaka med hjälp av män sådana som Simon Grundel-Helmfelt, Rutger von Ascheberg och Fabian von Fersen samt genom militära segrar, vunna i slaget vid Fyllebro 17 augusti 1676, slaget vid Lund 4 december 1676 och slaget vid Landskrona 14 juli 1677. Segrarna ökade Karl XI:s möjlighet att utöva inflytande.


Kung Karl XI till häst

Enväldets införande
Freden kom 1679 och ingicks på olika tider med var och en av Sveriges fiender. Den slöts till följd av Frankrikes segrar och på Ludvig XIV:s diktatoriska bud utan någon nämnvärd förlust av svenskt område. För Sveriges del hade kriget fått stora konsekvenser. Det fullbordade landets ekonomiska ruin och därför gjordes en ny, utsträckt reduktion nödvändig; det förberedde enväldets införande, och det kom att för den närmaste framtiden ge den svenska politiken en fredlig och franskfientlig riktning. Det var dessa ändamål som åsyftades på 1680 års riksdag där partierna – enväldets anhängare och vännerna av högadelns makt – drabbade samman.

Det hela var sannolikt en på förhand avtalad sak mellan Karl XI och hans män, och kom att beteckna en vändpunkt i Sveriges historia. Förmyndarräfsten, reduktionen, nedbrytandet av rådets gamla myndighet innebar att perioden för det högaristokratiska regementet gått till ända och att i stället det kungliga enväldets tidevarv börjat. De viktiga besluten vid 1682 års riksdag som gjorde reduktionen till kungens ensak och rev ned alla skrankor för hans lagstiftande makt betydde endast fullbordandet av den välvning, som blivit inledd 1680.

Reduktionen
Den stora reduktionen och räfsterna under flera namn är i mångas ögon det egentligen utmärkande för Karl XI:s styrelse. Vad den stora reduktionen angår var den en naturlig följd av de stora politiska misstagen under Karl XI:s förmyndarregering. Denna indragning av kronans gods var enligt tidens uppfattning en ekonomisk och politisk nödvändighet; den stödde sig också på lag för så vitt den rörde de egentliga donationerna.

Reduktionen blev ett viktigt vapen åt det kungliga enväldet, emedan den till sist lade alla medborgares ekonomiska väl och ve i kungens hand. Åt denna ytterst mångsidiga verksamhet ägnade sig Karl XI med outtröttlig flit. Överallt grep han in, även inom områden, som man kunnat tro ha varit honom främmande.


Karl XI-statyn i Karlskrona

Karl XI:s inre styrelse

Indelningsverket
Till de stora arbetena i Karl XI:s inre styrelse hörde ordnandet av drätseln och återupprättandet av landets försvarsväsen. För fullbordandet av båda dessa verk var reduktionen ett väsentligt villkor. Drätseln, som var i fullständig oreda efter kriget, hjälptes upp efter hand, så att inom några år statsbristen försvann och finansernas jämvikt återställdes. På 1693 års riksdag kunde Karl XI befria sitt folk från alla särskilda bevillningar. Vid hans död var statsskulden minskad från 44 till 11½ miljoner daler silvermynt och en skatt på några miljoner var dessutom avlagd för oförutsedda behov. Försvarsverkets reorganisation anknöts till reformerandet och det successiva genomförandet av det så kallade indelningsverket.

Riket fick en välrustad och välövad stående här på 38 000 man indelta eller roterade ryttare och soldater; därtill kom en värvad styrka på 25 000 man, som egentligen användes till de utrikes provinsernas försvar. Flottan, ödelagd under kriget, skapades så gott som ny – den bestod vid Karl XI:s död av 38 större krigsskepp med 2 648 kanoner och 11 000 man –, och en örlogshamn med dockor och varv byggdes i Karlskrona.

Centralisation
Statsförvaltningen ordnades på nytt, och erhöll delvis en förändrad organisation efter de autokratiska principer som gjorde sig gällande under Karl XI:s egen styrelse. Riksrådet såsom sådant hade inte mycket att säga i regeringen. Besluten fattades av kungen efter rådplägning i en konselj, vars sammansättning förändrades efter ärendenas olika art. Inte heller på förvaltningen i kollegierna utövade rådet något inflytande. Kungen ensam gjorde sig gällande; han sköt undan de kollegiala formerna så mycket som möjligt och överlämnade de viktigaste ärendena åt särskilda avdelningar eller byråer, stående under hans egen omedelbara ledning. Den svenska förvaltningens centralisation når i dessa och andra stycken sin spets under enväldets dagar. Lagskipningen upphjälptes, rättegångssättet förbättrades, och den genomgående lagreform, som stått på dagordningen sedan århundradets början, tog ett stort steg framåt då 1686 den stora lagkommissionen tillsattes, vars slutliga frukt blev 1734 års lag.


Karl XI på den vita Brilliant under slaget vid Lund

Erövrade danska territorier försvenskas
På försvenskningen av de erövrade dansk-norska landskapen arbetades med iver; snapphanarnas framfart under den sista danska fejden hade visat, att en dylik försvenskning var en nödvändighet. Det främsta medlet var folkets undervisning; men till sammansmältningen bidrog också införandet av svenskt kyrkoväsen, svensk lag och svensk härordning. Av mycken vikt var även återupprättandet (1682) av Lunds universitet (invigd 1668), vilken det sista kriget hade ödelagt.

1703 års bibel
För den svenska kyrkan blev Karl XI:s egen styrelse epokgörande. Denna erhöll nu efter mycket vacklande en fast ordning och dess förhållande till det världsliga samhället bestämdes genom 1686 års kyrkolag som ännu i början av 1900-talet i huvudsak gällde. Även utarbetades och antogs en ny katekes (1689), en ny kyrkohandbok ([1693) och en ny psalmbok (1695). Mycken möda nedlades på en ny bibelöversättning; den blev inte färdig under Karl XI:s tid, men utkom 1703 och hade officiell giltighet ända fram till 1917. Karl XI understödde på många sätt den vetenskapliga forskningen vid högskolorna i sitt rike; han befordrade elementarläroverkens utveckling på den grund, som förut var lagd, och ivrade framför allt för spridande av upplysning bland Sveriges allmoge. I fredens skydd tilltog också rikets materiella välstånd.

Utrikespolitik
Sveriges utrikespolitik var efter 1679 avgjort fredlig, emedan Karl XI insåg att det yttre lugnet av flera skäl var hans lands oavvisliga behov och ett villkor för genomförandet av de stora inre reformerna. Ledningen av utrikesärendena, vilka föga intresserade Karl XI, överlämnades efter Johan Gyllenstiernas död (1680) åt Bengt Oxenstierna, som lyckades bibehålla sig som kanslipresident och utrikesminister. Han förmådde sin kung att småningom överge den storslagna skandinaviska politik, till vilken Gyllenstierna gett uppslaget genom förbundsfördraget med Danmark 1679.

I stället slöt sig Sverige till Nederländerna ("garantitraktaten i Haag", 1681), kejsaren, (1682) och Spanien (1683), eller i allmänhet till de makter, vilka under Vilhelm av Oraniens ledning mot Ludvig XIV:s krigiska planer sökte bevara den europeiska freden och jämvikten. Trots Karl XI:s och Oxenstiernas ansträngningar stod kriget en och annan gång för dörren. År 1683 hotade Frankrike i förbund med Danmark och Brandenburg; 1688 var Sverige nära att för Holsteins skull komma i fejd med Danmark vid Öresund och under det stora europeiska kriget på 1690-talet gjordes av det franska partiet under Nils Bielkes ledning väldiga försök att rycka Karl XI in i förbundet med Ludvig XIV och på samma gång in i den stora striden. Karl XI höll likväl fast vid Oxenstiernas politik och bevarade Sveriges neutrala ställning.


Karl XI:s kista i Riddarholmskyrkan

Karl XI:s sista tid
Karl XI avled på Stockholms slott efter en långvarig sjukdom (cancer i bukhålan) 5 april 1697. Han ligger begraven i Karolinska gravkoret i Riddarholmskyrkan i Stockholm. Hans staty (modellerad av John Börjeson) restes 1897 på Stortorget i Karlskrona.

Barn med drottning Ulrika Eleonora:

1. Hedvig Sofia (1681-1708), gift med Fredrik IV av Holstein-Gottorp
2. Karl XII (1682-1718), kung av Sverige 1697-1718
3. Gustaf (1683-1685)
4. Ulrik (1684-1685)
5. Fredrik (1685-1685)
6. Karl Gustaf (1686-1687)
7. Ulrika Eleonora (1688-1741), regerande drottning 1718-1720, gift med Fredrik I av Hessen-Kassel

Pfalziska ätten
Regeringstid: 1654-1660
Levnadstid: 1622-1660

Karl X Gustav, född 8 november 1622, död 13 februari 1660, var kung av Sverige från 1654, son till pfalzgreven Johan Kasimir av Pfalz-Zweibrücken och prinsessan Katarina av Sverige (dotter till Karl IX). Han gifte sig 24 oktober 1654 med Hedvig Eleonora av Holstein-Gottorp.

Karl X Gustav blev inte långvarig på den svenska tronen, men hann ändå med en del, då han tillbringade större delen av sin regeringstid som ledare av den svenska armén i Polen, Tyskland och Danmark. Armén var mycket framgångsrik och tåget över Stora Bält som ledde till freden i Roskilde är en av Sveriges största krigsframgångar någonsin.

Han dog den 13 februari år 1660 i Göteborg i sitt kungshus, numera Landshövdingeresidenset i Göteborg, vilket är Göteborgs äldsta boningshus (stod färdigt i januari 1651).

Karl X Gustavs uppväxt
Karl X Gustav föddes den 8 november 1622 på Nyköpings slott. Hans föräldrar hade tagit sin tillflykt till Sverige undan trettioåriga kriget, och de kom aldrig att återvända. Karl Gustav växte sålunda upp i Sverige, och hans uppfostran blev svensk, övervakad bland annat av rikskanslern Axel Oxenstierna. Från sitt arv ärvde han vissa tyska traditioner, det tyska språket som sitt andra modersmål och starka personliga intressen för det tyska rikets förhållanden, bland annat på grund av de arvsanspråk som tillkom hans släkt. Då Johan Kasimir och hans familj efter Gustav II Adolfs död behandlades med köld och misstroende av drottning Kristinas förmyndarregering, särskilt Oxenstierna, så blev den unge pfalzgrevens ställning från början ganska oklar. Han var på samma gång svensk arvfurste och landsflyktig tysk greveson. Från barndomen lärde han därför att röra sig i osäkra och prövande förhållanden.

Efter studierna i hemmet tillbringade Karl Gustav några månader vid Uppsala universitet och genomförde 1638 en utländsk studieresa, som varade till hösten 1640. Största delen av dessa år tillbringade han i Frankrike, huvudsakligen vid hovet i Paris.

Deltagande i trettioåriga kriget
Vid hemkomsten möttes Karl Gustav av allvarliga svårigheter. Motsatsen mellan Axel Oxenstierna och den pfalzgrevliga familjen hade skärpts. Johan Kasimir hade alltid haft vänner i olika kretsar, även inom rådet, och inom dessa kretsar började en opposition röra sig mot den aristokratiska förmyndarstyrelsen. Karl Gustav var, såsom möjlig tronarvinge efter den unga drottningen, en viktig person i denna oro. Själv önskade han inträda i Sveriges tjänst, men förmyndarregeringen vägrade länge. Till sist, sommaren 1642, fick han dock resa ut till hären i Tyskland, och här lärde han nu under Lennart Torstensons befäl kriget, deltog i slaget vid Leipzig 1642 och slaget vid Jankov 1645 samt deltog i tåget mot Danmark 1643-1644 och fick då lära sig att detta land kunde erövras från söder.

År 1645 återvände Karl Gustav till Sverige, och en ny utsikt öppnade sig: han sökte vinna sin kusin drottning Kristinas kärlek. Under ett par år stod saken och vägde, och Karl Gustav blev mer än någonsin en huvudperson i de politiska striderna. Till sist avböjde Kristina hans frieri, men hon gav honom ersättning. I januari 1648 utnämndes han till svensk generalissimus i Tyskland. Där hann han inte uträtta mycket innan freden slöts i oktober 1648, men fick i stället leda de stora värvade arméernas avdankning och likaså de invecklade förhandlingarna om fredens "exekution", som intill juni 1650 fördes i Nürnberg.

Trontillträdet
Under tiden som Karl Gustav arbetade på att verkställa freden hade drottning Kristina berett honom en ny upphöjelse, tronföljden, i det hon 1649 mot högadelns motstånd genomdrivit att hennes kusin Karl Gustav hyllades som hennes efterträdare. Hos henne själv mognade i hemlighet beslutet att abdikera. Kristina fullbordade sin avsikt, och den 6 juni 1654 nedlade hon i Uppsala sin krona. Samma dag hyllades och kröntes Karl Gustav som kung.



Kriget mot Polen
För Karl Gustav som kung öppnade sig stora och svåra uppgifter. Det gällde att konsolidera den nygrundade svenska stormakten både inåt och utåt. Inåt att knyta samman erövringarna med hemlandet, omorganisera förvaltning, krigsväsen och finanser efter de nya krav som följt med erövringarna, och på samma gång lösa ståndsstriden, utåt att befästa stormaktsställningen och skapa en politik som målmedvetet kunde befordra dess intressen. Om Karl Gustav klart uppfattat dessa uppgifter vet vi inte. Säkert är att hans regering kom att röra sig i andra banor. Ett år efter tronbestigningen, sommaren 1655, förde han Sverige in i krig mot Polen.

Karl Gustav höll sig några månader avvaktande, men när bud kom att ryssarna oemotståndligt trängde fram och hotade kringgå svenska Livland beslöt han, i slutet av 1654, att kasta sig in i striden. Anfallet mot Polen avsåg sålunda att göra upp räkningen med en gammal fiende och, framför allt, bevaka Sveriges intressen i Östeuropa och förekomma Ryssland. Men närmare tycks Karl Gustav inte ha klargjort vad han ville vinna i Polen. När framgångarna till en början, hösten 1655, lät han av polska magnater hylla sig som kung. En möjlighet dök upp att knyta hela Polen vid den svenska stormakten, liksom det varit på tal under Gustav II Adolfs sista år.

Efter några månader kom bakslaget, i Polen började en folkresning, och de som hyllat Karl Gustav avföll. Då tog han upp en annan tanke: att dela Polen med dess övriga fiender. Olika delningsförslag avlöste varandra under 1656. Gemensamt för dem alla var att Sveriges andel skulle omfatta "sjökusten" och från den gå mer eller mindre djupt in i landet, med Preussen som kärna. Därmed kom förslagen att te sig som en fullbordan av Sveriges "östersjövälde".

Sveriges inre frågor blev genom kriget skjutna åt sidan. Mest som ett slags förberedelse till kriget genomdrevs en första reduktion vid 1655 års riksdag.

I kriget visade sig snart stora svårigheter. Andra länders intressen hotades av Sveriges ingripande i[Polen, och en efter annan drogs de in. Det var Karl Gustavs stora missräkning att han trodde sig kunna hindra detta genom ett nät av diplomatiska föreställningar och förespeglingar. Kurfursten Fredrik Vilhelm av Brandenburg blandades först in, då han som hertig av Preussen under polsk överhöghet var direkt oroad av Karl Gustavs företag.

Han tvingades till en början att hylla Karl Gustav som länsherre för Preussen och genom ett fördrag i Königsberg i januari 1656 även att ställa upp med hjälptrupper, men avböjde till sist. Genom fördraget i Libau i november 1656 frigjorde han sig från länshögheten och närmade sig Polens kung. Ryssland måste känna att Karl Gustavs ingripande var riktat mot dess framgångar, och i juni 1656 föll ryssarna in i Livland. Kejsaren, Sveriges gamle motståndare i Tyskland, kände sig hotad av dess framgångar i Polen och beredde sig att gripa in. Nederländerna fruktade för sina handelsintressen och gjorde starka påtryckningar.

I Karl Gustavs rygg hotade Danmark. Han vann dock segrar i Polen, flodövergången vid Sandomierz och hans segrar i öppna fältslag, främst tredagarsslaget vid Warszawa den 18-20 juli 1656, förde hans rykte över Europa. Men polackernas uppror kunde inte kvävas, och segrarnas frukter blev ringa. I början av 1657 var Karl Gustavs ställning i Polen allvarligt undergrävd. Kurfursten drog sig definitivt undan, ryssarna härjade Livland, kejsaren slöt i maj samma år sitt förbund med Polen, och till sist kom, i juni, Danmarks krigsförklaring. Det polska företaget var inte bara misslyckat, det hade framkallat en hel koalition mot Sverige.


Karl X Gustav vid tåget över Bält

Första kriget mot Danmark
I detta läge gjorde Karl Gustav en plötslig vändning – han drog sig ur den polska härvan, lämnade endast en mindre styrka i Polen, och hastade mot Danmark. Under sensommaren och hösten 1657 erövrades Jylland, i januari-februari 1658 följde tåget över Bält och freden i Roskilde. Anfallet på Polen hade skaffat honom en stridsställning från vilken han kunde ingripa varhelst den europeiska oron gjorde det nödvändigt. Segern över Danmark möjliggjordes genom denna stridsställning och genom hans personliga djärva anfallstaktik.

Karl Gustav hade under sitt segertåg välvt planer på att tillintetgöra Danmark, helst i delning med Englands lordprotektor Oliver Cromwell, vars stöd han sökte mot Nederländerna. Det var samma tankar som förut i fråga om Polen. Han måste dock ge upp dem då Cromwells förbund inte stod att vinna för ett sådant mål, och huvudbestämmelsen i freden blev endast en stor landavträdelse: Skåne, Halland, Blekinge, Bornholm, Bohuslän (där Karl Gustav står staty i Uddevalla från segern) och Trondheims län, med mera.

Men dessutom ingick i freden ett vänskapsförbund mellan Sverige och Danmark, kompletterat genom muntliga avtal mellan kungarna. Således skulle bland annat främmande fientliga flottor hindras att inlöpa i Östersjön. Karl Gustav hade därmed sökt binda Danmark politiskt, när han inte kunde införliva det i den svenska stormakten.

Bland de fiender som återstod efter besegrandet av Danmark trädde Österrike i förgrunden och vid dess sida Brandenburg, som nu fullbordat sin övergång. Stridsfältet utvidgade sig över Tyskland, och här tillkom en ny stor fråga, nämligen kejsarvalet efter Ferdinand III, som avlidit 1657. Frankrike under Jules Mazarins ledning sökte samla alla det habsburgska husets motståndare.

Karl Gustav ville också vända sina vapen till Tyskland, mot Österrike och Brandenburg, och i Tyska riket rörde sig åter de motsatser som nyss utjämnats genom westfaliska freden. Den östeuropeiska krisen växte ihop med en allmänt europeisk, och ur Karl Gustavs anfall på Polen tycktes framgå en fortsättning av trettioåriga kriget. Månaderna efter Roskildefreden fylldes av förberedelser för ett fälttåg i Tyskland.

Andra kriget mot Danmark
Fälttåget i Tyskland kom dock inte till stånd, i stället vände sig Karl Gustav plötsligt åter mot Danmark i augusti 1658. Orsakerna är komplicerade. En låg i Danmarks motspänstighet vid de förhandlingar som förts för Roskildefredens komplettering. Den hade visat att Danmark inte lät binda sig vid Sverige så som Karl Gustav avsett. Dessutom hade utsikterna för ett krig i Tyskland förmörkats.

I juli 1658 blev Leopold av Österrike vald till kejsare, och Sveriges försök att samla tyska ständer på sin sida hade föga framgång. De bundsförvanter som Karl Gustav hoppats på höll sig tillbaka. Oliver Cromwells syften var andra än hans, och vad som för Karl Gustav var betänkligast, Mazarin agerande: han eggade visserligen Sverige, men undvek själv alla bindande förpliktelser. Ekonomiskt sett kunde den svenska - i huvudsak värvade - hären inte hållas sysslolös, och när ett företag i Tyskland syntes utsiktslöst återstod endast Danmark.

Nu gällde det på allvar Danmarks existens. Karl Gustav drömde om dess införlivande i den svenska stormakten. Men det andra danska kriget stockade sig ännu hastigare än förut det polska. Köpenhamns försvar och undsättning genom en nederländsk flotta i oktober blev den första vändpunkten, den misslyckade stormningen av staden i februari 1659 den andra. Österrikare, polacker och brandenburgare gick till anfall, stängde in de svenska besättningarna i Preussen och Pommern och trängde upp i Jylland. England och Frankrike höll sig alltjämt tillbaka, ja drogs av Nederländerna in i en medlingspolitik, konserterna i Haag maj-juli 1659, vars udd riktades mot Sverige.

Karl Gustav hade åter missräknat sig på sin egen styrka, på motståndarens försvarskraft och på de europeiska makternas hållning till hans hänsynslösa svenska erövringspolitik. Karl Gustav höll sig kvar på de danska öarna, som därmed blev krigets huvudsäte, men hans ställning blev under 1659 allt svårare. Holländska flottor spelade herrar i de danska farvattnen, i november 1659 tillintetgjordes vid Nyborg den svenska hären på Fyn av förenade österrikare, brandenburgare, polacker, danskar och holländare, och huvudstyrkan på Själland smälte samman. Planerna på Danmarks tillintetgörelse måste ges upp, liksom förut planerna på Polen. Karl Gustav erkände det, och han erbjöd fred åt både Danmark och Polen, men ännu hoppades han på endera sidan vinna något, och han avslog varje avträdelse även från erövringarna i Roskildefreden, såvida inte ersättning gavs. Han räknade alltjämt med förändringar i makternas inbördes ställning, och han beredde sig till nya ansträngningar.

Den sista tiden
Sveriges ständer kallades till riksdag i Göteborg den 12 november^[1][2] 1659, kungen anlände dock till staden först på julafton 1659 i sällskap med drottning Hedvig Eleonora, deras fyraårige son, sedermera Karl XI, samt kungens syster, furstinnan Maria Euphrosyne. Sällskapet bodde i residenshuset på Södra Hamngatan.

Den 4 januari 1660 öppnades ständernas möte - en regelrätt riksdag - i Kronhuset. Efter någon veckas överläggningar insjuknade kung Karl X Gustav i influensa som övergick i lunginflammation. Nedbäddad i residenshuset avled kungen, mellan klockan 1 och 2, natten till den 13 februari.

Den kände historikern och kyrkomannen Anders Fryxell (1795-1881) ger en bild av Karl X Gustavs hälsotillstånd:

'Carl Gustafs hälsa hade aldrig varit särdeles att lita på. Halsen, kort och tjock, hotade med slag; likaså kroppens tidiga och mer och mer ökade fetma. Matordningen var ej den bästa, och konungen åt både så mycket och så fort, att smältningen deraf försvårades. Redan i flera år hade han också lidit af hvarjehanda ohelsa. Blodet blef skörbjuggartadt och andedrägten besvärad af tyngd och hosta, hvarjemte ibland om nätterna infann sig en så svår väderkolik, att konungen måste stiga upp och långa stunderna vandra fram och åter öfver kammargolfvet. För att afleda de osunda vätskorna hade han redan i flera år nyttjat fontanell på armen, men som sjukligheten och den ovanliga fetman ständigt tilltogo, hade läkarne redan länge förutsett, att lifstiden icke skulle blifva långvarig.

Förloppet och medverkande
Den 11 januari bevistade kungen Krister Bondes begravning, och på aftonen fick han problem med snuva och bröstvärk. Efter några dagar tillstötte feberrysningar, allmän matthet, svårt tryck under bröstet, tung andhämntning, huvudvärk, törst och en svår slemhosta. Genom olika behandlingar dämpas tillstånden, så att han kunde arbeta, men natten till den 8 februari återkom besvären med full kraft. Läkarna åderlät kungen, och genom blodets beskaffenhet insåg de att situationen var allvarlig. Den 8 och 9 februari tillbringade han i en länsstol under oroliga kastningar, och den 10 februari ökade besvären ytterligare, tillsammans med en svår hicka.

Mellan klockan 5 och 6 på morgonen den 11 februari tillkallades doktor Emporagrius på nytt, och stödd på drottningen och Nils Brahe gjorde kungen sin syndabekännelse (cirka en halv timma) och tog nattvarden. Sjukdomen och dödstecknen ökar under dagen och kungen uppmanar nu drottningen och rådsherrarna att ...genom snar fred skaffa riket säkerhet och lugn.

Söndagen den 12 februari blev han allt svagare med häftig feber och andningssvårigheter, och hans testamente sattes upp. Kungen tog farväl av sina närmaste, sin gemål, sin son och de närmaste vännerna. Fram emot natten ökade plågorna, och kungen kunde inte ligga ned utan hölls uppe i armarna av riksmarskalken Gabriel Oxenstierna och greve Nils Brahe. Vid midnatt meddelade läkarna att döden närmar sig, och kungen tar på nytt farväl av de närvarande. Sitt testamente förmådde han inte underteckna helt, endast bokstäverna Car kommer med.

Doktor Emporagius tillkallades och kungen utbrister Gud vare mig nådelig!, vilket blev hans sista ord. Karl X Gustav dog mellan klockan 1 och 2 på natten mellan 12 och 13 februari 1660.

Det finns två rådande versioner om kungens sista minuter i livet. Den ena säger att han dog i armarna på Oxenstierna och Brahe, vilket motsägs av doktor Emporagius som menar att han ...men stilla vilande i sin bädd uppgav han sin anda.

Den länstol, prydd med en kunglig krona, som kungen använde på sitt rum skänktes till Nils Brahe som ett minne och fördes därefter till Skoklosters slott.


Kung Karl Gustav till häst framför Nordiska museet i Stockholm

Efterspel
Karl X Gustav rycktes bort från ett läge vars faror röjer att han spänt sina och Sveriges krafter för högt. Hans drömmar att bygga ut den svenska stormakten över Polens östersjöländer eller över de danska öarna hade strandat. Men det var å andra sidan på grund av hans vapens styrka som hans sons förmyndare, när de avvecklade de stora krigen, kunde behålla de skånska landskapen åt Sverige. Därmed kom Karl X Gustav att ge, vad han själv egentligen inte avsett, "naturliga gränser" åt det egentliga Sverige.

Karl X Gustavs begravning firades med stor högtidlighet den 4 november 1660 i Stockholm, där hans lik först nedsattes i det Gustavianska gravkoret i Riddarholmskyrkan, för att senare flyttas till det Carolinska.

Barn med drottning Hedvig Eleonora:

1. Karl XI (1655-1697), kung av Sverige 1660-1697
   
   Barn före äktenskapet :
2. Carolus Wenzeslaus Jankoffsky (född cirka 1643) (Mor: Ludmilla Jankowska von Lazan)
3. Gustaf Carlson (Mor: Brita Allerts)
4. Nils Carlsson (född 1648; djurvaktare vid Gripsholms djurgård) Mor: troligen ladugårdspigan Valborg Staffansdotter
5. Samuel Carlsson (död 1691; gjorde hyfsad karriär inom svenska flottan i Karlskrona) Mor: Sidonia Johansdotter
6. Anna Carlsdotter (Mor: okänd)
   
   
   Karl X Gustav:s Namnteckning

Vasaätten
Regeringstid: förmyndarregering 1632-1644
Levnadstid: 1626-1689

Kristina, född 7 eller 8 december 1626, död 9 april 1689, var regerande drottning av Sverige från 1632 till 1654. Hon var dotter till Gustav II Adolf och Maria Eleonora av Brandenburg.

De första åren
Kristina föddes i Stockholm den 7 eller 8 december 1626 som dotter till den svenske kungen Gustav II Adolf och hans hustru Maria Eleonora av Brandenburg. Kristina själv beskriver sin födelse i sin självbiografi: "Jag föddes med segerhuva och hade allenast ansiktet, armarna och benen fria. Jag var luden över hela kroppen och hade en grov, stark stämma. Allt detta gjorde att mina jordemödrar, som tog emot mig, trodde att jag var en gosse." Förväntningarna på en arvprins hade varit extremt höga och det hade förberetts en prinssalut från kanonerna. Efter barnmorskornas felaktiga meddelande var det endast kungens syster Katarina som personligen meddelade honom nyheten om en dotters födelse. Hon besökte kungen med den nyfödda i famnen och lät honom med egna ögon se att barnet var en flicka. Kungen tog med glädje emot sin dotter. Gustav II Adolf sade: "Låtom oss tacka Gud, min syster. Jag hoppas, att denna flicka skall bliva mig så god som en gosse. Jag beder Gud, att han bevarar henne, eftersom han har gett mig henne." Kristina beundrade och såg upp till sin far och förhållandet mellan dem var harmoniskt. Relationen till modern Maria Eleonora blev dock problematiskt.

Drottningen hade före Kristinas tillkomst fött tre barn som dött i späd ålder. I kraft av Norrköpings arvförening lät kungen ständerna erkänna Kristina som "rätta arvfurstinna och drottning" redan 1627 ifall han inte skulle få någon äkta son. Det var viktigt för Gustav Adolf att handla snabbt eftersom den polska grenen av vasaätten fortfarande hävdade rätten till den svenska tronen.

När Kristina var tre år gammal skildes hon från sin far, som hon aldrig mer skulle se. I ett brev den 4 december 1630 anförtrodde kungen sin dotter i rikskanslern Axel Oxenstiernas vård, ifall han skulle dö. Kungen dog redan 1632, innan Kristina fyllt sex år, vilket ledde till att hon då blev Sveriges drottning.

Förmyndaråren
Som tronföljare var Kristinas uppfostran en riksangelägenhet. När Maria Eleonora återkom till Sverige fick hon till en början ta hand om Kristina, men Maria Eleonora uppfattades som en person som var otillräknelig och mentalt ostabil efter kungens död. Därför bestämdes det vid 1634 års riksdag att förmyndare skulle ansvara för Kristinas uppfostran. På ett ständermöte följande år avgavs ett utförligt "betänkande och råd" i saken. Där fastställdes bland annat hur viktigt det var att Kristina inte bara uppfostrades till en god regent, utan även till en rättrogen lutheran, att hon gavs rätt föreställningar om Sveriges regeringssätt och ständernas "villkor" och att hon fick en "god affektion" till rikets råd, ständer och undersåtar.

Efter rikskanslerns hemkomst 1636 togs steget fullt ut. Kristina skildes från Maria Eleonora och uppfostrades av sin faster, pfalzgrevinnan Katarina, som redan tidigare hade skött henne när kungen var bortrest. Katarina dog dock redan 1638.



Skoltiden
Ledare för Kristinas studier var hovpredikanten och sedermera biskopen Johannes Matthiæ Gothus. Han hade utsetts till Kristinas lärare av Gustav II Adolf. Utnämningen skedde en kort tid före kungens död. Biskopen undervisade Kristina i språk, teologi och filosofi. Hon hade lätt för att lära sig, speciellt språk. När hon var tjugo år gammal talade och skrev hon latin, franska, tyska och holländska. På egen hand lärde hon sig grekiska, italienska och spanska. Redan som barn visade hon motvilja mot alkoholdrycker i allmänhet. Denna inställning, som hon behöll hela livet, väckte förvåning eftersom alkoholdrickande var mycket utbrett i Sverige vid den här tiden. Hon intresserade sig mer för idrotter än för handarbeten.

När Kristina var tolv år började Axel Oxenstierna undervisa henne i statsangelägenheter. Redan som barn fick hon ta emot främmande sändebud, och som fjortonåring började hon få jämna underrättelser om regeringsärendena. 1643, när Kristina var sexton år gammal, började hon regelbundet att gå på riksrådets sammanträden. Kristina uppfostrades som en pojke, till att bli kung.

Myndig
När drottningen började bli tillräckligt gammal för att ta över regeringsmakten blev stämningen orolig. Inom de högsta kretsarna rådde en mer eller mindre dold opposition, som samlade sig kring det pfalzgrevliga huset, mot det oxenstiernska inflytandet. Präster och borgare tyckte illa om adeln, och bönderna var missnöjda med de tunga skatterna och att jord gått som förläningar till adeln. Ingen sammanhållning fanns mellan stånden och därför var förslagen till hur regeringssättet skulle ändras dåligt genomarbetade och de saknade enkelhet i sitt praktiska genomförande. På grund av detta kom man överens om att få drottningen myndigförklarad så fort som möjligt. Det skedde på en riksdag i Stockholm mot slutet av 1644. Den kungaförsäkran som Kristina fick avge blev i själva verket mindre bindande än Gustav II Adolfs och hon bekräftade inte heller 1634 års regeringsform.

Både under Kristinas ungdomsår men även i vuxen ålder vistades hon oerhört mycket på en plats kallat "Kungsgården" som är beläget i Kungsörs kommun i Västmanlands län, här ägnade hon sig flitigt åt bland annat ridning där hon även upprättade en egen ridbana som ser ut som en cirkelformad labyrint som hon kallade för Rundelborg men som i folkmun än idag benämns som Drottning Kristinas Ridbana. Drottning Kristina vistades även långa perioder på Kungsgården (Kungsudden) i Kungsör för att slippa undan den svåra pestepedemi som härjade i Europa under större delen av 1600-1700 talet.


Drottning Kristina, gravyr av Quillet

Regeringsåren
Kristina övertog regeringen den 8 december 1644. Vid denna tid var Sverige i krig, det trettioåriga kriget. Det danska kriget hade tagit ett mer gynnsamt förlopp än väntat, och från den tyska krigsskådeplatsen kom inte längre några budskap om nederlag.

Kristina ägnade sig till en början ivrigt åt regeringsgöromålen. Hon ville regera själv, vilket gjorde att hon snart kom i konflikt med den gamle rikskanslern. Han förbigicks på ett tydligt sätt och drog sig ibland tillbaka från regeringsbestyren. Onåden sträckte sig även till hans söner. Kristina vann en stor framgång mot hela det oxenstiernska partiet när hon 1648 genomdrev utnämningen av den lågbördige Johan Adler Salvius till riksråd. Även om rikskanslern aldrig återfick sitt tidigare inflytande blev hans förhållande till drottningen bättre igen, och hans åsikter fick åter betydelse, särskilt inom utrikespolitiken.

Under tiden hade man börjat tala om drottningens personliga gunstlingar. Den förste och ryktbaraste var Magnus Gabriel De la Gardie. Kristina blev förtjust i honom och överhopade honom med ynnestbevis. Diplomaterna hävdade att hon verkligen var förälskad i honom, tills hon slutligen för att få slut på skvallret påskyndade hans giftermål med pfalzgrevinnan Maria Eufrosyne. På själva regerandet hade han sannolikt inte något större inflytande, och han föll till sist i onåd hos Kristina. Mot slutet av drottningens regeringstid blev Clas Tott upphöjd till gunstling, men han utövade i ännu mindre grad något politiskt inflytande.

Drottning Kristina var en stor beundrare av den persiske storkungen Kyros den store (II). Ytterligare en historisk person som Kristina beundrade var Alexander den store.


René Descartes i samtal med Sveriges drottning, Kristina

Intresset för kultur och vetenskap
Kristinas intresse för politik hade stark konkurrens av intresset för konst och vetenskap. Kristina samlade på konstverk, böcker och handskrifter. Den tysk-romerske kejsaren Rudolf II:s konstkammare, ett krigsbyte från Prag, flyttades till slottet Tre Kronor, och drottningens bokuppköpare reste runt i Europa.

Lärda män från olika länder reste till Sverige. Det gäller till exempel nederländarna Isaac Vossius och Nicolaas Heinsius, fransmännen Claudius Salmasius och Samuel Bochart, tyskarna Johannes Schefferus, som 1647 tilldelades den skytteanska professuren vid Uppsala universitet, Hermann Conring, Johan Henrik Boeclerus och Kristian Ravius. Den främste bland dem var René Descartes, som blev förkyld och avled inte långt efter sin ankomst. Georg Stiernhielm och Olof Rudbeck hörde till Kristinas skyddslingar. De lärda höll ibland sammanträden på slottet Tre Kronor, och man talade om en akademi. Men främlingarna var illa sedda i Sverige. De trakasserade varandra, och det visade sig snart att drottningen inte hade råd att hålla dem kvar i Sverige. De utlovade pensionerna betalades inte ut, och det fattades snart pengar till att betala drottningens bok- och handskriftsköp. Andra omständigheter bidrog också till att de flesta av de lärda främlingarna, efter ett par år, lämnade Sverige.

Karl Gustav blir tronföljare
När ständerna 1604 antog bestämmelsen om kvinnlig tronföljd, skedde det under förutsättning att en ogift drottning då snarast skulle gifta sig för att ätten skulle fortleva. Kristina hade också tidigt blivit föremål för giftermålsplaner. Hennes far, Gustav II Adolf, hade en gång tänkt på en förbindelse mellan dottern och den dåvarande kurprinsen i Brandenburg, sedermera kurfursten Fredrik Vilhelm. Förhandlingar om frågan bedrevs också verkligen, men avbröts definitivt 1646. Själv hade Kristina och hennes kusin Karl Gustav hyst ett visst intresse för varandra. Ständerna blev allt enträgnare i att hon skulle gifta sig. Hon tvingades 1647 avge en sorts förklaring, att hon skulle tänka på hertig Karl, men hennes verkliga planer gick i en annan riktning.

Frågan togs återigen upp på riksdagen 1649, då nya påminnelser gjordes om hennes giftermål, och livliga överläggningar ägde rum dels med rådet, dels med ett ständernas utskott. Hon tvingades att tillstå, att hon aldrig kunde förmås till giftermål, och då hon påmindes om att hon enligt arvföreningen var skyldig att gifta sig, svarade hon att om hon på annat sätt sörjde för tronföljden var det nog. Hon genomdrev sin vilja, och Karl Gustav utkorades till tronföljare. Steget togs fullt ut vid Kristinas kröningsriksdag i Stockholms storkyrka 20 oktober 1650, då ständerna på vissa villkor erkände hertigen och hans manliga avkomma som rikets arvfurstar.

Oro i landet
1650 års riksdag ställde också drottningen inför svåra inre samhällsproblem. De ofrälse stånden protesterade mot adelns privilegier och mot godsavsöndringen. Hon gillade vissa av de ofrälses yrkanden, men tillkännagav vid ett sammanträde med ett utskott av de ofrälse att en reduktion var omöjlig. Hon förklarade sig emellertid villig att enskilt mottaga deras protest mot godsavsöndringen och deras yrkanden i övrigt.

Vill bli katolik
Det var nära att drottningen samma år gjort allvar av sin tronavsägelse. Hon framställde sin avsikt i rådet och lät endast med svårighet förmå sig att återta sitt beslut. Ett nytt motiv hade tillkommit. Redan som barn hade Kristina, enligt egen utsago, fattat motvilja mot den stränga ortodox-lutherska religionsundervisningen. Hon hade aldrig varit "lutheran", skrev hon på äldre dagar. Längre fram hade hon under studiet av olika religionsformer bildat sig en religion efter eget huvud, tills hon under umgänget med katoliker, såsom Pierre Chanut och René Descartes, mer och mer drogs till katolicismen. Redan 1651 anförtrodde hon sig till det portugisiska sändebudets biktfader Macedo och lät honom i hemlighet avvika ur landet för att hos jesuiternas ordensgeneral i Rom utverka att ett par ordensbröder skickades till henne. Två jesuiter, Casati och Malines, ankom under förklädnad följande år. Efter upprepade samtal röjde hon slutligen för dem sin avsikt att bli katolik.

Ett par främlingar invigdes snart i hennes planer. Kristinas hälsa hade länge varit vacklande. En fransk läkare, Pierre Bourdelot, som kom till Sverige 1652, lyckades rädda hennes liv under ett sjukdomsanfall, och fick ta del av hennes hemlighet. Längre fram under år 1652 ankom till Sverige en ännu mer betydande representant för de katolska intressena, det spanska sändebudet don Antonio Pimentel, och genom honom kom Kristina i förbindelse med Spaniens kung Filip IV.


Drottning Kristina till häst, målning av Sébastien Bourdon från 1653.
Målningen skänktes av drottning Kristina till Filip IV av Spanien.

Abdikationen
I Uppsala tillkännagav Kristina i februari 1654 ännu en gång inför rådet sitt beslut att abdikera. Ständerna sammankallades till början av maj, och Kristina sysselsatte sig med frågan om sitt blivande underhåll. Den 1 juni 1654 daterades såväl hennes egen avsägelseakt som ständernas underhållsrecess. Hon förbehöll sig bland annat full suveränitet för sin person och domsrätt över sitt hovfolk samt befriades från ansvar för den skuld som riket under hennes tid kunde ha råkat. Till underhållsländer bestämdes Norrköpings stad och slott, Ösel, Gotland och Öland, de tyska orterna Poel och Neukloster, Wolgast samt de så kallade taffelgodsen i Pommern. Drottningen hade rätt att tillsätta domare och ämbetsmän, även de kyrkliga, samt av underhållsländerna uppbära inkomsterna, som beräknades till omkring 200 000 riksdaler. Vid hennes död skulle länderna återfalla till Sveriges krona, och hon fick inte sälja bort delar av dessa landområden. Den 6 juni 1654 skedde avsägelseceremonin och samma dag kröntes Karl X Gustav.

Kristina efter abdikationen
Kristina lämnade Uppsala dagen efter att hon avsagt sig tronen. Anledningen till abdikeringen var att "þet congliga æmbetet ær opassande foer en qwinnspersoon, som icke can til hest rida i crig oc licnande paa slagfælten". En eskader låg redo att föra henne till kontinenten, men hon föredrog landvägen. Redan året innan hade hon sänt iväg ett antal tapetserier, konstföremål, böcker, handskrifter med mera. Men hon lämnade kvar bland annat ett ganska stort antal tavlor. Sin sista natt i Sverige blev när hon övernattade på Halmstads slott en förhöstnatt 1654.^[12] Hon färdades i mansdräkt genom Danmark, stannade några dagar i Hamburg och fortsatte, återigen förklädd, genom de tyska områdena och Nederländerna till Belgien, där hon tills vidare slog sig ned i Antwerpen. Här packades hennes konstföremål och böcker upp. Efter en kort tid började hon sälja och pantsätta dyrbarheter för att få pengar till löpande behov. Mot slutet av året begav hon sig till Bryssel och avlade där julnatten 1654 sin katolska trosbekännelse i hemlighet.

Kristina blir katolik
På våren 1655 blev kardinalen Fabio Chigi påve, under namnet Alexander VII. Han och Kristina kände varandra sedan tidigare. Den spanske kungen försökte få påven att bereda henne ett värdigt mottagande, men denne krävde en offentlig övergång till katolska kyrkan. Kristina dröjde med detta så länge hon hade hopp om att få sitt underhåll från Sverige ordnat på ett mera tillfredsställande sätt. På hösten 1655 bröt hon omsider upp från Bryssel, och avlade den 3 november 24 oktober i Innsbruck offentligen sin katolska trosbekännelse. Därefte reste hon till Italien. Mot slutet av året anlände hon till Rom, höll där 23 (13) december sitt högtidliga intåg och antog nu de nya namnen Maria Alexandra, men som namnteckning fortsatte hon att skriva Christina Alexandra. Hon slog sig tills vidare ned i Palazzo Farnese.

Men det skulle bli annorlunda för Kristina än vad hon hade tänkt. Hennes frispråkighet väckte anstöt inom ledningen för den katolska kyrkan. Man hade drömt om en rik gäst som skulle strö guld omkring sig, och drottningens penningbekymmer blev snart en känd sak. Hon omgav sig med ett litet hov som valts ut utan tillräcklig noggrannhet och som snart blev en skandal i Rom. Den nära förbindelsen med Spanien avbröts och hon vände istället sina blickar emot Frankrike.

Slutet
Efter en kort tids sjukdom avled Kristina i sitt hem (Palazzo Riario) klockan 6 på morgonen den 9 april 1689 och begravdes med stor högtidlighet i Peterskyrkan. I testamentet framgår att hon själv hade önskat sig en enkel begravning. Hon begravdes under stort pompa och procession den 23 april 1689.

En minnesvård av Carlo Fontana restes över henne 1702 i Peterskyrkan. Till universalarvinge insatte hon Azzolino, som emellertid dog två veckor senare. Han hann dock ordna med en storslagen begravning. Kristina gifte sig aldrig och dog barnlös.