Vasaätten
Regeringstid: 1611-1632
Levnadstid: 1594-1632



Gustav II Adolf eller Gustav Adolf den Store, född 9 december 1594, död (stupad) i Lützen 6 november 1632 g.s., 16 november 1632 n.s., var Sveriges regent 1611–32. Han anses vara en av världshistoriens främsta fältherrar. Han var son till Karl IX och Kristina av Holstein-Gottorp, gift i november 1620 med Maria Eleonora av Brandenburg och far till drottning Kristina.

Barn- och ungdomsåren
Gustav II Adolf föddes på Stockholms slott den 9 december 1594 som son till dåvarande hertigen Karl (senare Karl IX) och dennes hustru i andra äktenskapet, Kristina av Holstein-Gottorp. Namnet Gustav bar han efter farfadern, kung Gustav Vasa, namnet Adolf efter morfadern, den förste hertigen av Holstein-Gottorp. Gustav Adolf tillhörde genom sin härstamning på mödernet från det holsteinska huset också kretsen av de tyska furstesläkter ur vilka förkämparna för protestantismen framgått. Sålunda var Filip den ädelmodige av Hessen, Moritz av Sachsen, Vilhelm av Oranien och Moritz av Nassau alla släkt på mödernet med honom.

Gustav Adolf fick en omsorgsfull uppfostran. Vid sex års ålder hade han redan gjort sin första färd över Östersjön, mitt i vintern återvände han genom Finland och runt Bottniska viken. Han fördes tidigt ut i det offentliga livet. Från åttaårsåldern fick han bevista rådets överläggningar, från tolvårsåldern uträttade han redan sådana offentliga uppdrag som underhandlingar med främmande sändebud, och vid femton års ålder höll han å faderns vägnar det första av sina trontal. Grunden var då också lagd till hans militära utbildning under umgänge och samtal med de krigsmän som fyllde Karl IX:s hov, framför allt de utländska officerare som kommit till Sverige för att söka tjänst efter att det spansk-nederländska krigets slut 1609. Kronprinsen Gustaf Adolf fick Floda i Gagnefs kommun som hertigdöme 1610.

Gustav II Adolf närde en ungdomskärlek till Ebba Brahe men statsskäl förmådde honom att offra denna kärlek, liksom att längre fram (1620) gifta sig med en prinsessa av det hohenzollernska huset, Maria Eleonora av Brandenburg, syster till kurfursten Georg Vilhelm av Brandenburg. I detta äktenskap föddes hans dotter Kristina. Utom äktenskapet hade han en son med Margareta Slots, som han träffade i fältlägret under ryska kriget 1609–1617. Sonen, Gustaf Gustafsson, blev av sin halvsyster Kristina upphöjd till greve af Vasaborg.

De första regeringsåren
Efter en kort förmyndarregering, och efter att hans kusin Johan, hertig av Östergötland (son till Johan III), avsagt sig sina tronanspråk, besteg Gustav Adolf Sveriges tron i december 1611, vid 17 års ålder. Han kröntes i Uppsala den 12 oktober 1617 av ärkebiskop Petrus Kenicius.

Riket var i ett ansträngt läge till följd av de inre strider som ägde rum kring sekelskiftet. Gustav II Adolf hade ärvt tre krig – dels det erövringskrig som Karl IX genom Jacob De la Gardie börjat i Ryssland och dels de båda försvarskrigen mot Danmark och Polen. Polens kung, Sigismund, Gustav Adolfs kusin, betraktade sig fortfarande som Sveriges legitime kung och såg i Gustav Adolf endast en usurpator. Kristian IV av Danmark hade 1611 börjat ett erövringskrig mot Sverige. Av dessa krig innebar det med den närmaste grannen, Danmark, den största faran.

Gustav Adolf var i stort sett hänvisad till sig själv, då de beprövade fältherrar som Sverige ägde, Jacob De la Gardie och Evert Horn, befann sig med en del av dess krigsmakt i Ryssland. Försvaret av Sverige i detta krig kan därför räknas som Gustav Adolfs ungdomsbedrift. Fienden var vida överlägsen – ur de tyska värvningskvarter som stod öppna för Danmark fylldes lätt luckorna i dess härar, medan Sverige genom Kristian IV:s nyskapade, övermäktiga flotta var avskuret från varje förbindelse med utlandet. Men Gustav Adolf uppbådade nya styrkor för att avvärja angreppet.

Vid utgången av 1612 års fälttåg befann sig Kristian IV som herre över fästningarna Kalmar och Älvsborg men hans försök att erövra Jönköping hade misslyckats. Den danske kungens egen här som från Älvsborg hade ryckt fram dit tvingades att i all hast göra ett återtåg. Den från Kalmar under Gert Rantzau framryckande hären flydde tillbaka undan folkresningen, halvt tillintetgjord. Under dessa förhållanden slöts freden i Knäred den 28 januari 1613. Det hårdaste villkoret för Sverige i denna fred, om vilken Gustav Adolf sa till ständerna 1613 att den blev sluten "såsom drägligast var och mera olycka att undfly", var den dryga Älvsborgs lösen om inte mindre än 1 miljon riksdaler specie, att erläggas inom sex år. Det var en för tidens förhållanden oerhörd summa, och innan den blivit till fullo erlagd, hade kungens eget silver måst användas för att slå mynt.

Omedelbart efter det danska kriget fördes även det ryska kriget till ett slut. Tsarrikets fullständiga utestängande från Östersjön och förvärvet av Ladogagränsen för Finland blev resultatet. Ett tag hade Gustav Adolf hoppats att kunna söndra Novgorod från Ryssland och förena det med Sverige som lydstat, men en rad av fälttåg (i det som kallas det Ingermanländska kriget), av vilka han personligen förde två år 1614 och 1615 visade honom nödvändigheten för Sverige att nöja sig med förvärvet av Ingermanland och Kexholms län, vilka Ryssland avträdde genom freden i Stolbova 1617. Kungens blick var öppen för den fara som från Ryssland hotade den svenska monarkin, och därför försökte han utestänga det från Östersjön. Han trodde sig i Stolbova-freden ha förvärvat en gräns om vilken han kunde säga att han hoppades till Gud att det skulle bli ryssen svårt "över den bäcken att hoppa".


Gustav II Adolf iförd polsk rock

Det polska kriget
Det polska kriget varade, med avbrott för några vapenvilor, tolv år. Målet var att utestänga Polen från Östersjön för att göra havet till ett svenskt innanhav. Genom att kontrollera flodmynningarna skulle Sverige kunna beskatta innanländernas handel.

Denna så kallade östersjöpolitik var den ena av kungens ledande politiska tankar. Den andra, som även fick sitt uttryck i det polska kriget, var strävandet att bidra till lösningen av århundradets stora religiösa frågor. Krigets första skede rörde Livland. Efter att 1617 erövrat Pernau gick Gustav Adolf 1621 över Östersjön. Striden stod om om Livlands huvudstad, det tyska Riga, som fastän det var protestantiskt höll fast vid det katolska Polen. Efter en månads belägring ryckte Gustav Adolf in i staden. Fortsättningen av kriget var inte lika framgångsrikt. Strider varvades med vapenvilor fram till dess att kungen 1625 åter gick över Östersjön och erövrade Dorpat och fullbordade Livlands lösryckande från Polen. Segern i slaget vid Wallhof i Kurland den 7 januari 1626 var bekräftelsen på Sveriges överlägsenhet i dessa trakter. Dünaflodens mynning var nu i svensk besittning, liksom Nevas.

Nästa mål var erövringen av Wisłas mynningsland, det viktiga Preussen med Danzig (nuvarande Gdańsk), som vid den tiden var Östersjöns förnämsta handelsstad. Det första fälttåget, 1626, utmärktes av framgångar. Pillau i det kurfurstliga Ostpreussen, Elbing och Marienburg i det polska Västpreussen med flera städer, totalt 17 stycken, erövrades. Befolkningen, som var protestantisk, hälsade svenskarna. Alla försök att med underhandling eller våld vinna det etniskt tyska protestantiska Danzig eller att föra över kriget till det etniska katolska Polen misslyckades, och där strandade Gustav Adolfs försök att erövra det viktiga Wisłalandet. Kejserliga hjälptrupper kom också till Polens bistånd 1627 och 1629, det senare året en hel avdelning av Albrecht von Wallensteins här, under befäl av fältmarskalk Johann Georg von Arnim, som drog bort från belägringen av Stralsund. Å sin sida hade Gustav Adolf sänt hjälptrupper till Stralsunds undsättning under dess kamp mot Wallenstein. Från bägge sidor var således steg tagna, genom vilka det preussiska kriget skulle komma att övergå i det trettioåriga kriget. När stilleståndet i Altmark 1629 gav Gustav Adolf fria händer följde ingripandet i Tyskland.

Gustav II Adolf och det civila livet
Även om Gustav Adolfs regering präglades av krig, både sådana han ärvt och sådana han själv sökt, var det också en tid av inre utveckling i Sverige.

Framstegen på statsrättens område betecknas av att den svenska ståndsriksdagen erhöll sina lagstadgade former genom riksdagsordningen 1617 och riddarhusordningen 1626. Varje år, ofta mer än en gång om året, hölls riksdagar eller möten av någon annan sort. Såväl den centrala som den lokala förvaltningen fick genom honom den organisation som gjorde den till ett mönster för sin tid, vilket sedan till vissa delar efterbildades i andra länder, till exempel i Danmark av Fredrik III och i Ryssland av Peter den store.

Riksrådet samlades till en ständig rådskammare och blev, fördelat på kollegier, medelpunkten för hela riksförvaltningen. Den organisation som fullt genomförd återfinns i 1634 års regeringsform grundlades nu. Inom den lägre förvaltningen ersattes det gamla ståthållar- och fogderegementet av ett konsekvent genomfört system genom fördelning i län och fögderier, vilket gjorde att civil och militär myndighet skildes åt. Skatteväsendet förenklades, och i en rikshuvudbok sammanfördes utgifter och inkomster, varigenom en verklig statshushållning grundlades i Sverige.

Rättsskipningen reformerades genom den nya rättegångsordningen 1614 och upprättandet av hovrätterna – Svea hovrätt i Stockholm 1614, Åbo hovrätt 1623, och Dorpats hovrätt 1629. Försvarsväsendet fick en ny organisation genom upprättandet av en stående här, det äldre indelningsverket ombildades och för fotfolket gjordes början till en ständig rotering. Karl XI kom senare att bygga vidare på denna grundval.

För den andliga odlingen sörjdes genom ett högre undervisningsväsen: Uppsala universitet fick gåvor från Vasahusets eget arvegods, ett nytt universitet för östersjöländerna tillkom genom grundandet av Dorpats universitet och gymnasierna upprättades. På den materiella odlingens område var Gustav Adolfs tid inte mindre epokgörande: landets naturliga näringskällor öppnades på ett sätt som aldrig tidigare, en mångsidig industri blomstrade upp, framför allt bergverksindustrin, till vars utveckling yrkesskickliga utlänningar, i synnerhet valloner, på ett verksamt sätt bidrog. De 15 nyanlagda städerna, bland andra Göteborg 1619, blev hävstänger för en uppblomstrande handel. På det handelspolitiska området, som på så många andra områden, planerade Gustav Adolf för framtiden. Han tänkte sig en plats för Sverige i den stora världshandeln och i kolonisationen av de främmande världsdelarna. Första tanken på ett nytt Sverige i Nordamerika härrör också från hans tid.

Men Gustav II Adolfs regeringtid hade sina sämre sidor. De mest framträdande är adelns växande övermakt i samhället och det hårda tryck som skattebördor och utskrivningar utövade på befolkningen.



Bakgrunden till Gustav II Adolfs ingripande i trettioåriga kriget
Den 12 januari 1628 gav den svenska riksdagens hemliga utskott fullmakt åt Gustav II Adolf att med Sveriges hela makt ingripa i det tyska kriget, till värn för fosterland och trosförvanter. I juni 1629 bekräftade riksdagen i sin helhet det fattade beslutet, och ännu en gång blev det svenska folkets bifall till det stora företaget uttalat av den riksdag år 1630 vid vilken Gustav II Adolf bjöd sitt sista farväl åt fosterlandet.

När de första besluten fattades hade detta krig redan rasat i tio år, och hade då nått upp till Östersjöns sydkust och hotade därifrån Sverige med omedelbar fara. Det var tydligt för envar som kastade en blick tillbaka på dess hela förlopp att protestantismens hela existens var i fara. Och med den religiösa friheten stod också den politiska och nationella i fara, för i takt med katolicismens våldsamma återställande hade också det habsburgska kejsarhuset utvecklat en övermakt som hotade all självständighet i världsdelen.

Tidigt uppstod tankar på en intervention i kriget. Gustav II Adolf kastade redan 1624 fram en plan för en allmän europeisk intervention. Den blev i sitt utförande av vida mindre omfång och kom inte att utföras av Gustav II Adolf själv, utan av Kristian IV av Danmark-Norge. Lämnad utan hjälp av sina bundsförvanter England och Frankrike besegrades emellertid denne och jagades av Albrecht von Wallenstein över till de danska öarna. Mecklenburgs gamla furstehus förjagades. Den allsmäktige kejserlige generalen började i Mecklenburg grunda ett eget välde för sig – han utnämndes till "Baltiska havets amiral", och en kejserlig-spansk flotta hotade att uppstå vid Östersjön.

Samtidigt fanns det planer på en inre omvälvning av det tyska riket, varur ett kejserligt envälde verkade kunna uppstå. Restitutionsediktet 1629, i vilket kejsaren genom ett enkelt dekret återställde till den katolska kyrkan allt vad denna hade förlorat sedan Passaufördraget 1552 – inte mindre än 14 ärkebiskops- och biskopsstift i Nordtyskland – och ställde de reformerta utom lagen, var en krigsförklaring på liv och död mot protestantismen och visade till vilken nivå den kejserliga maktfullkomligheten hade nått.

Det var under sådana omständigheter som Gustav II Adolf företog Sveriges intervention i Tyskland. Några öppna bundsförvanter hade han inte, men han hade gjort allt vad han kunde för att försäkra sig om en lycklig utgång genom underhandlingar med andra europeiska makter och genom egna rustningar. I Tyskland hade han knutit förbindelser på olika håll, men han var väl medveten om att under den panik som de kejserliga vapnen framkallat var öppet stöd att vänta först med hans egen framgång.

Till alla det habsburgska husets fiender utanför Tyskland hade hans sändebud rest, och han visste att det där fanns gemensamma intressen som betydde lika mycket som formella traktat. Därför brådskade han inte ens med att avsluta förhandlingarna om subsidieförbundet med Frankrike, vars villkor han inte på alla punkter godkände, och för vars åstadkommande kardinal Richelieu hade skickat ett sändebud till Sverige 1629. Den främst tilliten satte han dock till sina egna rustningar, och när han på våren 1630 stod färdig att med omkring 13 000 man landstiga i Tyskland hade det totala antalet trupper ökats från 50 000 till omkr. 76 000 man. Av dessa beräknade han 40 000 till fältarmén.


Gustav II Adolf landstiger i Tyskland den 25 juni 1630

Trettioåriga kriget
I avskedstalet till ständerna på riksdagen 1630 sade Gustav II Adolf att "han tyckte sig stå inför Gud den allra högstes åsyn", samtidigt som han avvisade tanken att han skulle ha börjat detta krig av själviska orsaker, "av eget bevåg eller lust till krig, som väl många dock sig imaginera eller inbilla". Den 25 juni 1630 sätter så den svenske kungen vid udden Perd på Rügen foten på Tysklands jord. Två dagar senare landade hela flottan vid Peenemünde på ön Usedom.

Gustav II Adolfs berömda fälttåg i Tyskland kan ur militär synvinkel betraktas som en strid om behärskandet av flodlinjerna, till dess att han på våren 1632 står som herre även över Donaulinjen, och hans härar breder ut sig från Östersjön till Alpernas fot. Behärskandet av floderna var nämligen vid denna tid av stor vikt. Det första fälttåget gällde Oderlinjen. Vid flodens mynning ligger Stettin, den dåvarande pommerska huvudstaden, vilken utan svärdslag föll i den svenske kungens hand den 10 juli. Den kejserliga härens fördrivande ur det fasta lägret vid Gartz juldagarna 1630 och den blodiga stormningen av Frankfurt an der Oder i april 1631 gav honom därefter fullständig besittning av Oderlinjen.

Förgäves hade Johann Tserclaes Tilly, som efterträtt Albrecht von Wallenstein 1630, försökt tränga tillbaka sin motståndare till östersjökusten. Efter ett misslyckat fälttåg i Mecklenburg i februari 1631 hade "den gamle korpralen", med vilken Gustav II Adolf där för första gången mätte sina styrkor, måst dra sig nedåt Elbe för att genom erövringen av Magdeburg, norra Tysklands starkaste fästning, hindra Gustav II Adolf från att vinna fast fot även vid denna flod. Under tiden befäste Gustav II Adolf sin ställning genom ett fördrag med Frankrike, som slöts i Bärwalde i januari 1631. Fördraget innebar att Frankrike skulle betala Sverige subsidier på 400 000 riksdaler per år under fem år, med villkoret att Sverige skulle hålla en armé på minst 36 000 man i Tyskland. Detta gav Gustav II Adolf medel att fortsätta kriget.

Staden Magdeburg hade under årens lopp spelat den främsta rollen bland Nordtysklands protestantiska fria städer, och hade redan under hösten 1630 gett det första exemplet på frivillig anslutning till den svenske kungens sak. Försöken att vinna de protestantiske furstarna var dock förgäves. Under ledning av kurfurstarna av Sachsen och Brandenburg planerade dessa istället på konventet i Leipzig att bilda en ny evangelisk union, ett tredje parti som under väpnad neutralitet skulle kunna inta en självständig ställning mellan kejsaren och Gustav II Adolf, i vilken de ännu endast såg en i riket inträngande främling. Endast lantgreven Vilhelm av Hessen och hertigarna av Sachsen-Weimar vågade öppna förbindelser med honom.

Till Magdeburg drog sig nu kriget samman under vårmånaderna 1631. Denna viktiga strategiska punkt, på vars intagande Elbelinjens besittning berodde, försökte Tilly till varje pris bemäktiga sig, för att stänga vägen för motståndarens vidare framträngande. För Gustav II Adolf stod med Magdeburg även andra intressen än de rent militära på spel. Han kunde inte låta trosförvanten, som frivilligt hade blivit hans bundsförvant, falla i katolikernas händer. Men ledarna för Leipzigförbundet, Sachsen och Brandenburg, vägrade att ge sitt bistånd. Brandenburg tvingade han till förbund genom att rycka fram mot Berlin, Sachsen däremot kunde varken övertalas eller tvingas. Magdeburgs försvar leddes av den svenske kommendanten Dietrich von Falkenberg, men fienden var övermäktig, och den 10 maj 1631 föll staden i den katolske generalens händer. Staden plundrades och brändes ner, varvid 30 000 av stadens 36 000 invånare dödades.


Gustav II Adolf i slaget vid Breitenfeld den 7 september 1631

Efter Magdeburgs fall intog snart Gustav II Adolf en stark ställning i det fasta lägret vid Werben, där Elbe och Havel flyter samman, från vilken Tilly inte förmådde rubba honom. När den kejserlige fältherren besatte hans land fann kurfursten av Sachsen att hans enda räddning var ett förbund med Gustav II Adolf. Denne stod nu i spetsen för hela det protestantiska partiet. Han sågs nu inte längre som en främmande inkräktare i landet, utan den som ledde protestanternas frihetskamp i striden mot katolikerna. Av avgörande betydelse blev slaget vid Breitenfeld den 7 september 1631, där katolikerna besegrades i grund och den svenska armén vann en av sina största segrar genom tiderna. Följden blev en markant svensk övervikt i den fortsatta krigföringen och att södra Tyskland låg öppet för svenskarna.

Gustav II Adolf kunde nu ha följt Elbelinjen ner i Böhmen, fått de österrikiska arvländernas protestanter att resa sig mot sin katolske kejsare, och i Wien dikterat freden. Men Elbevägen lämnade han åt kurfursten av Sachsen, medan han själv ville tränga fram till Wien utmed Donau. Han gick därför först över Thüringerwald till Main och Rhen. Ett oavbrutet triumftåg förde honom genom Maindalen. I december 1631 hade han nått Mainz, och de svenska härarna utbredde sig därifrån uppåt och nedåt Rhen. Från Rhen går han så mot Donau. I slaget vid Lech gick svenskarna över floden Lech vid Donauwörth, varvid de kejserliga trupperna åter besegrades, och Tilly blev dödligt sårad. Gustav II Adolf ryckte sedan in i München och hans trupper besätte Alpernas pass. I detta läge trädde Wallenstein åter in på krigsskådeplatsen. Han hade i Böhmen skapat en ny här åt kejsaren, han hade jagat bort den sachsiske kurfursten från Prag, och den flyende kurfursten av Bayern hade förenat sig med honom. Gustav II Adolf tvingades vända sina trupper mot honom.

Det första mötet i kampen mellan Wallenstein och Gustav II Adolf skedde vid Nürnberg, där strider rasade sommaren 1632. Från två befästa läger trotsade de bägge motståndarna varandra där. Gustav II Adolf försökte en stormning av Wallensteins befästningar, men slogs tillbaka. Han försökte locka Wallenstein efter sig söderut, men denne drog i stället mot norr och förberedde sig för att slå upp sitt vinterläger i Sachsen, för att tvinga kurfursten där att ge upp sitt förbund och skära av Gustav II Adolfs reträttmöjligheter. Den svenske kungen tvingades marschera tillbaka över Thüringerwald. Albrecht von Wallenstein och Gustav II Adolf möttes i det blodiga slaget vid Lützen den 6 november 1632, inte långt från den tidigare segerplatsen i slaget vid Breitenfeld. I Lützens dimma kom Gustav II Adolf bort från huvuddelen av sina trupper och stupade, men när slaget är över är det de svenska trupperna som håller slagfältet.

Gustav II Adolf begravdes den 22 juni 1634 i Riddarholmskyrkan i Stockholm, där han året innan han gick ut i det tyska kriget själv hade utsett sin grav.


Gustav II Adolfs död i slaget vid Lützen

Gustav Adolf den Store
Gustav Adolf är till denna dag den enda konung eller drottning som officiellt blivit hedrad med epitetet den Store. Beslutet fattades av Riksdagen 1633. I det beslutet slog man fast att Gustav II Adolf för evärdelig (för alltid) tid skulle benämnas som "Gustaf Adoplh then Store". Därför står det Gustavus Adolphus Magnus (latin för Gustav Adolf den Store) på hans sarkofag i Riddarholmskyrkan.

Gustav II Adolfs mål i det trettioåriga kriget
Vad målet med inträdandet i det tyska kriget kan ha varit, och hur det målet sedan utvecklats med de stora framgångarna, har av olika historiker givits olika svar. Dessa har varierat från försvar av de tyska lutheranernas rättigheter över en vilja att ta striden till Tyskland innan den nådde Sverige till sökande efter att göra sig själv till tysk kejsare.

Många såg Gustav II Adolf som en troskämpe då anledningen till ingången i kriget var att han ville främja protestantismen. Det finns dock andra orsaker till att Sverige deltog i det trettioåriga kriget, den som de allra flesta historiker hävdar är att Sverige ville kontrollera Östersjön då den tyskromerske kejsaren ville bygga en flotta, för att kontrollera och därmed begränsa Sveriges sjöhandel över Östersjön. Det var viktigt för Sverige att kunna ha kontroll över Östersjön då landets, under den tiden, största inkomst just kom från tull och handel.

En annan faktor som också tros ha påverkat detta är att Sverige ville utvidga sin ekonomiska och politiska makt, Sverige hade en chans att bli ännu mäktigare genom att erövra Tyskland och öka sitt stormaktsvälde. Det är ett faktum att det förväntades härskare under 1600-talet att denne skulle utföra stordåd och sträva efter framgång och makt. Flera historiker menar att Sveriges ingripande var ett anfallskrig, att Gustav Adolfs hade planer på att göra Sverige till ett mäktigare och ett mer inflytelserikt land.


Hyllningsgravyr med anledning av Gustav II Adolfs, "befriarens", intåg i Augsburg 1632.
Överst två sköldar med Augsburgs stadsvapen och svenska riksvapnet.

Gustav II Adolf som fältherre
Som härförare var Gustaf II Adolf av världshistorisk betydelse, då han lade grunden till en ny krigskonst. Hans första omsorg var att ingjuta i sin här en god anda och att sålunda höja dess inre värde. Inflytandet av hans personlighet, den stränga ordning och krigstukt, som han städse visste upprätthålla, samt hans omsorger för soldatens bästa uträttade därvidlag beundransvärda saker. De under hans tid ännu gällande grundsatserna för truppernas utrustning och uppställning till strid samt själva stridssättet fann han alltför tunga och oviga, varför han upptog de av prins Morits av Oranien under nederländska frihetskriget införda förbättringarna och fulländade dem så, att en helt ny krigskonst därigenom kan anses ha tillkommit.

Utrustningen och vapnen gjordes lättare och ändamålsenligare (särskilt genom införandet av färdiga patroner) vid såväl rytteri som fotfolk, och vid det senare vapenslaget ökades musketerarnas antal på bekostnad av pikenerarnas. Artilleriet gjordes vida rörligare än förr därigenom att små så kallade regementskanoner infördes, vilka följde fotfolket under striden. I stället för de djupa massor, som ännu på Gustav II Adolfs tid uppträdde på slagfälten, ställde han sina trupper på tunnare linjer, nämligen fotfolket på sex (i själva striden till och med på bara tre) led, rytteriet på tre led, varigenom trupperna med större fördel kunde bruka sina vapen.

Fotfolket indelades i brigader på 1 000–2 000 man (den så kallade "svenska brigaden", i vilken musketerarna och pikenerarna verksamt understödde varandra) på två eller tre linjer, med artilleriet framför fronten och rytteriet, fördelat i skvadroner på 200–400 man, ävenledes vanligen på två linjer, på flyglarna. Rytteriet hade lärt sig att anfalla i fyrsprång i stället för i trav under ett gagnlöst skjutande, såsom fienden gjorde; fotfolket i förening med artilleriet utvecklade en för den tiden ovanligt livlig eld, och trupperna var genomträngda av den bästa anda. Så hade stridssättet utbildat sig under Gustav II Adolfs krig i Polen och Preussen, och sådant var det, då det i slaget vid Breitenfeld övervann det gamla stridssättet, uppburet av Tillys ännu aldrig besegrade trupper.

Oaktat de goda egenskaperna hos Gustav II Adolfs trupper och deras skicklighet att använda det förbättrade stridssättet skulle de dock inte kunnat göra några storverk utan den ovanliga härförarskicklighet, med vilken kungen visste att leda dem. Efter landstigningen i Pommern förstod Gustav II Adolf att undvika varje avgörande strid, att småningom skrida framåt, alltefter som han satte sig i besittning av landet med dess fasta platser och kunde begagna dess hjälpkällor för att öka sina truppers styrka och sina medel; och först då han efter 14 månaders rastlöst arbete i det tysta blivit herre i Pommern, Brandenburg och Mecklenburg ansåg han sig stark nog att träda ut på valplatsen.

Han uppsökte då fienden vid Breitenfeld samt krossade honom. Därefter var det slut med de långsamma rörelserna, ty ställningen var säker, och inom åtta månader stod han redan i Bayern. De båda därefter följande rörelserna, till Nürnberg och till Sachsen, mot Wallenstein, vittnar liksom de föregående om hans klara blick och beslutsamhet samt om den försiktighet, varmed han undvek hugget, då han inte ansåg sig nog stark att mottaga det och den kraft, varmed han riktade stöten, då han visste sig ha fördelarna på sin sida. Gustav II Adolf var inte endast själv en stor härförare, han hade även den ovanliga förmågan att skapa stora generaler. En sådan lysande rad av fältherrar som den, vilken utbildades i hans skola, torde vara utan motstycke.

Barn med drottning Maria Eleonora:

• En dotter av okänt namn död vid födseln (1621)
• Kristina Augusta (1623–1624).
• En son av okänt namn död vid födseln (1625)
• Kristina (1626–1689), drottning av Sverige 1644–1654

Barn med älskarinnan Margareta Slots:

• Gustav Gustavsson af Wasaborg (1616–1653)

En annan älskarinna var Ebba Brahe.


Gustav II Adolfs namnteckning

Vasaätten
Regeringstid: 1599-1611 (riksföreståndare)
Levnadstid: 1550-1611

Karl IX, Hertig Karl, född på Stockholms slott 4 oktober 1550, död på Nyköpingshus 30 oktober 1611, var kung av Sverige 1604-1611. Han var riksföreståndare och de facto regent redan 1599-1604.

Karl IX var son till Gustav Vasa, bror till Erik XIV och Johan III, far till Gustav II Adolf, morfar till Karl X Gustav samt farbror till Sigismund. Han gifte sig 1579 med Maria av Pfalz (1562-1589). År 1592 gifte han sig med Kristina av Holstein-Gottorp (1573-1625).

Liksom brodern Erik XIV antog Karl IX sitt höga regentnummer på grundval av de fantasifyllda regentlängder som vid denna tid utarbetats av historikern Johannes Magnus. I själva verket finns det endast två historiskt belagda svenska kungar med namnet Karl före Karl IX.

Hertig Karl
Karl IX föddes den 4 oktober 1550 på Stockholms slott som den yngste sonen till Gustav Vasa och Margareta Eriksdotter (Leijonhufvud). Vid Gustav Vasas död 1560 fick Karl ett hertigdöme som omfattade större delarna av Södermanland och Närke, några socknar i Västmanland och en del av Vadsbo härad i Västergötland samt hela Värmland.

Enligt Gustav Vasas testamente skulle hertigarna Johan och Karl få en delvis oberoende ställning som vasallfurstar under sin storebror Erik. Efter att denne krönts till kung fick han emellertid 1561 en riksdag i Arboga att besluta om att inskränka hertigdömenas självständighet, de så kallade Arboga artiklar. Vid 15 års ålder deltog Karl i det nordiska sjuårskriget där han förde befälet över artilleriet vid Varbergs erövring 1565.

Upproret mot Erik
Den 4 juli 1568 gifte sig Erik XIV med Karin Månsdotter och dagen efter kröntes hon till drottning. Deras gemensamma son Gustav, som fötts i januari samma år, blev officiell tronarvinge. Hertig Karl och hans bror Johan närvarade inte vid vigseln och kröningen. Istället begav de sig fem dagar senare från Eskilstuna kungsgård, som tillhörde Karl, tillsammans med några medlemmar ur adeln och trehundra av Karls ryttare mot Östergötland.

Där intog de Vadstena slott. Ytterligare medlemmar ur adeln anslöt där till hertigarnas uppror. Hertig Karl drog vidare till Stegeborg, där slottet gav sig utan strid, och sedan vidare till Norrköping som han också erövrade. Under tiden utropade sig hertig Johan till riksföreståndare och uppmanade adeln och allmogen till allmänt uppror mot Erik. Bröderna utverkade även ett stillestånd i kriget med Danmark och avlönade de utländska legoknektar som inte fått ut sin sold av kungen.

Innan kungen organiserat något motstånd mot upproret hade bröderna erövrat fler slott och städer och i slutet av juli intog Karl Nyköpingshus. Under augusti fortsatte upprorsarmén norrut genom Södermanland och strider utkämpades med kungens trupper. Erik vann ett slag mot hertigarna vid Botkyrka men upprorsarmén kringgick kungens armé genom att gå över Mälaren och sedan via Västerås och Uppsala marschera mot Stockholm norrifrån.

I mitten av september gjorde de halt på ängarna norr om Stockholm. Förhandlingar påbörjades med den belägrade kungen, som bland annat blev tvungen att utlämna sin sekreterare Jöran Persson. I slutet av september släpptes en styrka ur hertigarnas armé in i staden där kungen till slut gav sig till hertig Karl. Erik avsade sig kronan och sattes i fängelse, där han så småningom avled. Kronan gick till brodern Johan.

Johan III avskaffade inskränkningarna i Arboga artiklar och hertig Karl, nu nitton år gammal, kunde ta sitt hertigdöme i besittning. Socknarna i Västmanland tillföll emellertid Gustav Vasas änka Katarina Stenbock och istället fick Karl återstoden av Vadsbo och hela Valle härad.

Hertig Karl och Johan III
Under Johans regeringstid uppstod oenighet mellan kungen och hans bror Karl på ett flertal områden. Hertig Karl strävade efter att befästa sitt furstendömes självständighet i förhållande till kungen och han bedrev bland annat en ekonomisk politik i sitt hertigdöme som delvis var riktad mot invånarna i resten av riket, vilket ledde till en del tvister mellan bröderna.

Karl vägrade också att införa den nya liturgi som Johan III införde i den Svenska kyrkan 1572, och som var präglad av reform-katolicismen, och han tog emot präster som var motståndare till kungens kyrkopolitik. Karl gjorde dessutom anspråk på rätten att utkräva rusttjänst av adeln i sitt hertigdöme och att själv utse en lagman. Till slut gick Johan III till riksdagen som sammankallades i Stockholm 1582 och där beslutades om inskränkningar av hertigens rättigheter och ett befästande av kungens makt som på många sätt liknade Arboga artiklar 1561.

När Johan 1585 gifte om sig med Gunilla Bielke vägrade Karl att komma till bröllopet. Karl vägrade också att erkänna stadgan från riksdagen 1582 och ett tag gick det rykten om att väpnat krig skulle utbryta mellan bröderna. Till slut gick det till förhandlingar mellan bröderna, med rådets hjälp, och en överenskommelse stadfästes vid riksmötet i Vadstena 1587. Konstitutionerna i Vadstena medförde att Karl gav efter för kungens krav på alla områden utom vad gällde kyrkopolitiken.

Samma år valdes Johan III:s son Sigismund till kung av Polen. I Kalmar stadgar reglerades hur Sverige skulle styras under en framtida personalunion med Polen. I stadgarna bestämdes att Sverige under de perioder kungen befann sig i Polen skulle styras av en regering som bestod av sju personer. Hertig Karl skulle inte ingå i denna regering utan endast ha rätt att utse en av medlemmarna. Detta skulle ha stärkt den svenska högadeln väsentligt på hertigens bekostnad. Karl motsatte sig dessa stadgar och ansåg istället att landet i kungens frånvaro skulle styras av den äldste myndige arvfursten.

När Sigismund hamnade i svårigheter i Polen krävde Johan III 1589 att han skulle lämna den polska tronen, vilket motsattes av rådet. Detta och oenighet om rikets ekonomi ledde till en brytning mellan kungen och rådet, och Johan försonades med sin bror Karl. Bestämmelserna i Vadstenakonstitutionen och i Kalmare stadga avskaffades och Karl återfick sin självständiga ställning i sitt furstendöme. Hertigens inflytande över rikets styrelse ökade också på bekostnad av högadeln i rådet. Flera av rådsmedlemmarna, bland annat Erik Larsson Sparre, Hogenskild Bielke och Per Brahe, beskylldes för brott och förlorade sina ämbeten. Resterande medlemmar av rådet tvingades gå ed på att de inte skulle säga emot kungen om han valde att inte följa deras råd.

Våren 1590 sammankallades en riksdag i Stockholm där en ny arvförening antogs. I den fastslogs att arvsrätten främst skulle gälla Johans manliga avkomlingar men det beslutades att hertig Karl skulle styra landet i händelse av att en myndig regent saknades. Johan och Karl fortsatte att stå på god fot med varandra fram till kungens död 1592.


Karl IX (1904)

Konflikten med Sigismund
Efter Johan III:s död ledde Sigismunds förestående ankomst till en försoning mellan hertig Karl och rådsmedlemmarna, och tillsammans övertog de regeringen till kungens återkomst. I början av mars 1593 hade han sammankallat ett möte i Uppsala med fyra biskopar, omkring trehundra präster samt Karl själv och medlemmarna av rådet.

Vid detta Uppsala möte antogs den augsburgska bekännelsen och Abraham Angermannus, som tvingats i landsflykt under Johan III, valdes till ärkebiskop. När Sigismund anlände till Sverige åtföljdes han av den påvlige nuntien Germanico Malaspina. Kurian i Rom hyste förhoppningar om att Sigismunds trontillträde skulle leda till att Sverige åter blev katolskt. Vid sin ankomst till Stockholm fick han emellertid en skrivelse från Karl där han uppmanades att stadfästa beslutet från Uppsala möte och godkänna valet av Angermannus som ärkebiskop. Vid Johan III:s begravning i Uppsala domkyrka i februari 1594 fick de katolska prästerna i Sigismunds följe lämna begravningståget innan det trädde in i domen.

Därefter sammankallades det till kröningsriksdag där kravet att Sigismund skulle erkänna besluten från Uppsala möte upprepades. Förhandlingarna blev långdragna; efter en vecka hotade hertig Karl att upplösa riksdagen och lämna Uppsala om inte Sigismund gick med på kraven och Sigismund blev till slut tvungen att ge efter. Han försökte då tillförsäkra katolikerna i Sverige frihet att utöva sin religion men även detta avslogs. I sin kungaförsäkran fastslog Sigismund Uppsala mötes beslut och att inga tjänster eller ämbeten fick tillsättas med katoliker.

När Sigismund sommaren 1594 skulle återvända till Polen framkom både Karl och rådet med förslag angående regeringens utformning. Karl krävde för sin del riksföreståndares makt; rådet däremot föreslog att styrelsen av riket skull handhas av rådet och hertigen samfällt.

Eftersom Sigismund inte ville anförtro en fullständig regeringsmakt åt vare sig rådet eller hertig Karl, förkastade han bägges förslag. I stället utfärdade han för dem tillsammans en fullmakt på regeringen, som lämnade deras maktställning obestämd, och vid deras sida satte han sex stycken ståthållare i olika delar av riket. Dessa skulle lyda direkt under kungen. Till ståthållare valde han sådana vars lojalitet mot honom var att lita på.

Varken hertig Karl eller rådet fann sig i den nya situationen och i september 1594 nådde de gemensamt en "regeringsförening" där hertigen utsågs till rådets förman och riksens föreständare under kungens frånvaro. Hertigen i sin tur förband sig att handla i ömsesidigt samtycke med rådet i alla viktiga angelägenheter. Därefter krävde Karl en fullmakt från kungen för detta uppdrag, och hotade att sammankalla ständerna till riksdag om han inte fick som han ville. Kungen avslog Karls krav och förbjöd ett sammankallande av ständerna. Karl fortsatte ändå att styra landet som riksföreståndare och avsatte eller åsidosatte kungens ståthållare. Det enda undantaget var Klas Fleming som blivit ståthållare i Finland och som vägrade lyda hertigen eller rådet.

Under hösten 1594 nedkom hertig Karls andra hustru, Kristina av Holstein-Gottorp, med en son på Stockholms slott. Sonen döptes till Gustav Adolf och skulle så småningom bli kung Gustav II Adolf. Kristina av Holstein hade varit förlovad med Sigismund, men 1592 hade hon som nittonåring blivit gift med hans farbror, hertig Karl.

År 1595 sammankallade Karl en riksdag i Söderköping. Valet av ort berodde på att Karls äldre bror hertig Magnus av Östergötland avlidit och att begravningen skulle hållas i närbelägna Vadstena. Riksdagen fastställde att hertig Karl skulle vara riksföreståndare i kungens frånvaro. Dessutom förbjöds den katolska gudstjänsten och det beslutades att alla katoliker skulle landsförvisas. Följande år skrev Sigismund och förklarade riksdagen olaglig och ogiltigförklarade dess beslut.


Sigismunds truppförflyttningar under kriget mot Sigismund

Kriget mot Sigismund
Dittills hade rådsherrarna gjort gemensam sak med Karl. Men då han med vapenmakt ville angripa ståthållaren i Finland, Klas Fleming, som var upptagen med ett av Karl uppmuntrat bondeuppror kallat klubbekriget, vägrade de ge sitt bifall. Karl avsade sig då, hösten 1596, regeringen, men vädjade på samma gång till ständerna; och i trots av kungens förbud samt av att denne överlämnade regeringen åt rådet ensamt, sammanträdde dessa 1597 i Arboga och bekräftade åter Karls riksföreståndarskap.

I detta möte deltog endast ett av riksråden, Karls kusin Axel Stensson Leijonhufvud (1554–1619). De övriga ville inte, när det blev fråga om en öppen brytning med kungen, följa hertigen. Inte heller ärkebiskopen Abraham Angermannus, som infunnit sig vid riksdagen men utan sitt prästerskap, eller borgarståndet stödde Karls konfrontationspolitik. Karl fick förlita sig på bönderna.

Karl satte sedan igång ett antal militära expeditioner. Bland annat erövrade han Älvsborg och Kalmar. Samma år avled Klas Fleming på Åbo slott och hertig Karl for över till Finland med en militär styrka och angrep bland annat detta fäste. De öppna striderna ledde till en total brytning mellan Karl och rådsmedlemmarna. De flesta begav sig till Polen och Sigismund där de försökte förmå kungen att återvända till Sverige.

År 1598 ställde en polsk riksdag en här på femtusen man till kungens förfogande. En större här hade föreslagits men förkastats, då Sigismund hoppades på stöd av svenska trupper och inte ville att de polska trupperna skulle dominera allt för mycket och sticka svenskarna i ögonen. Samma sommar for kungen över Östersjön och erövrade Kalmar slott och Kronobergs slott. Ett par svenska kavalleriregementen, Västgöta ryttare och Smålands ryttare sällade sig även till kungens här. Kort därefter landsteg tog en styrka under en av Sigismunds män, Samuel Laski, utanför Stockholm och intog staden utan motstånd.

Sigismund begav sig med sin armé till Stegeborg, där hans syster Anna Vasa huserade. Karl hade samtidigt samlat en här i Östergötland och med den styrkan ryckte han mot Stegeborg. Efter en strid som klart gått Sigismunds väg men där denne skonat sina motståndare drog de båda sidorna sig tillbaka och förhandlingar inleddes med hjälp av sändebud från Mecklenburg, Preussen och Brandenburg men dessa bröt samman då Karl, som nu verkade ha bestämt sig för att definitivt överta makten i Sverige, ställde oantagliga krav.

Under tiden hade hertig Karls flotta anlänt till Östergötlands skärgård och hotet från sjösidan fick Sigismund att dra sig inåt landet till Linköping, varvid Karl snabbt intog Stegeborg. Den 25 september 1598 drabbade kungens och hertig Karls arméer samman vid broarna över Stångaån utanför Linköping. Slaget vid Stångebro slutade med en seger för Karl. Sigismund tvingades efter en överenskommelse i Linköping överlämna de svenska rådsherrarna till Karl och sända tillbaka sin här till Polen, men skulle själv stanna kvar i Sverige tills en "fri riksdag" fällt dom mot dem. Sigismund infann sig emellertid inte till riksdagen utan återvände till Polen.

Karl IX som kung
Karl hade omedelbart efter Sigismunds avfärd åter övertagit regeringen, och han satte igång att ta itu med Sigismunds anhängare i landet. Bland annat avsattes Angermannus som ärkebiskop och sattes i fängelse för att han i det avgörande läget inte ställt sig på Karls sida i konflikten. I Kalmar och Finland, som längst förblev Sigismund trogna, började den blodiga räfsten (se Kalmar blodbad); i Linköping ställdes år 1600 de rådsherrar som flytt till Sigismund men efter slaget vid Stångebro utlämnats till Karl, jämte några andra inför rätta i en ständernas domstol (se Linköpings blodbad). Även under de följande åren fick Karls stränghet, till följd av högadelns missnöje med hans styre, flera av hans motståndare att genom frivillig landsflykt räddade sig från ett svårare öde.

År 1599 hölls riksdag i Jönköping där man beslöt att uppmana Sigismund att återvända till Sverige och anta den protestantiska religionen, eller skicka sin son att uppfostras i denna lära av hertig Karl. Annars skulle han gå miste om kronan. Följande år beslutade riksdagen i Linköping antogs Karl som kung och Johan III:s linje undantogs från arvsföljden. Karl själv undvek dock tillsvidare att ta sig kunganamn utan fortsatte att regera som riksföreståndare fram till 1603. Riksdagen i Norrköping 1604, där Johan III:s son hertig Johan av Östergötland avsade sig anspråken på tronen, fastslog en ny arvförening till förmån för Karls arvingar. Han kröntes i Uppsala domkyrka 1607.

Karl rekonstruerade rådet 1602 i enlighet med landslagen i avseende på antal medlemmar och deras uppgifter. Vissa av de gamla ätterna fick plats i det nya rådet, men även flera nya. Dessutom tillsattes sex stycken hovråd under rikskanslern. Även det nya rådet kom att förespråka adelns intressen i förhållande till kungamakten och det motsatte sig även kungens krig i öster som de ansåg hindrade Sverige att fullt koncentrera sig på faran från danskarna. Kung Karl kunde aldrig känna sig riktigt säker på sin tron och så sent som 1605 avrättades den gamle rådsmedlemmen Hogenskild Bielke.


Karl IX (Brons)

Karl IX:s krig
Efter Sigismunds förlust vid Stångebro fick Karl se ytterligare fyra krig, av vilka han endast såg ett avslutas och det som en svensk förlust. Det första av dessa krig var delvis en fortsättning på kriget mot Sigismund och brukar kallas andra polska kriget.

När Sigismund återvänt till Polen lovade han att svenska Estland skulle tillfalla Polen i utbyte mot nya truppstyrkor. Karl bestämde sig för att anfalla och i augusti 1600 landsteg han i Reval med sin här. Den ryckte in i Polen och hade till en början framgång mot de oförberedda polackerna. Den polska riksdagen vägrade till en början att stödja kriget, som de betraktade som en privat angelägenhet för Sigismund, och han fick förlita sig helt på legosoldater. De svenska framgångarna fick dock den polska riksdagen att ändra sig och i januari 1601 ställde de sig bakom kungen.

De följande åren gick det sämre för svenskarna och den svenske befälhavaren i Polen, Johan av Nassau-Siegen sade upp sig 1602. Efter riksdagen i Norrköping 1604 påbörjade Karl arbetet att sätta upp en ny armé och inledde utskrivningar av manskap. I augusti 1605 avseglade Karl från Stockholm med en flotta om 40 skepp mot floden Dünas utlopp. Han erövrade Dünamünde och belägrar därefter Riga.

Den 17 september 1605 drabbade Karls här samman med en polsk armé under Jan Karol Chodkiewicz vid Kirkholm. Slaget blev en polsk seger och svenskarna förlorade över 5 000 man. Karl själv räddades från att bli tillfångatagen av en baltisk adelsman, Henrik Wrede, som gav honom sin häst sedan Karl förlorat sin egen. Efter slaget marscherade Karl till Reval med resterna av sin armé och fortsatte sedan hem till Sverige. På grund av dalande popularitet i Polen kunde inte Sigismund utnyttja den polska segern i Baltikum och tvingades ta hem stora styrkor för att förhindra revolt i Polen.

En riksdag i mars 1608 beviljade kung Karl ytterligare medel till kriget och han utlovade frälsebrev till alla som kunde ställa upp en ryttare eller fotsoldat. En ny armé kunde översändas men svenska framgångar uteblev. År 1610 drogs Sverige in i ett krig med Ryssland (se De la Gardieska fälttåget och Ingermanländska kriget) och 1611 angreps Sverige av Danmark som erövrade Kalmar slott (se Kalmarkriget). Samma år slöts ett stillestånd med Polen och det polska kriget återupptogs inte förrän 1616 under kung Gustav II Adolf.


Gravmonumentet över Karl IX:s familjegrav
(i kryptan under) i Strängnäs domkyrka

Karl IX:s förvaltning
På hemmaplan genomförde Karl ett antal reformer. Bland annat genomförde han en allmän förordning om mått och vikt där alnen och viktualievikterna reglerades. På Hisingen anlade han, med hjälp av holländare en ny stad, Göteborg. I Bergslagen anlade han statliga järnbruk, och de första vallonerna invandrade under denna tid. Såväl Karlstad som Karlskoga fick sina namn i samband med besök av konungen under senare delen av 1500-talet. År 1607 grundade Karl IX Skultuna Messingsbruk i Västmanland, ett bruk som fortfarande är i drift.

Åren 1607-1608 lät Karl IX trycka ett antal lagar, bland annat Kristoffers landslag, som kompletterades med ett tillägg bestående av Mosaiska lagen. Därmed blev det dödsstraff på brott som svordom, olydnad mot föräldrar och äktenskapsbrott. Den mosaiska lagen kom att gälla som världslig lag tillsammans med landskapslagarna.

Karl IX avled i Nyköping den 30 oktober 1611 och begravdes i Strängnäs domkyrka. Hans ryttarstaty (modellerad av John Börjeson) restes 1904 i Göteborg, då det Hisingska Göteborg (se Göteborgs historia) anlagts av honom. I en annan av hans stadsanläggningar, Karlstad (från hans hertigtid), avtäcktes hans staty (modellerad av Christian Eriksson 1908) den 19 juni 1926.

Barn med Maria av Pfalz:

1. Margareta Elisabet (1580-1585).
2. Elisabet Sabina (1582-1585).
3. Ludvig (född och död 1583).
4. Katarina av Sverige (1584-1638) gift med pfalzgrefven Johan Kasimir av Pfalz-Zweibrücken.
5. Gustav (född och död 1587).
6. Maria (1588-1589).

Barn med Kristina av Holstein-Gottorp:

1. Gustav II Adolf (1594-1632), kung av Sverige 1611-1632.
2. Maria Elisabet (1596-1618) gift med Johan, hertig av Östergötland.
3. Kristina (1598-1599).
4. Karl Filip (1601–1622).

Barn med älskarinnan Karin Nilsdotter:

1. Carl Carlsson Gyllenhielm (1574-1650).

Vasaätten
Regeringstid: 1592-1599
Levnadstid: 1566-1632

Sigismund (född 20 juni 1566 på Gripsholms slott i Mariefred, död 19 april 1632 i Warszawa, Polen), var kung av Sverige 1592–1599 och som Sigismund III Vasa (på polska Zygmunt III Waza; på litauiska Zigmantas Vaza) kung av Polen samt storfurste av Litauen 1587–1632.

Sigismund var son till Johan III och Katarina Jagellonica, sonson till Gustav Vasa, brorson till Erik XIV och Karl IX, kusin till Gustav II Adolf. Han gifte sig i maj 1592 med Anna av Steiermark (1573-1598) och 1605 med dennas syster Konstantia av Steiermark (1588-1631).

Kunglig titel
Sigismunds kungliga titel som konung av Sverige och Polen;

Vi Sigismundus med Guds nåde Sveriges, Götes och Vendes konung, storfurste till Finland, Karelen, Wåtschipethin och Ingermanland uti Ryssland och över de Ester i Livland hertig, så och konung till Polen, storfurste till Litauen, Rydzen, Preussen, Masurien, Samogitien, Kiouenn, Wolin och Livland herre.


Prins Sigismund Vasa med skallra.
Vargtanden om halsen skall skydda mot sjukdomar, trolldom och ondska.

Utväljandet till polsk kung
Sigismund, son till Johan III och den polska prinsessan Katarina, dotter till Sigismund I av Polen, föddes den 20 juni 1566 under föräldrarnas fångenskap 1563-1567 på Gripsholms slott och blev genom faderns tronbestigning 1569 närmaste arvinge till den svenska kronan. Han var född arvinge också till Litauens krona, men genom unionen i Lublin 1569, som Johan III visserligen aldrig erkände, skapades dubbelriket Polen-Litauen i form av en enhetlig valmonarki. Med tanke på hans utsikt att ändock bli väljarfolkets utkorade lät fadern uppfostra honom i romersk-katolska religionen, ehuru hans egentliga lärare (Niklas Rasck, Arnold Grothusen) var protestanter.

År 1586 var Sigismunds förmälning med prinsessan Kristina av Holstein-Gottorp (av protestantisk bekännelse) påtänkt, men detta uppslag förföll såsom oförenligt med den stora dynastiska planen. Efter Stefan Batorys död (december 1586) verkade änkedrottning Anna, Stefans moster, oförtrutet och målmedvetet för dennes val och för en giftermålsförbindelse mellan Vasahuset och den rivaliserande habsburgska dynastin.

Johan III blev i det avgörande ögonblicket tveksam, ehuru det var ett uppenbart svenskt intresse att avvärja den moskovitiske tsarens kandidatur. Han vägrade att köpa kronan åt sonen genom Estlands avträdande, men hans något tvetydiga instruktioner hindrade inte de svenska sändebuden (Erik Brahe och Erik Larsson Sparre) från att göra en sådan utfästelse, för vilken änkedrottningen gick i borgen med all sin egendom.

Väljarfolkets majoritet vanns för Sigismund genom måttliga utfästelser (augusti 1587), särskilt emedan en segrande moskovitisk eller habsburgsk kandidatur skulle ha medfört krig med Osmanska riket och emedan den mäktige kanslern och hetmanen Jan Zamoyski från början bekämpat hans farligaste rival, ärkehertig Maximilian. Denne, för vilken den påvliga diplomatin i hemlighet verkat, proklamerades dock samtidigt av en minoritet, och situationen ledde till inbördeskrig, som slutade med Maximilians nederlag och tillfångatagande vid Pitschen (Byczyna) i januari 1588.


Sigismunds vapen

Kung av Polen
Sigismund lämnade Sverige i september 1587, sedan han och fadern genom "Kalmar stadgar" enat sig om garantierna för Sveriges självständighet och intressen inom den nya föreningen. Efter landstigningen i Danzig fördes besvärliga förhandlingar med de polska ständernas ombud angående Estlands avträdande, som Sigismund ihärdigt förvägrade. Samma hållning intog han vid kröningen i Kraków (december 1587) trots våldsamma påtryckningar av Zamoyski och andra; tvistefrågan uppsköts till hans tronbestigning i Sverige.

I Polen blev Sigismund inte populär; han var "alltför tystlåten, envis, långsam, njugg och mjältsjuk" (Olof von Dalin), och hans böjelse för gunstlingar och sidoinflytanden framträdde från början. Det halvt fientliga förhållandet till Österrike ordnades under den påvliga kurians bemedling genom fördraget i Beuthen-Bendzin (mars 1589), och samtidigt inledde Sigismund förhandlingar med ärkehertig Ernst om en abdikation till dennes förmån. Detta skedde i samförstånd med Johan III, som redan ångrade 1587 års valpolitik och längtade efter sonen. På mötet i Reval (september 1589), då han sökte övertala Sigismund att medfölja till Sverige, omintetgjordes dock hela planen genom de svenska och polska rådsherrarnas energiska föreställningar. Sigismund fortsatte emellertid abdikationsförhandlingarna och äktade i samband därmed ärkehertiginnan Anna av Steiermark, dotter till ärkehertig Karl av Steiermark, i Kraków i maj 1592.

Vissa personer tillhörande den nya drottningens hovstat (Schiehel, Gemma, Ursula Mejerin) framträder snart som medlemmar av Sigismunds kamarilla, men trängs med tiden i skuggan av den jesuitiske kammarherren Bobola. Emellertid hade Sigismunds intima förbindelser med Österrike, abdikationsintrigerna och gunstlingsväldet framkallat misstämning bland adelsfolket, som till riksdagen 1592 krävde en räfst med kungen och hans hemliga agenter. Sigismund lät förmå sig till ett slags avbön och löfte om bättring.

Kung av Sverige
Efter fadern Johan III:s död 17 november 1592 fick Sigismund med viss svårighet riksdagens tillstånd att besöka Sverige, dock endast med förelagd frist för sin återkomst och mot löfte att avträda Estland. Han åtföljdes 1593 till Sverige, där han anländer med sin drottning till Stockholm den 30 september 1593, av den påvlige nuntien Germanico Malaspina (1550-1604) och sina jesuitiska biktfäder, som under förhandlingarna med hertig Karl och de svenska ständerna i mycket bestämde hans hållning (se Germanico Malaspina). Han förmådde inte genomdriva sitt krav att katolikerna skulle tillerkännas religionsfrihet och han måste före kröningen i Uppsala domkyrka den 19 februari 1594 avge försäkran att fasthålla vid Uppsala mötes beslut. Samtidigt nedlade han dock en hemlig protest mot dessa avtvungna medgivanden.

Vid sin avresa från Sverige i juli 1594 förstod han att splittra den svenska regeringsmyndigheten mellan hertig Karl, riksrådet och de kungliga ståthållarna och förbehöll sig själv särskilt riksdags sammankallande. Inför hertig Karls egenmäktiga politik allt från Söderköpings riksdag 1595 (se Karl IX) stod Sigismund länge utan verkliga maktmedel; de polska ständerna sökte visserligen diplomatiskt stödja hans rätt och anspråk genom en stor beskickning till Sverige 1596. Endast det av Clas Fleming styrda Finland förblev i hans hand, efter det att Arvid Gustavsson (Stenbock) avsatts som ståthållare över Östergötland och hertig Karl fått hållhakar på brodern Erik Gustavsson (Stenbock) i Västergötland. Till en verklig kraftansträngning samlade sig Sigismund 1598, sedan han beslutit sig för en väpnad expedition till Sverige. Han utverkade riksdagens tillstånd att resa på samma villkor som 1593, men Polen stod formellt neutralt i den utbrytande fejden. Sigismund värvade folk och beslagtog transportskepp i de preussiska hamnarna, och samtidigt sökte hans diplomati förmå Nordtysklands furstar och städer till en mot hertig Karl riktad handelsblockad. Detta misslyckades, men hohenzollernska huset, som i fråga om länshertigdömet Preussen stod i beroende av Sigismund, erbjöd (i samförstånd med Mecklenburg) en stark diplomatisk påtryckning emot hertig Karl, ehuru denna inblandning i själva verket snarare tog formen av en opartisk medling.

Sedan Sigismunds armada satt sig i besittning av Kalmar började under de tyska sändebudens medverkan förhandlingarna mellan kungen (Erik Larsson Sparre) och hertigen. Tvisten måste dock lösas med maktspråk, och sedan Sigismund avstått från att utnyttja sin framgång i slaget vid Stegeborg 8 september 1598 led han ett avgörande nederlag i slaget vid Stångebro 25 september 1598. Genom fördraget i Linköping samma års gav Sigismund efter för hertigens fordringar: krigsfolket skulle avdankas, Sigismund skulle snarast bege sig till Stockholm för att regera enligt lag och ed. Rådsherrarna hade utlämnats till hertigen. Sigismund bröt omedelbart fördraget: sedan han inlagt en besättning i Kalmar avseglade han till Danzig. Han återupptog blockadplanerna och rustade 1599 för att undsätta Kalmar, men staden föll dessförinnan i hertigens våld, och före årets slut var också Finland kuvat. På riksdagen i Stockholm 24 juli 1599 blev Sigismund avsatt.


Staty över Sigismund i Warszawa

Efter avsättningen i Sverige
Från 1601 var Sigismunds krig mot farbrodern också Polens krig mot Sverige; det fördes i Livland med växlande lycka (se Jan Karol Chodkiewicz). Från polsk synpunkt var förvecklingarna med Ryssland långt betydelsefullare, och från 1604 var Sigismund själv djupt invecklad i de intriger som spanns kring den förste falske Dimitrijs person och genom vilka Polen 1609 drogs in i krig med Ryssland.

I sin utrikespolitik höll Sigismund för övrigt fast vid sina intima förbindelser med huset Habsburg och beseglade dem 1605 ytterligare genom ett andra äktenskap, med sin svägerska, ärkehertiginnan Konstantia av Steiermark. Den store Zamoyski, som ogillat detta steg och över huvud förkroppsligade den polska adelns ovilja mot tyskt inflytande, avled vid samma tid. Det allmänna missnöjet med Sigismunds tyska och jesuitiska kamarilla och med hans påstådda absolutistiska strävanden bröt 1606 ut i en väldig adelsresning (rokosz), som dock krossades av rikets reguljära krigsmakt i slaget vid Guzow 1607. Därmed fick den jesuitiska reaktionen fritt spelrum, och det österrikiska inflytandet befästes; en formell allians mellan Polen och Österrike avslöts dock först 1613.

Då Sigismund 1620 lämnade kejsaren hjälp mot Gábor Bethlen bidrog detta till en oundviklig brytning med osmanerna (se Polens historia). Om Rigas fall 1621 och det fortsatta kriget med Sverige se Gustav II Adolf. Sigismund avled den 19 (30 g.st.) april 1632 på Warszawas slott (han hade 1609 utsett Warszawa till Polens huvudstad) och ligger begravd i Krakóws domkyrka.

Bland de polska statsmän som under Sigismunds senare period åtnjöt hans särskilda förtroende bör nämnas stormarskalken "markgreve" Zygmunt Myszkowski och hans efterträdare Mikolaj Wolski, kanslern Felix Kryski och hans efterträdare Andrzej Lipski. Särskilt nära stod honom naturligtvis också den svenska emigrantkretsen, de båda kusinerna Jöran Posse m.fl., och av tyska äventyrare greve Althan och Tengnagel.

Sigismund synes ha haft ett lyckligt familjeliv. Under sin sista tid arbetade han på att få de yngre sönerna försörjda med biskopsstift, och Johan Albert blev i själva verket biskop av Ermeland, senare av Kraków, Karl Ferdinand biskop av Breslau.

Konungen var en mycket begåvad målare och guldsmed. Endast tre av hans tavlor överlevde till våra dagar: en av dem har genom århundradena tillskrivits Tintoretto. I sin guldsmedsverkstad tillverkade han egenhändigt största delen av den berömda silverkistan med reliker av den Helige Adalbert som befinner sig i domkyrkan i Gniezno.

Barn med Anna av Steiermark:

1. Anna Maria 1593-1600
2. Katarina född 9 maj 1594, död 5 juni 1594.
3. Vladislav 1595 -1648 (polsk kung)
4. Katarina 1596 -1597
5. Kristoffer född och död 1598

Barn med Konstantia av Steiermark:

1. Johan Kasimir 1607 -1608
2. Johan Kasimir 1609 -1672 (polsk kung)
3. Johan Albert 1612 -1634 (biskop i Krakow)
4. Karl Ferdinand 1613 -1655
5. Alexander Karl 1614 -1634
6. Anna Konstantia född och död 1616
7. Anna Katarina 1619 -1651
   
   
   Sigismunds namnteckning

Vasaätten
Regeringstid: 1568-1592
Levnadstid: 1537-1592

Johan III, född 20 december 1537, död 17 november 1592, var kung av Sverige 1568-1592. Han signerade sig titeln storfurste av Finland den 3 augusti 1577.

Johan III var son till kung Gustav I och drottning Margareta och far till Sigismund. Han var bror till Karl IX och halvbror till Erik XIV. Han var gift från 4 oktober 1562 med Katarina Jagellonica (1526–1583) och från 21 februari 1585 med Gunilla Johansdotter (1568-1597).

Barn- och ungdomsåren
Johan III föddes på Stegeborgs slott den 20 december 1537 som son till Gustav Vasa och hans andra gemål, Margareta Eriksdotter (Leijonhufvud). Han blev mer än en gång upphov till sin fars missnöje, särskilt då han som ärftlig hertig i Egentliga Finland (sedan 27 juni 1556) sökte sig bakom kung Gustavs rygg för att blanda sig i de livländska förhållandena. Han samarbetade även med sin bror Erik, och for på friarresa till London å dennes vägnar, medan Erik bevakade Johans intressen i Livland.

Brytningen med bror Erik
När hans bror Erik XIV blivit kung och höll i stånd med de kungliga rättigheterna uppstod snart en ovänskap mellan bröderna. Endast med yttersta motvilja kunde Johan förmå sig att 1561 underteckna Arboga artiklar, som inskränkte hans makt. Öppen blev brytningen då Johan mot Eriks vilja den 4 oktober 1562 i Vilna gifte sig med prinsessan Katarina Jagellonica, yngre syster till Polens kung Sigismund II August, med vilken Erik befann sig i krig, och då de båda svågrarna kort efter bröllopet slöt en överenskommelse, enligt vilken Johan mot en försträckning av 120 000 daler skulle av polske kungen som pant erhålla sju fasta slott i Livland.

Erik ansåg denna överenskommelse stå rakt i strid med Arboga artiklar – vilket den också gjorde –, och så snart han erhållit kännedom om densamma fordrade han att Johan skulle avstå från de livländska slotten. Då hertigen vägrade detta och tillika gav ett undvikande svar på kungens fordran att han skulle bestämt förklara huruvida han ville hålla sig till Sverige eller Polen stämdes han i april 1563 att infinna sig i Sverige för att svara på anklagelsen för landsförrädiska planer.

I fångenskap
Då stämningen inte hörsammades av Johan dömdes han i juni 1563 av de i Stockholm samlade ständerna såsom skyldig till landsförräderi från liv, gods och arvsrätt till riket. För att bringa domen till verkställighet utrustades en betydande härstyrka. Johan, som var föga beredd på strid, inneslöts i Åbo, försvarade sig där några veckor och gav sig därefter den 12 augusti 1563 fången mot löfte om furstligt fängelse. Han fördes över till Sverige och insattes på Gripsholms slott, åtföljd av sin gemål. Där vistades han som fånge i mer än fyra år. Fångenskapen var dock relativt lätt, i synnerhet jämfört med den som Erik senare skulle råka ut för; makarna kunde bland annat motta en stor bokleverans. Johan, som var bokligt lagd, använde även mycket av sin tid till att studera och samtala med sin hustru.

Åter fri
Under Eriks sinnessjukdom på hösten 1567 utverkades Johans frigivning i oktober 1567, varefter underhandlingar upptogs om hertigens återinsättande i sina rättigheter. Eriks handlingssätt under förra hälften av 1568 var emellertid i hög grad ägnat att hos Johan väcka fruktan för att den nyvunna friheten åter skulle berövas honom. Han ingick därför med sin bror Karl och en del av adeln avtal om gemensam resning mot Eriks avskydda regemente. Denna resning började i juli och utbredde sig med sådan hast att hertigarnas här redan vid mitten av september stod utanför Stockholm, vars portar 29 september 1568 öppnades för dem. Erik XIV togs till fånga, och omedelbart därefter lät Johan hylla sig som kung av huvudstadens myndigheter samt av dem bland adeln och krigsfolket som var samlade där.

Johan III som kung

 
                            Kung Johan III:s spira.

Hyllad som kung
I januari 1569 erkändes Johan III som kung av samma riksdag som tvingade Erik XIV bort från tronen. Men detta erkännande gavs inte utan medgivanden från Johans sida: hertig Karl fick bekräftelse på sitt hertigdöme utan de inskränkningar i hans makt som Arboga artiklar lagförde, åt adeln gavs förmåner som i fråga om utvidgning av dess rättigheter och begränsande av dess skyldigheter gör en betydelesefull tidpunkt i adelns historia, och särskilda förmåner gavs åt den högre adeln som befäste och utvecklade den skillnad mellan adelns olika klasser som i svenska adelns historia är av så genomgripande betydelse.

Erik dör - Johan fri
Trots att makten nu var i kung Johans händer ansåg han sig inte sitta säker på sin tron så länge hans tillfångatagne bror levde. Fruktan för en eventuell befrielse av honom oroade kungen ständigt (jämför Erik XIV) och förmådde honom att redan 1571 ge vakterna order om att i händelse av minsta fara för något eller liknande att mörda den tillfångatagne kungen, och troligen var det till följd av en sådan befallning som Erik XIV:s liv ändades 1577. Även om så inte var fallet står det faktum kvar att Johan III inte drog sig för ett eventuellt mord på sin bror och att det inte var mot hans vilja om det utfördes.

Som sin far
Johan III liknade ofta sig vid sin fader i propagandasyfte, och speciellt försökte han framhäva att medan denne skulle ha "befriat Sverige" från "blodhunden" Kristian II, så hade han räddat befolkningen från den "tyranniske" Erik XIV. Han hade vissa liknande egenskaper som sin far och sina bröder, våldsam, med ett häftigt temperament och en stor misstänksamhet. Men skarpsyntheten, fastheten, försiktigheten och den praktiska blicken saknades fullkomligt.

Sonen långt borta - Karl stöttar
Johan lät med tiden sin son Sigismund övergå till den katolska kyrkan, troligen i syfte att hjälpa honom förvärva Polens krona. Syftet vanns 1587, och Johan III hade därmed berett Sverige en ny union, onaturligare än den som fadern sönderslitit, då Sverige och Polen ofta hade direkt motstridiga intressen i Baltikum. Han kom även snart att ångra sig och krävde fåfängt att få tillbaka Sigismund till Sverige, något högadeln motsatte sig då de såg framför sig att detta skulle leda till krig med Polen, något Sverige efter 28 år av krig skulle ha svårt att klara.

Johan svarade med en politisk rockad; istället för att som tidigare stödja sig på rådsaristokratin sökte han nu bistånd hos sin bror hertig Karl, med vilken han under större delen av sin föregående regering levat i bitter strid. Anledningarna därtill hade varit många, men en av de huvudsakligaste hade varit att Johan III som kung sökt tillämpa samma grundsatser med avseende på de kungliga rättigheterna inom Karls furstendöme som han som hertig hade så ivrigt bekämpat. År 1587 hade han slutligen lyckats förmå brodern att godkänna stadganden som mycket påminna om de 1569 av honom själv upphävda Arboga artiklar, men att döma av ett förslag (1590) till nytt ordnande av de furstliga rättigheterna uppgav han efter brytningen med högadeln handlöst de fordringar som han förut envist fasthållit.

Ensam till sist
Även den nyvunna vänskapen med Karl svalnade dock snart, och under de sista månaderna av sitt liv stod Johan III fullkomligt ensam. Han dog i Stockholm den 17 november 1592, lämnande sitt rike försvagat av yttre krig och inre strider, av oordning och vanvård samt för den närmaste framtiden hotat av de största faror. Johan III ligger begraven i Uppsala domkyrka.

Som kung var Johan orienterad mot Baltikum, med mål att ta kontroll över den rika handeln på Ryssland. Efter att 1570 ha avslutat nordiska sjuårskriget och slutit fred med Danmark och Lübeck startade han krig med Ryssland. Det kriget varade med varierande intensitet ända till hans död. Intagandet av Narva år 1581 var hans största militära framgång.

Kung Johan III:s sigill från år 1571


Närbild på Johans gravmonument i Uppsala domkyrka

Familj

Barn med drottning Katarina:
Elisabet (1564-1566), kallad Isabella
Sigismund (1566-1632)
Anna (1568-1625)

Barn med drottning Gunilla:
Johan (1589-1618)

Barn med älskarinnan (frillan) Katarina Hansdotter:
Sofia Johansdotter (född cirka 1559, död 1583, gift med Pontus De la Gardie)
Augustus Johansson (Gyllenhielm) (född 1557, död 1560)
Julius Johansson (född 1560, död 1580 eller 1581)
Lucretia Johansdotter (född 1561, död 1585)


Johan III:s Namnteckning

Vasaätten
Regeringstid: 1560-1568
Levnadstid: 1533-1577


Kröning: 29 juni 1561
Valspråk: Deus dat cui vult
("Gud ger åt vem han vill")
Gemål: Karin Månsdotter
(från juli 1567, officiellt från 4 juli 1568)

Erik XIV, född 13 december 1533, död 26 februari 1577, var Sveriges kung 1560-1568. Erik XIV var son till kung Gustaf I och drottning Catharina, halvbror till Johan III och Karl IX samt farbror till Sigismund och Gustav II Adolf. Erik gifte sig i juli 1567 med Karin Månsdotter (1550-1612). Se även Erik XIV:s antavla..

Barn- och ungdomsår
Erik XIV föddes på Stockholms slott klockan 9 på morgonen den 13 december 1533. Före två års ålder förlorade han sin mor, och innan han ännu fyllt tre hade han fått en styvmor, Margareta Eriksdotter (Leijonhufvud). Det berättas att hon inte var speciellt förtjust i Erik, då han stängde vägen till tronen för hennes förstfödde son Johan.

Erik fick en ytterst god uppfostran. Hans förste lärare blev den lärde tysken Georg Norman, vars tjänster dock snabbt behövdes på andra håll inom den svenska statsförvaltningen. Han ersattes av den franske kalvinisten Dionysius Beurreus, som även undervisade Eriks bror Johan, och verkar ha varit uppskattad av båda. Erik nådde höjden av sin tids bildning: han hade utmärkta insikter i främmande språk och matematik, var väl bevandrad i historia och skrev med en smak och en skärpa, som röjde hans förtroliga bekantskap med retoriken och logiken. Han var även välbevandrad inom astrologi. Han var dessutom en mästare i ridderliga idrotter, sjöng och spelade (luta) väl samt kunde teckna skickligt. Framträdande dåliga egenskaper hos Erik var hans koleriska och misstänksamma läggning, vilket även uppvisades av såväl hans far som hans bröder.

Från det att Erik började uppträda offentligt, kallades han "utvald konung" (efter riksdagen i Stockholm 1560, ännu före faderns död, Sveriges "arvkonung"). År 1557 fick han i förläning Kalmar och Kronobergs län samt Öland (vartill 1559 kom Tjust) och höll därefter sitt hov i Kalmar. Där fann bland andra Jöran Persson, som blivit förvisad av kung Gustav från hans hov, en tillflykt och lade grunden till sitt inflytande. Efter att Erik 1558, mot faderns vilja och i samarbete med sin broder Johan, genom först Beurreus och sedan genom Nils Gyllenstierna, givit sig på giftermålsförhandlingar med prinsessan (sedermera drottning) Elisabet av England, blev förhållandet mellan fader och son mycket spänt. Fastän han inte uppmuntrades mycket av henne, fortsatte Erik - stundom under utbrott av vildaste svartsjuka (jämför Robert Dudley) - sitt frieri (fastän han 1562 fick rent avslag, uppvaktade han henne ännu 1565 med kärleksbrev). Han stod i begrepp att själv fara över till England, då faderns död (29 september 1560) fick honom att för tillfället inställa resan.



Erik XIV som kung
Efter sin tronbestigning 1560 skyndade Erik att ta vara på sin makt, framför allt gentemot sina bröder, vilka fadern lämnat betydande delar av riket såsom ärftliga hertigdömen, men vilkas ställning till kronan han inte närmare bestämt. Erik uppvisade en hög grad av politisk klokhet, då han genom Arboga artiklar 1561 betog hertigarna all tanke på att vara något annat än kungens undersåtar. Man har föreslagit, att Erik ytterligare strävat efter att minska avståndet mellan hertigarna och sina övriga undersåtar, då han vid sin kröning den 29 juni 1561 införde greve- och friherrevärdigheterna i Sverige.

Dessa tjänade dock snarare till att knyta adeln närmare till sig, vilket han även gjorde genom att avstå från vissa av de gods hans far dragit in. Redan vid arvskiftet efter fadern hade Erik gjort sin kungliga myndighet gällande på ett sätt, som förargade Johan, hertig i Finland, och Arboga artiklar var inte ägnade att blidka honom. Även andra motsättningar uppstod mellan bröderna. År 1561 tog Erik Tallinn i sitt beskydd och började erövra i Estland. Han drevs till dessa åtgärder lika mycket av ärelystnad som av politisk beräkning.

De blev bestämmande för riktningen av Sveriges utrikespolitik under århundraden, eftersom de inledde Sverige på erövringens väg, lade grunden till dess välde på andra sidan Östersjön och inledde den förbittrade kampen över kontrollen över området, med Polen och Ryssland som främsta medtävlare, även om även Danmark hade intressen i området.

Eriks erövringar korsade Johans planer på landvinningar i samma trakter, som låg nära dennes hertigdöme. Dessa planer hade Erik före sin tronbestigning understött. Johan sökte istället – mot Eriks uttryckliga vilja – Polens hjälp för att nå sitt mål och gifte sig 1562 med Katarina Jagellonica, lånade ut betydande summor till den polske kungen och fick som pant för lånet sju fasta platser i Livland.

Dessa låg i gränslandet mot det av Erik kontrollerade området, och var torligen tänkta att Johans händer hindra denne från att utsträcka sina erövringar ytterligare. Han beordrade istället sitt krigsfolk att särskilt inrikta sig mot dessa slott, och två av dem föll även i hans händer [1]. Johans beteende var, minst sagt, oklokt och tvetydigt; Erik spårade däri förräderi. Knappt hade Johan kommit hem från Polen till Åbo, förrän Erik med häftighet uppmanade honom att förklara sig för Polen eller Sverige. Johan blev förnärmad och svarade undvikande och inte fullt sanningsenligt. Några oförsiktiga yttranden av en väpnare som varit i Johans tjänst stegrade kungens misstankar till det yttersta.

Han stämde Johan (23 april 1563) att svara på anklagelser för högförräderi och lät riksdagen (7 juni 1563) döma honom till döden. Då han satte sig till motvärn i Åbo, lät Erik anfalla honom. Johan gav sig fången (12 augusti 1563), benådades till livet, men inspärrades samma år på Gripsholms slott.

Medan denna brödrafejd pågick, invecklades Erik i krig med Danmark och Lübeck, det så kallade Nordiska sjuårskriget (1563-1570). Eriks estländska politik, genom vilken Danmarks och Lübecks intressen i östersjöländerna motarbetades, var en bidragande orsak till även denna förveckling, som även hade sin grund i danska planer på att återställa unionen. Erik deltog personligen i detta krig vid åtskilliga tillfällen under åren 1563, 1564, 1565 och 1568, men visade sig vara varken hjälte (han mottog med synnerligt välbehag och efterkom uppmaningar att inte blottställa sig genom att följa armén, utan "spara sitt liv") eller härförare.

Han teoretiserade visserligen mycket i krigskonsten, men hans befallningar var till den grad orealistiska i fråga om både den tid och de resurser som fanns tillgängliga att de ofta inte gick att genomföra. Detta gjorde att Erik ofta bytte befälhavare vilket ytterligare bidrog till att kriget till lands inte gick enligt de uppgjorda planerna, även om framgångar inte saknades. Erik var dock en tämligen skicklig organisatör, och kämpade för att modernisera sina trupper. Förhållningsorderna för erövrade områden var att befolkningen till en början skulle behandlas med mildhet, och få dem att svära trohet till Sverige. Om de vägrade skulle de dock slås ihjäl, alternativt deporteras till Sverige och ersättas med troget folk.

Till havs vann den svenska flottan flera betydelsfulla segrar och kunde under stora delar av kriget dominera Östersjön.

Eriks förfarande mot Johan blev ödesdigert. Erik misstänkte att han ådragit sig den med Johan besläktade högadelns hat. Hans ruvande oro gav sig luft i hans beteende mot en medlem av landets yppersta släkt, Nils Sture. Enligt Erik Gustaf Geijers Svenska folkets historia skulle han i denna sett den ljushårige man, som han – fortfarande enligt Geijer – i stjärnorna utläst skulle störta honom från tronen.

Denna teori har inget stöd i samtida källor. Sture dömdes, efter att ha deltagit i ett misslyckat försök att inta Bohus fästning, för högförräderi till döden av Höga nämnden. Höga nämnden var en överdomstol som Erik inrättat 1561, närmast som en förvaltningsdomstol, men som övergått till ett förföljelsemedel i hans hand, med Jöran Persson var anklagare. Nils Sture benådades dock men fick hålla ett skymfligt tåg genom Stockholms gator (15 juni 1566). Ett par dagar därefter skickades Sture såsom Eriks ambassadör i friarärenden till Lothringen!

Efter sina första misslyckade friarförsök hos Elisabet hade Erik vänt sina blickar till Maria Stuart, möjligen för att utöva utpressning mot Elisabet. Hans giftermålsförslag till henne främjades av Per Brahe och Charles de Mornay i början av 1562, men då framgången inte följde dem, öppnade Erik i juli 1562 giftermålsunderhandlingar med prinsessan Kristina av Hessen. Då dessa i februari 1564 avbröts genom upptäckten av ett Eriks kärleksbrev till Elisabet, anmälde han sig såsom friare hos prinsessan Renata av Lothringen, en dotterdotter til kung Kristian II, inte utan avsikt att genom henne vinna arvsrätt till danska länder.

Förgripelsen mot Nils Sture var en ren provokation mot aristokratin. Erik betogs av fruktan för arvrikets bestånd - en lättförklarlig fruktan hos fursten av en uppkomlingsätt och gemensam för Gustav I:s alla söner. Jöran Persson åtog sig att samla bevis på en adelssammansvärjning, som skulle gå ut på att till hämnd för Stures behandling störta Erik från tronen. Inför Höga nämnden anklagades (maj 1567) flera stormän, bland annat Nils Stures far, greve Svante Sture, en man av frestad men omutlig trohet mot Vasahuset. De anklagade sattes i fängelse i Uppsala, där en riksdag samlades för att fälla dom över dem. Den 16 maj 1567 kom Erik, tydligen i förvirrat tillstånd, till Uppsala.

Nils Stures oförmodade ankomst dit den 21 maj (medförandes vad som troligen var ett negativt besked då Renates giftermål med hertig Vilhelm V av Bayern kunggjordes två veckor senare[1]) ökade förvirringen i hans själ. Den 22 maj skrev han ett försonligt brev till greve Svante Sture och besökte honom 24 maj i fängelset samt bad om förlåtelse för sitt handlingssätt. Antagligen inte övertygad om den givna förlåtelsens uppriktighet förlorade han all besinning, störtade in till den ävenledes fångne Nils Sture och stötte först sin dolk, så ett spjut i honom och lät sina drabanter fullborda mordet (se Sturemorden).

Gripen av bävan flydde han ur staden, gav under vägen befallning om de övriga fångna herrarnas dödande och lät inför sina ögon nedhugga Beurreus, som ilat efter för att lugna kungen. Den 27 maj påträffades han, förklädd och ännu från vettet, i Odensala socken. Småningom blev han lugnare. Ånger och fruktan drev honom att bedja Gud och människor om förlåtelse. Han sökte försoning med de mördades fränder och Sveriges övriga adel samt befallde biskoparna (augusti 1567) att uppmana folket att genom förböner avvända himmelens straff; han lät (hösten 1567) döma Jöran Persson till döden, en dom som dock inte verkställdes.

Under detta år, i juli, gifte sig Erik, till en början i tysthet, med Karin Månsdotter, en soldatdotter som 1565, vid 15 års ålder, upptagits i hans hov och väckt hos honom en verklig, djup kärlek. Så tidigt som 1561 hade han fått både rådets och riksmötets välsignelse att få äkta vem han ville, adlig eller oadlig. Mot slutet av sommaren 1567 - "olycksåret", såsom Erik kallade det - återföll Erik i psykisk ohälsa. Det yttrade sig inte våldsamt, utan genom fixa idéer. Han trodde att han var avsatt och att Johan var kung, samt släppte sin bror ur fångenskapen.

Efter att under vintern 1568 ha legat i fält mot danskarna, som under den allmänna förvirringen i riket framträngt in i Östergötland, återfick Erik på våren krafter och sitt "gamla sinne". Erik skänkte åter sitt fulla förtroende åt Jöran Persson, förklarade de i Uppsala mördade herrarna skyldiga, återfordrade av deras fränder penningar och dylikt som han lämnat i försoningsgärd, och började tala i hotfull ton mot Johan.

Eriks stränga, men på lag stödda tillvägagående mot adeln när ha krävde att de skulle fullgöra sina skyldigheter att göra rusttjänst, hans (1563 upptagna räfst efter de gods som adeln tillägnat sig vid reduktionen från kyrkan hade redan avlägsnat aristokratien, sturemorden, Eriks 1568 åter vaknande tyranniska böjelse hade gjort honom impopulär bland ledande kretasr.

Det högtidliga bröllopet med Karin i Storkyrkan den 4 juli 1568 samt hennes därpå följande kröning som drottning blev droppen som fick bägaren att rinna över, och den 5 juli 1568 startade upproret. De mördade herrarnas släktingar förenade sig med hertig Johan, vars maka Erik tvingats (februari 1567) lova att utlämna till tsar Ivan den förskräcklige för fredens bevarande (ett löfte han dock senare försökte förhandla bort), och som jämte Eriks yngste broder, hertig Karl, 12 juli 1568 höjde upprorsfanan. Den 29 september samma år gav sig Erik, övergiven av alla sina släktingar och förrådd av sitt folk, på Stockholms slott fången åt sina bröder.

Avsatt och fängslad
En riksdag förklarade 1569 att Erik XIV och hans ätt förlorat sin rätt till Sveriges krona och att Erik skulle hållas "i fängslig, dock tillbörlig och furstlig förvaring". Erik hölls därefter fången på Stockholms slott (september 1568-juli 1570), Åbo slott (juli 1570-4 augusti 1571), Kastelholms slott (augusti-november 1571), Gripsholms slott (november 1571-juni 1573), Västerås slott (juni 1573-hösten 1574) och Örbyhus slott (hösten 1574-februari 1577).

Anledningen till det täta ombytet av vistelseort låg i de sammansvärjningar till Eriks förmån, som tid efter annan (1569, 1574, 1576) upptäcktes och som väckte oro och stark misstänksamhet hos Johan, vilken efterträtt Erik på tronen. Denna oro yttrade sig ännu påtagligare i Johans beslut att taga Erik av daga. Redan i januari 1572 framhöll Johan för sin bror Karl nödvändigheten av att döda Erik.

I flera nästan lika lydande brev (1573, 1574, 1575, 1577) gav han Eriks fångvaktare utförliga instruktioner om hur Erik skulle dödas om försök gjordes att befria honom, och 10 mars 1575 underskrev två riksråd (bland annat Bengt Gylta) och de förnämsta prelaterna en formell dödsdom över Erik. Den 26 februari 1577 avled Erik. Författare från slutet av 1500- och från 1600-talet har ingenting märkligt att berätta om Eriks död.

Samuel von Pufendorf ("Continuirte einleitung", tr. 1686) omnämner för första gången i tryck, att Johan beordrats Erik avrättning medelst gift (antagligen hämtade han uppgiften ur Johannes Messenius' då endast i manuskript tillgängliga "Scondia illustrata"), och de flesta historiska skriftställare från 1700- och 1800-talen vidhöll denna uppgift. Senare skriftställare höll dock före, somliga på grund av urkundernas vittnesbörd, andra av medicinska skäl, att Erik dött en naturlig död.

Vid en gravöppning i slutet på 1950-talet undersöktes dock Eriks kvarlämnade stoft, och betydande mängder arsenik hittades i kroppen. Efter att ha utfört ingående textilhistoriska, kemiska och medicinska analyser kom man fram till att "fynden i sin helhet ger … fullt stöd för antagandet att Erik XIV blivit förgiftad med arsenik"
Erik återföll emellanåt under fängelsetiden i psykisk ohälsa. Hans stoft förvaras i Västerås domkyrka.

Erik XIV:s författarskap
Under fångenskapen, vilken Karin Månsdotter delade till juni 1573, sysselsatte sig Erik med litterära arbeten. Han verkställde en (numera förlorad) översättning av Johannes Magnis Svea och Göta krönika, fortsatte med sina latinska dagboksanteckningar - de som fördes under fångenskapen är dock alla förlorade - och skrev bland annat (delvis med en spetsig träpinne och sotvatten) i kanterna och på otryckta blad i ett exemplar av Sabellicus' "Opera omnia" (i Kungliga biblioteket i Stockholm) vidlyftiga anteckningar, som företrädesvis gick ut på att försvara hans regeringsåtgärder samt rätten till kronan för de barn Karin fött honom. I såväl Sabellicus' opera som i ett exemplar av Strabons "De situ orbis" (i Kungliga Vetenskapsakademiens bibliotek i Stockholm) har Erik gjort en mängd teckningar (jämför vidstående två figurer), "måhända de äldsta av någon bevisligen svensk konstnär" (Ahlqvist). Däremot är Erik inte författare till de två psalmer (Sv. Ps. 180 och 373) och den kärleksvisa ("Väl är den, som vitt från höga klippor" etc.), vilka länge tillskrivits honom.

Erik XIV:s älskarinnor
Erik hade (liksom sin bror Johan) flera älskarinnor innan han gifte sig, så kallade frillor, varav Agda Persdotter nämndes redan under Kalmartiden. Hans barn med Agda Persdotter anförtroddes systern Cecilia Vasa, och Karin Månsdotter.

Barn med älskarinnan Agda Persdotter:
1. Virginia Eriksdotter (1559-1633) 1585 eller 1586 gift med den svenska frälsemannen landshövdingen Håkan Knutsson Hand (död 1633).
2. Constantia Eriksdotter (1560-1649) G.m. kammarjunkaren Henrik Frankelin (d. 1610)
3. Lucretia Eriksdotter (1564-levde ännu 1574) dog ung.

Barn med älskarinnan Karin Jakobsdotter:
1. ett barn vars namn man icke känner. Barnet begravdes år 1565.

Barn med hustrun Karin Månsdotter:
1. Sigrid Eriksdotter Vasa (1566-1633)
2. Gustav Eriksson Vasa (1568-1607)
3. Henrik Eriksson Vasa (1570-1574)
4. Arnold Eriksson Vasa (1572-1573)

Vasaätten
Regeringstid: 1523-1560
Levnadstid: 1496-1560

Gustav Vasa, också kallad Gustav I, troligen född 12 maj 1496 på Rydboholms gård eller Lindholmens gård i Uppland, död 29 september 1560 på Stockholms slott, var kung av Sverige från 1523 fram till sin död.

Gustav Vasa gjorde uppror mot Kalmarunionen, avskaffade kungavalen och införde arvmonarki i Sverige. Han tillhörde Vasaätten, den första monarkiska dynastin som regerade ett enat svenskt kungadöme som ett arvrike. Han införde vidare ett starkt centralstyre med en effektiv byråkrati.

Gustav Vasas roll i införandet av en svensk arvmonarki ses idag som grundandet av den moderna nationalstaten Sverige, och det är den 6 juni, datumet då han valdes till kung av riksdagen 1523, som är Sveriges nationaldag. Han har senare, särskilt från sent 1800-tal, upphöjts till landsfader och har därmed blivit en viktig nationell symbol. I modern historiesyn har Gustav Vasa utsatts för en mer kritisk analys där man poängterat hur han med brutala metoder och intensiv propaganda befäste sin makt och röjde motståndare ur vägen. Historikern Lars-Olof Larsson har pekat på att han med sin hänsynslöshet och maktlystenhet, kombinerat med politisk skicklighet, i mycket uppträtt enligt författaren och statsvetaren Niccolò Machiavellis principer för en furstes befästande av sin makt, något som den svenska historieskrivningen ofta uteslutit.

Släkt och namn
Gustav var son till riksrådet Erik Johansson (Vasa) och Cecilia Månsdotter (Ekaätten) och föddes på gården Lindholmen i Uppland. Liksom samtida och äldre medlemmar av Vasaätten använde Gustav Eriksson aldrig släktnamnet Vasa eller benämningen "Gustav Vasa". Det är först efter att Erik XIV inför adelstitlar enligt kontinental princip som greve och friherre som släktnamn som Vasa börjar användas i Sverige, men det skulle dröja en bit in på 1600-talet förrän bruket med släktnamn var helt genomfört bland adeln. Hans patronymikon Eriksson användes inte efter trontillträdet då han enbart titulerades Kung Gustav utan regentnummer (benämningen Gustav I är också en yngre konstruktion). I folkmun kallades han för kung Gösta, ett namn som lever kvar i visor och poesi.

De första åren
Bortsett från att samtliga källor säger att Gustav Vasa föddes omkring Kristi himmelsfärds dag, råder det stor osäkerhet om datum och plats för hans födelse. Troligen föddes han den 12 maj 1496 på Rydboholms sätesgård i Uppland, alternativt på den närbelägna gården Lindholmen, dåvarande Orkesta socken, Seminghundra härad. Enligt en uppgift av hans syskonbarn, Brita Kristiernsdotter, föddes han 1495, då Kristi himmelsfärdsdag inföll 28 maj, och enligt en uppgift i Per Brahes krönika 3 maj (det vill säga dagen före Kristi himmelsfärdsdag) 1497. Den senare uppgiften stämmer med en anteckning av änkedrottning Katarina Stenbock, som anger att kungen var 63 år när han dog. En del av sin uppväxt tillbringade han på Rydboholms slott där man fortfarande kan se hans studerkammare.

Enligt Peder Swarts krönika (som skrevs på Gustav Vasas uppdrag) skickades Gustav Vasa vid tretton års ålder till Uppsala skola och universitet för att studera, bland annat latin och tyska. Han tros ha stannat där i 3-4 år. Eftersom andra källor tyder på att han hade dåliga kunskaper i latin, är det oklart i vilken utsträckning han verkligen bedrev universitetsstudier (undervisningsspråket i Uppsala universitet var latin). Efter vistelsen i Uppsala skickades han till sin släkting riksföreståndaren Sten Sture d.y.:s hov för utbildning i praktiska ting som hovseder, etikett och fäktning. Han fick också ett slags officersutbildning.

Enligt traditionell historieskrivning skulle Gustav Vasa tidigt ha börjat ta del i tidens politiska händelser och visat mandomsprov i slaget vid Vädla (vid nuvarande Djurgårdsbron i Stockholm) 1517 och slaget vid Brännkyrka 1518. En vanlig uppgift att Gustav Vasa skulle ha burit riksbaneret i slaget vid Brännkyrka är mycket osäker. Den kommer nämligen från en mening i Peder Swarts krönika som författaren hade strukit. Att föra riksbanéret var normalt ett hedersuppdrag för en väl meriterad riddare, inte för en oerfaren väpnare som Gustav Vasa. Mer trovärdig är skildringen av efterspelet till slaget. Kung Kristian II av Danmark föreslog att om Sten Sture d.y. skickade en gisslan bestående av sina fem viktigaste män, skulle Kristian komma i land och förhandla vid Västerhaninge kyrka på Södertörn. När Kristian väl fått gisslan seglade han dock hem med den till Danmark, det vill säga med Olof Ryning, Hemming Gadd, Göran Siggesson (Sparre), Lars Siggesson (Sparre), Bengt Nilsson (Färla) och Gustav Vasa, som var yngst, var vid tillfället 22 år.

Efter att på detta sätt ha förts till Danmark av Kristian II, hölls Gustav Vasa i fångenskap på Kalø slott nordöst om Århus på östra Jylland. Slottet ägdes av Gustav Vasas släkting Erik Eriksson (Banér). Under fångenskapen försökte Kristian locka över gisslan på sin sida. Det lyckades med Olof Ryning, Hemming Gadd och Göran Siggesson (Sparre), medan de övriga vägrade. I september 1519 lyckades Gustav Vasa fly till Lübeck, men först efter åtta månader i denna stad fick han tillfälle att återvända till Sverige. Under tiden hade Kristian II besegrat Sten Sture d.y. i slaget på Åsunden den 19 januari 1520. Efter riksföreståndarens död den 3 februari 1520 saknade Sverige ledare.


Stockholms blodbad

Gustav Vasa som motståndskämp
När Gustav Vasa landsteg vid Stensö udde söder om Kalmar den 31 maj 1520 var Kristian II ännu inte obestridd herre över Sverige. Rikets båda huvudfästningar, Stockholm och Kalmar, tillhörde ännu motståndarna till Kristian och Gustav blev väl mottagen av befälhavaren på Kalmar slott, Anna Eriksdotter (Bielke). Enligt Peder Swarts krönika, det vill säga Gustav Vasas egen propaganda, var knekterna i Kalmar defaitistiska och hotade att ta livet av Gustav när han manade till fortsatt motstånd. Gustav Vasa skulle därför inom kort ha flytt från Kalmar och utan framgång fortsatt att försöka uppvigla bönderna till motståndskamp. Denna beskrivning är dock inte trovärdig, eftersom Kalmar kapitulerade först tre månader efter hans flykt.

Gustav Vasa försökte uppenbarligen inte heller ta kontakt med de andra slotten som gjorde motstånd mot Kristian II (utöver Stockholm även Nyköping och Stegeborg). Vad han gjorde under sommaren 1520 är oklart. Kanske valde han att gömma sig i Småland i väntan på den nära förestående freden. När han fick kännedom om den befann han sig i Eksjötrakten.

Den 3 juni sammankallade Kristian II ett riksmöte i sitt läger utanför Stockholms murar för att förhandla med svenskarna. Den 5 september kom man överens, allting skulle vara glömt, alla fångar och upprorsmän skulle släppas och få amnesti. Sten Sture d.y:s änka, Kristina Gyllenstierna, som hade lett försvaret av Stockholm mot danskarna, skulle få Hörningsholm och hela Muskö i förläning. Hon lovades dessutom Tavastehus slott i Finland. Den 7 september höll kung Kristian II sitt intåg i Stockholm, där alla kyrkklockor ringde för att hylla stadens nya härskare. Det skulle dock snart visa sig att hans avsikter var allt annat än vänskapliga.


Talet till dalkarlarna vid Mora kyrka.
Gustav Vasa i Mora. Fresk i Vasakoret, Uppsala domkyrka.

Efter sin ankomst till Södermanland, där han i september besökte sin svåger Joakim Brahe och fick bo på Tärnö slott nordväst om Nyköping, fick Gustav Vasa veta att även Stockholm hade givit sig åt Kristian. Joakim Brahe var kallad till kung Kristians kröning i Stockholm. Förgäves varnade Gustav Vasa honom för att resa dit. Den 4 november kröntes Kristian II till Sveriges kung av den återinsatte ärkebiskopen Gustav Trolle och den 8-9 november avrättades Joakim Brahe, Gustav Vasas far Erik Johansson (Vasa) och ett åttiotal andra i Stockholms blodbad.

Gustav Vasa hade begett sig vidare till sin fädernegård Räfsnäs i närheten av Mariefred, där han nu en tid höll sig stilla. I Mariefred besökte han den gamle ärkebiskopen Jakob Ulvsson för att be om råd. Ärkebiskopen lovade att skriva till riksrådet och utverka "en fast försäkring" till Gustav Vasa. Då, i mitten av november, nåddes Gustav Vasa på Räfsnäs av underrättelsen om Stockholms blodbad. Hans far, två av hans morbröder och flera andra släktingar hade avrättats; tre av hans systrar, hans mor och hans mormor hade kastats i fängelse i Blå tornet i Köpenhamn. Alla hans gods och gårdar har dragits in. Danskarna sökte honom i hela landet.

Gustav beslöt sig genast för att söka stöd i Dalarna för motstånd mot det danska väldet. I Dalarna hade nästan alla vapen. Där hade man lärt sig att uppror lönar sig. Gustav Vasas släkting Kettil Karlsson (Vasa) hade jagat den gamle kung Kristian I ur landet 1463 med hjälp av ett uppbåd dalkarlar. Den 25 november färdas Gustav mot Bergslagen och efter några dagar är han i Dalarna.
Under de följande veckorna inträffar de närmast mytomspunna händelser som förknippas med ortsnamnen Rankhyttan, Ornäs, Svärdsjö, Isala, Marnäs, Rättvik, Mora, Utmeland, Sälen. Han sägs ha jagats av fiendens utskickade och flera gånger varit nära att falla i deras händer, men alltid räddats av uppoffrande, trogna män och kvinnor, samtidigt som han länge förgäves manat till uppror (se Gustav Vasas öden och äventyr i Dalarna).

Nya underrättelser om händelserna i Stockholm fick slutligen Morakarlarna på andra tankar. De skickade två skidlöpare efter Gustav, som var på väg till Norge. De kom ikapp Gustav vid Sälen och fick honom med sig tillbaka till Mora. Till minnet av denna händelse åks varje år Vasaloppet mellan Sälen och Mora. I Mora utsåg morakarlarna och sändebud från närliggande socknar Gustav, endast 24 år gammal, till "hövitsman över Dalarna och meniga Sveriges rike" (januari 1521). Så startar upproret mot Kristian II.

Gustav fick 16 livvakter som han kunde styra över, men han hade ingen flotta, inga kanoner, inga slott eller borgar. Upproret rörde sig dock söderut och hären bestod snart av mer än tusen man. Man erövrade och plundrade Kopparbergs gruva och Västerås. Gustav Trolle och hans 200 ryttare flyr. Den upprorsrörelse, som på detta sätt utgick från Siljanssocknarna och som snart engagerade det övriga Dalarna, utbredde sig med stor hastighet till de andra landskapen. Vid slutet av april 1521 var Gustav Vasa herre över Dalarna, Gästrikland, Västmanland och Närke, dock med undantag av slotten. Han erbjöds fri lejd till Stockholm, allting skulle vara förlåtet. Han avvaktade dock. Vid midsommartiden stod han utanför Stockholm, men bönderna kunde omöjligt storma staden. Lars Siggeson (Sparre), som också varit gisslan hos Kristian II men som gått över till danskarnas sida, gick nu tillbaka till den svenska sidan och Gustav Vasa, liksom även Hans Brask och Ture Jönsson (Tre rosor).

Under senare hälften av augusti erkändes Gustav Vasa av Götalandskapen, på en herredag i Vadstena, som Sveriges rikes hövitsman och riksföreståndare. Samtidigt lämnade den regering som tillsatts av Kristian II Sverige, på flykt undan armén som slog läger i Rotebro och Botkyrka. På vintern gick befälhavaren på Stegeborg, Berend von Melen, över till Gustav Vasas sida och slottet Stegeborg föll i händerna på upprorsarmén. Emellertid dröjde det ännu till 1523 innan riket fullständigt var i Gustav Vasas händer. Brist på belägringsmateriel och krigsövat manskap gjorde att det svårt att inta de fasta slotten. Enda sättet var att svälta ut de försvarande, en metod som kunde användas effektivt mot fästningar vid havet först när Gustav Vasa i mitten av 1522 fick understöd i fartyg från Lübeck. Ett år därefter intogs Stockholm (20 juni 1523, Gustav Vasa gjorde sitt intåg i staden på midsommarafton den 23 juni och Kalmar (7 juli samma år). I oktober 1523 föll de sista fästena i Finland. Gustav Vasa hade lett största delen av kriget som riksföreståndare och avslutade det som kung.

Gustav Vasa som kung
Gustav Vasa blev utsedd till kung på riksdagen i Strängnäs 6 juni 1523. Två år tidigare, 1521, blev han rikssråd precis som fadern. Bland annat till minne av detta firar Sverige sin nationaldag den 6 juni. Först 12 januari 1528 blev han krönt i Uppsala domkyrka. Genom att Gustav Vasa utsågs till kung, hade den provisoriska nationella styrelse som upprättats då Sten Sture d.ä. ett halvt århundrade tidigare, då han utsågs till riksföreståndare, övergått till att bli helt stadigvarande.

Gustav Vasa försökte nu göra denna förändring till något annat än enbart ett namnbyte. Reformationen gav honom möjlighet till detta. Genom den kunde han undanröja kyrkan som en makt som dittills varit ett hinder för att utveckla en stark statsmakt i Sverige, bland annat genom kyrkans starka ekonomiska ställning som jordägare etc., som den fått genom alla gåvor och donationer den fått liksom genom den rättighet kyrkan hade att få ta ut skatt från församlingarnas invånare (tionde som det beskrivs i Bibeln).

Han uppträdde dock inte som en agitator för de reformatoriska åsikterna, eller som en förtryckare av de motsatta: han lät reformationens läror fritt spridas, tog deras förkunnare i beskydd och använde våld endast mot de försök, som gjordes att med väpnad makt upprätthålla katolicismens välde. Att han redan under sin regerings första år intog denna ställning berodde troligen på att han insåg att det endast var inom den gamla kyrkan som man kunde finna de ekonomiska medel som krävdes för att stadga och ordna det nya styrelseskicket.

Hans första direkta slag mot kyrkan bestod i att genomdriva de beslut som fattades på riksdagen i Västerås 1527. Dessa beslut avsåg huvudsakligen att ställa en del av det högre prästerskapets inkomster till kungens förfogande. De tillämpades sedan så att en stor del av de gods, från vilka dessa inkomster kom, indrogs till kronan. Denna åtgärd utsträcktes under senare delen av kung Gustav Vasas regering även till annat som tillhörde kyrkan. Genom besluten i Västerås erkändes även kungen som kyrkans överhuvud i stället för påven, och åtgärder från Gustav Vasas senare tid syftade till att ordna den kyrkliga styrelsen efter samma grunder som den världsliga. Med avseende på kyrkans lära gällde den 1527 stadgade grundsatsen, att Guds ord skulle rent predikas, och för kunskap om Guds ord hänvisades vid kyrkomötet i Örebro 1529 endast till den Heliga skrift. Någon närmare bestämmelse gavs inte. I kyrkobruken gjordes först 1544 ändringar i protestantisk riktning.

En anledning till att Gustav Vasa ställde krav på att få kyrkans egendom var att Sverige hade blivit beroende av Lübeck, som hade gett stöd till landet under befrielsekriget och därmed hade stora fordringar på den svenska kronan. Dessutom hade Lübeck lyckats få privilegier som gav kontroll över Sveriges handel. Sedan skulden till Lübeck blivit betald omintetgjorde kung Gustav Vasa det inflytande som grundade sig på handelsprivilegierna genom sitt deltagande i Grevefejden, vilken för alltid gjorde slut på den tyska Hansans välde över Sveriges handel och gav möjlighet till en självständig utveckling av denna. I denna strid samarbetade Gustav Vasa med Kristian III av Danmark. Med anledning av de faror som hotade dem från deras gemensamme fiende, kejsar Karl V (svåger till den sedan 1532 fångne Kristian II), slöt de båda kungarna senare, 1541, ett formellt förbund. Men sedan faran från det hållet var över, framträdde gammal misstro mellan Sverige och Danmark med ny styrka (efter 1544), och Gustav Vasa befarade under sina senare år till och med att ett krig med Danmark skulle bryta ut. Med Sveriges östra granne, Ryssland, fördes under hans sista tid verkligen ett krig (1554-1557), utan att det dock ledde till någon ändring i gränserna emellan de båda rikena.

Liksom kung Gustav Vasa beredde Sverige möjligheten till en självständig utrikespolitik, så öppnade hans regering ett nytt skede även i dess inrikespolitiska utveckling, främst genom stadgandet och utvecklandet av statens och kungens rätt och makt gentemot de enskilda intressena. Av de hinder som förut mött utvecklandet av en stark kungamakt undanröjdes ett då hierarkin krossades genom reformationen. Adeln, som hade försvagats av Kristian II:s handlingar, gjordes av Gustav Vasa bundsförvant och tjänare åt kungamakten. Han tog kontroll över allmogen, särskilt genom att kraftigt slå ned deras uppror 1524-1525, 1527-1528, 1531-1533 och 1542-1543 (se Nils Dacke, Dackefejden, Daljunkern och Daluppror).

Reduktionen av de kyrkliga godsen och inkomsterna ställde tillgångar till kronans förfogande, som gav Gustav Vasa möjlighet att ge kungamakten en fast finansiell grundval. Denna stärkte han genom att tillämpa delvis nya principer för villkoren för att ge bort län och för att bestämma skatter. Han skapade inga nya former för utövandet av kungamakten, utan utövade ett större inflytande främst genom sin personlighet att kontrollera detaljer. Trots att kungamakten under hans regering genomgick en så genomgripande förändring medförde den bara en enda förändring i lagens statsrättsliga bestämmelser, men en mycket viktig sådan: stadgandet om ett införande av arvrike (1540, 1544).
I samband med införandet av ärftlig kungamakt inom Gustav Vasas ätt bestämde han även att hertigdömen inom riket skulle ges åt hans yngre söner.

Gustav Vasa dog den 29 september 1560 på Stockholms slott. Han blev förmodligen 64 år gammal. Den officiella dödsorsaken var "Cholera" men det kan eventuellt ha varit dysenteri eller tyfus; alla dessa sjukdomar orsakas av bakterier som infekterar tarmarna. Gustav Vasa ligger jämte sina tre gemåler begraven i Vasakoret i Uppsala domkyrka, där Johan Gustaf Sandberg i väggmålningar framställt scener ur hans liv.

Statyer över Gustav Vasa har blivit resta vid Riddarhuset i Stockholm (1773, avtäckt midsommaraftonen 1774, modellerad av Pierre Hubert L'Archevêque) och på Mora strand (1904, av Anders Zorn). Byster av honom uppställda på Uppsala slotts borggård (modellerad av Bengt Erland Fogelberg) och i Västerås (modellerad av Carl Gustaf Qvarnström). I Nordiska museet finns en kolossalstod av målat trä (av Carl Milles). I en väggmålning i Nationalmuseum har Carl Larsson skildrat hans intåg i Stockholm 1523. Monument har uppförts över honom i Utmeland (1860) och på Stensö (1851; med en byst, modellerad efter Johan Tobias Sergel; numera flyttad till Stadsparken mellan Kalmar slott och stad); en minnessten restes på Lindholmens sätesgård 1866.


Gustav Vasas namnteckning

Gustav Vasa som person
Gustav Vasas sätt att styra var genom personlig maktutövning. Han var kraftfull i sin maktutövning och inte sällan hänsynslös, och lät ibland högre intressen stå tillbaka för det omedelbart praktiskt nyttiga. Gustav Vasa var en bra talare, var själv inte lärd men värderade bildning och såg till att ge sina söner god utbildning.
Gustav Vasas systerson Per Brahe beskriver honom (vid 30-40 års ålder) så här:

Han var av passelig manslängd, vid pass tre Stockholmsalnar och en tolftedels kvarter, (= ung. 179 cm) hade ett "trint" huvud, vitgult hår, ett vackert, stort, långt skägg, skarpa ögon, liten rak näsa, en välbildad mun, rödletta kinder och rödbrun kropp, så välskapad som någon målare kunde önska sig, och så hel, att där ej fanns en fläck, som man kunde sätta en nålsudd uppå.

Manlig och kunglig klädebonad bar han gärna, och på vad sätt kläderna än voro skurna, passade de honom väl. Han hade ett skarpsinnigt omdöme och överträffade, ehuru han ej själv haft tid att öva sig i bokliga konster, många, som hade studerat. Han kunde träffande bedöma målningar och "beläten", porträtt och byggnader, landskap, djurs, örters och träds proportioner och egenskaper.

Han var gudfruktig och förde ett ärbart liv, så att han som ogift aldrig blev beryktad för någon konkubin; man visste ej heller tala om några hans oäkta barn, och sitt äktenskap höll han väl. Han var ock mycket lyckosam i allt vad han företog sig, i spel, när man någon gång förmådde honom därtill, i åkerbruk och boskapsskötsel, i fiske och malmfynd, ja till och med i att upptäcka dolda skatter i jorden.
Medicinskt finns osteologiska uppgifter om att han var cirka 173 cm, hade en svår tandinfektion och eventuellt någon form av benröta.

Beskrivningarna av Gustav Vasa har fortsatt att variera igenom tiderna. Under nationalismens 1800-tal togs Gustav Vasa som symbol för Sveriges enande och sågs som en stor nationalhjälte, och det var under denna nationalistiska yra som man bestämde sig för att hålla Vasaloppet i början av 1920-talet och som ett knäckebrödsfabrikat fick namnet Wasa. Efter andra världskriget har historieskrivningen istället varit mer till hans nackdel, särskild kritik mot forna tiders historieskrivare gavs av Vilhelm Moberg som menade att kungen var en vanlig furste som styrde riket efter machiavelliska principer, en urusel regent som i köl av att högadeln dödats under unionsstriderna och att en ny kyrka införts kunde förskansa makt och rikedomar åt sig själv.

Enligt Lilla Uppslagsboken tryckt 1974 var Gustav "ej bokligt lärd men en sällsynt praktisk begåvning, god stilist och talare samt kraftfull men hänsynslös, häftig och sjukligt misstänksam.

Kungen och bönderna
Alla uppskattningar av Sveriges befolkning före mitten av 1700-talet är mycket osäkra, men man tror sig veta att det svenska riket hade ungefär en halv miljon invånare i den västra rikshalvan och 200 000 i Finland baserat på den jordabok över gårdar och egendomar som Gustav Vasa lät upprätta. Det var bara drygt fem procent av dessa som levde i städerna. Sverige var alltså ett rike bestående av huvuddelen bönder, ett faktum som Gustav Vasa var mycket väl rustad att nyttja. En hel del korrespondens finns bevarad från kungen, som tycks på ett mycket personligt sätt ha engagerat sig i bönders produktion och jordbrukets effektivisering i Sverige. Gustav Vasa utfärdade bland annat ett mandat till bönderna på Öland om hur de skulle sköta sina gårdar. Till exempel skulle allt hö vara inne vid Sankt Olofs dag den 29 juli och all säd bärgad senast vid Sankt Bartolomei dag den 24 augusti. Följdes inte detta påbud kunde man vänta sig stränga böter.

Familjefadern Gustav Vasa
Den 24 september 1531 gifte sig Gustav Vasa i Stockholm med prinsessan Katarina av Sachsen-Lauenburg, som emellertid avled redan fyra år senare, den 23 september 1535, efter att den 13 december 1533 ha fött den blivande Erik XIV. Ryktena påstod att Gustav Vasa slog ihjäl henne med en silverhammare, men dessa uppgifter, som spreds av hans fiender är helt grundlösa.

Redan den 1 oktober 1536, på årsdagen av drottning Katarinas jordfästning, gifte Gustav Vasa om sig på Uppsala slott med Margareta Eriksdotter (Leijonhufvud). En inbjudan till bröllopet finns bevarad: ställd till slottsloven på Läckö slott, Lars Kafle: "Hälsning med Gud, min käre Lars Kafle, att du ville omaka dig och komma till vårt bröllop med jungfru Margareta Eriksdotter nästa söndag efter Michaelis, att göra dej glad med oss och flera av våra vänner. Vi vilja med dem dela, vad Gud förlänat".

Efter att Margareta, som fött 10 barn, avlidit den 26 augusti 1551 gifte Gustav 1552 om sig med den 40 år yngre Katarina Stenbock (systerdotter till Margareta Eriksdotter (Leijonhufvud)). Äktenskapet med drottning Katarina blev barnlöst. Av Gustavs elva barn blev nio vuxna.

Barn med Katarina av Sachsen-Lauenburg:
1. Erik XIV (1533-1577), kung av Sverige 1560-1567

Barn med Margareta Eriksdotter (Leijonhufvud):
1. Johan III (1537-1592), kung av Sverige 1567-1592
2. Katarina (1539-1610), g.m. greve Edzard II av Ostfriesland
3. Cecilia (1540-1627), g.m. markgreve Kristoffer II av Baden-Rodemachern
4. Magnus (1542-1595), hertig av Östergötland
5. Karl Gustavsson (född och död 1544)
6. Anna (1545-1610), g.m. greve Georg Johan I av Pfalz-Veldenz
7. Sten Gustavsson (1546-1547)
8. Sofia (1547-1611), g.m. hertig Magnus II av Sachsen-Lauenburg
9. Elisabet (1549-1597), g.m. hertig Kristofer av Mecklenburg
10. Karl IX (1550-1611), kung av Sverige 1599-1611

Regeringstid: 1520-1523
Levnadstid: 1481-1559

Kristian II, i Sverige ofta känd under öknamnet Kristian Tyrann, född 1 juli 1481 på Nyborgs slott, Danmark, död 25 januari 1559 på Kalundborgs slott, Danmark, var kung av Danmark och Norge 1513-1523 samt kung av Sverige 1520-1521. Han var son till kung Hans, sonson till Kristian I. Gift 12 augusti 1515 med Elisabet av Österrike.

Barn

Johan "Hans" (1518-1532)

Maximilian (1519)
Filip Ferdinand (1519-1520)


Dorotea (1520-1580), gift 1534-1556 med kurfursten Fredrik II av Pfalz


Kristina (1521-1590), gift 1534-1535 med hertig Frans II Sforza av Milano och 1541-1545 med hertig Frans av Lothringen

son av okänt namn (1523)

Biografi

Uppväxt
Kristian II föddes den 1 juli 1481 på Nyborgs slott som son till kung Hans av Danmark och Kristina av Sachsen. Kristian var lång till växten och intelligent. Han fick en god uppfostran, men var under sin uppväxt mycket obändig. En kort tid vistades han i den ansedde köpmannen Hans Bogbinders hem i Köpenhamn och trivdes tidigt i umgänget i borgerliga kretsar. Redan 1487 valdes Kristian till tronföljare av det danska riksrådet, 1489 av det norska och 1497 av det svenska. År 1502 visade han vid ett anfall mot Sverige stor tapperhet och skicklighet som anförare (han intog Älvsborg och Öresten). År 1506 sändes han som ståthållare till Norge, var en duglig men egenmäktig regent och dämpade 1508 genom hårdhet ett uppror som brutit ut där. I Bergen blev han 1507 eller 1509 bekant med holländskan Sigbrit Villomsdotter och hennes vackra dotter Dyveke, som genast blev hans älskarinna, och sedermera följde honom till Danmark.

Trontillträdet
Vid faderns död 1513 gjorde några jylländska adelsmän invändningar mot att ta Kristian till kung och ville erbjuda kronan åt hans farbror Fredrik. Kristian blev ändå erkänd som kung, dock först sedan han den 22 juli samma år utfärdat en för Danmark och Norge gemensam handfästning som gav adeln och prästerskapet ökade rättigheter samt väsentligen inskränkte kungens myndighet. Han måste rent av medge folket rätt till uppror mot honom, om han kränkte handfästningen. Själv hyste han högtflygande planer på att utvidga sin makt och trygga dess ärftlighet. I oktober 1513 hyllades han som hertig i ena hälften av Schleswig-Holstein, kröntes den 11 juni 1514 i Köpenhamn och den 20 juli samma år i Oslo samt firade den 12 juli 1515 sitt bröllop med Elisabet av Österrike. Trots häftiga klagomål från Elisabets farfar kejsar Maximilian I och hennes övriga släkt avbröt Kristian emellertid inte sitt förhållande till Dyveke.

Avrättning av slottsfogden
Då Dyveke plötsligt avled den 18 juni 1517 spreds ryktet att hon hade förgiftats. Kungen riktade sin vrede mot fogden på Köpenhamns slott, Torben Oxe, som hade eftersträvat Dyvekes gunst. Kristian lurade honom till att att till hälften erkänna detta och anklagade honom inför riksrådet för att ha kränkt kungens värdighet. Då riksrådet frikände honom lät Kristan i direkt strid med handfästningen i en gårdsrätt på 12 bönder, som lydde under slottet, förklara Torben skyldig och lät därefter avrätta honom den 29 november 1517, trots drottningens och stormännens förböner. Kristian blev nu ännu mer fientligt inställd mot adeln, som å sin sida upprördes av hans våldsamma och lagstridiga handlingar.

Trolöshet mot svenskarna
År 1517 hade öppen strid utbrutit i Sverige mellan riksföreståndaren Sten Sture den yngre och ärkebiskop Gustav Trolle, och Kristian trodde nu att tiden var inne för honom att göra sina anspråk gällande. Men hans försök misslyckades både 1517 och 1518; senare gången blev han själv besegrad i slaget vid Brännkyrka. Förhandlingar inleddes då om ett möte mellan honom och Sten Sture den yngre, och Kristian mottog sex svenska adelsmän som gisslan, bland dem Hemming Gadh och Gustav Vasa. Men han bröt avtalet och bortförde de sex svenskarna i gisslan som fångar till Danmark. År 1519 utrustade han en stor här. Då påven bannlyst Sten Sture den yngre och gett Kristian i uppdrag att utföra straffdomen lät han i januari 1520 hären rycka in i Sverige. Danskarna segrade i slaget på Åsundens is, vid Bogesund, där Sten Sture den yngre blev dödligt sårad, och sedermera i slaget vid Tiveden. Vid Sten Sture den yngres död den 5 februari var Kristian i själva verket herre över Sverige. I mars gick många svenska adelsmän in på att erkänna Kristian som kung mot löfte om att glömma det som skett. Stockholm försvarades ännu med tapperhet av Sten Stures änka, Kristina Gyllenstierna, men gav sig den 5 september mot liknande löften.



Stockholms blodbad
Efter ett uppehåll i Danmark blev Kristian den 1 november hyllad på Brunkeberg och 4 november krönt av ärkebiskop Gustav Trolle. Han hade hävdat sin rätt som arvkonung och ville inte vid kröningen hedra någon svensk man med riddarslag. Svek fruktade dock ingen. Kristian uppmuntrades av Gustav Trolle och råddes av Didrik Slaghecks och Jens Andersen Beldenaks att inte hålla tro och loven till kättare. Han lät Gustav Trolle anklaga Sten Stures vänner och därefter fängsla samt nästa dag, den 8 november, utan laglig rättegång (14 andliga domare dömde dem för kätteri) avrätta dem i Stockholms blodbad. Under sken av lag och rätt sökte han hämnas på och straffa dem som så länge trotsat hans makt, och för att framstå som den som verkställde påvens dom offrade han också män som senare främjat hans planer. Dels under hemresan genom Sverige, dels genom utskickade i de olika landsorterna, till och med i Finland, lät han sedermera utföra nya våldsdåd. Omkring 600 personer, till och med barn, drabbades, och Kristina Gyllenstierna tillsammans med flera andra adelsdamer fördes som fångar till Danmark.

Uppror i Sverige
En förbittring väcktes i Sverige mot kungen, som sågs som grym och trolös och kom att kallas "Kristian Tyrann". Kristian, som kanske hade hoppats att med ens nedslå allt motstånd mot unionen med Danmark, gjorde tvärtom genom sin framfart denna förening fullständigt om intet. Troligen berodde denna reaktion på att den svenska allmogen under 1400-talet hade avsatt många olämpliga kungar och därför hade vant sig vid att behandlas väl. Redan i februari 1521 försiggick en resning i Sverige mot Kristian, och i augusti blev Gustav Vasa, som ställt sig i spetsen för motståndsrörelsen, vald till riksföreståndare. Kristian måste därför snart uppge hoppet att återvinna sitt välde.

Ständiga motgångar
Från denna stund hade han ständiga motgångar, och den hjälp som han väntade från sin svåger kejsar Karl V fick han inte. Däremot hotade snart faror från annat håll. Lübeckarna hyste gammalt groll till honom, därför att han gynnade Nederländernas handel i Norden och sökte göra Stockholm till en stapelstad för handeln på Östersjön. Vid nyårstiden 1521 planlades till och med ett stort handelskompani, som skulle omfatta alla Nordens länder och ha säte i Nederländerna. Lübeckarna anslöt sig därför till svenskarnas resning och skövlade bland annat Bornholm och Helsingör (1522). Kristian hade alltid haft ett spänt förhållande till sin farbror hertig Fredrik, men i augusti 1522 måste han ingå en förödmjukande förlikning med honom och bland annat avstå från den länsrätt över Holstein som kejsaren året förut tillerkänt honom.

Missnöje med Sigbrit
Kristian hade fått inte bara adeln, utan även en stor del av allmogen, mot sig genom att använda Sigbrit som rådgivare. Från hösten 1517 (efter Dyvekes död) hade hon hand om hela finansförvaltningen och deltog under kungens frånvaro från Danmark tillsammans med drottningen i rikets styrelse samt krävde tunga skatter. Annars försökte Kristian, förvisso enligt Sigbrits råd, förbättra borgarståndets och de lägre klassernas ställning. Han strävade väl närmast efter att grundlägga ett starkt envälde, understött av dessa samhällsklasser. Redan 1514 utgav han en förordning för Köpenhamn och de andra själländska städerna, som senare utsträcktes till hela Danmark, riktad mot kringresande utländska köpmän. Adel och prästerskap förbjöds att bedriva handel och hantverkerierna inskränktes till städerna.


Kristian II Namnteckning

Regeringstid: 1512-1520 (riksföreståndare)
Levnadstid: 1492/1493-1520


Sten Sture den yngre, Sten Svantesson Sture, född 1493, död 3 februari 1520, riddare, Sveriges riksföreståndare 1512-1520. Son till Svante Nilsson Natt och Dag och Iliana Gädda.

Biografi
Som son till en av rikets stormän (av frälseätten Natt och Dag) blev den sexårige gossen Sten slagen till riddare av unionskungen Hans, (son till Kristian I) vid dennes kröning i Stockholm 1497. Efter att fadern Svante Nilsson Natt och Dag blivit riksföreståndare 1503 ledde tonåringen Sten med framgång militära uppdrag i faderns kamp mot kung Hans (!). 1510 utnämndes han till riksråd och slottsherre på Örebro slott Vid faderns död i januari 1512 satte han sig i besittning av dennes slottslän och vann allmogen på sin sida. Härigenom kunde han manövrera ut den av rådet utsedde riksföreståndaren – Erik Trolle (Gustaf Trolles far). Trots Sten Stures ställning som herre på många slott säger sägnen att hans absoluta favorittillhåll ändå var det då anspråkslösa Eksjöhovgårds slott vid Sävsjö i nuvarande Sävsjö kommun, Småland. Sten Sture använde byggnaden som jakt- och viloslott under hela sin korta levnad (blev 27 år), även som regent.

Sten Svantesson Natt och Dag antog namnet Sture och eftersträvade den tidigare förda politiken av Sturepartiet, en allians av allmoge, bergsmän och borgare mot rådsaristokratin. Han visade samma kraftfullhet som Sten Sture den äldre men inte samma smidighet. När Erik Trolles son Gustav Trolle 1515 utnämndes till ärkebiskop fick unionspartiet i Sverige en stark ledare. Redan 1516 kom det till öppna strider och ärkebiskopen belägrades i sin fästning Almarestäket. En dansk undsättningsstyrka slogs tillbaka 1517 och ärkebiskopen tvingades att kapitulera. Sten Sture lät avsätta ärkebiskopen (något som varken påven eller Trolle själv godtog), och tog initiativet till riksdagsbeslutet om Stäkets rivning. Det var under sigillet på detta beslut Hans Brask ska ha fäst en liten lapp med meddelandet "härtill är jag nödd och tvungen". För detta blev Sten Svantesson och hans anhängare bannlysta av påven. Behandlingen av Gustav Trolle och hans borg användes senare som orsak till Stockholms blodbad.


Sten Stures gravmonument vid Katarina kyrka.

Följande år, 1518 ledde unionskungen Kristian II själv invasionsstyrkan som landsteg utanför Stockholm men besegrades i slaget vid Brännkyrka. Kristian gav sig inte så lätt. Nästa invasion av danskarna skedde två år senare landvägen och i större stil i januari 1520. Under befäl av Otto Krumpen trängde de över gränsen och in i Västergötland där Sten Sture ställt upp 10 000 man vid norra stranden av sjön Åsunden. Den 19 januari möttes härarna i slaget på Åsundens is vid Bogesund. Tidigt i slaget sårade ett kanonskott Sten Sture svårt, det ena knäet krossades. Förvirring utbröt och den svenska armén flydde.

Sten Sture kördes med släde till Strängnäs men dog den 3 februari på Mälarens is under transporten hem till Stockholm. Utan hans ledning bröt det svenska försvaret samman och Otto Krumpen lyckades tränga fram till Stockholm, där endast slottet höll stånd under ledning av Sten Stures änka, Kristina.

I samband med Stockholms blodbad grävdes hans lik upp för att brännas tillsammans med liken av de andra dömda och avrättade personerna. En gravsten har rests på Katarina kyrkogård på Södermalm.


Sten Sture d.y:s död på Mälarens is 1520

Gift 16 november 1511 i Stockholm med Kristina Nilsdotter Gyllenstierna (1494–1559)

Barn:

1. Nils Sture (år 1512 - år 1528)
2. Iliana Sture (Stensdotter) (år 1514 - )
3. Magdalena Sture (Stensdotter) (år 1516 - år 1521)
4. Svante Sture d.y. (Stensson) (år 1517 - år 1567)
5. Anna Sture (Stensdotter) (år 1518 - )
6. Gustav Sture (år 1519 - år 1520)

Regeringstid: 1512 (riksföreståndare)
Levnadstid: 1460-1529

Erik Arvidsson Trolle, kyrkoman, lagman, riksråd 1487, svensk riksföreståndare 1512. Född ca 1460, död 1529 eller 1530, son till Arvid Trolle.

Sadlade om från sin kyrkliga karriär och blev riksråd 1487, till en början sympatisör med kung Hans, men efter hans fall med riksföreståndaren Svante Nilsson (Sture). Erik Trolle valdes 1512 av rådet till riksföreståndare, men valet omintetgjordes av Sten Sture den yngre. Deltog därefter inte aktivt i rikspolitiken men blev lagman i Närke och Uppland. Flydde efter upproret mot Kristian II 1521 till Danmark.

Giftermål

1. Ingeborg Filipsdotter (Tott) i Fållnäs 1487-09-30, dotter till Filip Axelsson (Tott)
2. Karin Eriksdotter (Gyllenstierna), omkring 1512, dotter till Erik Eriksson (Gyllenstierna) d.y.
   
   Barn med Ingeborg Filipsdotter (Tott), drunknade i Mälaren 1495

1. Gustav Trolle (1488-1535), ärkebiskop.
2. Kristina Eriksdotter, drunknade i Mälaren 1495
3. Ermegård Eriksdotter, drunknade i Mälaren 1495
4. En son, dog som ung
5. Erik Eriksson Trolle, levde 1511

Enligt Personhistorisk tidskrift, sjätte årgången 1904, så drunknade hans hustru Ingeborg med tre av hennes barn i Mälaren.

Barn med första eller andra hustrun

1.Joakim Eriksson Trolle

Barn med Karin Eriksdotter (Gyllenstierna), avled omkring 1562-03-12

1. Beata Eriksdotter Trolle, död 1591-04-13 i Steninge slott, g.m. Gabriel Kristiernsson Oxenstierna
2.Ingeborg Eriksdotter Trolle, död 1590, g.m. Nils Ryning

Regeringstid: 1504-1511 (riksföreståndare)
Levnadstid: 1460-1511


Svante Nilssons sigrill

Svante Nilsson, riksföreståndare, riksråd, son till Nils Sture (Natt och Dag). Född 1460 på Penningby slott, död på Västerås slott den 2 januari 1512.

Svante Nilsson har av eftervärlden fått tillnamnet Sture, vilket aldrig användes av hans samtid, och både han och hans far var egentligen av ätten Natt och Dag, fast fadern använde Sturenamnet, förmodligen av politiska skäl.

Svante Nilsson var motståndare till Sten Sture den äldre. Konflikten förvärrades under 1490-talet efter Sten Stures behandling av Svantes far Nils Bosson och gick så långt att han deltog på kung Hans sida vid störtandet av Sten Sture 1497. 1501 medverkade han dock i upproret mot kung Hans och understödde motvilligt Sten Sture intill dennes död 1503, varefter Svante Nilsson valdes till riksföreståndare.

Sommaren år 1511 krävde många inom riksrådet hans avgång men hänvisning till att han skulle ha försummat försvaret, särskilt med anledning av det danska plundringståget i Västergötland och Småland första halvåret 1511. Svante Nilsson vägrade utan hänsköt frågan till ett ständermöte som skulle sammankallas till Arboga i januari 1512. När den tiden kom var han redan död i ett slaganfall.

• Senast år 1482 riksråd
• Deltog i plundringståget mot Ivangorod 1496
• År 1503 riksföreståndare
• Begravd i Västerås domkyrka

Gift

1.Tidigast 1486 med Iliana Erengislasdotter (Gädda), dog 1495
2. 1504 med Mette Ivarsdotter (Dyre)

Barn (med 1):

• Sten Sture den yngre

Regeringstid: 1501-1503 (riksföreståndare)
Levnadstid: 1440-1503

Sten Sture d.ä., Sten Gustavsson (Sture), Herr Sten, född ca 1440, död 14 december 1503, var riksföreståndare över Sverige mellan 1470 och 1497 och därefter från 1501 fram till sin död, samt riddare och hövitsman över Stockholm. Han var gift med Ingeborg Åkesdotter (Tott), och segrare i slaget vid Brunkeberg.

Biografi

Sten Sture var son till Gustav Anundsson Sture, riksråd och hövitsman på Kalmar slott, och Birgitta Stensdotter (Bielke), kung Karl Knutssonss halvsyster. Redan 1444, när Sten var fyra år, dog hans far Gustav. Modern gifte om sig med riksrådet Gustav Karlsson (Gumsehuvud), och Sten Sture uppfostrades förmodligen i deras hem; dels på Kalmar, där styvfadern en tid var hövitsman, dels på Ekholmens gård i Uppland.

Släktskapen med kung Karl gav redan tidigt Sture en roll i inrikespolitiska konflikter, och under kungens sjuåriga landsflykt besökte han denne i Danzig. 1464 deltog han i biskop Kettil Karlsson (Vasa)s uppror mot kung Kristian I och segrade tillsammans med Kettill i segern vid Haraker, där den ihopsamlade dalahären tillfogade Kristian ett avgörande nederlag.

Regeringstid: 1497-1501
Levnadstid: 1455-1513


Hans (Johan II) sigrill

Hans, Johan II, född 1 februari 1455, död 20 februari 1513, kung av Danmark, från 1481, av Norge från 1483 och som Johan II av Sverige 1497-1501. Son till Kristian I och Dorotea av Brandenburg, bror till Fredrik I. Hans officiella regentnamn i Sverige var Johan II. Gift 6 september 1478 med Kristina av Sachsen (1461-1521).

Barn:
1. Kristian II, född 1481, död 1559, kung av Danmark, Norge och Sverige
2. Elisabet av Oldenburg, född 1485, död 1555, gift med kurfurst Joakim I av Brandenburg
3. Franciscus, född 1497, död 1511

Biografi

Hans föddes den 2 februari 1455 på slottet Aalborghus i Aalborg, Danmark, som son till kung Kristian I och valdes redan 1456 till tronföljare i Danmark samt 1458 i Norge och Sverige. Vid sin faders död den 21 maj 1481, blev han dock endast i Danmark utan motstånd antagen till konung och först 1483, på ett möte i Halmstad, även i Norge. Hans handfästning gav adeln och prästerskapet utvidgade rättigheter samt innehöll därjämte (februari 1483) viktiga bestämmelser, avsedda att befästa alla de tre nordiska rikenas inre självständighet. Efter att ha krönts samma år i Köpenhamn och Trondheim erkändes han den 7 september på ett möte i Kalmar, det som kom att kallas Kalmar recess, av svenska riksrådet som kung i Sverige.

Men riksföreståndaren Sten Sture d.ä. önskade behålla makten. Hans försökte att med politiska medel försvaga herr Stens ställning hos högadeln men denne lyckades att i 14 år förhala konungens tronbestigning. Då hans moder, Dorotea av Brandenburg, av förkärlek för den yngre brodern Fredrik (sedermera konung Fredrik I) sökte skaffa denne herradömet i Slesvig och Holstein, vilket Hans vägrade gå in på, valde ständerna 12 december 1482 bägge bröderna till hertigar, dock så att bägge gemensamt skulle utöva den egentliga styrelsen tillsammans med ständerna och bara den lägre förvaltningen tillkomma var hertig för sig. Då Fredrik blev myndig (1490), företogs delningen, varvid Hans fick den segebergska delen (mellersta Slesvig och mellersta Holstein), Fredrik den gottorpska (norra och södra Slesvig samt östra Holstein).

Hans långsiktiga utrikespolitiska mål var att åter få in Sverige i Kalmarunionen och att bryta Hansans makt i Östersjön. För att uppnå dessa mål allierade han sig som förste danske regent med en rysk stat. Storfursten av Moskva anföll 1495 det svenska Finland. Detta anfall ledde 1497 till en splittring mellan Sten Sture d.ä. och den svenska rådsaristokratin, som ansåg att Sten Sture misskötte kriget. Rådsaristokratin fick hjälp av Hans, som nu beslöt att göra sin rätt gällande med vapenmakt och drog till Sverige. I slaget vid Rotebro den 28 september besegrade den danska hären dalkarlarna och Sten Sture själv, som gjort ett utfall från Stockholm.

Den 11 oktober höll Hans sitt intåg i Stockholm, kröntes den 26 november till kung under namnet Johan II och fick sin son Kristian vald till tronföljare. Hans sökte genom försonlighet och hänsynsfullhet mot stormännen framkalla en vänligare stämning mot Danmark samt fick av Sten Sture bestämda löften om trohet. Förlitande sig därpå, gjorde han i februari 1500 tillsammans med sin bror ett försök att underkuva Ditmarsken, men led i slaget vid Hemmingstedt ett fullständigt nederlag, och följden därav blev att uppror året därefter utbröt i Norge och Sverige.

Det norska upproret undertrycktes med stor stränghet av Hans son, prins Kristian, vilken i Sverige senare skulle bli känd som Kristian tyrann. I Sverige var ställningen farligare. Den danske kungens styre hade lett till besvikelse bland rådsaristokratin, vilket fick dem att stödja Sten Sture när denne, tillsammans med Svante Nilsson (Sture), åter ställde sig i spetsen för ett folkligt uppror.

Tre dagar innan Hans med sin flotta kom till undsättning, hade hans sista fäste där, det av hans gemål, Kristina, tappert försvarade Stockholms slott, nödgats ge sig 9 maj 1502. Upproret ledde till att Hans 1501 avsattes som svensk kung, och Sten Sture återigen blev utsedd till riksföreståndare. Nya underhandlingar öppnades med Sten Sture och efter hans död (1503) med den nye riksföreståndaren, Svante Sture, men ledde inte till något resultat. År 1507 började kriget på nytt, utmärkt av danskarnas härjningar på Sveriges kuster.

Då hansestäderna och i synnerhet lübeckarna inte ville avbryta all samfärdsel med svenskarna, sträckte sig kriget även till dem (1510). De företog fruktansvärda härjningar på Danmarks öar och kuster, men efter ett betydande nederlag i slaget vid Bornholm sommaren 1511 slöt de fred i april 1512.
Hans avled på Aalborghus den 20 februari 1513 och ligger begraven i S:t Knuds kirke i Odense; en präktig minnesvård restes över honom av hans änka.

Hans som person

Hans sägs ha varit en verksam och klok konung, i det att han var flitig och arbetsam i sin inre styrelse, och försiktig och fredsvänlig i den yttre politiken. Han ska ha däremot ha varit modig och fast såväl i underhandlingar som i strid, när det gällde att hävda vad han ansåg som sin rätt. Han skapade den danska flottan och försökte på alla sätt inskränka hansestädernas rättigheter och försvaga deras inflytande i Norden. Dessutom försökte han främja borgarståndets utveckling. Han ska ha varit glad och kvick i umgänget samt enkel i sina levnadsvanor. Han sägs även ha varit ädelmodig mot sina fiender och givmild mot sina vänner.

Väl klagade adeln efter hans död över flera brott mot handfästningen, och han ska även ha gjort sig skyldig till enstaka handlingar, föranledda av misstänksamhet och våldsamhet (till exempel avrättningen av räntmästaren Anders och framfarten mot rikshovmästaren Poul Laxmand). Det väckte också förargelse att han 1501-1510 ska ha haft ett utomäktenskapligt förhållande med adelsdam, Edle Jernskjæg, även efter hennes giftermål.

Regeringstid: 1470-1497 (riksföreståndare)
Levnadstid: 1440-1503


Förslag till Sten Sture d.ä.:s minnesvård på Brunkebergstorg

Sten Sture d.ä., Sten Gustavsson (Sture), Herr Sten, född ca 1440, död 14 december 1503, var riksföreståndare över Sverige mellan 1470 och 1497 och därefter från 1501 fram till sin död, samt riddare och hövitsman över Stockholm. Han var gift med Ingeborg Åkesdotter (Tott), och segrare i slaget vid Brunkeberg.

Biografi

Sten Sture var son till Gustav Anundsson Sture, riksråd och hövitsman på Kalmar slott, och Birgitta Stensdotter (Bielke), kung Karl Knutssonss halvsyster. Redan 1444, när Sten var fyra år, dog hans far Gustav. Modern gifte om sig med riksrådet Gustav Karlsson (Gumsehuvud), och Sten Sture uppfostrades förmodligen i deras hem; dels på Kalmar, där styvfadern en tid var hövitsman, dels på Ekholmens gård i Uppland.

Släktskapen med kung Karl gav redan tidigt Sture en roll i inrikespolitiska konflikter, och under kungens sjuåriga landsflykt besökte han denne i Danzig. 1464 deltog han i biskop Kettil Karlsson (Vasa)s uppror mot kung Kristian I och segrade tillsammans med Kettill i segern vid Haraker, där den ihopsamlade dalahären tillfogade Kristian ett avgörande nederlag.

Vid samma tid närmade han sig Axelssönernas mäktiga släkt (se släkten Tott), som fått anledning till fiendskap mot danske konungen. Han förlovade sig först med en dotter till Ivar Axelsson (Tott) vid namn Agneta och gifte sig, sedan denna före bröllopet avlidit, omkring 1467 med Åke Axelsson (Tott)s dotter Ingeborg. Herr Sten, som nämnes riddare redan 1462 och senast 1466 inkallades i riksrådet, bodde denna tid på fädernegården Rävsnäs, till vilken han skrev sig.

Sedan han genom framgångsrikt uppträdande under de inre oroligheterna 1466–67 i förening med Nils Sture och Erik Axelsson banat vägen för konung Karls slutliga tronbestigning sistnämnda år, blev han 1469 av Erik Karlsson (Vasa) uppror mot Karl Knutsson nödsakad att på nytt gripa till vapen och vann 1470, med Nils Sture i spetsen för dalkarlarna, en betydande seger över upprorshären vid Uppbo färja i Dalarna. Då konung Kristian kort därefter inföll i Västergötland, vände sig Sture med stor snabbhet även mot honom och slog honom vid Öresten samma år.

På sin dödsbädd anförtrodde Karl Knutsson honom alla de slott och städer som lydde under Karls omedelbara förvaltning (däribland Stockholm), och pekade alltså i själva verket ut honom som landets blivande styresman.

Vid Karls död, 15 maj 1470, tog Sten Sture därför genast ledningen. Nästa midsommar valdes han av riksrådet till riksföreståndare, och mötet i Arboga i maj 1471, vid vilket även borgare och bönder var representerade, bekräftade denna status.

Sveriges självständighet och hans egen ställning tryggades för tjugofem år framåt genom segern i slaget vid Brunkeberg den 10 oktober 1471. Sverige fick efter årtionden av nästan oavbrutna fejder en längre tids så gott som ostört lugn, och Brunkebergssegern medförde en nationell väckelse som leddes av riksföreståndaren. Den tog sig bland annat uttryck i grundläggandet av Uppsala universitet, som öppnades 1477 på initiativ av ärkebiskop Jakob Ulfsson, men under intresserad medverkan av Sten Sture.

 I riksstyrelsen stödde sig riksföreståndaren väsentligen på de lägre folkklasserna, som hyste varm tillgivenhet för honom, och han torde själv ha betraktat sig som efterföljare till Engelbrekt. Redan denna omständighet vållade efter hand en motsättning mellan honom och rådsaristokratien, framför allt biskoparna, och man kan betrakta Kalmar recess 1483 som ett tidigt uttryck av detta. Genom Kalmar recess erkändes konung Hans av Danmark mot Sten Stures vilja som svensk konung.


Sten Sture d.ä. intåg i Stockholm

Sten Sture var emellertid stark nog att, visserligen under stigande svårigheter, under 14 år förhindra recessens verkställande och konung Hans övertagande av regeringsmakten i Sverige.

1487 drogs Ivar Axelsson (Tott)s län in, trots skarpt motstånd från herr Ivar, som var en betydande storman. Genom en skicklig diplomati i Rom, som framför allt knyter sig till Hemming Gadhs namn, blev det möjligt för Sten Sture att inte bara genomföra danska bannlysningsförsök, utan också att förvärva sådana påvliga löften och medgivanden, som äventyrade den svenska hierarkiens självständighet gentemot riksföreståndaren. I utrikespolitiskt hänseende försökte han fullfölja Karl Knutssons gamla tanke, att Sverige borde utnyttja den livländska ordensstatens begynnande upplösning för att där på ett eller annat sätt få inflytande. Samverkande olyckliga omständigheter, vilka Sture inte kunde bemästra, medförde emellertid till sist en kris för hans maktställning. Konung Hans sa 1493 upp ett förbund med den framträngande moskovitiske storfursten riktat mot Sverige, som därefter lät sina trupper infalla i.

Finland 1495.

Under fälttåget som följde blev Sten Sture oense med Svante Nilsson (Sture), som visat skicklighet i kriget. Svante Nilsson reste i vredesmod hem till Sverige och lyckades tillsammans med ärkebiskopen Jakob Ulfsson vinna riksrådets majoritet för en politik, som åsyftade Sten Stures avsättning och konung Hans inkallande. I ett ögonblick, då riksföreståndaren med sina alltjämt trogna bondetrupper var på god väg att slå ner oppositionen, anlände den danske konungen med en stor här och flotta till Stockholm. Det lyckades danskarna att i slaget vid Rotebro den 28 september 1497 tillfoga en antågande dalahär betydande förluster, och då samtidigt ett av Sten Stures utfall från Stockholm blodigt slagits tillbaka, blev han tvungen att förhandla med den danske konungen.

Vid ett personligt möte mellan Hans och Sten Sture den 6 oktober 1497 lyckades de till slut komma överens. Hans skulle omedelbart ta över regeringsmakten, och Sten Sture skulle gottgöras med tillbörliga förläningar. Vid konungens kröning utnämndes Sten Sture till hans hovmästare och erhöll livstidsbrev på hela Finland och dessutom Nyköpings slott med mera i Sverige. När konungen kort därpå reste från Sverige, blev Sten Sture medlem i den tillförordnade regeringen. Förhållandet mellan Hans och herr Sten kom dock ganska snart att förete vissa slitningar, och 1499 minskades Sten Stures förläningar något.

Sten Sture medverkade i den sammanslutning mellan missnöjda svenska stormän, som närmast på Svante Nilsson (Sture)s initiativ började organiseras redan under 1500 och som den 1 augusti 1501 utmynnade i en sammansvärjning mot konungen och det danska väldet. Det uppror som bröt ut kort därefter ledde till att Sten Sture senare samma höst återigen valdes till riksföreståndare.

Våren 1502 lyckades Hemming Gadh, som efter återkomsten från Rom blivit Sten Stures främsta stöd och rådgivare, återta Stockholms slott för riksföreståndarens räkning. Med en uppbådad dalahär förmådde herr Sten till slut Jakob Ulfsson att böja sig för regementsförändringen. Vid 1503 års ingång var han på nytt herre över hela Sverige med undantag för Kalmar och Öland.

På återresa från danska gränsen, dit han på senhösten 1503 lett konung Hans gemål, drottning Kristina, som tagits tillfånga i Stockholm, avled Sten Sture.

Eftermäle

Han begravdes 1504 i Mariefreds kartusiankloster, som han själv grundlagt, men hans stoft flyttades senare till Kärnbo kyrka och 1576 till Strängnäs domkyrka. Då graven 1698 såldes till G. O. Stenbocks änka, nedsänktes Stens och Gustaf Algotssons gravstenar i denna, men Gustav III lät 1774 lägga ner vad som fanns kvar av Sten Stures stoft i en praktfull sarkofag av grön marmor, som uppställdes i kyrkans högkor. Sveriges allmoge bevarade honom länge i tacksamt minne, och ännu vid Nordiska sjuårskrigets utbrott 1563 trodde sig Danmarks konung kunna förmå de svenske bönderna till avfall genom ett högtidligt löfte, att han ville återge dem samma lyckliga villkor, som varit dem beskärda under "gamle herr Sten".

I sitt äktenskap med Ingeborg Åkesdotter (död 1507) efterlämnade Sture inga barn. Däremot hade han en oäkta dotter Birgitta (död som nunna i Vadstena 1536). En syster till honom var gift med Johan Kristiernsson (Vasa), och till följd härav kom hans förmögenhet, som dels genom arv - Sten Sture var den siste av en rik släkt, dels genom klok hushållning blivit mycket stor, att till väsentlig del hamna i Gustav Vasas ägo.

Med Sten Gustavsson Sture utslocknade den äldre Stureätten, också kallad Sjöbladsätten efter sköldevapnets tre sjöblad i balk.

På 1870-talet utarbetade J. Börjesson skiss (nu i brons i Nationalmuseum) till ett storslaget monument över Sten Sture, avsett att resas i Stockholm. Studentkåren i Uppsala beslöt på 1890-talet att resa en staty av Sture. Efter ett antal pristävlingar fick Carl Milles i uppdrag att utföra statyn.

Regeringstid: 1467-1470
Levnadstid: 1408/1409-1470

Karl Knutsson, Karl VIII, född 1408 eller 1409, död 15 maj 1470, svensk riksföreståndare 1438-1440, kung av Sverige 1448-1457, 1464-1465 och 1467-1470 samt som Karl I kung av Norge 1449-1450. Son till Knut Bonde (Tordsson) och Margareta Karlsdotter (Sparre av Tofta), se (Karl Knutsson (Bonde):s antavla).

Karl Knutsson av släkten Bonde föddes 1408 eller 1409 som son till riddaren Knut Bonde (Tordsson) och Margareta Karlsdotter (Sparre) och uppfostrades efter sin faders död 1413 hos sin styvfar Sten Turesson (Bielke). Vid arvskiftet efter modern 1429 mottog han godset Fågelvik i Småland, som var hans egentliga bostad innan han tog mera framstående del i det allmänna. I yngre år gjorde Karl Knutsson vidsträckta utrikes resor samt lärde sig därunder krigskonsten och främmande språk.

Regeringstid: 1466-1467 (riksföreståndare)
Levnadstid: 1415-1481

Erik Axelsson (Tott) till Lagnö (Aspö socken, Södermanland), riksråd, riksföreståndare 1457 och 1466-67. Född ca 1415 i Danmark, död 1481 på Viborgs slott. Son till Axel Pedersson (Tott) och Ingeborg Ivarsdotter.

• var sedan 1449 svenskt riksråd
• Tjänstgjorde som ung i Karl Knutssons tjänst.
• Under 1457 emot Karl Knutsson.
• Medverkade 1467 till Karl Knutssons tredje kungaval.
• köpte Tyska Ordens egendomar i Sverige år 1467, däribland Årsta slott.
• Länshavare över Finland.
• Initierade till byggnation av gränsfästet Olofsborg i Nyslott, Finland på 1470-talet.

Erik Axelsson kom som ung till Sverige, och åtnjöt förtroende hos konung Karl Knutsson, av vilken han i förläning erhöll Åbo län 1450 och kort därefter i stället Nyköpings län.

Han glömde likväl sin tacksamhetsskuld och övergick till det danska partiet. Då han förvärvat stort inflytande, utsågs han vid Karl Knutssons avsättning 1457 till riksföreståndare jämte ärkebiskop Jöns Bengtsson, men beklädde detta ämbete endast en kortare tid. Han utbytte det samma år mot hovmästarevärdigheten, som han sedan innehade under Kristian I, vilken även anförtrodde honom Viborgs län i Finland 1457 och Tavastehus län 1462.

När Kristian störtades 1464, fortfor Erik att tillhöra unionspartiet och bidrog i väsentlig mån till Karl Knutssons tronavsägelse 1465. Äregirig, som han var, blev han emellertid snart avundsjuk över ärkebiskopens maktställning och sökte då - i likhet med brodern Ivar - öka sitt inflytande genom att knyta närmare släktförbindelser med de svenska stormännen.

Sedan han i september 1466 firat bröllop med en dotter till Gustav Algotsson (Sture), utsågo de vid festen närvarande rådsherrarna honom åter till riksföreståndare och tvang därefter Jöns Bengtsson att till honom överlämna riksföreståndarskapet, som han innehade från oktober 1466 till november 1467. Hans styrelsetid blev emellertid högst orolig. I början sökte han hålla en medelväg mellan partierna, men när fiendskap uppstått mellan hans bröder i Danmark och Kristian I, övergick han till Karl Knutssons parti, var dock nära att duka under i striden, men räddades genom sin broder Ivars ingripande. Då han likväl på grund av sin utländska börd och sin länge tvetydiga hållning icke lyckades vinna svenska allmogens förtroende, främjade han Karl Knutssons återkallande. Vid dennes ankomst till Stockholm i nov. 1467 nedlade Erik sitt ämbete och begav sig till Finland, där han innehade stora områden (från Nyköpings län synes han ha avstått 1470) och där han sedan nästan ständigt vistades, mycket upptagen av oroligheter på ryska gränsen. Till landets skydd anlade han 1475 fästningen Olofsborg, sedermera kallad Nyslott.

Gift i första äktenskapet med Bengta Mattsdotter (Lillie) (död 1452) samt i andra äktenskapet med Elin Gustavsdotter (Sture).

Erik Axelsson Tott ligger begravd i Aspö kyrka (Aspö socken, Strängnäs kommun).

Regeringstid: 1465-1466 (riksföreståndare)
Levnadstid: 1417-1467

Jöns Bengtsson (Oxenstierna) d.y., född omkring 1417, död den 15 december 1467. Ärkebiskop och riksföreståndare. Son till Bengt Jönsson (Oxenstierna). Studerade i Leipzig och blev magister artium år 1437. Jöns Bengtsson var domprost i Uppsala år 1439 och blev ärkebiskop 1448. Han kom snart i opposition mot konung Karl Knutsson (Bonde), som var för självsvåldig i kyrkliga frågor. År 1457 utbröt öppet uppror och Karl Knutsson (Bonde) flydde till Danzig (Gdansk). Jöns Bengtsson och Erik Axelsson (Tott) blev riksföreståndare efter upproret. Den danske kung Kristian I kallades till Sverige och mottogs som svensk kung. Kristian I drev en hård skattepolitik, som drabbade allmänheten hårt. Jöns Bengtsson efterskänkte skatten för vissa Upplandsbönder, vilket medförde att han arresterades och fördes till Danmark i fångenskap. Jöns Bengtssons frände biskop Kettil Karlsson (Vasa) ställde sig i spetsen för en resning mot Kristian I och Karl Knutsson (Bonde) återkallades. Efter privata underhandlingar släpptes Jöns Bengtsson av danskarna.

Jöns Bengtsson blev på nytt unionspartiets ledare. Karl Knutsson (Bonde) tvingades 1465 åter att avgå och Jöns Bengtsson och Kettil Karlsson styrde landet. Efter Kettil Karlssons död styrde Jöns Bengtsson landet själv. Han måste dock snart vika för rådets nye riksföreståndare Erik Axelsson (Tott). År 1467 blev Karl Knutsson (Bonde) kung för tredje gången och Jöns Bengtsson flydde till Öland där han dog den 15 december 1467. Vid det efterföljande valet av ny ärkebiskop var Jakob Ulvsson påvens favoritkandidat, men p.g.a. kung Karl Knutssons misstänksamhet mot ämbetets utövare, påverkades domkapitlet av Kungen till att utse Tord Pedersson (Bonde) till ärkebiskop. Tord Pedersson (Bonde) avled emellertid i mars 1470 och Jakob Ulvsson kunde tillträda tjänsten omedelbart.

Bengt Jönsson Oxenstierna var en ärelysten, högt begåvad man. Från 1457 kallade han sig Sveciae primas, för att markera sina kyrkliga och världsliga strävanden.

Regeringstid: 1465 (riksföreståndare)
Levnadstid: 1433-1465

Kettil Karlsson (Vasa), död i en pestepidemi 11 augusti 1465,
Son till Karl Kristiernsson (Vasa) och Ebba Eriksdotter Krummedige.
Biskop i Linköping från 1459 till 1465, riksföreståndare 1465.

* Ledare för ett uppror 1464 mot Kristian I
* Återkallade i juli 1464 Karl Knutsson (Bonde) för att knappt ett halvår senare, i januari 1465, köra bort honom igen
* Riksföreståndare i februari 1465

Regeringstid: 1464-1465
Levnadstid: 1408/1409-1470

Karl Knutsson, Karl VIII, född 1408 eller 1409, död 15 maj 1470, svensk riksföreståndare 1438-1440, kung av Sverige 1448-1457, 1464-1465 och 1467-1470 samt som Karl I kung av Norge 1449-1450. Son till Knut Bonde (Tordsson) och Margareta Karlsdotter (Sparre av Tofta), se (Karl Knutsson (Bonde):s antavla).

Karl Knutsson av släkten Bonde föddes 1408 eller 1409 som son till riddaren Knut Bonde (Tordsson) och Margareta Karlsdotter (Sparre) och uppfostrades efter sin faders död 1413 hos sin styvfar Sten Turesson (Bielke). Vid arvskiftet efter modern 1429 mottog han godset Fågelvik i Småland, som var hans egentliga bostad innan han tog mera framstående del i det allmänna. I yngre år gjorde Karl Knutsson vidsträckta utrikes resor samt lärde sig därunder krigskonsten och främmande språk.

Regeringstid: 1464(riksföreståndare)
Levnadstid: 1433-1465

Kettil Karlsson (Vasa), död i en pestepidemi 11 augusti 1465,
Son till Karl Kristiernsson (Vasa) och Ebba Eriksdotter Krummedige.
Biskop i Linköping från 1459 till 1465, riksföreståndare 1465.

* Ledare för ett uppror 1464 mot Kristian I
* Återkallade i juli 1464 Karl Knutsson (Bonde) för att knappt ett halvår senare, i januari 1465, köra bort honom igen
* Riksföreståndare i februari 1465

Regeringstid: 1457 (riksföreståndare)
Levnadstid: 1417-1467

Jöns Bengtsson (Oxenstierna) d.y., född omkring 1417, död den 15 december 1467. Ärkebiskop och riksföreståndare. Son till Bengt Jönsson (Oxenstierna). Studerade i Leipzig och blev magister artium år 1437. Jöns Bengtsson var domprost i Uppsala år 1439 och blev ärkebiskop 1448.

Han kom snart i opposition mot konung Karl Knutsson (Bonde), som var för självsvåldig i kyrkliga frågor. År 1457 utbröt öppet uppror och Karl Knutsson (Bonde) flydde till Danzig (Gdansk). Jöns Bengtsson och Erik Axelsson (Tott) blev riksföreståndare efter upproret. Den danske kung Kristian I kallades till Sverige och mottogs som svensk kung. Kristian I drev en hård skattepolitik, som drabbade allmänheten hårt.

Jöns Bengtsson efterskänkte skatten för vissa Upplandsbönder, vilket medförde att han arresterades och fördes till Danmark i fångenskap. Jöns Bengtssons frände biskop Kettil Karlsson (Vasa) ställde sig i spetsen för en resning mot Kristian I och Karl Knutsson (Bonde) återkallades. Efter privata underhandlingar släpptes Jöns Bengtsson av danskarna.

Jöns Bengtsson blev på nytt unionspartiets ledare. Karl Knutsson (Bonde) tvingades 1465 åter att avgå och Jöns Bengtsson och Kettil Karlsson styrde landet. Efter Kettil Karlssons död styrde Jöns Bengtsson landet själv. Han måste dock snart vika för rådets nye riksföreståndare Erik Axelsson (Tott). År 1467 blev Karl Knutsson (Bonde) kung för tredje gången och Jöns Bengtsson flydde till Öland där han dog den 15 december 1467.

Vid det efterföljande valet av ny ärkebiskop var Jakob Ulvsson påvens favoritkandidat, men p.g.a. kung Karl Knutssons misstänksamhet mot ämbetets utövare, påverkades domkapitlet av Kungen till att utse Tord Pedersson (Bonde) till ärkebiskop. Tord Pedersson (Bonde) avled emellertid i mars 1470 och Jakob Ulvsson kunde tillträda tjänsten omedelbart.

Bengt Jönsson Oxenstierna var en ärelysten, högt begåvad man. Från 1457 kallade han sig Sveciae primas, för att markera sina kyrkliga och världsliga strävanden.
_____________________________________________________________________________________________

Regeringstid: 1457 (riksföreståndare)
Levnadstid: 1415-1481

Erik Axelsson (Tott) till Lagnö (Aspö socken, Södermanland), riksråd, riksföreståndare 1457 och 1466-67. Född ca 1415 i Danmark, död 1481 på Viborgs slott. Son till Axel Pedersson (Tott) och Ingeborg Ivarsdotter.

• var sedan 1449 svenskt riksråd
• Tjänstgjorde som ung i Karl Knutssons tjänst.
• Under 1457 emot Karl Knutsson.
• Medverkade 1467 till Karl Knutssons tredje kungaval.
• köpte Tyska Ordens egendomar i Sverige år 1467, däribland Årsta slott.
• Länshavare över Finland.
• Initierade till byggnation av gränsfästet Olofsborg i Nyslott, Finland på 1470-talet.
  
  
  Erik Axelsson kom som ung till Sverige, och åtnjöt förtroende hos konung Karl Knutsson, av vilken han i förläning erhöll Åbo län 1450 och kort därefter i stället Nyköpings län.
  
  Han glömde likväl sin tacksamhetsskuld och övergick till det danska partiet. Då han förvärvat stort inflytande, utsågs han vid Karl Knutssons avsättning 1457 till riksföreståndare jämte ärkebiskop Jöns Bengtsson, men beklädde detta ämbete endast en kortare tid. Han utbytte det samma år mot hovmästarevärdigheten, som han sedan innehade under Kristian I, vilken även anförtrodde honom Viborgs län i Finland 1457 och Tavastehus län 1462.
  
  När Kristian störtades 1464, fortfor Erik att tillhöra unionspartiet och bidrog i väsentlig mån till Karl Knutssons tronavsägelse 1465. Äregirig, som han var, blev han emellertid snart avundsjuk över ärkebiskopens maktställning och sökte då - i likhet med brodern Ivar - öka sitt inflytande genom att knyta närmare släktförbindelser med de svenska stormännen.
  
  Sedan han i september 1466 firat bröllop med en dotter till Gustav Algotsson (Sture), utsågo de vid festen närvarande rådsherrarna honom åter till riksföreståndare och tvang därefter Jöns Bengtsson att till honom överlämna riksföreståndarskapet, som han innehade från oktober 1466 till november 1467. Hans styrelsetid blev emellertid högst orolig. I början sökte han hålla en medelväg mellan partierna, men när fiendskap uppstått mellan hans bröder i Danmark och Kristian I, övergick han till Karl Knutssons parti, var dock nära att duka under i striden, men räddades genom sin broder Ivars ingripande.
  
  Då han likväl på grund av sin utländska börd och sin länge tvetydiga hållning icke lyckades vinna svenska allmogens förtroende, främjade han Karl Knutssons återkallande. Vid dennes ankomst till Stockholm i nov. 1467 nedlade Erik sitt ämbete och begav sig till Finland, där han innehade stora områden (från Nyköpings län synes han ha avstått 1470) och där han sedan nästan ständigt vistades, mycket upptagen av oroligheter på ryska gränsen. Till landets skydd anlade han 1475 fästningen Olofsborg, sedermera kallad Nyslott.
  
  Gift i första äktenskapet med Bengta Mattsdotter (Lillie) (död 1452) samt i andra äktenskapet med Elin Gustavsdotter (Sture).
  
  Erik Axelsson Tott ligger begravd i Aspö kyrka (Aspö socken, Strängnäs kommun).

Regeringstid: 1448-1457
Levnadstid: 1408/1409-1470

Karl Knutsson, Karl VIII, född 1408 eller 1409, död 15 maj 1470, svensk riksföreståndare 1438-1440, kung av Sverige 1448-1457, 1464-1465 och 1467-1470 samt som Karl I kung av Norge 1449-1450. Son till Knut Bonde (Tordsson) och Margareta Karlsdotter (Sparre av Tofta), se (Karl Knutsson (Bonde):s antavla).

Karl Knutsson av släkten Bonde föddes 1408 eller 1409 som son till riddaren Knut Bonde (Tordsson) och Margareta Karlsdotter (Sparre) och uppfostrades efter sin faders död 1413 hos sin styvfar Sten Turesson (Bielke). Vid arvskiftet efter modern 1429 mottog han godset Fågelvik i Småland, som var hans egentliga bostad innan han tog mera framstående del i det allmänna. I yngre år gjorde Karl Knutsson vidsträckta utrikes resor samt lärde sig därunder krigskonsten och främmande språk.

Rikshövitsman och riksföreståndare

Efter den av Engelbrekt Engelbrektsson ledda folkrörelsens utbrott 1434 tog Karl Knutsson oavbrutet del i det politiska livet. Han slöt sig till Engelbrekt då denne 1434 belägrade Stegeborg, och omnämnes samma år som medlem av rådet. Under de därefter följande striderna och underhandlingarna tillvann han sig sådant anseende att rådet 1435 vid förlikningen med kung Erik av Pommern satte honom främst på förslaget till drots. Kungen ogillade väl detta, men utnämnde honom i stället till marsk.

Då resningen till följd av kung Eriks löftesbrott återigen utbröt, valdes Karl Knutsson, med förbigående av Engelbrekt, till rikshövitsman 1436. Visserligen måste han till en början, då allmogen tydligt visade sitt missnöje över valet, dela sin makt med Engelbrekt, men efter mordet på denne den 27 april 1436 blev han ensam härskare.

Då den tappre men häftige Erik Puke sökte dra till sig Engelbrekts anhängare och göra Karl Knutsson makten stridig blev han gripen (osäkert är, om det skedde på förrädiskt vis) och av Karl Knutsson sänd till Stockholm, där drotsen lät avrätta honom. I mars 1438, då rådet ansåg sig ha kommit till "en vänlig förening och dagtingan" med kungen, nedlade Karl Knutsson sitt rikshövitsmannaskap; men redan på hösten samma år hyllades han, sedan kung Erik begivit sig till Visby, på ett riksmöte i Stockholm som riksföreståndare.

Drotsen Krister Nilsson (Vasa) arbetade emellertid för unionens upprätthållande och Eriks återinkallande. Karl Knutsson lyckades väl, sedan missnöjet kommit till öppet utbrott, tillfångata och förödmjuka sin medtävlare, men dennes åsikter hyllades fortfarande av flera i rådet. Sedan i Danmark hertig Kristofer av Bayern blivit vald till kung, ansåg sig Karl Knutsson därför inte längre kunna stå emot unionspartiet.

Efter att i förläning ha betingat sig hela Finland och Öland, vartill sedermera lades Svartsjö län, medgav han 1440 Kristofers utväljande till kung. Karl Knutsson kom dock aldrig i full besittning av alla dessa stora län. Krister Nilsson gjorde svårigheter att avstå Viborg, och 1441 fråntog kungen honom Åbo slott. Den gunst vari han till en början stått hos kungen, som utnämnt honom till sin drots, hade nämligen upphört, och efter 1441 vistades han under hela Kristofers regering nästan uteslutande i Finland. Endast en gång var han över till Sverige, nämligen 1446, då han deltog i Gotlandståget och på Svartsjö firade sin dotter Kristinas bröllop med Erik Eriksson (Gyllenstierna).

Kung av Sverige och Norge

Så fort underrättelsen om Kristofers död (1448) hade framkommit till Finland begav sig Karl Knutsson över till Sverige och erhöll vid det efter hans ankomst anställda kungavalet 20 juni 1448 de flesta rösterna. Vid valet skall visserligen lagens föreskrifter inte blivit fullt iakttagna, men 28 juni hyllades han formellt vid Mora stenar och blev sedan krönt till kung. Hans första regeringsföretag, ett försök att återförvärva Gotland, misslyckades genom Magnus Grens försumlighet och förräderi.

Samtidigt sökte han vinna Norges krona samt blev även av det nationella partiet utvald och i Trondheim krönt till kung 20 november 1449, men ett annat parti, som var förhärskande i den södra delen av Norge, hade under tiden hyllat den danske kungen Kristian I. Visserligen sökte Karl Knutsson med härsmakt göra sitt välde gällande även där, men redan efter några veckor avslöts ett stillestånd, vari bestämdes att med tvisten skulle anstå till kongressen i Halmstad, där även frågan om Gotland och övriga tvistepunkter mellan Danmark och Sverige skulle avgöras.

Vid detta möte, som hölls i början av maj 1450, förband sig de svenska ombuden, tvärtemot Karl Knutssons föreskrifter, att söka förmå honom avstå från sina anspråk på Norge. Tvisten om Gotland skulle däremot avgöras på ett följande möte. Dessutom uppgjorde de en ny unionsakt, som vid endera eller båda konungarnas död skulle tillämpas.


Karl Knutssons kungliga vapen (i rikssigillet 1448) Detta är det fortfarande använda stora riksvapnet där den regerande dynastins vapen insätts i mitten, s.k. hjärtsköld i detta fallet Bonde
Karl Knutssons kungliga vapen (i rikssigillet 1448) Detta är det fortfarande använda stora riksvapnet där den regerande dynastins vapen insätts i mitten, s.k. hjärtsköld i detta fallet Bonde.

Regeringstid: 1448 (riksföreståndare)
Levnadstid: 1390-talet-1450

Bengt Jönsson (Oxenstierna), född i början av 1390-talet (senast 1393), död 1450 var riddare, riksråd och under några månader 1448 svensk riksföreståndare.

Bengt Jönsson var son till Jöns Bengtsson (Oxenstierna) och Märta Finvidsdotter (Frössviksätten), var myndig 1409, och blev häradshövding i Tierp 1426, riksråd 1437 eller 1438, lagman i Uppland 1439 eller 1440, riddare 1441, var rikshovmästare 1441-48 och riksföreståndare januari-juni 1448, tillsammans med sin bror Nils Jönsson Oxenstierna.
Bengt Jönssons sätesgård var Salsta i Lena socken i Norunda härad, Uppland. Han gjorde stora donationer till Tensta kyrka och finns därför avbildad på kyrkväggen i form av ett s.k. donatorsporträtt, vilket i likhet med cirka 60 % av resten av kyrkans målningar, är målat av Johannes Rosenrod.

Han ingick äktenskap år 1416 med Kristina Kristiernsdotter (Vasa) som dog i början av 1430-talet. Det andra äktenskapet ingicks år 1437 med med Märta Lydekadotter (Stralendorp). Han var far till ärkebiskopen Jöns Bengtsson (Oxenstierna), Kristiern Bengtsson, Arvid Bengtsson samt David Bengtsson.

________________________________________________________________________________________

Regeringstid: 1448 (riksföreståndare)
Levnadstid: 1390-talet-1450/1451

Nils Jönsson (Oxenstierna), född i början av 1390-talet (senast 1394), död omkring 1450-51, svensk riksföreståndare 1448. Han var riksråd senast från 1432, hövitsman på Borgholm 1436, hövitsman på Stäkeholm åtminstone från 1438, hövitsman på Nyköpingshus åtminstone från 1442 och till 1448 eller 1449, riddare 1441 samt riksföreståndare januari-juni 1448, tillsammans med sin bror Bengt Jönsson (Oxenstierna). 1418 förvärvade han Djursholm och lät där bygga ett slott och grundlade ett gods.

Gift med:
1. Kristina Ivarsdotter (Ivar Nilssons ätt).
2. Kristina Petersdotter (Peter Finvidssons ätt).
3. Katarina Karlsdotter (Sture, gumsehuvudsätten).

Regeringstid: 1440-1448
Levnadstid: 1416-1448

Kristofer av Bayern, troligen född 26 februari 1416, död runt 5 februari 1448, som Kristofer III kung av Danmark från 1440, kung av Sverige från 1441 och av Norge från 1442. Son till hertig Johan av Pfalz och Erik av Pommerns syster Katarina av Pommern. I september 1445 gifte han sig på Köpenhamns slott med Dorotea av Brandenburg.

Uppväxt

Kristofer föddes på Helsingborgs slott, troligen den 26 februari 1416, som son till pfalzgreven Johan och unionskungen Erik av Pommerns syster Katarina. Redan 1438 hade danska rådet efter kung Eriks avresa till Gotland erbjudit Kristofer regeringen, ett erbjudande han genast tackade ja till. Han anlände sedan till Danmark 1439, där han hade titeln riksföreståndare fram till 1440, då han den 9 april formellt hyllades som kung. Kröningen ägde rum först 1443.

Omedelbart efter det danska kallelsebrevets ankomst började han även underhandlingar med svenska rådet. Dessa gav inte något resultat förrän ombud från Kristofer personligen underhandlat med Karl Knutsson (Bonde) och erbjudit honom stora förläningar. Kristofer valdes på riksmötet i Arboga, i oktober 1440, till kung i Sverige, men måste gå in på en handfästning den 26 april 1441 som inskränkte hans makt och utvigade riksrådets.

En dag efter att ha hyllats vid Mora stenar som kung av Sverige, kröntes han i Uppsala den 14 september 1441. År 1442 valdes Kristofer till kung även i Norge.


Kristofer av Bayern, målning av okänd konstnär

Regeringstid

I det utkast till kungaförsäkran från april 1441 som finns bevarat ska kungen lova det svenska riksrådet att följa lag och gamla sedvänjor. Om riksrådet ville stifta ny lag förband sig Kristofer att stadfästa dessa lagar. Han lovade också att endast utnämna män födda i Sverige till riksrådet och som länsherrar och då efter att ha hört sig för med riksrådet. Kristofer gick också med på att låta inrätta en sexmannakommitté med ärkebiskopen, drotsen, lagmannen i Uppland samt tre representanter för riksrådet som skulle ha som uppgift att fördela slottslänen. Vid kungens bortgång skulle länen återlämnas till denna kommitté. Kristofer fick också lova att den svenska kronans finanser skulle hållas separat från unionens.

Vid Kristofers trontillträde utnämndes Karl Knutsson (Bonde) till drots och fick stora delar av Finland utan redovisningsskyldighet samt Borgholms slott och Öland i pant för 40 000 mark. Detta innebar ett stor maktposition men samtidigt var han mer eller mindre förvisad till Finland. Snart nog förlorade han Åbo län och ämbetet som drots togs ifrån honom och gavs till Krister Nilsson (Vasa).

Kristofers regeringstid har gått till eftervärlden genom att det 1442 utfärdades en ny reviderad version av Magnus Erikssons landslag, kung Kristofers landslag. I denna gjordes det klart att Sverige var ett valkungadöme och att kungen skulle styra "med sitt råd i Sverige". Den nya landslagen stärkte frälsets makt på bekostnad av bönderna.

Inför sitt tillträde som kung kan Kristofer ha lovat att återerövra Gotland som hölls av Erik av Pommern och som från sitt fäste Visborg bedrev sjöröveri. Erik förhandlade med regionens makthavare: med holländarna, med hansastäderna vid Östersjön och med Tyska orden. Kristofer inledde förhandlingar med Erik och de två träffades på Västergarn på Gotland 1446 och kom överens om ett ettårigt stilleståndsfördrag. Kristofer försökte isolera Erik och lyckades ingå ett förbund med Tyska orden i Livland där han lovade att Sverige skulle anfalla Nöteborg.


Kristofer av Bayerns kungliga sigill

Utrikespolitiskt var Kristofers regering märklig genom den ovilja han visade emot Östersjöstäderna av hanseförbundet. Visserligen hade han i början av sin regering varit tvungen att inta en vänskaplig hållning till dem och han bemedlade 1441 till och med det tioåriga stilleståndet mellan dem och de nederländska städerna, men det var med största motvilja som han (1441 för Danmark, 1445 för Sverige och Norge) bekräftade deras privilegier. Däremot främjade han de nederländska städernas handel med de nordiska länderna. Mot slutet av hans regering skärptes 1447 motsättningarna med de nordtyska hanseaterna ytterligare.

För unionen mellan de tre nordiska länderna innebar Kristofers regeringstid ett nytt skede, på så vis att han försökte skapa en union där varje rike skulle få största möjliga självständighet. Kristofers inrikespolitik var också, åtminstone i Sverige, betydligt annorlunda jämfört med hans föregångare. Han var ofta och länge i Sverige, och dessemellan ordnade han riksföreståndare som i hans frånvaro skötte regeringen och dömde konungens dom. Bland svenska riksföreståndare under hans frånvaro känner man bland andra Krister Nilsson (Vasa), Bengt Jönsson (Oxenstierna), Erengisle Nilsson och ärkebiskop Nils Ragvaldsson.

Då han själv var närvarande satt han ibland till doms, men oftast gav han sin domsrätt i uppdrag åt några rådsmedlemmar. När det gäller Norge var den förordning om handeln på Bergen han efter samråd med norska riksrådet utfärdade 1444 anmärkningsvärd. Hade den antagits, skulle Hansans stora inflytande i Bergen och i andra sjöfartstäder ha minskats betydligt.
Alldeles i början av sin regering slog Kristofer ner ett allvarligt bondeuppror på norra Jylland, efter vars kuvande bondeståndets ställning i Danmark i hög grad försämrades.

Kristofer avled plötsligt strax innan han skulle ha träffat riksrådet i Jönköping, , den 5 eller 6 januari 1448. Han ligger begraven i Roskilde.

Eftermäle

Kristofers eftermäle har präglats av Karlskrönikan, som är mycket fientlig mot alla unionskungarna. Enligt denna krönika kännetecknades Kristofer regeringstid av samma problem som under Erik av Pommern - att Kristofer utplundrade svenskarna och skickade skatterna till Köpenhamn. Krönikan påstår också att Kristofer gick förbi riksrådet genom att ha utländska rådgivare och han sådde split bland adeln genom att dela ut samma län till flera personer. Krönikan ger en bild av ständig missväxt under hans regeringstid och ger honom öknamnet "Barkekonung".

Karlskrönikan är en propagandaskrift och tillkom för att hylla Karl Knutsson. Det samtida källmaterial som finns ger en annan bild: Kristofer höll sina löften från handfästningen, männen i riksrådet behöll sitt inflytande och slottslänen delades ut till dess medlemmar. På grund av att endast ett utkast till kungaförsäkran finns bevarat är det svårt att avgöra vilka löften kungen verkligen gjorde.

 

Regeringstid: 1438-1440 (riksföreståndare)
Levnadstid: 1408/1409-1470



Karl Knutsson (Bonde)

Karl Knutsson, Karl VIII, född 1408 eller 1409, död 15 maj 1470, svensk riksföreståndare 1438-1440, kung av Sverige 1448-1457, 1464-1465 och 1467-1470 samt som Karl I kung av Norge 1449-1450. Son till Knut Bonde (Tordsson) och Margareta Karlsdotter (Sparre av Tofta), se (Karl Knutsson (Bonde):s antavla).

Karl Knutsson av släkten Bonde föddes 1408 eller 1409 som son till riddaren Knut Bonde (Tordsson) och Margareta Karlsdotter (Sparre) och uppfostrades efter sin faders död 1413 hos sin styvfar Sten Turesson (Bielke). Vid arvskiftet efter modern 1429 mottog han godset Fågelvik i Småland, som var hans egentliga bostad innan han tog mera framstående del i det allmänna. I yngre år gjorde Karl Knutsson vidsträckta utrikes resor samt lärde sig därunder krigskonsten och främmande språk.

Rikshövitsman och riksföreståndare

Efter den av Engelbrekt Engelbrektsson ledda folkrörelsens utbrott 1434 tog Karl Knutsson oavbrutet del i det politiska livet. Han slöt sig till Engelbrekt då denne 1434 belägrade Stegeborg, och omnämnes samma år som medlem av rådet. Under de därefter följande striderna och underhandlingarna tillvann han sig sådant anseende att rådet 1435 vid förlikningen med kung Erik av Pommern satte honom främst på förslaget till drots.

Kungen ogillade väl detta, men utnämnde honom i stället till marsk. Då resningen till följd av kung Eriks löftesbrott återigen utbröt, valdes Karl Knutsson, med förbigående av Engelbrekt, till rikshövitsman 1436. Visserligen måste han till en början, då allmogen tydligt visade sitt missnöje över valet, dela sin makt med Engelbrekt, men efter mordet på denne den 27 april 1436 blev han ensam härskare.


Då den tappre men häftige Erik Puke sökte dra till sig Engelbrekts anhängare och göra Karl Knutsson makten stridig blev han gripen (osäkert är, om det skedde på förrädiskt vis) och av Karl Knutsson sänd till Stockholm, där drotsen lät avrätta honom. I mars 1438, då rådet ansåg sig ha kommit till "en vänlig förening och dagtingan" med kungen, nedlade Karl Knutsson sitt rikshövitsmannaskap; men redan på hösten samma år hyllades han, sedan kung Erik begivit sig till Visby, på ett riksmöte i Stockholm som riksföreståndare.

Drotsen Krister Nilsson (Vasa) arbetade emellertid för unionens upprätthållande och Eriks återinkallande. Karl Knutsson lyckades väl, sedan missnöjet kommit till öppet utbrott, tillfångata och förödmjuka sin medtävlare, men dennes åsikter hyllades fortfarande av flera i rådet. Sedan i Danmark hertig Kristofer av Bayern blivit vald till kung, ansåg sig Karl Knutsson därför inte längre kunna stå emot unionspartiet.

Efter att i förläning ha betingat sig hela Finland och Öland, vartill sedermera lades Svartsjö län, medgav han 1440 Kristofers utväljande till kung. Karl Knutsson kom dock aldrig i full besittning av alla dessa stora län. Krister Nilsson gjorde svårigheter att avstå Viborg, och 1441 fråntog kungen honom Åbo slott.

Den gunst vari han till en början stått hos kungen, som utnämnt honom till sin drots, hade nämligen upphört, och efter 1441 vistades han under hela Kristofers regering nästan uteslutande i Finland. Endast en gång var han över till Sverige, nämligen 1446, då han deltog i Gotlandståget och på Svartsjö firade sin dotter Kristinas bröllop med Erik Eriksson (Gyllenstierna).

Kung av Sverige och Norge

Så fort underrättelsen om Kristofers död (1448) hade framkommit till Finland begav sig Karl Knutsson över till Sverige och erhöll vid det efter hans ankomst anställda kungavalet 20 juni 1448 de flesta rösterna. Vid valet skall visserligen lagens föreskrifter inte blivit fullt iakttagna, men 28 juni hyllades han formellt vid Mora stenar och blev sedan krönt till kung. Hans första regeringsföretag, ett försök att återförvärva Gotland, misslyckades genom Magnus Grens försumlighet och förräderi. Samtidigt sökte han vinna Norges krona samt blev även av det nationella partiet utvald och i Trondheim krönt till kung 20 november 1449, men ett annat parti, som var förhärskande i den södra delen av Norge, hade under tiden hyllat den danske kungen Kristian I.

Visserligen sökte Karl Knutsson med härsmakt göra sitt välde gällande även där, men redan efter några veckor avslöts ett stillestånd, vari bestämdes att med tvisten skulle anstå till kongressen i Halmstad, där även frågan om Gotland och övriga tvistepunkter mellan Danmark och Sverige skulle avgöras. Vid detta möte, som hölls i början av maj 1450, förband sig de svenska ombuden, tvärtemot Karl Knutssons föreskrifter, att söka förmå honom avstå från sina anspråk på Norge. Tvisten om Gotland skulle däremot avgöras på ett följande möte.

Dessutom uppgjorde de en ny unionsakt, som vid endera eller båda konungarnas död skulle tillämpas.
Karl Knutssons kungliga vapen (i rikssigillet 1448) Detta är det fortfarande använda stora riksvapnet där den regerande dynastins vapen insätts i mitten, s.k. hjärtsköld i detta fallet Bonde
Karl Knutssons kungliga vapen (i rikssigillet 1448) Detta är det fortfarande använda stora riksvapnet där den regerande dynastins vapen insätts i mitten, s.k. hjärtsköld i detta fallet Bonde.

Motvilligt måste kungen på riksmötet i Arboga samma år foga sig däruti; men den sammansvärjning, som några av ombuden ingått i syfte att inskränka hans rätt att fritt förfoga över länen, blev av honom upptäckt, innan den kom till utbrott. Sammansvärjningen var en följd av den hätskhet, som hos en del av den högre adeln och prästerskapet härskade emot honom.

Några, särskilt drotsen Krister Nilssons ättlingar, hyste gammalt hat till honom. Andra hade han troligen stött genom att lämna flera län endast "på räkenskap". Prästernas ovilja hade han väckt genom att fordra deras deltagande i krigsgärder, och allmogens tillgivenhet började han förlora, emedan han lämnade sina hövitsmän och fogdar alltför fritt spelrum.

I spetsen för hans fiender stod den unge ärkebiskopen Jöns Bengtsson (Oxenstierna). Det därpå följande unionsmötet vid Avaskär, nära det nuvarande Kristianopel, sommaren 1451 lämnade inget resultat, och i september samma år utbröt öppen strid mellan Karl Knutsson och kung Kristian. Karl Knutssons ställning försvårades genom förrädiska stämplingar av bland annat ärkebiskopen, med vilken han dock, på flera rådsherrars bemedling, för en tid förliktes.


Karl Knutssons kungliga vapen (i rikssigillet 1448)
Detta är det fortfarande använda stora riksvapnet där den regerande dynastins vapen insätts i mitten, s.k. hjärtsköld i detta fallet Bonde 

Avsatt som kung

Under stilleståndet 1453-1455 fick Karl Knutsson tid att mer ägna sig åt landets inre angelägenheter. Han ordnade myntväsendet och skall ha vidtagit åtgärder för jordbrukets främjande. I synnerhet åt lagskipningen ägnade han stor omsorg och satt själv ofta till doms. Han lät sin hovmästare och kansler resa kring landet och hålla räfsteting. Då vid dem gods inte sällan fråndömdes de andliga, föranstaltade ärkebiskopen en storartad demonstration, till följd varav efter en tid biskopen och kapitlet tillkallades, då fråga var om de andligas gods.

När kriget 1455 åter utbröt, kunde Karl Knutsson i början framgångsrikt göra danskarna motstånd; men sedan hans marsk Tord Karlsson (Bonde) mördats i maj 1456 började Kristian få överhanden. Samtidigt växte missnöjet inom landet till följd av krigets tunga, och i början av 1457 ansåg ärkebiskopen tiden vara inne för resning. Vid underrättelsen om upproret skyndade Karl Knutsson från Östergötland norrut, men blev i Strängnäs överrumplad av ärkebiskopen och kunde med möda rädda sig till Stockholm.

Då han ansåg sig inte kunna lita på denna stads borgerskap och ingen av hans hövitsmän och fogdar i landsorten rörde sig till hans hjälp, avseglade han till Danzig i februari samma år, där han sedan vistades till 1464. (Under denna tid försträckte han staden 15,000 preussiska mark, för vilka han som pant erhöll staden Putzig med mera, som likväl snart intogs av Tyska orden. Denna summa utkrävdes först 1704, av Karl XII.)

Återinsatt, avsatt och återinsatt igen

Då vid biskop Kettils resning till förmån för ärkebiskopen (1463), som av kung Kristian blivit fängslad, allmogens rop på Karl Knutssons återkallande blev allt häftigare, måste resningens ledare tillmötesgå dess önskan, och kung Karl återkom hösten 1464. Endast få av den högre adeln slöt sig till honom, och ärkebiskopen började, så snart han blivit frigiven, stämpla till förmån för Kristian. Redan samma höst var upproret i full gång, och Karl måste redan 30 januari 1465 avsäga sig kronan.

Som ersättning fick han Raseborgs och Korsholms län samt Satakunda. Under den tvedräkt, som efter biskop Kettils kort därefter timade död uppstod mellan ärkebiskopen och en del av högadeln, särskilt de mäktiga Axelssönerna (se Tott), vann Karl Knutssons parti allt större styrka; och sedan slutligen även riksföreståndaren Erik Axelsson (Tott) fullkomligt brutit med kung Kristian och unionspartiet, återkallades Karl Knutsson i september 1467 och höll den 12 november samma år sitt intåg i Stockholm.

Unionspartiet reste emellertid ånyo huvudet; dess anförare var den tappre Erik Karlsson (Vasa), under det att kung Karl Knutssons vapen fördes av Nils och Sten Sture. Mitt under detta stridsbuller avled Karl Knutsson den 15 maj 1470, efter en helt kort sjukdom. Sin grav fick han i den till franciskanklostret i Stockholm hörande kyrkan (nuvarande Riddarholmskyrkan). Den där befintliga gravvården över honom är uppförd av Johan III.

Familj

Gift
1) före 1429 med Birgitta Turesdotter (Bielke) (död 1436),
2) 10 maj 1438 i Stockholm med Katarina Karlsdotter (Gumsehuvud) (död 1450),
3) På dödsbädden skall han 1470 ha låtit viga sig med sin frilla Kristina Abrahamsdotter.

Barn med Birgitta Turesdotter (Bielke):
1. Ture Bonde (död ung före 23 juni 1447)
2. Kristina Karlsdotter (Bonde) (född omkr. 1432, död före 25 januari 1500)

Barn med Katarina Karlsdotter (Gumsehuvud):
1. Margareta Karlsdotter (Bonde)
2. Magdalena Karlsdotter (Bonde), gift med Ivar Axelsson (Tott)
3. Birgitta Karlsdotter (Bonde)

Barn med Kristina Abrahamsdotter:
1. Anna Karlsdotter (Bonde)
2. Karl Karlsson (Bonde)

Karl Knutssons eftermäle

Karl Knutssons liv sammanföll med den mest turbulenta perioden i Sveriges historia och egentligen är hans livsgärning bara en lång rad uppror och krig. Som kung hade han inte heller någon möjlighet att ägna sig åt mer fredlig verksamhet eftersom han var ansatt av fiender från alla håll. De hänsynslösa metoder som han främst i början av sin karriär använde sig av gör det dessutom svårt att hylla honom som någon nationalhjälte. Men den stora förmildrande omständigheten är att hans fiender var minst lika hänsynslösa som han själv, om inte mer. Under 1460-talet åtnjöt han också en betydande folklig popularitet när alternativen hette Kristian av Oldenburg eller Jöns Bengtsson.

Karl Knutssons betydelse för framtiden ligger i att han gav upphov till det släktnätverk som framgångsrikt bekämpade Kalmarunionen och vars medlemmar var riksföreståndarna Sten Sture den äldre, Svante Nilsson, Sten Sture den yngre och Gustav Vasa.

På 1450-talet såg Karl Knutsson till att den rimmade s.k. Karlskrönikan skrevs, denna är en skildring som framställer honom själv i en mycket positiv dager och som länge har haft ett stort inflytande över hans eftermäle.

Regeringstid: 1435-1436 (rikshövitsman)
Levnadstid: d. 1436

Engelbrekt Engelbrektsson, troligen född på 1390-talet i Englikobenning utanför Norberg, död 4 maj 1436 (mördad), svensk frihetshjälte, rikshövitsman 1435, bergsman och frälseman, ledare för Engelbrektsupproret 1434 mot Erik av Pommern.

Biografi

Engelbrekt Engelbrektsson var av en ursprungligen tysk släkt som senast under 1360-talet invandrat till Sverige. Fadern (Engelbrekt Englikoson) omnämns som frälseman 1392 och som bosatt på Norberg 1367, farfadern antas ha anlagt nuvarande Ängelsberg, tidigare Englikobenning. Släktens vapensköld visar en av tre halva liljor bildad triangel. Engelbrekt var väpnare.

De kunskaper om administration och militära fördigheter som Engelbrekt uppvisade tyder på att han skaffat sig erfarenheter som yrkesmilitär, sannolikt som frälsesoldat under Erik av Pommerns fälttåg mot tyska fiender. 1426 uppträder Engelbrekt i källorna och ett knappt decennium senare blev han ledare för det då utbrutna uppror som senare skulle kallas Engelbreksupproret. Upproret utspelas mot bakgrund av Kalmarunionen under Eriks av Pommern styre. I senare historieskrivning skulle Engelbrekt ställas mot kungens fogde i Västerås, Jösse Eriksson, vilken får bära skulden för den nöd som bergslagsmännen fick lida under hans styre. Engelbrekt fick deras uppdrag att för kungen i Köpenhamn framlägga saken men insåg efterhand att saken inte kunde vinnas utan strid. 1433 utsåg dalkarlarna Engelbrekt till hövitsman och samma år drog Engelbrekt i spetsen för ett uppbåd mot Västerås. Upproret lade sig efter att ett antal rådsherrar vädjat om fred, och hela historien upprepades sedan under våren året därpå.

Engelbrekt och de som stödde honom förefaller åter ha förlorat hoppet om en fredlig väg till förbättring under försommaren 1434 och vid midsommar påbörjades ett regelrätt uppror, i eftervärldens historieskrivning kallat frihetskrig. På bara tre månader tog Engelbrekt kontroll över i stort sett hela Sverige. Svenska rådets ledamöter hade tvingats ansluta sig till upproret och kung Erik förklarades avsatt.


Engelbrekt Engelbrektssons vapen (Tre halva liljor)

Sveriges första riksdag

Herredagarna i Arboga ägde rum i januari 1435 och anses allmänt vara den första riksdag som hållits i Sverige. Riksmöten hade visserligen hållits tidigare men aldrig tidigare hade inte bara adeln utan även städerna, prästerna och bönderna representerats - Engelbrekt ges allmänt äran av denna nymodighet och det förefaller inte vara helt felaktigt.

I sak blev Arboga möte ett fall bakåt; ständerna tog intryck av förnyade löften om förändring från kung Erik. Möjligen som en del av dessa löften tillsattes under 1435 av kungen och landets råd en drots och en marsk, vilka skulle tillse att landets intressen tillvaratogs. Engelbrekt neutraliserades som slottsherre i Örebro men skulle visa sig kapabel att utnyttja även denna ställning.

I början av 1436 var större delen av landet alltjämt i händerna på Engelbrekts allierade men Stockholm kontrollerades av kungatrogna under ledning av en dansk hövding. En här satte sig då i rörelse mot Stockholm, i denna här fanns inte bara Engelbrekt utan även bland andra marsken Karl Knutsson (Bonde). Den högadlige Karl Knutsson valdes till rikshövitsman, den lågfrälse Engelbrekt fick endast tre röster av trettio. Engelbrekt fick dock för andra gången uppdraget att rensa landet från utländska hövdingar och slutförde det under de kommande fyra månaderna. En belägring av Axevall fick han emellertid avbryta på grund av att han insjuknade och fick bege sig till Örebro.

Mordet på Engelbrekt

Det uppges att Engelbrekt var för svag för att sitta upp till häst men att när han fick kallelse till ett rådsmöte genast gav sig av. Resan skulle gå sjövägen till Stockholm men vid ett avbrott på en holme i Hjälmaren mördades Engelbrekt den 4 maj av Måns Bengtsson (Natt och Dag).
Mördarens far, Bengt Stensson (Natt och Dag), ska ha bränt ett lübskt fartyg trots att fred rådde med Hansan. Engelbrekt hade utdömt straff för detta men några dagar före mordet hade förlikning ingåtts.

Gällande vilken dag Engelbrekt mördades litade man länge på Karlskrönikans uppgift om den 27 april, trots att andra och tillförlitligare källor angav ett annat datum, nämligen den 4 maj. Att det senare datumet numera är allmänt accepterat beror på att framstående medeltidsforskare som till exempel Gottfrid Carlsson och Lars-Olof Larsson har tagit ställning för det.


Första maj-plakat från 1939. Engelbrekt användes på 1930-talet av den svenska vänstern som en symbol i kampen mot fascismen och nazismen.

Eftermäle

Första maj-plakat från 1939. Engelbrekt användes på 1930-talet av den svenska vänstern som en symbol i kampen mot fascismen och nazismen.
Första maj-plakat från 1939. Engelbrekt användes på 1930-talet av den svenska vänstern som en symbol i kampen mot fascismen och nazismen.
Engelbrekt begravdes i Örebro kyrka och blev under de kommande decennierna föremål för en riklig helgonkult. Redan Engelbrektsvisan (1439) anspelar på hur pilgrimer blir helade vid helgonets grav i Örebro. Helgonkulten blev dock kortvarig, då den kvävdes helt av reformationen. I stället trädde en nationalhjälteskult. Engelbrekt blev den antidanske hjälten som enade landet och i ledning för allmogen kastade ut utlänningarna. Att kulten inte blev större får anses bero på att Gustav Vasa själv tillskansade sig samma roll.

Engelbrekt utmålas i historieskrivning som en nationalliberal frihetshjälte, allmänhetens beskyddare och motståndare till unionen. Huruvida Engelbrekt själv ansåg sig vara emot unionen debatteras emellertid fortfarande. Däremot är hans betydelse som nationalsymbol oomtvistad. Engelbrekt var den förste som framgångsrikt utnyttjade allmogen som militärt maktmedel, vilket kom att bli vanligt under de närmaste 100 åren.

En kulmen på hjältekulten inträffade 1935 i samband med firandet av 500-årsdagen av riksdagens öppnande. Engelbrekt var samtida med Jeanne d'Arc och Jan Hus, och liksom dessa blev han efter sin död sedd som martyr. Ett uttryck för samtidens beundran för Engelbrekt lämnar den av hans vän biskop Tomas författade "Engelbrektsvisan". Engelbrekt har varit ett omtyckt ämne för litterär behandling. Hans staty i brons, modellerad av Carl Gustaf Qvarnström, avtäcktes i Örebro 1865 (se figur). Det finns även en staty av Engelbrekt i Arboga på Järntorget liksom på Stora torget i Falun. Engelbrekt är också ämnet för en opera av Natanael Berg. Engelbrekts församling i Stockholm, med Engelbrektskyrkan, tar sitt namn efter hjälten.

Engelbrekt har använts som nationell politisk symbol av både extremhögern och socialister. Men på 1930-talet gjorde svenska socialister Engelbrekt till en svensk antifascistisk symbol mot framför allt hotet från den tyska nazismen.

Engelbrekt som person
En samtida historieskrivare, Herman Corner från Lübeck, skildrar Engelbrekt som en höghjärtad man, av stor klokhet och verksamhet, som med rättrådighet och framgång skötte rikets ärenden. Han troddes inte heller vara ledd av högmod och härsklystnad, utan ha gripit till vapen av medlidande med de olyckliga, som var föremål för de danska fogdarnas våldsamheter och vilka, då de klagade för konungen, endast fann döva öron. Engelbrekt var också, enligt vad allt ger vid handen, en modig och oförsagd man, som med framgång ledde den svenska hären genom landet och intog det ena fästet efter det andra. Men han var något vida mer än krigare. Han sökte stärka det svenska frihetspartiets ställning genom underhandlingar med utländska makter. Han visade sig stå långt framom sina samtida därigenom att han ersatte herredagarna, som det aristokratiska statsskicket hade infört, med riksdagar, vid vilka även det lägre prästerskapet, städerna och allmogen var representerade. För övrigt hade han öppet öga för varjehanda gagneliga företag, vilket han visade till exempel genom sin plan att vid Södertälje medelst en kanal förena Mälaren och Östersjön.

Regeringstid: 1396-1435 och 1436-1439
Levnadstid: 1382-1459

Erik av Pommern, Erik XIII, född omkring 1382, död 1459, kung av Sverige 1396-1434, 1435-1436 och 1436-1439, som Erik III kung av Norge 1389-1442 samt som Erik VII kung av Danmark 1396-1439. Son till hertig Vartislav VII av Pommern och Maria av Mecklenburg, systerdotterson till drottning Margareta. Gift 1406 i Lund med Filippa av England.

Biografi

Erik av Pommern föddes omkring 1382 under namnet Bogislav in i den slaviska härskarätten Gryf (Grip). Han var son till hertig Vartislav VII av Pommern och Maria av Mecklenburg, en systerdotter till den danska drottningen Margareta. 1388, bara sex år gammal, utsågs Erik till sin mormors syster Margaretas medregent och efterträdare i Norge då han var den ände levande manlige ättlingen till det norska kungahuset. Därvid lät drottning Margareta ändra hans slaviska namn Bogislav till Erik för att lättare få honom accepterad i Skandinavien. I Danmark och Sverige hyllades han som kung 1396 och kröntes endast 14 år gammal till de tre rikenas konung i Kalmar 17 juni 1397 . Han förklarades myndig vid 18 års ålder år 1400 i Helsingborg och red 1401 sin eriksgata, men regerade inte självständigt fullt ut förrän efter Margaretas död 1412. År 1406 förmäldes han i Lund med Filippa av England (död 1430), dotter till kung Henrik IV av England.


Erik av Pommerns Västeråsörtug

Eriks regeringstid

Som unionskung drevs Erik av att hindra och tävla med Hansans och den Tyska ordens växande ekonomiska och militära hegemoni i Östersjön vilket också var avsikten med Kalmarunionen. Erik drevs även av de negativa erfarenheter av den tyska expansionen som hans ätt i Pommern samt grannlandet Polen gjort. Polens härskarätt Piast var besläktad med Eriks pommerska ätt Gryf (Grip). Eriks politik gick därför ut på att förvandla de nordiska länderna till en stark enhet som skulle stärka Norden mot utländskt hot, främst just från de Tyska staterna.

Erik köper till exempel år 1408 tillbaka Gotland från den Tyska Orden som erövrat ön från Danmark 1398 (Tyska orden vill inför ett krig med Polen-Litauen inte riskera ett två-fronts krig med Kalmar-unionen också varför man raskt och till underpris gör sig av med ön). 1410 inleder Erik kriget mot holsteinarna som besatt det danska Sönderjylland samt med hansestäderna som skaffat sig ett förödande handelsmonopol i Norden. Kriget pågår med avbrott fram till 1435.

Erik verkar under denna konflikt för ett förbund mellan Kalmarunionen och det Polsk-Litauiska samväldet mot Ordenstaten. 1419 ingår Erik bla ett anfallsförbund med Polen-Litauens kung Vladislav Jagiello mot Ordenstaten. Han inrättar även Öresundstullen 1429 och låter i detta syfte resa borgarna Kronborg i Helsingör och Kärnan i Helsingborg. Nu måste den rika Hansan betala tull till Kalmarunionen vid in- och utfart ur Östersjön. Militärt gick Eriks krig också bra och det såg ut som Hansan skulle mista sina nordiska handelsprivilegier.

Erik införde också en modern centralstyrning i sitt vidsträckta rike genom att tillsätta egna danska och tyska fogdar i de olika länen i Sverige och Norge som var direkt underställda honom. Ytligt sett gick det väldigt bra för Erik som regent.


Erik av Pommerns sekret

Sammantaget drar dock Eriks regerande in Kalmarunionens stater i konflikter som hämmar handeln på Östersjön då Hansan hade ett fullständigt handelsmonopol och försätter Kalmarunionen i blockad. De lokala stormännen i Sverige och Norge var också mycket missnöjda med att de blivit förbigångna av Eriks danska och tyska fogdar.

Detta var bla orsaken till det svenska upproret i Bergslagen 1434, lett av den tyskättade bergsmannen Engelbrekt Engelbrektsson. En annan orsak var att bergsmännen i gruvorna, både arbetsgivarna och arbetarna, ofta var tyskättade eller invandrade tyskar som var missnöjda med Eriks politik både av ekonomiska och känsloskäl. Hansans handelsblockad lamslog järnexporten från Bergslagen och de tyskättade bergsmännens skrån ville därför av naturliga skäl ha goda förbindelser med sina tyska fränder i Hansan vilket ytterligare undergrävde Eriks ställning i Sverige.

Erik av Pommern kröns till kung av Danmark, Sverige och Norge

Engelbrektsupproret ökade de separatistiska tendenserna i Sverige och fick slutligen Erik avsatt från Sveriges tron. I äldre svensk historieskrivning anses Erik ha gynnat Danmark till nackdel för Sverige. Kriget gjorde att Sverige fick brist på en mängd förnödenhetsvaror, som endast kunde fås genom handel; myntet försämrades och var sällsynt, ett problem som för kungen var värre eftersom man strävade efter att få skatterna utbetalade i pengar (tidigare hade de till större delen betalats i varor). Kungen besökte sällan det glesbebyggda och glesbefolkade Sverige och Norge vilket också ökade motviljan mot honom och uppmuntrade en utbrytning ur Kalmarunionen. Erik försökte upphäva de gamla lagmanstingen och ersatte dessa med en kunglig räfst, som dock inte regelbundet skötte sitt uppdrag.

Han försökte också överskrida rikenas valrätt då han, själv barnlös, ville göra kusinen hertig Bogislav av Pommern, till sin efterträdare. Erik förklarades i Sverige avsatt fr.o. m. 30 augusti 1434, men blev 14 oktober 1435 åter erkänd som kung mot löfte att bättre sköta sina plikter. Han medgav att de viktiga drots- och marskämbetena åter fick besättas så att landet under hans frånvaro skulle ha styresmän. I övrigt ville han inte gå med på svenskarnas fordringar och bröt efter förlikningen sina löften. Därefter ansåg svenskarna fördraget brutet, och kungen förklarades åter avsatt.

Karl Knutsson (Bonde) utsågs 1436 till riksföreståndare i hans ställe. Den 1 september samma år ingicks en ny förlikning, enligt vilken Erik återfick Sveriges krona. Det visade sig dock snart att Erik fortfarande var lika ovillig att uppfylla de löften som han i nödens stund givit. och han blev därför 24 september 1439 blir han för alltid avsatt i Sverige. Något tidigare, i juni samma år hade han blivit avsatt i Danmark, där hans regering också gett upphov till missnöje, och norrmännen följde slutligen de två andra rikenas exempel 1442. Han ersätts på tronen av sin systerson Kristofer av Bayern.

Erik bosatte sig på sin ö Gotland, där han invid Visby hade uppfört det starka fästet Visborg, och levde där och försörjde sig på bland annat sjöröveri mot Hansans och Tyska Ordens skepp fram till 1449, då han efter belägring och förhandlingar med den nye svenske kungen Karl Knutsson Bonde överlämnade Gotland till Sverige. På ålderns höst flyttade tillbaka till sitt Västpommerska hertigdöme Slupsk, och avled där 1459 i sätesstaden Dar?owo (Rügenwalde), där han också är begraven.


Erik av Pommerns kungliga sigill från 1398

Eftermäle

Erik sörjde för städernas utveckling, han lät grunda nya städer (bla Landskrona 1413) och borgar, han gjorde Köpenhamn till huvudstad (1417), förbättrade riksadministrationen genom centralstyrning via fogdar och sörjde för näringslivets utveckling. Hans åtgärder och krig var dock kostsamma och många gånger obegripliga för de ganska isolerade och provinsiella nordborna (en av anledningarna till varför Erik föredrog egenhändigt tillsatta mer drivna och erfarna tyska och danska fogdar).

De svenska stormännen inser inte de långsiktiga vinsterna med politiken att stoppa det tyska inflytandet och bygga ett östersjövälde och reduktionen av kyrkans egendomar och gods förrän under Gustav Vasas och hans söners tid 100 år senare. Gustav Vasa fick landsfader-status men Erik svartmålades redan på sin tid av meningsmotståndare. Erik kan därför aldrig glädjas över någon större popularitet i Norden då hans handlingar kortsiktigt kom att hämma Skandinaviens handel och ekonomi och genom fogdeväldet åsidosatte de svenska och norska stormännen.

Erik av Pommern var en närmare 190 cm lång och omvittnat ståtlig och energisk man som hade stor framgång hos kvinnorna. Han hade flera utomäkteskapliga affärer men dog barnlös.
Ett minne i Sverige efter Eriks regeringstid är staden Malmös och sedermera även landskapet Skånes vapen, det krönta gripshuvudet, som ursprungligen är de pommerska furstarnas familjevapen. Vapnet återfinnes därför följriktigt även i den polska västpommerska kuststaden Szczecins stadsvapen. I Stockholm minner den av Erik år 1430 anlagda kungliga köksträdgården med kålplantor - dagens Kungsträdgården - om hans regeringstid i Sverige.