Margareta Valdemarsdotter, född 1353, död 28 oktober 1412 av pesten, regerande drottning av Danmark och Norge 1387-1412 och av Sverige 1389-1412. Dotter till Valdemar Atterdag. Gift med den norske kungen Håkan Magnusson.

Barn:
Olof III, född i december 1370, död 3 augusti 1387, kung av Danmark från 1376, kung av Norge från 1380

Biografi

Margareta Valdemarsdotter föddes 1353 (kanske i mars) på Söborg i norra Själland som dotter till kung Valdemar Atterdag och drottning Helvig. I januari 1359 trolovades hon med den norske kungen Håkan VI Magnusson, som 1362 blev kung i Sverige och samtidigt medregent med sin far, Magnus Eriksson. Den 9 april 1363 vigdes Margareta och Håkan på Köpenhamns slott.

Margareta stannade dock kvar i Danmark till 1366, då hon hämtades till Norge, där hon uppfostrades strängt av fru Märta Ulfsdotter, dotter till den heliga Birgitta. Redan tidigt visade hon djup insikt som rådgivare till sin mycket äldre gemål, även beträffande statsangelägenheter. I början av december 1370 födde Margereta sitt enda barn, Olof, som i maj 1376 valdes till kung i Danmark efter sin morfar, Valdemar Atterdag (som dött i oktober 1375), med förbigående av hennes äldre systers, Ingeborgs, son Albrekt, åt vilken Valdemar 1371 lovat tronföljden.

Detta val genomdrevs huvudsakligen av Margareta, som vunnit statens ledande män och biskoparna för sin son, vars förmyndare hon blev. I maj 1380 dog kung Håkan. Olof ärvde då utan motstånd kungamakten i Norge, och Margareta styrde nu ensam, i sonens namn. Hon gjorde detta med sådan skicklighet och kraft att hon, sedan Olof avlidit den 3 augusti 1387, utan hänsyn till mecklenburgarnas arvsrätt till Danmark (Albrekt d.y.) och Norge (kung Albrekt av Mecklenburg), strax valdes att vara Danmarks och i februari 1388 Norges "fru och husbonde och fullmäktige förmyndare", tills hon och folken enades om att välja en kung.

Hon hade dessförinnan fått hansestäderna att 1385 återlämna de slott i Skåne, som de innehaft sedan 1370. Hon hade också lyckats att 1386 erhålla trohetsed av den holsteinske greven Gerhard som hertig av Slesvig, varigenom hon tryggade sig mot fientligheter i ryggen under sina framtida strävanden gentemot Sverige.


Margareta, som redan 1375 antagit titeln drottning av Danmark, som kung Valdemars dotter, samt drottning av Sverige, som Håkans gemål och därigenom folkungaättens arvinge och vilken 1385 låtit Olof kalla sig arvinge till Sverige, knöt i mars 1388 förbindelse med de missnöjda svenska stormännen, som på Dalaborgs fästning lovade anta henne som regent i Sverige, med utvidgad makt och myndighet, om hon befriade dem från kung Albrekts och hans tyskars regemente och därigenom räddade riket från den laglöshet, som länge varit rådande. Sägnen har mycket att förtälja om hur kung Albrekt sökte håna Margareta genom att bland annat kalla henne "konung byxlös", och "munkedejan" samt skicka henne en slipsten till att vässa sina nålar på, men i själva verket känner man till endast mycket lite om enskildheterna i striden och kan inte avgöra, om svenskar eller danskar utgjorde huvuddelen av hennes här.

Den 24 februari 1389 vann Margareta en avgörande seger i slaget vid Åsle, i Åsle socken, nära Falköping. Albrekt och hans son togs till fånga, och Margareta lyckades slutligen genom hansestädernas medling och förlikningen på Lindholm 1395 mot Albrekts frigivande komma i besittning av Stockholm 1398, vilket i flera år hållits besatt av tyska "hättebröder", understödda av de beryktade vitaliebröderna. Redan tidigare hade Margareta fått sin syster Ingeborgs dotterson, Erik av Pommern, som hon 1389 hämtat till Danmark, vald till kung i alla rikena (i Norge 1389, i Danmark och Sverige 1396) samt krönt i Kalmar 17 juni 1397, varefter en unionsakt, daterad till 20 juli 1397 (Margaretas namnsdag), uppsattes (se kalmarunionen).

Hon styrde de tre rikena till sin död, även om hon också efter hand lämnade den unge konungen allt större andel i makten. Sedan Gerhard VI stupat under ett fälttåg mot Dithmarschen 1404, försökte Margareta återfå Slesvig och på det sättet återvinna det hon tidigare varit tvungen släppa för att kunna uppnå andra syften. Hon inlöste också Gotland 1408, som kommit under Tyska ordens kontroll 1398. Margaretas strävanden i Slesvig ledde 1410 till krig, och medan drottningen var i Flensborg för förhandlingar avled hon på sitt skepp i stadens hamn den 28 oktober 1412, innan hon ännu nått sitt sista stora mål. Hon begravdes först i Sorö. Men 1413 fördes hennes kropp till Roskilde domkyrka, där en praktfull begravning ägde rum och 1423 ett storartat gravmonument restes: en liggande alabasterstaty pryder hennes kista, men om bilden har porträttlikhet är dock tvivelaktigt.

Drottning Margaretas sigill 1381 och 1403


Drottning Margaretas grav i Roskilde domkyrka.

Drottning Margaretas klänning

I Uppsala domkyrkas klädkammare eller "kyrkoskrud" (samling av korkåpor) förvaras som främsta dyrbarhet en gyllenduksklänning, som efter all sannolikhet tillhört Margareta och från Roskildes domkyrka 1659 fördes till Sverige av drottning Hedvig Eleonora. Klänningens vävnad är utförd med guldtråd och djupviolett purpurfärgat silke; det diskret framträdande mönstret visar götiska palmetter av granatäpplen och rosor. Dylika dräkter från slutet av 1300-talet finns i avbildningar, men veterligen inte bevarade i original, varför klänningen kan anses vara unik. Flera svenska och danska källor från 1600-talet omtalar densamma som Margaretas, men någon dansk medeltidshandling om den och dess tillvaro i Roskildes domkyrka är inte ännu känd. Den av tiden betydligt skadade klänningen (hela stycken är bortfallna) konserverades omkring sekelskiftet 1900 (genom underlag av silkesgas) av fröken Agnes Branting, som framlagt sina undersökningar om densamma i "Ord och bild" (1907) samt i praktverket "Das goldene gewand der königin Margareta in der domkirche zu Upsala" (1912).

Albrekt av Mecklenburg, kung av Sverige och hertig av Mecklenburg, född 1338/1340, död i Dobrenau i Mecklenburg 31 mars eller 1 april 1412, begravd i Kloster Doberan, kung av Sverige 1363/1364-1389 (avsatt, abdikerade formellt först 1405). Son till hertig Albrekt den store av Mecklenburg och svenska prinsessan Eufemia Eriksdotter.

Albrekt var även hertig av Mecklenburg såsom medregent från 1379 då fadern dog, och såsom regent från 1384 efter brodern Henriks död. Först 1395, då Albrekt frigivits ur drottning Margaretas fångenskap, kunde han personligen återvända till Mecklenburg och ta upp styret där. Som herre av Mecklenburg är hans korrekta benämning furst Albrecht III av Mecklenburg och hertig Albrecht II av Mecklenburg och Schwerin.


Ett av Albrekt av Mecklenburgs kungliga sigill

Albrekt blir svensk kung

Albrekt var andre sonen till hertig Albrekt den store av Mecklenburg och den svenske kungen Magnus Erikssons syster Eufemia. Albrekt stod så att säga i tur som arvtagare av Sveriges krona om Håkan och Magnus skulle dö. Dessutom kan hertigarna av Mecklenburg enligt vissa källor, med vaga grunder, ha härstammat från Sverkerska ätten via Kristina av Mecklenburg, som i så fall skulle varit dotter till Sverker den yngre.

Bakgrunden till upproret mot Magnus Eriksson är en snårig historia. I korthet kan nämnas att Magnus son Håkan Magnusson, kung av Norge, helt sonika lät fängsla sin far beroende på att Magnus inte ville acceptera fredsfördraget vid Greifswald 1361 då Magnus menade att de svenska sändebuden överskridit sina befogenheter. I februari 1362 blev Håkan formellt vald till svensk kung vid Mora sten, men kort därefter förlikades far och son och de samregerade Sverige. Under tiden fördes ett kort krig mot Danmark och Valdemar Atterdag men fredsförhandlingar påbörjades hösten 1362. Under dessa förhandlingar valde Håkan att äkta Valdemars dotter Margareta. En anledning till detta kan ha varit för att återfå Skåne. Dock hade de svenska stormännen å Håkans vägnar redan ingått en förlovning med Elisabet av Holstein, en förlovning som nu bröts. Protester utbröt bland stormännen, och situationen eskalerade till ett mer eller mindre öppet uppror. Även den Heliga Birgitta gav luft åt sitt missnöje med Magnus. Till följd härav drevs flera av de ledande stormännen i landsflykt 1363 av kung Magnus.


Ett annat av Albrekts kungliga sigill

Albrekt avsätts som svensk kung

Albrekt var numera totalt beroende av rådet och dess mäktigaste man, drotsen Bo Jonsson (Grip), och Albrekts olika försök att sätta en gräns för stormännens expansion och växande inflytande över makten i Sverige omintetgjordes.

Efter drotsen Bo Jonssons död 1386 gjorde kungen likväl ett försök att återställa kungamakten. Han ville göra sig till förmyndare för Bo Jonssons barn och änka Margareta Dume samt sägs ha övervägt en reducering, indragning, av adelns gods. Många stormän började känna sig hotade av Albrekts ambitioner att begränsa adelns makt. I Vadstenaklostrets diarium för år 1365 finns antecknat: "Då kom rovfåglarna och slog sig ner på bergstopparna, ty tyskarna tyranniserade landet i många år".

Äktenskap och barn

Albrekt gifte sig 1359 med Rikardis av Schwerin (död 1377), ett äktenskap vars kontrakt upprättats i Wismar redan 12 oktober 1352.

Paret fick följande barn:
Erik av Mecklenburg (omkring 1365-1397), svensk kronprins och herre av Gotland
Richardis Katarina (omkring 1370/1372-1400), gift i Prag 1388 med kejsarens yngre son Johan av Böhmen (1370-1396), markgreve av Mähren och hertig av Görlitz (Lausitz)

Albrekt gifte om sig i Schwerin 12-13 februari 1396 med Agnes av Braunschweig-Lüneburg (död 1430/1434).

Paret fick följande barn:
Albrekt V av Mecklenburg (död 1423), hertig av Mecklenburg och Schwerin

Håkan Magnusson (no. Håkon VI Magnusson), född 1340, död 11 september 1380, kung av Norge 1355-1380 och kung av Sverige 1362-1364, son till svenske kung Magnus Eriksson och Blanka av Namur. Han samregerade med sin far över Sverige i två år, innan Albrekt av Mecklenburg kom till makten.

Förlovad 1362 med Elisabet av Holstein gifte sig istället Håkan 1363 med Valdemar Atterdags dotter Margareta.

Barn:
Olof III, dog i lunginflammation på Falsterbo hus i unga år, varvid Margareta ärvde kronanspråken, men den dynastiska unionen mellan de tre länderna tog egentligen slut med Olof, kallad Olav IV i Norge.

Erik Magnusson, kung av Sverige och herre över Skåne 1344-1359. Född 1339, död 1359 (pesten). Son till kung Magnus Eriksson och sonson till hertig Erik Magnusson. Han valdes till kung 1344, endast fem år gammal, men blev medregent först 1356 efter ett uppror mot Magnus Eriksson. Gift med Beatrix av Bayern.

Erik Magnusson titulerade sig: "Wij Eriker medh Gudz nådhom Swia och Götha konunger, och herra öfuir Skånes landh".
______________________________________________________________________________________

*Sigill, insegel, användes tidigare för att bekräfta dokument, på samma sätt som numera görs med en underskrift. Med sigill kan avses både sigillstamp eller en signetring, och ett avtryck av dem i lack, vax eller liknande material. På sigillstampen eller signetringen finns en ingraverad symbol, unik för den som skriver under. Sigill fanns för enskilda personer, för städer, härad, domstolar och stater.

I Sverige har sigill förlorat sin betydelse under 1900-talet medan de i många andra länder fortfarande används för att bekräfta viktiga dokument som lagar och domar. Ursprungligen var sigillet det viktigaste instrumentet för att ge dokument juridisk giltighet, eftersom mycket få utanför kyrkan var skrivkunniga. Stockholms privilegiebrev från 1436 har 54 bevarade sigill och finns i Stockholms stadsarkiv.

Läran om sigill kallas sfragistik och räknas som en historisk hjälpvetenskap.

Folkungaätten
Regeringstid: 1319-1364
Levnadstid: 1316-1374


Magnus Erikssons domsigill

Magnus Eriksson, född i april eller maj 1316, död 1 december 1374 (drunkning), kung av Sverige 1319–1364 och kung av Norge 1319–1343. Son till hertig Erik Magnusson av Södermanland och den norska prinsessan Ingeborg Håkansdotter, samt sonson till Magnus Ladulås. Gift 1335 med Blanka av Namur.

Barn med Blanka av Namur:
* Erik Magnusson (1339-1359), svensk kung
* Håkan Magnusson (1340-1380), svensk och norsk kung

Förmyndartiden

Magnus Eriksson, sonson till Magnus Ladulås, son till hertig Erik Magnusson av Södermanland och Ingeborg, den norske kungen Håkon V Magnussons dotter, föddes i april eller maj 1316. Endast tre år gammal hyllades han, efter sin morfars död, (1319) till kung i Norge och valdes den 8 juli samma år, sedan ett unionsfördrag, Oslofördraget, blivit upprättat mellan de två rikena, till kung även i Sverige.

Till en början hade hans mor, hertiginnan Ingeborg, ett övervägande inflytande på regeringen i de båda rikena. Ingeborg hade varit närvarande när Oslofördraget slöts och i fördraget omnämns hon på ett sätt som kan tolkas som att vissa befogenheter skulle tillfalla henne. Efter Magnus tillträde som kung ingick hon i det svenska riksrådet. Hon hade fått Axvalls slott och län som underhåll och höll hov på Varbergs slott, där hennes son uppfostrades. Hon hade alltså en geografisk maktposition och på Varbergs slott omgav hon sig med Erik Magnussons tidigare medhjälpare, exempelvis den danske befälhavaren Knut Porse och släkten van Kyren från Holstein.

Mellan Ingeborg och de övriga i riksrådet uppkom snabbt misstänksamhet och motsättningar. Drotsen Mats Kettilmundsson tvingades att avgå och ersattes med Östergötlands lagman Knut Jonsson. Vid ett rådsmöte i Skara på sommaren 1322 lovade stormännen i riksrådet varandra att lämna gamla tvister från inbördeskriget bakom sig och att ingen skulle ge sig i lag med Ingeborg utan hela rådets samtycke.

För att undvika en dansk inblandning i den svenska politiken försökte riksrådet ha goda förbindelser med den danske kungen Erik Menved. Ingeborg och kretsen kring henne hade istället kontakt med Erik Menveds ovänner i Danmark och slöt förbund med Erik Menveds fiender i Tyskland. Sommaren 1321 ingicks ett fördrag mellan tronföljaren Magnus och Henrik II av Mecklenburg. Fördraget innebar giftermål mellan Magnus lillasyster Eufemia och hertig Albrekt av Mecklenburg samt löfte om ömsesidig hjälp i händelse av anfall från Danmark. I hemlighet kom man också överens om ett militärt anfall mot Skåne. Ett sådant förbereddes 1322 av Knut Porse men planerna rann ut i sanden.

Under åren 1323-1326 lyckades rikrådet inlösa Ingeborgs slott Axevall, Varberg och Hunehals samt tog ifrån henne platsen i riksrådet, vilket leddes av drotsen Knut Jonsson. Detta exempel följdes 1323 av norrmännen, som till riksföreståndare utsåg herr Erling Vidkunsson. Unionen emellan de båda rikena inskränktes därefter enligt unionsfördraget till ett försvarsförbund. Med Novgorod, till vilket land förhållandet länge varit spänt, ingicks freden i Nöteborg 1323.

Magnus Eriksson som person

Magnus Erikssons regeringstid är minnesvärd för den verksamhet som då utövades på lagstiftningens och rättskipningens områden. Magnus Eriksson utfärdade nämligen en mängd stadgar genom vilka han avlyste träldomen, sökte förebygga våldgästning och övervåld samt närmare bestämde utövandet av den kungliga domsrätten.

Till största delen ingick dessa sedermera i den omkring år 1350 utarbetade, för hela landet gällande landslagen, den så kallade Magnus Erikssons landslag och kan betraktas som förarbeten till denna. Otvivelaktigt är vidare att han utfärdat flera andra stadgar, vilka även införlivats i landslagen (se Landskapslagar och Landslag). Om hans verksamhet på rättskipningens område vittnar de inte få ännu i behåll varande domar, som utfärdats av honom eller på hans vägnar.

Eftervärldens bild av Magnus Eriksson har präglats av en pamflett, Libellus de Magno Erici regi, där kungen framställs som en lastbar och omoralisk person som styr sitt rike som en tyrann

Mats Kettilmundsson riksdrots* och rikshövitsman**, död 1326.
Mats, eller Mattias, Kettilmundsson hade en tid till sköldemärke två snedbjälkar, varför han oriktigt räknats till Lämasläkten (se Lämaätten), men förde sedermera tre rosor i sitt vapen.
Redan vid unga år fäste han uppmärksamheten vid sig. Det var i Torgils Knutssons krig mot ryssarna, 1299, vid Neva, der han, såsom krönikan berättar, »en unger halade (hjälte) rask och from», vid Landskrona trotsigt red fram mot ryska hären och utmanade vem som ville till envig (en utmaning, som ingen följde) och för övrigt så utmärkte sig, att krönikan gör honom till fejdens hjälte.

Ej långt därefter, 1302, befinnes den tappre krigaren vara en av den ridderlige hertig Eriks förtrognaste män; han var »hofvitsmannen för hertigarnas krigsöfningar och torneringar», om man får tro konung Birger Magnussons ord. Under den 1304 upplågande striden emellan Birger och hans bröder stod Mats Kettilmundsson de senare bi såväl i fält som vid fördrag. Han var den ende, som 1304 höll hertigarnas vapenära uppe, genom ett djärvt anfall på den kungliga härens förposter.

Han beseglade 1305 brödernas förlikning i Kolsäter. Han intog efter Håtunaleken, 1306, Stockholms slott för hertigarnas räkning, förde 1309 deras huvudbanér i striden mot den i Sverige inbrytande danske konungen Erik Menved och står 1310, 1313 och 1314 i permebreven såsom en av löftesmännen vid de förbindelser, som hertigarna nödgades avge till sina fiender.

Det var naturligt, att konung Birgers förgripelse mot hertigarna, det s. k. Nyköpings gästabud (Dec. 1317), skulle uppkalla Mats Kettilmundsson bland de främste i den folkresning, som avsåg att befria eller hämnas dem. I spetsen för västgötarna ryckte han mot Nyköping, som belägrades, och vid midsommartiden 1318 utsågs han på en herredag i Skara till hertiginnan Ingeborgs och rikets drots och hövitsman.

Vid Mikaelitiden samma år inbröt han i Skåne och slog den 26 okt. vid Mjölkalånga i grund Birgers bundsförvant Erik Menved, vilken den 11 november samma år med Mats Kettilmundsson och andra svenska underhandlare i Roskilde avslöt stillestånd. Nu kunde Mats Kettilmundsson med all kraft ansätta Birger. I avsikt att tillfångataga denne, som sökt sig en fristad på Gotland, begav Mats Kettilmundsson sig på våren 1319 med en flotta till nämnda ö; konungen var vid hans framkomst sin kos, men ön togs i besittning för Sveriges krona.
Med iver arbetade Mats Kettilmundsson sedermera på att skaffa Sveriges krona åt Eriks treårige son Magnus Eriksson, vilken efter sin morfars död i maj 1319 ärvt Norges rike.

Med gossen på sina armar trädde han den 8 juli samma år inför valmenigheten vid Mora stenar. Han vädjade till hennes känslor av beundran och medlidande för den så sorgligt omkomne fadern, och Magnus fick konunganamn. Icke långt därefter (före d. 25 Nov. 1319) synes Mats Kettilmundsson ha nedlagt drotsämbetet, men fortfor att intaga en betydande plats bland riketsråd och konungens förmyndare. (Enligt andra källor blev han nu Magnus Erikssons drots)

Han tyckes till en början ha slutit sig till änkehertiginnan Ingeborg, konungens moder, men deltog 1322 i däri mot henne riktade stormannaföreningen i Skara. De sista åren av sitt liv var han hövitsman i Finland, där han avled, antagligen i Åbo, i Maj 1326.
___________________________________________________________________________________________

* Drotsen eller riksdrotsen var kungens respektive rikets högste ämbetsman, så kallad riksämbetsman, i de nordiska länderna under medeltiden. När kungen var omyndig fungerade drotsen som kungens ställföreträdare och utövade kungens dömande och verkställande befogenheter. Drotsen var även högste chef för det svenska rättsväsendet.

Från Magnus Gabriel de la Gardies död 1686 tillsattes ingen drots förrän med Carl Axel Trolle Wachtmeister 1787. Wachtmeister var såsom drots även överpresident över rikets alla hovrätter, och således chef för hela rättsväsendet. I samband med 1809 års statsvälvning upphävdes titeln drots. Ledningen av rättsväsendet övergick till justitiestatsministern.

** Rikshövitsman var ett militärt ämbete i det senmedeltida Sverige, särskilt under den svenska frihetskampen mot de danska unionskungarna vid tiden för Kalmarunionen. Rikshövitsmannen var därvid överbefälhavare för den nationella svenska armén. Ämbetet stod nära riksföreståndarämbetet, men hade en tydligare militär profil.

Folkungaätten
Regeringstid: 1290-1318
Levnadstid: 1280-1321

Birger Magnusson, född 1280, död 1321, var Sveriges kung 1290-1318. Han var son till Magnus Ladulås (egentligen Magnus Birgersson), som var Sveriges kung 1275–1290, och Helvig av Holstein. Han var sonson till Birger Magnusson till Bjälbo, senare känd som Birger jarl (†1266) och tillhörande den stormannaätt som i fyra generationer kom att regera – och inbördes strida – om makten i Sverige.

Redan 1284 utsågs den 4-årige Birger till faderns tronföljare. När denne avled 1290, tillträdde en förmyndarstyrelse under ledning av riksmarsken Torgils Knutsson som blev förmyndare för sönerna Birger, Erik och Valdemar.

1302 kröntes Birger i Söderköping efter att 1298 ha gift sig med prinsessan Märta, dotter till danske kungen Erik Klipping. Makarna fick sönerna Magnus och Erik samt döttrarna Agnes och Katarina. Sonen Magnus blev avrättad år 1320.

Av Birgers yngre bröder var Erik hertig av Södermanland och Valdemar hertig av Finland. Efter Birgers kröning uppstod stridigheter mellan bröderna. År 1305 böjde sig hertigarna för den kungliga övermakten (fördraget i Kolsäter), men bröderna stärkte sedan sin ställning och fick stöd i Norge. Erik fick förläningar i Bohuslän och norra Halland och fick även tillbaka större delen av sina gamla besittningar i Sverige. Det stöd Birger haft i marsken Torgils Knutsson försvann när denne avrättades 1306. Samma år togs Birger till fånga av sina bröder på Håtuna kungsgård i Uppland och fördes som fånge till Nyköpingshus. Denna händelse kom att kallas Håtunaleken. 1308 släpptes han ur fångenskapen efter att ha tvingats avstå större delen av riket.


Kungaparets grav i Ringsted

Familj
Birger gifte sig 1298 med prinsessan Märta av Danmark, dotter till danske kungen Erik Klipping. Paret fick följande barn:

Magnus Birgersson (avrättad i Stockholm år 1320)
Erik Birgersson
Agnes Birgersdotter
Katarina Birgersdotter

Magnus "Ladulås", egentligen Magnus Birgersson, hertig, kung av Sverige 1275-1290, född omkring 1240, död 18 december 1290 på Visingsö. Son till Birger jarl och Ingeborg Eriksdotter.

Upproret mot kung Valdemar

Efter faderns död 1266 kom Magnus, tillsammans med sin yngre bror Erik "Allsintet", i fejd med brodern kung Valdemar. Under Valdemars pilgrimsfärd till Rom 1274 stärker bröderna sin ställning i kungens frånvaro. Enligt samtida dokument ska det efter Valdemars återkomst hösten 1274 ha utbrutit inbördeskrig i landet och Valdemar vände sig till påven för att få hjälp. Magnus och Erik söker i sin tur stöd hos kung Erik i Danmark. Någon gång under året 1275 sluts ett avtal mellan denne och de upproriska bröderna i Sönderborg på ön Als. Den danske kungen ställde trupper till brödernas förfogande.

Med hjälp av de danska hjälptrupperna kunde bröderna besegra kung Valdemar. I slaget vid Hova i Tiveden i juni 1275 vann de en seger mot kungens trupper och Valdemar var tvungen att fly västerut till Norge för att söka stöd hos den norske kungen Magnus Lagaböter. Vid sin återkomst greps han av sin bror Magnus män. I en uppgörelse fick Valdemar Småland, Västergötland och Värmland mot att han avstod den svenska kronan. Istället togs Magnus till kung.

Magnus regeringstid

Magnus tronsattes i Uppsala domkyrka och gjorde sin bror Erik till hertig. Erik avled dock redan samma år och någon ny hertig utsågs inte. Sveriges biskopar accepterade Magnus som den nye kungen och pingstdagen den 24 maj 1276 ägde kröningen rum i Uppsala domkyrka. Efter kröningsceremonin lovade Magnus biskoparna att kyrkan skulle få ett antal privilegier, bland annat att han inte skulle lägga sig i kyrkans ärenden och att kyrkans män inte skulle behöva göra krigstjänst.


Magnus Ladulås sköld

Fejden med Valdemar

Hans äldre bror Valdemar fortsatte att vara ett hot mot Magnus. Valdemar skaffade sig bundsförvanter i de nordtyska städerna och i kungen av Norge. Ett fredsmöte mellan bröderna sommaren 1276 ledde inte till någon enighet. Därefter ska Valdemar, enligt Erikskrönikan, ha sagt upp fredsavtalet med Magnus och krävt sitt kungarike tillbaka. Han allierar sig sedan med Magnus tidigare bundsförvant, den danske kungen Erik Klipping. Denne bytte förmodligen sida på grund av att Magnus inte infriat sina löften om ersättning för den krigshjälp han fått året innan. Hösten och vintern 1276-1277 ägde strider mellan de båda sidorna rum i Skåne, Halland, Småland och Västergötland. Magnus erkände att han var skyldig den danske kungen 4000 mark silver och lämnade Lödöse hus i pant. Erik Klipping sluter därmed fred med Magnus och Valdemar förlorar sin allierade. Möjligtvis påskyndas den danske kungens fredsavtal med att Magnus 11 november 1276 i Kalmar äktat Helvig av Holstein, dotter till greve Gerhard I av Holstein. Holstein var ett viktigt grevskap och gränsade till Danmark i söder.

Valdemar försökte därefter 1277 alliera sig med markgrevarna av Brandenburg men istället ingick Magnus ett fördrag med dem. Valdemar ingick då en förlikning med sin bror och avsade sig än en gång kungariket.

Efter att han blivit inblandad i ytterligare ett misslyckat uppror mot kungen blev Valdemar 1280 tvungen att avsäga sig kronan en tredje gång och han avvecklade därefter sitt godsinnehav och bosatte sig i Danmark.

År 1285 omyndigförklarade Magnus sin bror och yrkade på att han skulle sättas i fängelse. Valdemars ägor i Sverige konfiskerades och Magnus satte sig själv som förmyndare för sin bror. Den danske kungen Erik Klipping mördades 1286 och någon gång därefter återvände Valdemar till Sverige. 1288 greps han och spärrades in på Nyköpings hus. Där blev han kvar fram till sin död 1302. Även Valdemars son Erik blev inspärrad och frigavs först efter Valdemars död.

Alsnö stadga

År 1280-1281 genomförde kung Magnus de beslut som kom att inleda en ny fas i Sveriges historia: lagstiftandet av adelns och prästerskapets privilegier. Med andra ord det som brukar kallas instiftandet av världsliga och andliga frälset.

Det urkund som instiftade det världsliga frälset brukar kallas Alsnö stadga efter som det sattes upp vid ett möte på det kungliga residenset på Adelsö i Mälaren, Alsnö möte. Exakt när stadgan proklamerades är okänt och omstritt. Mötet bör ha ägt rum mellan 1279 och 1281 men stadgan utger sig för att vara utfärdad 1285.

I stadgan utvidgade och skärpte Magnus sin fars Birger jarls fridslagar. Bland annat förbjöds våldgästning av bönder. Enligt traditionen skall det vara detta förbud som gav Magnus tillnamnet "Ladulås", det vill säga att han satte lås för böndernas lador. Denna tolkning är dock inte oomstridd och en annan hypotes är att namnet är en försvenskning av Ladislaus som i sin tur är den latinska formen av det slaviska namnet Vladislav. Att Magnus burit det namnet är emellertid inte bevisat. En tredje hypotes är att namnet var ett öknamn som syftade på att Magnus satte lås på böndernas lador för att behålla spannmålet som pant för obetalda skulder.

Enligt stadgan förpliktades varje bonde att ta emot två resande till "gästning" och ge dem mat och hästfoder till gängse priser. Undantagna från "gästningsplikten" var gårdar som tillhörde män som genom "värdighet" eller "arbete" meriterat sig för kungens räkning. till denna kategori räknades biskopar men också riddare och "svenner av vapen", det vill säga väpnare.
Vidare gav stadgan vissa män frihet från "all kunglig rätt". De som befriades var kungens egna män, hans bror Bengts män, biskoparnas män och slutligen "alla som tjänar med stridshäst". Exakt vad som avsågs med uttrycket "all kunglig rätt" är inte klarlagt. Möjligtvis var det frihet från beskattning.

Alsnö stadga har betraktats som det formella instiftande av adelsklassen i Sverige. De som utförde vissa tjänster, särskilt krigstjänst, kom att erhålla vissa privilegier och blev därmed en privilegierad klass i den svenska samhället.


Kung Magnus gravmonument
i Riddarholmskyrkan

Kyrkans ställning

År 1281 utfärdade Magnus kyrkans stora privilegiebrev i samband med att hans drottning Helvig kröntes i Söderköping den 29 juli. I privilegiebrevet befriades kyrkan och alla dess dåvarande jordegendomar från skatt. Böter och avgifter från bönder som brukade kyrkojord skulle tillfalla biskoparna och inte kungen. Därmed var det "andliga frälset" reglerat. Privilegiebrevet cementerade det goda förhållande med kyrkan som Magnus inlett i samband med kröningen 1276. I gengäld stödde biskoparna Magnus i kampen om kronan med brodern Valdemar.

Rådet

Magnus formaliserade även rådet, "consiliarius", den tidens motsvarighet till regeringen. Rådet hade funnits tidigare men Magnus reglerade dess sammansättning i ett stadgeutkast 1282. Där slogs också fast att rådsherrar slulle nyrekryteras vid händelse av dödsfall och landet saknade en myndig kung. År 1285 lät Magnus upprätta sitt testamente. I detta gjorde han rådsledamötena som exekutorer.

Rådet bestod av biskopar, kanslern, drotsen och marsken samt ytterligare ett antal män ur det världsliga frälset.

Familj

Magnus gifte sig i Kalmar 11 november 1276 med Helvig av Holstein (död 1324/1326), dotter till greve Gerhard I av Holstein.


Paret fick följande barn:
Erik Magnusson (omkring 1277-1279)
Ingeborg Magnusdotter av Sverige (1277/1279-1319), gift med danske kungen Erik Menved (1274-1319)
Birger Magnusson av Sverige (1280/1281-1321), kung av Sverige
Erik Magnusson av Södermanland (omkring 1282-1318), hertig av Södermanland
Valdemar Magnusson (omkring 1285-1318), hertig av Finland
Rikissa Magnusdotter av Sverige (1285/1287-1348), abbedissa i St Klara kloster i Stockholm

Valdemar Birgersson, född omkring 1239, död 26 december 1302 på Nyköpingshus, kung av Sverige 1250-1275. Son till Birger Jarl och Ingeborg Eriksdotter av Sverige.
Han efterträdde sin morbror Erik Eriksson den läspe och halte som kung 1250, alltså vid sju års ålder, eftersom han härstammade från fyra mäktiga familjer. Hans farfar var folkungen Magnus Minnisköld, som stupade i ett av slagen mot Sverkerska ätten. Hans farmor var Ingrid Ylva, som möjligen var sondotter till Sverker d.ä.. Hans morfar var Erik Knutsson av Sverige och hans mormor Rikissa av Danmark, dotter till Valdemar den store. Han blev krönt i Linköpings domkyrka 1251. Under de första sexton åren var hans far Birger jarl den faktiske regenten och under dennes styre infördes de så kallade fridslagarna som reglerade hemfriden, kyrkofriden, tingsfriden och kvinnofriden.

De ratade tronpretendenterna Filip Knutsson och Filip Magnusson gjorde uppror och samlade en blandad här av norrmän och tyska legoknektar, vilka förlorade mot Birger jarl i slaget vid Herrvadsbro i Västmanland. Upprorsmakarna liksom flera tyska soldater avrättades.
Valdemar har under sin 25-åriga regeringstid egentligen lämnat få spår; kanske var det inte så lätt att ta över efter en far som haft Sverige i ett järngrepp. Han har mer omtalats för kärleksaffärer, av vilka egentligen bara en är känd, den med sin svägerska, prinsessan Jutta av Danmark, med vilken han skall ha fått en son.

Han gjorde pga av detta en botgöringsfärd till Rom 1274, och tycks ha fått problem med sina bröder när han återvände. Valdemar verkar ha haft en arvstvist med brodern Erik. Erik fick stöd av stormannen Johan Filipsson men Valdemar fängslade dem båda. Erik flydde och fick nu stöd av brodern Magnus. Detta ledde till ett uppror 1275, Erik och Magnus fick av danska kungen Erik Klipping även danska knektar, och Valdemar förlorade mot dem i slaget vid Hova. Valdemar och Sofia flydde till Norge. Hans äldre bror Magnus Ladulås tog makten och valdes till kung.

År 1277 fick Valdemar hela Götaland mot det att han avsade sig kungavärdigheten och erkände Magnus som sin överherre. Valdemar var inblandad i stormanupproret som nästan störtade Magnus från tronen, varför han fråntogs sina länder, avtvingades en förnyad tronavsägelse, och kom att vistas nio år i Danmark, där han 1284-85 innehade Malmö.
Därifrån konspirerade han, och Magnus satte honom 1288 på Nyköpingshus i fängelse, officiellt pga av att han var otillräknelig och hade väckt anstöt genom sitt lättsinniga leverne. Han dog 1302 på Nyköpingshus, och är begravd i Vreta kloster, eller Riddarholmskyrkan. (då Gråmunkekyrkan har nämnts)
Gift 1260 i Jönköping med Sofia Eriksdotter av Danmark (platsen kan även vara Öninge i Ödeshög, Erikskrönikan uppger Ymninge.)

Barn:
Erik Valdemarsson (död 1261), begravd i Sigtuna
Ingeborg Valdemarsdotter av Sverige (1261/1263 - 1290/1292)
Erik Valdemarsson av Sverige (1271/1272 - 1330)
Marina Valdemarsdotter av Sverige
Rikissa Valdemarsdotter av Sverige
Katarina Valdemarsdotter av Sverige (- 1283)
Margareta Valdemarsdotter av Sverige

Valdemar hade flera till namnet kända älskarinnor, den första var hustruns syster Jutta av Danmark, den sista en som hette Lukardis och med henne blev han troligen vigd.

Barn med Jutta av Danmark
En son, som skall ha fått en dotter, som blev anmoder för ätten Leijonhufvud, varför de i början förde de tre danska leoparderna i sitt vapen och senare bytte till lejonhuvuden. Denne sons existens betvivlas dock av genealogiska forskare som Otto S. Brenner.

Birger jarl (egentligen Birger Magnusson) omnämndes första gången 1237 och är troligen född på 1210-talet eller tidigare. Han var jarl från 1248 och förmyndarregent av Sverige från 1250, och dog den 21 oktober 1266 i Jälbolung. Han begravdes i det dåvarande cistercienserklostret i Varnhem, Västergötland. Han var son till Magnus Minnisköld i dennes andra äktenskap med Ingrid Ylva.

Birger Magnusson blev efter störtandet av jarlen Ulf Fase 1247-1248 Sveriges egentlige styresman intill sin död 1266. Enligt Erikskrönikan grundade Birger staden Stockholm. Birger lade även grunden till Tavastehus slott år 1250.

Birger jarl räknas som stamfar till Folkungaättens kungliga gren. Han var den siste i Sverige som använde titeln jarl. Han hade inget känt tillnamn.

Birger Magnusson gifte sig omkring 1235/1237, i vart fall före 1241, med prinsessan Ingeborg Eriksdotter av Sverige, syster till kung Erik den läspe och halte. De fick flera barn, och två av sönerna blev kungar: Valdemar Birgersson av Sverige, för vilken Birger jarl blev förmyndarregent 1250; samt, efter Birgers död 1266, Magnus Ladulås.

Efter Ingeborgs död 1254 gifte Birger om sig 1261 med danske kung Abels änkedrottning Mechtild av Holstein. Birger själv avled den 21 oktober 1266 på Jälbolung i Västergötland. Birgers och Mechtilds grav i Varnhems kyrka öppnades i maj 2002. I Varnhem finns hans gravsten med bilder av jarlen själv, hans andra maka, Mechtild, och sonen Erik. En konsollsten i Varnhem, i form av ett huvud, har av Jan Svanberg, professor i konstvetenskap, identifierats som föreställande Birger jarl.

När Stockholms stadshus byggdes, skulle Birger jarls kvarlevor flyttas till en sarkofag vid tornets fot, men Varnhems kyrkofullmäktige sade nej, och graven i Stockholm förblev tom.


Birger jarls minnesstod på Riddarholmen i Stockholm
under senare delen av 1800-talet

Barn:
Gregers Birgersson, jarl Birgers äldste och illegitime son med en okänd kvinna.

Barn med Ingeborg Eriksdotter av Sverige:
Rikissa Birgersdotter (Folkungaätten) (omkring 1238-1288)
Valdemar Birgersson av Sverige (omkring 1239-1302), kung av Sverige
Magnus Birgersson Ladulås (omkring 1240-1290), kung av Sverige
Kristina Birgersdotter (Folkungaätten), vars dotter Elena var gift med Ulf Holmgersson (Ama)
Katarina Birgersdotter (Folkungaätten) (omkring 1245-1289)
Erik Birgersson (Folkungaätten) (omkring 1250-1275)
Ingeborg Birgersdotter (Folkungaätten) (omkring 1253-1302)
Bengt Birgersson (Folkungaätten) (1254-1291)

Barn med Mechtild av Holstein?
Att Mechtild av Holstein i sitt andra gifte med jarl Birger Magnusson skulle ha blivit mor till något eller några av dennes barn måste avfärdas som en ren missuppfattning, alternativt alltför vilda spekulationer. Det finns inget som tyder på att jarl Birgers yngste son, den 1254 födde Bengt Birgersson (Bjälboätten), skulle ha haft någon annan mor än Ingeborg - Bengt nämns aldrig som illegitim, och han blev dessutom hertig av Finland 1284, något som talar för att han var född i ett legitimt äktenskap.


Birger jarls staty på Riddarholmen.


Ej heller finns någon substans i påståendet att jarl Birgers dotter Kristina skulle ha haft Mechtild till mor. Kristinas dotter Margareta gifte sig senast 1292 med riddaren Lidinvard Ödeson (Örnfot), vilket av kronologiska skäl talar för att Kristina snarare föddes under den tidsperiod då Mechtild ännu var gift med Abel [ÄSF 1:3, sida 315, Stockholm 1989]. Vidare är det känt att Kristina 1282 hade en dotter Elena, och denna Elena tros vara identisk med den Elena som den 13 februari 1284 fick påvligt tillstånd att ingå äktenskap med sin brylling, riddar Ulf Holmgersson (Ama) [ÄSF 1:2, sida 108, Stockholm 1965]. I äldre svensk litteratur anges Elena vara en av de tre döttrar som Mechtild skall ha fött jarl Birger [P.G. Berg; Anteckningar om svenska qvinnor, Stockholm 1864-1866], men dessa uppgifter saknar källvärde.

Erik läspe och halte, egentligen Erik Eriksson, född 1216, död 2 februari 1250, var svensk kung som omyndig 1222-1229, och sedan en andra period från 1234 fram till sin död. Ende son till kung Erik Knutsson.

Biografi

Erik, som föddes efter sin fars bortgång, utsågs till kung år 1222, efter den unge Johan Sverkerssons död. Redan år 1216, när Johan Sverkersson valdes, ville påven ha den då nyfödde Erik som svensk monark; svenska stormän och adeln föredrog dock Johan, som vid tidpunkten var 15 år gammal, och därför myndig att fatta egna beslut.

Erik störtades efter slaget vid Olustra år 1229 efter att ha varit omyndig kung i sju år. Sverige hade under den tiden styrts av ett råd, och det var från detta råd som Knut Holmgersson (även kallad Knut Långe) tog makten. År 1234 dog Knut Långe och Erik blev återigen kung. Han regerade sedan oavbrutet fram till sin död, år 1250. Från Eriks tid som regent härstammar det första svenska kungliga vapnet, vilket är känt från 1224. Vapenbilden består av tre krönta leoparder.

Erik var gift med Katarina Sunesdotter (Bjälboätten), dotterdotter till Sverker d.y. Karlsson. Hans jarlar var Ulf Fase, och under de sista åren, Birger Magnusson, som var gift med Eriks syster, Ingeborg, och blev stamfar till folkungaätten. Erik Eriksson dog barnlös och är begravd i Varnhems kloster.

"Läspe och halte"

Enligt följande citat ur Erikskrönikan var han halt och läspade, vilket lett till att han i senare litteratur kallats Erik den läspe och halte.

"Erik konunger var nokot swa läsper wid
haltan thz war ok hans sidh
Han storkte gerna skäll ok räth
ok älskade gerna sin eghin äät
han hiolt hwsära ok ädela sidh
ok bondom gaff han godhan friid
A alwora kunne han sik wel forsta
mz torney kunne han ey mykit vmga”

Regeringstid: 1229-1234
Levnadstid: d. 1234


Mynt slaget för kung Knut

Knut Långe, död 1234, kung av Sverige från 1229. Han var troligen samme man som den Knut Holmgersson vilken omtalas i mitten av 1220-talet, och således besläktad med erikska ätten, även om han inte själv räknas dit. Son till Holmger Filipsson, sonson till Filip den helige och sonson son till Erik den helige. Han kallas för Knut Långe till Sko, och medverkade vid grundandet av Sko kloster i Uppland, där han också begravdes.

Knut Långe var gift med Helena Pedersdotter Strange (ca 1200-1255), dotter till danske riddaren Peder Strangesen. Hans änka Helena (Elin), blev sedan gift med en Filip Laurensson, som på mödernet härstammade från Folkungaätten.

Barn
Holmger Knutsson, död 1248 (avrättad av kung Erik läspe och halte (eg. Birger Jarl) efter ett uppror som utmynnade i slaget vid Sparrsätra år 1247)

Filip Knutsson, död 1251 (avrättad)

Biografi

Knut Holmgersson var medlem av det råd som 1222-1229 styrde Sverige istället för den omyndige kungen Erik läspe och halte. Efter ett uppror ryckte han genom segern i slaget vid Olustra 1229 till sig Sveriges krona. År 1230 lät han prägla mynt i Östra aros. Knut Långe dog 1234.

Erikska ätten
Regeringstid: 1222-1229
Levnadstid: 1216-1250

Erik läspe och halte, egentligen Erik Eriksson, född 1216, död 2 februari 1250, var svensk kung som omyndig 1222-1229, och sedan en andra period från 1234 fram till sin död. Ende son till kung Erik Knutsson.

Biografi

Erik, som föddes efter sin fars bortgång, utsågs till kung år 1222, efter den unge Johan Sverkerssons död. Redan år 1216, när Johan Sverkersson valdes, ville påven ha den då nyfödde Erik som svensk monark; svenska stormän och adeln föredrog dock Johan, som vid tidpunkten var 15 år gammal, och därför myndig att fatta egna beslut.

Erik störtades efter slaget vid Olustra år 1229 efter att ha varit omyndig kung i sju år. Sverige hade under den tiden styrts av ett råd, och det var från detta råd som Knut Holmgersson (även kallad Knut Långe) tog makten. År 1234 dog Knut Långe och Erik blev återigen kung. Han regerade sedan oavbrutet fram till sin död, år 1250. Från Eriks tid som regent härstammar det första svenska kungliga vapnet, vilket är känt från 1224. Vapenbilden består av tre krönta leoparder.

Erik var gift med Katarina Sunesdotter (Bjälboätten), dotterdotter till Sverker d.y. Karlsson. Hans jarlar var Ulf Fase, och under de sista åren, Birger Magnusson, som var gift med Eriks syster, Ingeborg, och blev stamfar till folkungaätten. Erik Eriksson dog barnlös och är begravd i Varnhems kloster.

"Läspe och halte"

Enligt följande citat ur Erikskrönikan var han halt och läspade, vilket lett till att han i senare litteratur kallats Erik den läspe och halte.

"Erik konunger var nokot swa läsper wid
haltan thz war ok hans sidh
Han storkte gerna skäll ok räth
ok älskade gerna sin eghin äät
han hiolt hwsära ok ädela sidh
ok bondom gaff han godhan friid
A alwora kunne han sik wel forsta
mz torney kunne han ey mykit vmga”


Sigrill för Erik "läspe och halte" Eriksson

           
Kung Eriks gravkor i Varnhem

Kung Erik på gravstenen i Varnhem (1600-talet)

Johan Sverkersson, Johan I, född 1201, död 10 mars 1222, svensk kung från 1216. Son till kung Sverker d.y. Karlsson och Ingegärd Birgersdotter (Bjälboätten). Ogift och barnlös.

Biografi

Johan Sverkersson, i äldre källor ibland kallad Jon och frekvent förväxlad med Jon Jarl, var son till kung Sverker d.y. Karlsson och Ingegärd Birgersdotter (Bjälboätten), den mäktige folkungen Birger Brosas dotter. Blev 1216 vald till kung, förmodligen på grund av sin mäktiga mödernesläkts inflytande, och 1219 krönt i Linköping. Om honom sägs det i Västgötalagens kungalängd att han var "barnsker" till åldern och mycket välvillig samt att han regerade tre vintrar, dog strådöd på Visingsö och begravdes i Alvastra kloster.

Johans död inträffade 1222, och måhända stod han till 1219 som minderårig under förmynderskap. Under hans korta regering företogs en svensk härfärd till Estland, varvid Johans frände, jarlen Karl Döve (se Folkungaätten), och hans kansler, biskop Karl Magnusson (Bjälboätten) i Linköping, stupade i slaget vid Leal (Lihula) 8 augusti 1220 mot de hedniska esterna, efter att kung Johan återvänt till Sverige. Johan och hans bundsförvanter gjorde visserligen en del erövringar i Estland, men inte något som blev bestående. Även kristnandet var ett misslyckande då det visade sig att såväl danskar som Tyska Orden redan varit där, kristnat och lämnat en tysk biskop.

Med den katolska hierarkien stod Johan på god fot, även om påven velat ha Erik Eriksson som kung istället, samt bekräftade och utvidgade flera av hans företrädare åt kyrkliga institutioner förlänade privilegier. Med honom utslocknade den sverkerska konungaätten.

Benämningen Johan den unge är inte samtidia; den förekommer tidigast i Lilla Rimkrönikan och hos Ericus Olai samt torde i dessa krönikor närmast bero på missuppfattning av äldre latinska kungalängders "Johannes, Suercheri junioris filius", d.v.s. "Johan, son till Sverker d.y."

Johan Sverkersson, son till Sverker d.ä. och Ulvhild Håkansdotter. Blev ihjälslagen pga ett kvinnorov.

Erikska ätten
Regeringstid: 1208-1216
Levnadstid: d. 1216

Erik Knutsson, kung av Sverige 1208-1216. Son till kung Knut Eriksson av Sverige och dennes till namnet okända hustru, död 10 april 1216 i hastig feber på Näs borg på Visingsö. Begravd i Varnhems kyrka. Gift 1210 med Rikissa av Danmark, dotter till Valdemar I av Danmark och Sofia av Novgorod.

År 1205 undkom han från slaget vid Älgarås där hans tre bröder stupade. Vistades därefter tre år hos släktingar i Norge, återkom 1208 och besegrade Sverker i slaget vid Lena. Erik valdes till kung samma år, men kröningen ägde rum först i november 1210, det vill säga efter slaget vid Gestilren, då Sverkers trupper återigen besegrats och Sverker själv dödats. Kung Eriks kröning är förövrigt den tidigast kända kröningen i Sverige och den utfördes av biskop Valerius, en tidigare anhängare av kung Sverker.

Under den tidigare delen av sin regeringstid hade kung Erik en jarl vid namn Folke, vars anhängare bland stormännen kom att kallas folkungar. Denne Folke dog dock redan i slaget vid Gestilren i juli 1210. Påven Innocentius III tog 1216 Sverige i beskydd och bekräftade kung Eriks besittningsrätt inte bara till Sverige, utan även till de områden han kunde vinna från hedningarna. Tidigare hade Innocentius III varit på kung Sverkers sida. Brevet hann dock inte nå kung Erik förrän han dött 10 april 1216.

Mycket lite är känt om kung Eriks regeringstid. I Västgötalagens kungalängd står dock att han var en god årkonung, det vill säga att skördarna var goda under hans regeringstid. Baneret som kung Erik fört i slaget vid Gestilren förvarades hos lagman Eskil i Skara, som 1219 överlämnade det som hedersgåva till den gästande isländske lagsagesmannen Snorre Sturlasson.

Barn
Sofia (död före 24 april 1241), gift med furst Henrik Burwin III av Mecklenburg (död 1277/1278)
Ingeborg Eriksdotter av Sverige, gift med Birger jarl.
Erik Eriksson, oegentligt kallad Erik den läspe och halte (postumt född 1216 efter faderns död).

I Karlskrönikan står det att Erik läspe och halte ska ha haft en syster, Märta Bonde, vilket borde innebära att denna också i så fall skulle varit Erik Knutssons dotter. Detta anses av bland andra historikern Dick Harrisson vara politisk propaganda för Märtas släkting Karl Knutsson Bonde, som på så vis skulle blivit släkt med den Erikska ätten, och anses alltså vara falskt.

Sverkerska ätten
Regeringstid: 1196-1208
Levnadstid: d. 1210

Sverker den yngre Karlsson, född 1164, död 17 juli 1210 vid slaget vid Gestilren (stupad), var kung av Sverige 1196–1208, son till kung Karl Sverkersson och drottning Kristina Stigsdotter Hvide.

Då fadern Karl Sverkersson år 1167 dödades av Knut Eriksson på Visingsö, flyttades Sverker till Danmark där han växte upp hos mödernesläkten. Vid kung Knut Erikssons död 1195 togs han tack vare jarl Birger Brosas bemedling utan strid till konung, då Knuts barn var minderåriga. Han förde en kyrkovänlig politik och 1200 stadgade han under inflytande från ärkebiskop Olof Lambatunga i Uppsala det andliga frälset, dessa privilegiebrev för kyrkan och hans ärkebiskop Valerius är det äldsta kända generella kyrkoprivilegiet i Sverige.

1202 dog Birger Brosa. 1203-04 blev det brytning med kung Knuts fyra söner, som dittills vistats vid hovet men nu sökte sig till Norge. Sverkers välde var dock omstritt tack vare den Erikska ätten. 1205 återkom de i vapen, understödda av birkebeinarna, men blev slagna i slaget vid Älgarås, där tre av dem stupade. 1208 återkom den ende överlevande, Erik Knutsson, och vann med norsk hjälp slaget vid Lena kungsgård den 31 januari 1208 över kung Sverkers danska hjälphär, ledd av kungens första gemåls far, Ebbe Sunesson, bror till ärkebiskop Andreas i Lund. Erik Knutsson togs till konung.

Sverker flydde till Danmark. 1209 ingrep Innocentius III förgäves till Sverkers förmån.
1210 stupade Sverker på Gestilren i ett försök att återta kronan.

En överdrivet from påvetjänare, som var med om fyra förfärliga drabbningar och vars olycksöde blev att han inte begrep hur långt det var till Rom.

Gift före år 1190 med Benedicta Ebbesdotter, född 1170 cirka i Knardrup, Köpenhamn, Danmark.

Barn:
Helena Sverkersdotter av Sverige gm lagmannen i Västergötland, jarl Sune Folkesson (Bjälboätten)
Margareta Sverkersdotter av Sverige född 1192 cirka
Karl Sverkersson d.y. född 1195 cirka
Sverker och Benedicta har även pekats ut som föräldrar till svenska Kristina, furstinna av Mecklenburg (levde 1248).

Gift igen år 1200 ca med Ingegärd Birgersdotter (Bjälboätten), dotter till Birger Brosa.
Barn:
Johan Sverkersson. Född 1201? År 1202 dog Birger Brosa och Johan ärver titeln Jarl, kallas därför Jon Jarl.
Utkämpar slag mot erikska ätten:
År 1205 vinner han slaget vid Älgarås och besegrar Knut Erikssons söner. (tre av dem stupar)
År 1208 förlorar Sverker mot Erik vid slaget vid Lena, han måste fly och Erik väljs till kung över Sverige. Sverker vistades därefter en tid i Danmark.I ett försök att återerövra riket samlar han en här med mest danska soldater, drar upp i Sverige, men...
År 1210 stupar Sverker vid slaget vid Gestilren. Enligt uppgift "dödad av folkungar".

Erikska ätten
Regeringstid: 1167-1196
Levnadstid: d. 1196

Knut Eriksson, född senast på 1140-talet, död 1195 eller 1196, kung av Sverige från 1167, son till Erik den helige och Kristina Björnsdotter av Danmark.

Gift med till namnet okänd svensk kvinna, om vilkens släktförhållanden man endast vet att hon hade en bror som hette Knut. Genom ett påvebrev från 1193, som bevarats i avskrift, vet man att hon under en livshotande sjukdom avlade avhållsamhetslöfte och gick i kloster efter att ha tillfrisknat. Kung Knut ansökte senare hos påven om att hon skulle befrias från löftet.

Barn:
Jon död 1205 i slaget vid Älgarås
Knut död 1205 i slaget vid Älgarås
Joar död 1205 i slaget vid Älgarås
Erik Knutsson, svensk kung
Sigrid Knutsdotter g.m. Magnus Broka

Biografi

Efter att hans far dödats omkring 1160 besegrades Knut av sina motståndare och tvingades fly från riket. Enligt en långt senare krönikeuppgift (från 1400-talet) uppehöll han sig tre år i i Norge. Denna uppgift saknas dock i de norska kungakrönikorna och beror troligen på att krönikeförfattaren förväxlat Knut med hans son Erik. Knut återkom 1167 samt överföll och dödade då (enligt Västgötalagens kungalängd) kung Karl Sverkersson på Visingsö. Därefter hade han en tid att utkämpa strider med Karl Sverkerssons brorsöner Kol och Burislev, vilka för den sverkerska ätten gjorde anspråk på kronan med understöd från Danmark. Efter att konkurrenterna besegrats och dödats (ca 1172-3) var Knut under tjugotre år (enligt Västgötalagens kungalängd) obestridd herre över Sverige.

Från Knut Erikssons tid härrör den första kända svenska handelstraktaten - rörande Lübeck - med ett annat rike, vilken Knut Eriksson tillsammans med jarlen Birger Brosa ingick med hertig Henrik Lejonet av Sachsen. Knut upprättade också omkring 1185 diplomatiska förbindelser med England och fick i det sammanhanget bl a en rustning som gåva av den engelske kungen Henrik II.

Enligt Sverres saga fick Knut (och de övriga nordiska konungarna) 1195 ett brev med anhållan om militärt bistånd av den bysantinske kejsaren Alexios III. Knut upprätthöll även goda förbindelser med den norska kungen Sverre som 1185 gifte sig med Knuts syster Margareta, men relationerna med de danska kungarna var mer spända.

Enligt medeltida annaluppgifter anfölls och brändes Sigtuna 1187 under Knuts regeringstid av sjörövare, enligt Erikskrönikan från Karelen, men arkeologiska utgrävningar har numera fastslagit att det inte finns något brandlager i Sigtuna som kan knytas till denna uppgift. Enligt samma källor blev ärkebiskopen vid samma tillfälle dödad vid Almare-Stäket.
De äldsta bevarade originalbreven av en svensk kung är utfärdade av Knut. Av de nio bevarade originalbreven gäller åtta Viby kloster vid Sigtuna. Det förekom även en omfattande myntning under Knuts tid.

Knut dog en naturlig död 1195 (eller 1196) och begravdes i Varnhems klosterkyrka, där Magnus Gabriel De la Gardie lät resa en gravsten över honom. En sammantagen bedömning ger vid handen att Knuts långa regeringstid kan ses som den tid då den svenska statsmakten på allvar börjar etablera sig efter kontinentalt mönster med en skriftlig centraladministration och dokumenterade diplomatiska förbindelser med andra riken. Hur förtjänsten för detta ska fördelas mellan kung Knut och hans jarl Birger Brosa är dock inget som källorna kan ge besked om.

Han efterträddes som kung av sin företrädares son Sverker Karlsson.

Sverkerska ätten
Regeringstid: 1167-1173
Levnadstid: d. senast 1169



Kol Sverkersson var "oäkta" son till Sverker d.ä., och halvbror till bl a Karl Sverkersson och Burislev Sverkersson. Kol gjorde tillsammans med Burislev anspråk på den svenska kronan mellan 1167 och 1172 efter att Knut Eriksson hade dödat den äldsta brodern Karl. Han omnämns i Västgötalagen som Kol Konung och också i ett senare brev från påven där det klagas på att "den slemme Eriks son" försöker lansera fadern som helgon.

Burislev Sverkersson

Sverkerska ätten
Regeringstid: 1167-1173
Levnadstid: d. senast 1173

Burislev Sverkersson, yngre halvbror till Karl Sverkersson och äldre halvbror till Kol Sverkersson. Tillsammans med Kol utmanade han Knut Eriksson om kungamakten i Sverige, och dessa samregerade ca 1167-1173.

Mycket lite är känt om honom och hans broder förutom att de var söner till kung Sverker d.ä. och drottning Rikissa. Burislev fick sitt namn efter sin morfar, den polske hertigen och kungen Boleslav, ett vanligt namn i Polen. Han omnämns i Västgötalagen som Burisleph Konung tillsammans med halvbrodern, men försvinner ur historien 1172.

Burislev kallade sig kung men behärskade förmodligen bara Östergötland. Tillsammans med brodern var han Knut Erikssons ärkefiende.

Sverkerska ätten
Regeringstid: 1161-1167
Levnadstid: d. 1167

Karl Sverkersson, född 1130, död 12 april 1167 på Visingsö, östgötarnas kung senast 1158, svensk kung från 1161. Son till Sverker d.ä. och Ulvhild Håkansdotter (Thjottaätten). Gift 1163 med Kristina, dotter till den skånske stormannen Stig Hvitaled och Valdemar I:s syster Margareta.

Barn:
Sverker d.y. Karlsson

Biografi

Karl Sverkersson var son till kung Sverker d.ä., som mördades 1155 eller 1156, vilken han troligen omedelbart efterträdde som kung i Götaland. Sedan han i slaget vid Örebro besegrat troninkräktaren i Svealand, den danske prinsen Magnus Henriksson, och dödat denne (1161), fick han väldet även över denna del av riket och kallade sig sedan svearnas och götarnas konung.

Under Karl Sverkerssons regering fick Sverige 1164 sin förste ärkebiskop, då Alvastramunken Stefan tillträdde ämbetet, enligt bevarade påvebrev efter önskemål från kungen, Ulf jarl och de svenska biskoparna. Alvastra kloster hade grundats av kung Karls föräldrar men själv gynnade han också Vreta kloster och Nydala kloster med donationer.

Enligt ryska krönikor, företogs ett misslyckat krigståg till Ryssland av svenskarna 1164, det är möjligt att detta utgått från Finland. På våren år 1167 överfölls och dödades Karl Sverkersson på Visingsö av Erik den heliges son Knut Eriksson, vilken därefter också övertog kungaämbetet. Han begravdes i Alvastra kloster.

Karl Sverkerssons sigill (se fig.), visande kungen sittande på sin tron, är det äldsta svenska kungasigill som finns i behåll. Under hans regeringstid utfärdades också den äldsta bevarade i Sverige skrivna urkunden, utfärdad av ovannämnde ärkebiskop Stefan.

Regeringstid: 1160-1161
Levnadstid: d.1161




Magnus Henriksson, tidigast omnämnd 1148, död 1161, dansk furste och kung av Sverige 1160-61. Son till den danske prinsen Henrik Skatelar och Ingrid Ragnvaldsdotter, som tillhörde den stenkilska ätten.

Gift med sin styvsyster Brigida, utomäktenskaplig dotter till kung Harald Gille, i hennes andra äktenskap (1.Karl Sunesson jarl, 3. Birger Brosa).

Magnus Henriksson överrumplade 1160 kung Erik den helige. Han blev dock redan 1161 besegrad och dödad i slaget vid Örebro och efterträddes av motståndarsidans ledare Karl Sverkersson

Erikska ätten
Regeringstid: 1150-1160
Levnadstid: d. 1160


En sentida framställning av hur kung Erik kan ha sett ut


Erik den helige, Erik IX Jedvardsson, S:t Erik, var enligt 1200-talskällor kung av Sverige 1150-1160, och ska också ha varit far till kung Knut Eriksson av Sverige.

Erik härstammade möjligen från Västergötland. och han behärskade troligen bara delar av riket. Han var gift med Kristina, som var ättling till kung Inge den äldre. Om fadern, Jedvard eller Edvard, är ingenting känt. Erik ska ha dyrkats som helgon, men aldrig fått officiell helgonstatus.

Biografi

Eriks patronymikon Jedvardsson är endast indirekt och svagt styrkt i samtida källor genom omnämnandet av en Joar Jedvardsson i kretsen kring kungen. Denne har antagits vara identisk med en bror till Erik om vilken man dock med säkerhet vet endast att hans namn började med bokstaven J. Enligt en litterär konstruktion hette brödersnas far Jedvard Bonde. Någon sådan person kan dock inte återfinnas i historiska källor. Det har också på mycket lösa grunder antagits att fadern kan ha varit engelsman, men det antagandet bygger i sin tur på ett helt obevisbart antagande om namnets ovanlighet i 1100-talets Sverige.

Enligt Nordisk familjebok, som inte alltid är särskilt tillförlitlig i historiska frågor, valdes Erik av uppsvearna i Sveariket till kung 1150[1]. Med tanke på att Eriks regeringsperiod omnämns som 1150-1160, och hans föregångare Sverker den äldre ska ha regerat fram till 1156, är det möjligt att Erik de första åren regerade som motkung till Sverker. Han kan då haft stöd i vissa områden eller grupper i det som idag utgör Sverige, samtidigt som andra fortsatt att betrakta Sverker som legitim kung. Sverker ska ha varit kung av Östergötland (och Sveariket), och enligt Nordisk familjebok ska åtminstone Östergötland just haft andra kungar samtidigt med Erik. Efter Sverkers död 1156 ska Erik ha erkänts som kung i de flesta områdena.
Enligt legenden ska Erik ha gjort mycket för att sprida kristendomen i riket, och 1157 ska han ha anordnat ett korståg till Finland (första korståget till Finland), och där lämnat kvar den engelske uppsalabiskopen Henrik som missionär.

Erik fick aldrig officiell helgonstatus av påvekyrkan, men av en rad dokument, det tidigaste från 1256, framgår att man i Rom kände till helgonkulten och understödde den med löften om avlat. En mängd mirakelberättelser, nedtecknade i slutet av 1200-talet, finns bevarade.

Äktenskap och barn

Erik var gift med Kristina, ättling till kung Inge den äldre.

Barn:
Knut, kung av Sverige 1167-1196.
Filip.
Katarina gift med Nils Blaka.
Margareta gift med Sverre Sigurdsson av Norge.Kuriosa

Sverker den äldre, död 25 december 1156, var kung av Östergötland och Sveariket. Enligt Västgötalagens kungalängd, sammanställd omkring 1240, hette hans far Cornube och var från Östergötland. Ett antal andra mer eller mindre ogrundade uppgifter om faderns namn cirkulerar i den historiska litteraturen. Ett rent sagoinslag är till exempel uppgiften om att faderna skulle ha varit Erik Årsäll.

Sverker den äldre är den svenske kung som har gett namn åt Sverkerska ätten. Han var först erkänd konung av Östergötland, och sedan kung av Sverige från ca. 1130 till 1156. Sverkers uttalade stategi som politiker var att gifta sig med personer som gjorde hans bräckliga kungarike starkare och stabilare. Det skall till exempel ha funnits en tidigare hustru som enligt traditionen skall ha rymt från Sverker.

Han var först gift med Ulvhild Håkansdotter från Norge (Ulvhild var änka efter Inge den yngre.) Giftermålet med Ulvhild skapade starka band mellan Sverker och Norge och dessutom knöt han till sig Inge den yngres släkt.

Sedermera var han gift med Rikissa av Polen. Giftermålet med Rikissa av Polen försäkrade honom om att bli accepterad som kung även i Västergötland.

Barn med Ulvhild Håkansdotter:
Johan Sverkersson (blev ihjälslagen pga ett kvinnorov)
Karl Sverkersson av Sverige (kung 1161-67)
Sune Sik (sannolikt påhittad person)
Ingegerd
dotter som år 1156 ska ha gift sig med Knut Magnusson av Danmark, son till Magnus Nilsson av Danmark.

Barn Rikissa av Polen:
Burislev

Barn (med okänd frilla):
Kol

I sin uppsats om Vreta kloster återger Sören Lindhe en donatorslängd, upptäckt av historikern Nils Ahnlund i ett gammalt arkiv. Där står bland annat: "Uti Vreta kloster ligger begraven Hertig Sune, gamle kung Sverkers son. Denne kung Sverkers fader, herr Cornica, lät bygga Kaga kyrka, och då kyrkan först vigdes, lät han där döpa sin fader, kung Koll, som efter sin död blev den förste man som på samma kyrkogård blev begravd". Det har dock sedermera kunnat visas att uppgiften om "hertig Sune" (Sik) återgår på en missuppfattning eller förfalskning av 1500-talshistorikern Olaus Petri.

Sverkers och Ulvhilds namn finns nämnda i anknytning till grundandet av Sveriges äldsta cistercienserkloster. Detta upprättades år 1143 i Alvastra vid Ombergs fot på ett område, som Ulvhild fått i morgongåva av sin man. Redan tidigare, år 1137, ska Sverker d.ä. ha uppfört Kaga kyrka.

På 1150-talet skall Sverker ha råkat i krig med Danmark. Till lycka för Sverker lyckades smålänningarna slå ner den danske kungen Svens angrepp, och därmed vända konflikten till sådana grader att han fick sin styvson, den danske tronpredenten Knut Magnusson av Danmark, erkänd som danskarnas kung år 1154.

Sverker den äldre skall ha blivit dödad av sina egna hirdmän (enligt ovannämnda kungalängd av sin hästesven) på väg till julottan i Västra Tollstads kyrka år 1156. Han begravdes därefter i Alvastra. Anstiftare till mordet var möjligen den danska prinsen och tronpretendenten Magnus Henriksen.

Stenkilsätten
Regeringstid: 1120-talet
Levnadstid: d. 1134

Magnus ska ha valts till kung av Sverige av västgötarna 1125, men så kom mordet på Knut Lavard och Magnus stupade, död vid Fotevik 4 juni 1134.


Barn med Rikissa
Knut Magnusson av Danmark

Stenkilsätten
Regeringstid: 1120-talet
Levnadstid: d. 1120-talet



Ragnvald (Ragvald) knaphövde, kung av Sverige, föräldrarna är okända. Vissa menar att han var son till en Olof Näskonung, medan andra hävdar att Ragnvald var son till Inge d.ä.. Kung Ragnvald bör hur som helst ha varit släkt med den stenkilska ätten eller möjligen med de gamla uppsalakungarna.

I och med Inge d.y.s död i början av 1120-talet inleddes en orolig tid i Sverige. Källäget är magert under perioden men en av de personer som skymtar fram är Ragnvald knaphövde. Han blev i mitten av 1120-talet vald till kung av uppsvear och östgötar. Västgötarna hade dock redan valt danske prinsen Magnus den starke till sin kung, och då Ragnvald, utan att gisslan enligt urgammal sed blivit given, begav sig in i Västergötland, blev han av lagmannen och bönderna överfallen och ihjälslagen vid Karleby 1126. Tillnamnet knaphövde kommer av att Ragnvald skall ha haft ett litet och runt huvud.

Stenkilsätten
Regeringstid: 1110-1125
Levnadstid: d. senast 1125




Inge den yngre var svensk kung från ca 1110 till början av 1120-talet, son till Halsten, bror till Filip (Fillipus), brorson till Inge den äldre. Inge den yngre tillhörde Stenkilsätten. Från ca 1110 till 1118 samregerade Inge den yngre och brodern Filip (Fillipus).

Inge den yngre kan möjligen ha varit gift med Sankta Ragnhild av Södertälje, men den uppgiften finns även om hans farbror Inge den äldre. Det är dock mera säkert att Inge den yngre var gift med Ulvhild Håkansdotter, som var dotter till den norske stormannen Håkon Finnsson (Thjottaätten). Denna Ulvhild var efter Inge den yngres död först gift med den danske kungen Nils Svensen och sedan med den svenske kungen Sverker den äldre.

Mycket lite är känt om Inge den yngres regeringstid. Möjligen förlorade Sverige Jämtland till Norge 1111 och i samband med Inge den yngres död i början av 1120-talet blev situationen i riket kaotisk, vilket utnyttjades av kungarna i Norge och Danmark. I samband med detta drog norske Sigurd Jorsalafar ut på ett korståg i Kalmartrakten, den så kallade Kalmare ledung. 1500 kreatur och andra dyrbarheter lär norrmännen ha fått med sig. Dessutom omvändes en del hedniska smålänningar.

Inge den yngre förmodas ha varit illa omtyckt, till skillnad från sin bror Filip (Fillipus). Därför skall västgötarna ha valt både Ragnvald Knaphövde och Magnus den Starke till kung medan Inge den yngre. ännu var i livet. Dock beskrivs båda bröderna i positiva ordalag i Västgötalagens kungalängd. Inge den yngre skall ha blivit förgjord med ond dryck i Östergötland, möjligen i Vreta. I den grav i Vreta kloster där Inge den yngre och Filip (Fillipus) tros ligga, finns skeletten av två mycket långväxta personer, närmare bestämt 1,98 och 2,02 meter långa. Om detta är korrekt, stämmer det väl överens med uppgiften om att personer ur Stenkilsätten var långväxta.

Stenkilsätten
Regeringstid: 1105-1118
Levnadstid: d. 1118




Filip eller Filippus var kung av Sverige cirka 1110-1118. Filip sägs ha samregerat med sin bror Inge den yngre. Dessa var söner till Halsten och brorsöner till Inge den äldre.
Filip var gift med Ingegerd, dotter till den norske kungen Harald hårdråde och Elisabet som var en rysk prinsessa. Elisabet var dotter till Olof Skötkonungs dotter Ingegerd, som var gift med furst Jaroslav av Novgorod och Kiev och senare hela Ryssland. Det är inte känt om Filip och Ingegerd hade några barn. Det har ibland antagits att Filip blev mördad av sin bror Inge den yngre.

Enligt Västgötalagens kungalängd var Filip en god kung som följde lagen. Filip är troligen begravd med sin bror Inge den yngre i Vreta kloster, där man funnit skeletten av två mycket långväxta personer, närmare bestämt 1,98 och 2,02 meter långa. Om detta är korrekt, stämmer det väl överens med uppgiften om att personer ur Stenkilsätten var långväxta.

Stenkilsätten
Regeringstid: 1079-1105
Levnadstid: 1105




Inge den äldre, Inge Stenkilsson, (död tidigast ca 1100) var kung av Sverige senast från 1080 till cirka 1084 och cirka 1088 till cirka 1105. Inge d.ä. var son till Stenkil. Han påstås i vissa källor ha haft sin bror Halsten som medregent en kort tid, medan andra källor meddelar att Halsten regerade ensam en mycket kort tid (omkring 1066) och sedan avsattes.

Inge uppges ha avsatts av svearna cirka 1084 för att han vägrade blota vid tinget och ersattes åtminstone hos svearna av Blot-Sven. Inge d.ä. ska ha varit djupt kristen och försökt kristna svearna vilket de inte alls uppskattade. Omkring år 1087 ska Inge d.ä. ha dräpt Blot-Sven, bränt hednatemplet i Uppsala och tagit tillbaka makten över hela Sverige. En av de få gamla källorna om den här tiden är Hervararsagan som säger:

"Inge var länge konung och vänsäll och en god kristen; han avskaffade bloten i Svitjod och påbjöd, att allt folk skulle kristnas”

En annan person som var djupt engagerad i kampen mot hedendomen under den här tiden var Sankt Eskil.

Inge var den som på uppmaning av Påven grundade Vreta Kloster och lät bygga Vreta kyrka. Det finns en gammal förteckning som talar om att kung Inge och drottning Helena ägde stora jordegendomar i de trakterna och de ska ha givit bort cirka 20 bondgårdar till ett kloster som grundades invid den nybyggda kyrkan. Det här var runt år 1100.

En del vill ha den här händelsen att betyda att Inge kom från Östergötland men troligare var att det var Helena som kom från landskapet och de 20 gårdarna ska i så fall ha kommit till familjen vid giftermålet, eller kanske ännu troligare, att det var gårdar de fått i samband med dråpet av Blot-Sven som antagligen hade sin ätt i området.

Påvens brev i det här ämnet nämner endast Inge som svensk kung: "Ingo gloriosus Suetonum Rex - Inge, svearnas ärorike konung"

En annan historisk händelse som Inge var inblandad i är det så kallade trekungamötet 1101 i Kungahälla (Kungälv) då Erik I Ejegod (kung av Danmark, Magnus Barfot (kung av Norge) och Inge den äldre (kung av Sverige) ska ha träffats för att utarbeta en varaktig fred. Detta möte har bland annat beskrivits av Snorre Sturlasson.

De exakta detaljerna för hur och även var mötet utspelades är dock okänt. Enligt Snorre giftes dock Inge d.ä. dotter Margareta bort med kung Magnus Barfot vid detta tillfälle för att bekräfta freden. Efter detta fick hon namnet Margareta Fredkulla.

Årtalen för Inge d.ä:s död och frånträde från tronen är väldigt oklara. Källor talar om allt från 1103-1118 och det är inte ens säkert att de två sakerna inträffade samtidigt även Hervararsagan berättar att "Inge styrde riket till döddagar och blev sotdöd".

Han lär ha blivit begravd på Hångers ödekyrkogård men någon gång innan år 1234 flyttad till Varnhems klosterkyrka där han ska ligga under en omärkt sten i mittgången. I kyrkan finns en sten med inskription som Johan III ska ha låtit uppsätta. Han verkar dock fått en del om bakfoten. Bland annat säger stenen att Inge dödades av danskar i Skåne år 1064.

Den ansvarige för stenen, Rasmus Ludvigsson verkar ha tagit sin information direkt från Lilla rimkrönikan som inte stämmer speciellt bra med andra källor. Det handlar antagligen om en sammanblandning med någon annan svensk eller västgötsk kung eller hövding.
Han var gift med Helena, Blot-Svens syster.

Barn:
Kristina (-1122), gm storhertig Mstislav I av Kiev (1076-1132)
Ragnvald, troligen död innan fadern men har i vissa källor identifierats med Ragnvald Knaphövde
Margareta Fredkulla gm. Magnus Barfot av Norge
Katarina, gm Björn Järnsida av Danmark (-1134); deras dotter Kristina blev svensk drottning, gm Erik den helige

Stenkilsätten
Regeringstid: 1070-1079
Levnadstid: d. tidigast 1079, senast 1100




Håkan Röde, född omkring 1040, enligt traditionen svensk kung ca. 1070-1079. Håkan Röde fick makten efter att Halsten vägrat blota sig för svearna omkring år 1070 (eventuellt dog Halsten detta år och det var det Inge d.ä. som vägrade blota sig). Det är möjligt att det även fanns en annan sveakung, Anund Gårdske, under första halvan av 1070-talet.

Det är troligt att Sverige under denna tid var delat mellan de asatroende svearna, de kristna svearna och de kristna västgötarna, och att Håkan Röde då endast var kung över de kristnade svearna och Anund Gårdske över de asatroende svearna.

I Västergötland skulle då Inge d.ä. eller möjligtvis Halsten varit kung. Det finns också historiker som menar på att Håkan Röde var en kompromisskandidat till tronen efter Halstens förmodade frånfälle 1070, och därmed var de kristna svearnas och västgötarnas kandidat, medan de asatroende svearna förordade Anund Gårdske. Halstens bror, Inge d.ä., hade förmodligen bara stöd av de allra mest hårdföra kristna i Västergötland. Osäkerheten kring detta ger bilden av att Sverige som sammanhållen stat ännu inte existerade.

Vi vet inte mycket om Håkan Rödes familj mer än att han, antagligen, var oäkta son till Stenkil, och därmed halvbror till Halsten och Inge d.ä.. Hävderna berättar att han vid tinget i Uppsala tog "unge Olofs mor" till hustru, dvs. Erik Hedningens änka.

En av de få källor som finns är den skadade runstenen Håkanstenen vid Hovgården på Adelsö i Mälaren. Stenen restes över kung Håkan Rödes son Erik av bryten över Roden Tolir, och hans hustru Gylla. På stenen finns ett kvinnonamn, Gyla, som möjligtvis var Eriks mor, och i så fall Håkan Rödes maka. Texten på runstenen avslutas med konstarenadet att Konungen och hans hustru läto rista efter Erik. Håkon bjöd rista. Detta är första gången som ordet konung är dokumenterat i Sverige.

Barn:
Erik, möjligen kung Erik Årsäll (se under Blot-Sven)
eventuellt en dotter (Cecilia?) som kan ha varit mor till kung Erik den helige

Stenkilsätten
Regeringstid: 1070-1075




Anund Gårdske, riktigt namn okänt, utnämnd till svensk kung av svearna runt 1070 eftersom kung Halsten Stenkilsson antingen vägrat genomföra blotet eller av annan orsak blivit bortjagad från tronen samma år. Inte mycket är känt om denne Anund Gårdske, förutom att han förmodligen aldrig kom till Uppsala för att ta sin krona i besittning, att han tillhörde den gamla kungaätten från Uppsala (d.v.s. Erik Segersälls ätt) och att han var bosatt i Ryssland.

Runt år 1075 tröttnade svearna och accepterade västgötarnas Håkan Röde på tronen som ett kompromissförslag då man inte kunde återta Halsten eller någon av hans bröder som intagit en position som inte kunde accepteras.

Namnet Anund Gårdske betyder Anund från Gårdarike och ger precis som i fallet Anund Jakob ingen indikation om personens riktiga förnamn. När personen i fråga dog är också okänt.

Stenkilsätten
Regeringstid: 1067-1070 och ev. 1079-1081
Levnadstid: d. senast 1081



Halsten var en svensk kung som påstås ha regerat i Sverige under en kort tid efter år 1066, möjligen tillsammans med sin bror Inge d.ä. fram till runt 1068. Adam av Bremen endast nämner i en marginalanteckning. Han var son till kung Stenkil och far till de båda kungarna Filip och Inge d.y. Året han dog är mycket osäkert, kan ha varit så tidigt som 1070 men också så sent som 1084. Enligt vissa texter skall han ha varit kraftigt påverkad av sin bror Inge d.ä. som också möjligtvis orsakade de tronstridigheter som inträffade mellan 1066 och 1088 genom att stödja en alltför hårdför kristendom.

Stenkilsätten
Regeringstid: 1060-1066
Levnadstid: d. 1066




Stenkil var kung av Sverige cirka år 1060, dog omkring 1066.

Stenkils närmare bakgrund är okänd. En kungalängd från 1200-talets Västergötland påstår att Stenkil var västgöte med anknytning till Levene men den uppgiften har sagts sakna trovärdighet.

Andra uppgifter om Stenkil som är säkrare uppger att Stenkil tillhörde kretsen kring kung Emund den gamle. Adam av Bremens krönika berättar att när kung Emund och Osmund, biskopen i Skara, körde iväg en delegation från ärkebiskopssätet Hamburg-Bremen år 1060 följde Stenkil dem med tårar i ögonen.

När kung Emund dog samma år tog Stenkil makten och gifte sig med en dotter till Emund.
När en ny biskopsdelegation ledd av biskoparna Adalvard i Sigtuna (senare också biskop i Skara) och Egino i Dalby några år senare ville göra ett nytt försök att missionera i Uppland lyckades Stenkil sätta stopp för detta. Biskoparna ville bränna hednatemplet i Uppsala eftersom de trodde att hela folket då skulle omvända sig till kristendomen. Stenkil var själv kristen men lyckades få biskoparna att avstå från detta eftersom han befarade att han skulle bli avsatt och de som omvänt sig skulle återfalla i hedendom.

Enligt Snorre Sturlassons Heimskringla stödde Stenkil den norske jarlen Håkon Ivarssons uppror mot Harald Hårdråde.

Hervararsagan berättar att Stenkil "blev sotdöd i Svitjod" ungefär samtidigt som den norske kungen Harald Hårdråde som dog i slaget vid Stamford Bridge i England år 1066.
Efter Stenkils död drabbades Sverige av inbördestrider mellan två tronpretendenter som båda hette Erik, den ene kan möjligen ha varit Stenkils son. Men vi vet med säkerhet att åtminstone fyra senare svenska kungar härstammade från Stenkil och denna kungaätt kallas därför för den Stenkilska ätten.

Stenkil hade minst två söner: Halsten och Inge den äldre.

Munsöätten
Regeringstid: 1050-1060
Levnadstid: d. 1060




Emund den gamle (namnet kommer av att han förmodligen var runt femtio år när han tillträdde tronen), i Västgötalagens kungalängd kallad Emund Slemme, död cirka 1060, var svensk kung från cirka 1050. Han var son till Olof Skötkonung och halvbror till sin företrädare på tronen, Anund Jakob. Emund är främst känd genom uppgifter från Adam av Bremen. Emund var döpt men enligt Adam var Emunds kristendom inte riktigt seriös. Adams uppfattning kan bero på två saker, dels att Emund aktivt stödde den engelska missionsverksamheten på bekostnad av ärkestiftet Hamburg-Bremen och att han i väldigt stor utsträckning skall ha försökt kombinera den gamla tron med den nya. Ett experiment som framför allt skall ha drivits av den självutnämnde ärkebiskop Osmundus, och förmodligen syftade till att blidka de asatroende. Han avvisade ärkestiftets försök att ersätta denne med sin biskop.

Emund anses tillsammans med den danske kungen Sven Estridsson ha ansvarat för den första formaliserade gränsläggningen mellan Sverige och Danmark (troligen utan att fråga smålänningarna vad de tyckte om detta). Han påstås också ha sänt sin son Anund till kvänernas land, där denne blev förgiftad. Då Emund saknade barn efterträddes han av en storman från Västergötland som bar namnet Stenkil.

Munsöätten
Regeringstid: 1022-1050
Levnadstid: d. 1050


Mynt präglat av Anund Jakob Jonsson


Anund Jakob (även kallad Emund Kolbränna, dopnamnet skall dock ha varit Jakob), född något av åren 1007-09, enligt Snorre Sturlason den 25 juli (Jakobsdagen), död cirka 1050, sveakung från 1022, var son till Olof Skötkonung och Estrid. Dubbelnamnet förklaras av Adam av Bremen så att svearna visserligen accepterade en kristen kung men inte en med endast ett kristet namn. Anund var ett namn som svearna tilldelade personer vars namn de fann för svåra att använda (se senare Anund Gårdske).

Anund hade utrikespolitiska ambitioner och skickade hjälptrupper till Olav Haraldsson av Norge som stöd i dennes strid mot den danske kungen Knut den store i slaget vid Helgeå, som Knut dock vann. Under perioden snarast efter detta slag är det oklart huruvida Anund Jakob har någon egentlig makt över riket. I Sigtuna pressades nämligen mynt med Knut den stores namn och svearna hade valt denne till konung i förhoppning om att få vara ifred. Under Anunds regeringstid organiserades en berömd färd i österled, Ingvarståget.

Anund ska enligt Västgötalagens kungalängd (där han kallas "Emund") ha upprätthållit lag och ordning med ovanlig stränghet, bland annat genom att låta bränna ner lagbrytares hus (till kol) och tilldelas därför binamnet "kolbränna". Han efterträddes av sin halvbror Emund.

Munsöätten
Regeringstid: 995-1022
Levnadstid: d. 1022

I början av hans regering låg Olof Skötkonung i krig mot den danske kungen Sven Tveskägg vars rike fadern Erik Segersäll hade regerat över en kort tid och som Olof gjorde anspråk på. Men kriget avslutades med att Olof erkände Sven Tveskägg som kung av Danmark och den senares giftermål med Olofs moder Sigrid Storråda ledde till ett närmande. Tillsammans med Sven Tveskägg och norska upprorsmän deltog Olof i slaget vid Svolder år 1000 mot den norske kungen Olav Tryggvasson. Som en följd av denna seger delades Norge mellan de två kungarna och Olof Skötkonung fick Bohuslän och södra Tröndelag, länder som han dock under de fortsatta striderna mot norrmännen senare förlorade. Från och med 1015 gjorde nämligen Olav Haraldsson framgångsrikt anspråk på Norges krona och lyckades döda Olof Skötkonungs jarlar i Bohuslän. Jämtlänningarna lyckades han dock trots flera försök inte förmå att bryta med Olof Skötkonung.

Olofs långvariga strider mot norrmännen ska även ha lett att svearnas skattländer på andra sidan Östersjön gjorde sig fria. Missnöjet över detta ska ha varit huvudorsaken till varför svearna tvingade Olof Skötkonung att sluta fred med Olav Haraldsson och även avsatte honom som kung av Sverige.


Kristnandet

Olof Skötkonung var den förste svenske kung som tog dopet och förblev kristen till sin död. Hans far Erik Segersäll hade också blivit döpt men återföll senare till hedendomen. Enligt den traditionella historietolkningen ska Olof Skötkonung ha döpts år 1008 i Husaby källa i Västergötland av den engelske missionären Sigfrid som blev Skaras förste biskop. Källäget är dock problematiskt och det finns inte mindre än tre olika personer som utpekats som den som döpte sveakungen. Det är Sigfridslegenden från omkring 1200 som anger Sigfrid som den som döpte Olof Skötkonung vid Kinnekulle (där Husaby källa ligger). Sigfridslegenden har troligen använts som källa av Västgötalagens kungalängd som i en kortfattad notis berättar hur dopet gick till.

Problemet med Sigfridslegenden är att det är en tendentiös källa som är avsedd att framställa Sveriges yngsta stift (Växjö stift) som det äldsta. Alla uppgifter som går att kontrollera har också visat sig vara felaktiga. Till exempel var Sigfrid aldrig biskop av Skara. Enligt Adam av Bremen ska istället Thurgot ha grundat Skara stift 1014 samt varit den som döpte Olof Skötkonungs drottning och barn. Däremot nämner Adam av Bremen inte vem som döpte Olof Skötkonung själv, vilket leder till antagandet att det måste ha skett tidigare och ha utförts av en engelsk missionär och inte av en representent från Hamburg-stiftet. Saxo Grammaticus pekar ut en engelsk missionär vid namn Bernhard som var verksam i Skåne.

Men han anlände till Danmark tillsammans med Knut den store först år 1019 och det bedöms som alldeles för sent för att han ska komma ifråga. Snorre Sturlasson skrev i Heimskringla att den som döpte Olof Skötkonungen var den engelske missionären Sigurd som var verksam i Olav Tryggvassons hird innan han trädde i svensk tjänst efter slaget vid Svolder. Varken Saxo eller Snorre nämner dock några detaljer om hur dopet gick till och det har därför varit frestande att förlita sig på den mer innehållsrika Sigfridslegenden.

Det enda som källorna är helt entydiga om är att den som döpte Olof Skötkonung var en engelsk missionär. Snorre Sturlasson och Sigfridslegenden har dessutom snarlika namn på missionären, Sigurd/Sigfrid. Endast Sigfridslegenden anger platsen för dopet, det vill säga Kinnekulle i Västergötland, preciserat till Husaby källa av Västgötalagens kungalängd. Årtalet 1008 kommer däremot från en helt annan källa än de ovannämnda. Thietmar av Merseburg berättade att en kristen furste döptes detta år. Det kan visserligen inte uteslutas att Thietmar syftade på någon okänd vendisk furste men sannolikt var det just Olof Skötkonung som avsågs. Det bör även nämnas att mynt med kristna motiv präglades i Olof Skötkonungs namn redan i slutet av 900-talet. Olof Skötkonung tycks därför ha tagit ställning för kristendomen mycket tidigt.


Olof Skötkonungs avsättning och sista år

Enligt kyrkohistorikern Adam av Bremen skulle Olof Skötkonungs kristna tro ha lett till missnöje bland hedniska svear som avsatte honom och tillsatte hans (lika kristne) son Anund Jakob som kung istället. De sista åren av hans liv var han därför kung över enbart Västergötland som han själv hade fått välja av svearna. Snorre Sturlasson anger dock ett annat motiv till svearnas beslut. Enligt honom skulle orsaken ha varit missnöje med Olof Skötkonungs långvariga krig mot Norge vilket hade lett till att länderna på andra sidan Östersjön hade frigjort sig från svearnas välde. Olof Skötkonungs ovilja att lyssna på goda råd angavs också som en anledning till varför Upplands lagman tillsammans med sin västgötske kollega och Västergötlands jarl förmådde svearnas ting att avsätta honom som kung och insätta sonen istället. Olof Skötkonung skulle därefter ha fått Västergötland med bibehållen kungatitel som ett slags underhållslän med Anund Jakob som överkung. Det dröjde dock inte länge innan far och son försonades och Olof Skötkonung tilläts regera som medkung till Anund Jakob fram till sin död vintern 1021-1022. Adam av Bremen anger sannolikt felaktigt att Olof skulle ha dött på 1030-talet.

En uppgift om att Olof skulle ligga begravd i Husaby i Västergötland härstammar från 1740-talet och är lika obevisbar som de 100-200 år äldre uppgifterna att han är begravd i Skara eller Linköping. Den utpekade graven i Husaby är inte tillräckligt gammal för att vara hans.

Äktenskap

Estrid, en slavisk (obotritisk) furstedotter.

Barn

Med Estrid:
Anund Jakob
Ingegerd Olofsdotter av Sverige (gift med Jaroslav I av Kiev)

Med älskarinnan Edla:
Astrid Olofsdotter av Sverige (gift mot faderns vilja med Olav den helige av Norge)
Emund den gamle.

Munsöätten
Regeringstid: 970-995
Levnadstid: d. 995





Erik Segersäll (fornnordiska: Eiríkr inn sigrsæli), eller Erik VI, födelsedatum okänt, död cirka 995, var sveakung cirka 970-995 och dansk kung cirka 992-993. Han räknas traditionellt som den förste kung som lagt under sig det område som idag utgör Svealand, Västergötland och Östergötland, det vill säga det medeltida Sverige.

Enligt de sägner som finns om hans regering (isländska sagor och Adam av Bremens krönika) ska han vid tillträdet omkring år 970 ha samregerat med sin yngre bror Olof. Omkring år 975 dog Olof och Erik blev ensam kung.

Enligt sagan hade Olof en son (som i verkligheten troligen var en skånsk hövding), Styrbjörn Starke, som hävdade sin fars rätt till tronen. Då Erik vägrade erkänna denna rätt drog sig Styrbjörn söderut och allierade sig med Jomsvikingarna från Wollin. Med denna vikingahär begav han sig mot Uppland, för att avsätta Erik. Omkring år 985 möttes Erik och Styrbjörn vid Fyrisvallarna utanför Gamla Uppsala i Uppland och utkämpade ett tre dagar långt slag, där Styrbjörn stupade och Erik stod som segrare. Det var efter detta slag som han ska ha fått tillnamnet "Segersäll".

Erik skall också ha fördrivit Sven Tveskägg av Danmark och regerat över detta rike ett tag efter att ha inlett ett erövringståg mot det för att hämnas Tveskäggs stöd till Styrbjörn. Hans tid som dansk kung var kort, på sin höjd ett år, innan sjukdom tvingade honom tillbaka norrut till Gamla Uppsala. Vissa källor anger denna tidsrymd till 992-993. Han dog 995 i sjukdom (sotdöden) på kungsgården i Gamla Uppsala och tros ligga begravd i sydvästra gravfältsområdet vid Gamla Uppsala. Han efterträddes av sin minderårige son Olof Skötkonung som han hade tillsammans med den mytomspunna Sigrid Storråda.

Äktenskap

Erik Segersäll var gift med antingen den västgötska stormanndottern Sigrid Storråda (också känd som Gunhild) av Polen, dotter till furst Mieszko I av Polen
Källorna är oense om vem som var Eriks drottning och vem av de ovannämnda kvinnorna som anses vara mest trovärdig beror helt på hur man värderar källornas tillförlitlighet. De isländska källorna och Saxo Grammaticus säger att det var Sigrid Storråda och hon får mycket utrymme i deras berättelser. Adam av Bremen anger däremot att hon var en icke namngiven slavisk prinsessa, syster eller dotter till Boleslaw, som i ett senare tillägg till hans bok får namnet Gunhild. Äktenskapet var ett tecken på ett förbund mellan Erik och Boleslaw riktat mot den danske kungen Harald Blåtand. Om han med Boleslaw menar den polske kungen Boleslaw I blir det problem eftersom denne regerade efter Harald Blåtands död.

Länge ansåg historikerna att berättelserna om den västgötska stormannadottern Sigrid Storråda var påhittade och att namnen Sigrid och Gunhild båda var förvrängningar av det polska namnet Swiatoslawa. Numera har dock pendeln börjat svänga igen till förmån för Sigrid Storråda och man anser nu allt mer att det är Adam av Bremen som har missuppfattat saken.

Barn

Olof Skötkonung